Gud sände den helige Ande som påminde lärjungarna om allt som Jesus hade gjort

Med skriftkánon (skriftsamling) förstår vi Bibeln själv, den urkund som ger oss den gudomliga uppenbarelsen och som därför också  är rättesnöre (grek. kanån) för kyrkans lära och liv. När de nytestamentliga församlingarna växtefram förelåg det redan en skriftkánon: Gamla testamentets profetiska böcker, Jesu Bibel. Jesus hänvisar till denna kánon när han säger: ”De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem” (Luk 16:29). Jesus hänvisar till Skriftensom förmedlare av den kristna uppenbarelsen. I sin översteprästerliga förbön ber han också för alla dem som genom apostlarnas ord skulle komma att tro på honom (Joh 17:20). Jesus sa: ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26). Själv skrev Jesus inte någonting. Det behövde han inte. Den helige Ande skulle påminna lärjungarna om allt vad han hade sagt. Apostlarnas ord skulle vid sidan av profeternas i GT bli trosgrundval för den nytestamentliga kyrkan. Kanon skulleutvidgas.

Den helige Ande talade genom de nytestamentliga författarna

Gud talade ansikte mot ansikte med Mose. På liknande sätt fick de nytestamentliga författarna uppenbarelser från Gud i enlighet med Jesu löfte. Aposteln Paulusger klart besked: ”Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor.Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus” (Gal 1:11–12). Aposteln Petrus ord gäller all biblisk undervisning och därmed även den nytestamentliga: ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Pet 1:21).

Vi får ett Nya testamente genom apostlar och evangelister. Men därmed ges inte en ny uppenbarelse. Apostlarna säger inte att de kommer med en ny religion till människor. Paulus inleder sitt brev till romarna med att säga att hansom Kristi Jesu tjänare är ”kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna” (Rom 1:1f ).

Sitt brev till galaterna avslutar Paulus (6:11–16) med att påminna om Kristi gärning, manifesterad i hans korsdöd, som den trosregel och norm (grek. kanån) som adressaterna skulle följa. ”Det är detta vi förkunnar”, säger Paulus (1 Kor 15:11). ”Om någon ger er ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse” (Gal 1:9). En sådan är en falsk apostel.

I Lukasevangeliets prolog hänvisas till dem som var ögonvittnen och Ordets första tjänare, till de äldsta traditionsbärarna och deras berättelser. Samtidigt framhåller evangelisten att han genom att skilja mellan sann och falsk tradition har säkrat den äkta traditionen och ”noga efterforskat allt från början” (Luk 1:3).

Paulus brev lästes i församlingarna i likhet med GTs skrifter

I Kol 4:16 ger aposteln Paulus denna uppmaning: ”När mitt brev har blivit uppläst hos er, se då till att det även bliruppläst i församlingen i Laodicea och att ni får läsa brevet som kommer från Laodicea.”  Av detta ser vi att apostelns brev upplästes i församlingen när den var samlad till gudstjänst och att församlingarna befalldes att utväxla brev. Denna utväxling av apostoliska brev skedde inte bara mellan grannförsamlingar. Vissa brev får en allmän spridning, en spridning till ”varje plats” (1 Kor 1:2).

I 2 Tess 2:15 uppmanas adressaterna: ”Stå därför fasta och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” I detta brev skriver han sin hälsning med egen hand och meddelar att ”detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag” (3:17). Aposteln gör så för att visa att det är han och ingen annan som har avsänt bre- vet. Förfalskade Paulusbrev cirkulerade. Därför uppmanar han tessalonikerna ”att inte plötsligt tappa fattningen. Låt er inteskrämmas av någon ande eller av något ord eller brev som påstås komma från oss och som säger att Herrens dag ärhär. Låt ingen bedra er på något sätt” (2 Tess 2:2f ).

Även Petrus jämställde Paulus brev med GTs skrifter

I 2 Pet 3:15–16 finns uppgifter som är av intresse för vår undersök- ning av skriftkanons framväxt. 1) Här talas om”alla sina (dvs Paulus) brev” och en samling sådana förutsätts alltså vara kända. 2) En rätt ut- läggning av dessa brev ärnödvändig. 3) Paulus brev ligger i linje med ”de övriga Skrifterna”. Att Petrus med dessa skrifter menar GT fram- gårav sammanhanget. 2 Pet 3:1f visar det. Där skriver Petrus: ”Detta är nu det andra brevet som jag skriver till er, minaälskade. I båda har jag med mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, så att ni tänker på det som är förutsagt av deheliga profeterna (i GT) och på budska- pet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.”

Till den rätta skriftsamlingen i GT fogas den nytestamentliga skriftsamling som har apostoliskt ursprung. Att det i Paulus brev ”finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv”, det är något som också sker med ”de övriga Skrifterna” (2 Pet 3:16). Det finns några ställen (grek. tina) hos Paulus som är svåra att förstå (grek. dysnóätá tina). När han talar om dessa ställen är det naturligt att se dem som en hänvisning till det föregående (2 Pet 3:7–13), som handlar om värl- dens undergång och om nya himlar ochen ny jord – ting som vi har ofullständiga föreställningar om.

