Evangelierna och deras tillkomst

De tre evangelierna Matteus, Markus och Lukas kallas med ett gemensamt namn för de synoptiska evangelierna.^[1]Ordet ”synoptisk” är hämtat från grekiskan och är sammansatt av prepositionen syn som betyder ”tillsammans med” och ordet optikos (jämför svenskans optisk), som kommer från den … Continue reading Detta namn har de fått på grund av sin inbördes likhet. I motsats till Johannesevangeliet har Matteus, Markus och Lukas till stor del gemensamt innehåll, medan Johannes i stort sett innehåller material som inte finns i de tre andra evangelierna. Det kan tilläggas att det finns också en stor språklig likhet mellan de tre synoptikerna till skillnad från Johannes.

Ett exempel på en sådan innehållsmässig likhet är Matt 9:2–8, Mark 2:3–12 och Luk 5:18–26. Ett exempel på en språklig likhet är Matt 10:22a, Mark 13:13a och Luk 21:17. Särskilt Matteus och Markus har mycket identiskt material. Faktum är att 90% av innehållet hos Markus finns också hos Matteus, medan hälften av Markus finns hos Lukas. Denna likhet har fått bibelforskare att ställa flera frågor angående evan­geliernas tillkomst. Särskilt har de synoptiska evangeliernas tillkomst fångat forskares uppmärksamhet. Har det funnits en gemensam källa som alla tre haft som utgångspunkt? Har de tre författarna varit bero­ende av varandra? Man har lagt ner mycket arbete på att lösa detta så kallade synoptiska problem. Det har framställts flera teorier för att lösa problemet.

Evangeliernas gudomliga och apostoliska upphov

Hur uppstod evangelierna? Skriftens eget självvittnesbörd säger att de har sitt upphov hos Gud själv. Evangelierna – som alla andra böcker i den heliga Skrift – har kommit till som en följd av den helige Andes inspiration. Vi läser i 2 Pet 1:21: Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. Att Andens inspiration inte bara gällde det talade Ordet utan också det skrivna, bevisar Petrus i versen före, där han talar om ”profetia i Skriften”.

Alla ärliga och uppriktiga forskare som har respekt för sitt forskningsobjekt ska lyssna till vad Skriften själv säger om sin tillkomst. Om vi inte tar i beaktande den syn som evangelister och apostlar själva hade på Skriften, kan vi inte göra deras skrifter full rättvisa. Om man efter mycket forskande kunde säga något om och ställa fram många möjliga teorier om de yttre omständigheterna i samband med Skriftens tillkomst, kan vi ändå aldrig komma bort från det faktum att de heliga Skrifterna ger sig ut för att vara Guds eget ord, nedtecknat genom Andens inspiration.

En av de viktigaste yttre förutsättningarna för evangeliernas  tillkomst var förkunnelsen av evangeliet. Den första missionsförkunnelsen ska ses som orsak till att evangelierna kom till. Då kristendomen spred sig skedde det från börjangenom att de som hade varit Jesu lärjungar talade om vad de hade sett och hört (Apg 4:20; 1 Joh 1:3). De förkunnade inte evangeliet för att de själva hade bestämt sig för att göra det. Det var inte en verksamhet som de hade satt igång på eget initiativ och senare kunde lägga ner när de ville. ”Vi för vår del kan inte tiga med vad vi sett och hört”, vittnar Petrus och Johannes för judarnas råd (Apg 4:20). Det var en nödvändighet för dem. De steg fram därför att de fått en gudomlig befallning av Herren själv: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen!” (Mark 16:15). ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er” (Matt28:19–20).

Tilläggas kan att de också fått en ”inre” drivkraft från Herren. När han talade med dem om förkunnelsen i hans namn, som deskulle utföra bland alla folk, lovade han att de skulle bli utrustade för denna uppgift med ”kraft från höjden” (Luk 24:47–49). Den utrustningen fick de på den första pingstdagen, då  alla ”uppfylldes av den helige Ande”  (Apg 2:4).