De kristna församlingarna uteslöt de skrifter som inte var andegivna och inte hade vunnit allmänt erkännande

Kanonbildningens process innebar inte att man ”bildade” en kanon utan att man uteslöt vissa skrifter som oäkta eller av andra skäl inte var värdiga att upptas i kanon. För att gälla som rättesnöre skulle en skrift vara av apostoliskt ursprung och återgeapostlarnas lära samt ha en utbredd användning i gudstjänsten. Hade evangelisterna från början som sin speciellauppgift att berätta om Jesu ord, hans liv, död och uppståndelse, övergick den uppgiften snart till de skrivnaevangelierna som förelästes i gudstjänsten. När apostlarnas röster tystnade (”jag vet att jag snart ska lägga av migmitt tält”, 2 Pet 1:14), talade de till församlingarna genom sina brev som förelästes vid gudstjänsten. Dessa var auktoritativa gudsord, inte därför att ”kyrkan” hade beslutat det utan därför att de var äkta och grundade sig påaposteln själv. Vissa av dessa böcker var dock från början ifrågasatta (Hebreer- brevet, 2 Petrusbrevet, 2 och 3Johannesbrevet, Jakobs brev, Judas brev och Uppenbarelseboken), därför att somliga inte var säkra på att de varav apostoliskt ursprung. Att de av den anledningen var omstridda på vissa håll innebar dock inte primärt enbedömning av deras värde. Origenes kände och brukade alla Nya testamentets 27 böcker, så också Athanasius. Degjorde ingen skillnad mellan allmänt antagna böcker och omstridda sådana. Vi fick samma kanon i Västerns kyrka genom Hieronymus och Augustinus. Detta får dock inte uppfattas som skulle NT ha producerats av kyrkan. Kyrkan är i stället en produkt av apostlarnas budskap.

Apokryferna lästes och studerades men räknades aldrig till Bibeln

Med apokryfer (”dolda” skrifter) betecknas de gammaltestamentliga böcker som inte fick plats i den palestinensiska kanon, i Jesu Bibel, men som kom att av kyrkan tas med i kanon, detta som ett arv från de grekisktalande judarna i Alexandria. Dessa hade ett mera lösligt kanonbegrepp. En del av dessa apokryfer kom att efter Hieronymus död införas i den västerländska kyrkans officiella Bibel Vulgata, Hieronymus översättning till latin (fullbordad 405). Hieronymus hade dock själv principiellt hållit fast vid den ståndpunkten att hebreernas kanon skulle vara avgörande. Till den ståndpunkten hade han kommit under sin vistelse i Palestina. Han talar om apokryferna som ”extra”, dvs som stående utanför kanon. Dessa böcker blev emellertid under medeltiden vanligtvis uppfattade som kanoniska, som inspirerade. De apokryfiska skrifterna var skrivna på grekiska och inte på hebreiska. De upptogs aldrig i judarnas heliga skrifter. Jesus och hans lärjungar har citerat så gott som alla av Gamla testamentets heliga skrifter, men apokryferna berör de aldrig.

Det var först vid kyrkomötet i Trient (1545–63) som Katolska kyrkan fastställde att apokryferna skulle ingå i kanon. Samtidigt utvecklades tanken på en muntlig apostolisk tradition som fördes vidare av ämbetet. Den muntliga traditionen jämfördes med Skriften, som ansågs vara mångtydig och öppen för flera tolkningar. De muntliga traditionerna från Kristus eller apostlarna, vilka bevarats till vår tid, ”ska antagas och vördas med samma fromhet och respekt som Bibeln själv”, fastslog Katolska kyrkan.

Nu kom de gammaltestamentliga apokryferna också att tas med  i Luthers Bibel. Att han gav dem en plats som tillägg till Bibeln hade naturligtvis sin grund i att de hade ett så starkt fäste i den medeltida traditionen. Men här skerpå samma gång något nytt. Det utsägs klart att dessa apokryfer inte ingick i kanon och därför inte fick likställas med andra böcker i den heliga Skrift, men var nyttiga att läsa. Luther skiljer alltså apokryferna från skriftkanon och placerar dessa som ett bihang vid slutet av Gamla testamentet. Skälet härtill är att dessa skrifter inte i allt stod iöverensstämmelse med kanon, Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. De fanns ju inte hellermed i den hebreiska kanon. Luther fann dem mindervärdiga.

På ett tidigt stadium, redan vid disputationen med Eck 1519, diskuterade Luther frågan om en apokryfisk bok kunde användas vid dogmatisk bibelbevisning. Det gällde här 2 Mackabeerboken 12:43f som bevis för skärseldsläran. Luther säger då om den, att ”den inte hör till kanon” (non est in canone). Att Luther trots allaanmärkningar behöll dessa (egentligen vissa av dessa) böcker som tillägg till skriftsamlingen berodde emellertid på att han där fann sådant som var nyttigt och uppbyggligt att läsa. Syraks bok uppfattar han som nyttig för gemene man. Den lär hur man ska förhålla sig i det dagliga livet. Vishetens bok uppskattade han också mycket. Han kom nämligen att identifiera ”visheten” med ”Guds ord”.

Även vi måste göra en bestämd skillnad mellan vår andegivna Bibel och apokryfiska skrifter

När en luthersk pastor skriver att vi ”enligt luthersk uppfattning har behållit de apokryfiska skrifterna i Bibeln”, då måste en sådan framställning väcka häpnad. Luther behöll inte dessa skrifter i kanon utan lät dem stå som tillägg tillden gammaltestamentliga skriftsamlingen. I den lutherska kyrkans Bekännelseskrifter, i Konkordieformeln, heter det: ”Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare får inte likställas med den heliga Skrift.”

För en bibeltrogen kyrka är det angeläget att bestämt skilja mellan Bibeln och icke andeingivna skrifter. Vi ska göra som Jesus och hans apostlar, de nytestamentliga församlingarna och reformatorerna. Ett sätt att visa vördnad för Bibeln är att inte jämställa den med enbart mänskliga skrifter. Det är viktigare för en bibeltrogen kyrka att mar- kera skillnaden mellan vår andeingivna Bibel och mänskliga skrifter än att betyga de sistnämnda en vördnad som kan misstolkas.

Ur Biblicum nr 4, 1996 av Ingemar Furberg, bearbetad