Det är alltså tydligt att de som först förkunnade evangeliet om Kristus uppfattade att de gjorde det på Kristi befallning. De var övertygade om att de var drivna av Guds Ande, som ingav dem vad de skulle säga. De skulle förkunna det evangelium som de hade fått av den uppståndne Kristus, som hade utnämnt dem till sina vittnen (Apg 1:8). Det som de förkunnade, de ord som de använde, gavs dem av den helige Ande. I likhet med profeterna under gamla förbundets tid talade de ord från Gud (2 Pet1:21). Också när de talade om vad de hade ”sett och hört”, var berättelsen Guds ord. Det som hade skett var Guds verk. Och de ord som givits dem att skildra det skeendet var Guds ord, ingivna av Anden. Det var en uppfyllelse av vad deras Herre och Mästare hade sagt till dem om Anden: ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26). Och vidare: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske” (Joh 16:12–13).

Lärjungarna skulle alltså vittna och detta vittnesbörd skulle ske på Kristi befallning och i Andens kraft. Uppdraget att vittna hade de fått eftersom de hade varit med Kristus ända från början. När det står att de hade ”sett och hört” det, då menas inte bara en yttre sinnesuppfattning av vad som skett. De hade inte bara sett och hört med sina kroppsliga ögon och öron. Utan de hade fått se den djupare betydelsen av Kristi liv och verk. De hade fått en sann förståelse av de heliga Skrifterna. ”Vi såg hans härlighet”, sa de.

När därför apostlar som Matteus och Johannes eller medhjälpare till apostlar som Markus (Petrus medhjälpare) och Lukas (Paulus medhjälpare) senare såg som sin uppgift att skriva ned det de förkunnade, betraktades det nedskrivna från början som Guds ord och helig skrift. Vad de skrev var i överensstämmelse med vad de hade förkunnat på befallning av Kristus. En intressant detalj att lägga märke till i detta sammanhang är att när Paulus i 1 Tim 5:18 hänvisar till vad Skriften säger, citerar han både från Gamla testamentets skrifter (5 Mos 25:4) och från evangelierna (Luk 10:7, jfr Matt 10:10). Evangelierna var för Paulus lika mycket helig skrift som GT. Och Paulus egna brev blev på samma sätt genast räknade bland”de övriga skrifterna” av Herrens egen apostel Petrus (2 Pet 3:15–16).

En annan naturlig förutsättning för tillkomsten av evangelierna var det gamla förbundets heliga skrifter – Gamla testamentet– och allt det som Jesus hade lärt om dessa skrifter. Han hade sagt om dem: ”Innan himmel och jord förgår ska inte enbokstav, inte en prick i lagen förgå” (Matt 5:18). Han hade också sagt att de heliga Skrifterna vittnade om honom (Joh 5:39) och fick sin uppfyllelse i honom (Luk 4:21). Han hade vidare lärt hur man skulle läsa Skrifterna och förstå dem som Guds ord omhonom själv. ”Han öppnade deras sinnen så att de förstod Skrifterna” (Luk 24:45).

Med andra ord: De första lärjungarna fick uppdraget att förkunna evangeliet om Kristus; evangeliet om Kristus fanns också i det gamla förbundets skrifter; Jesus hade lärt dem att läsa och förstå dessa skrifter på det sättet att de talade om honom. Resultatet blev att den första evangelieförkunnelsen och Skriften var nära sammanbundna. Evangeliet var en berättelse om vad de hade sett och hört och samtidigt en utläggning av det gamla förbundets heliga skrifter. De hade själva sett och hört uppfyllelsen av Skrifterna. Berättelsen om vad Kristus hade sagt och gjort och hans frälsningsverk var en utläggning avSkrifterna.

I evangelierna finner vi denna utläggning av Kristi egna apostlar som hade ”fått kraft från höjden”. Ingen av dem hade uttytt profetordet i Skriften på egen hand, utan de var drivna av den helige Ande (2 Pet 1:20–21).

Professor Odeberg skriver:

Det är sålunda inte riktigt korrekt att säga som det rätt länge varit brukligt att det i urkristen tid inte fanns någon kristen skrift som var helig skrift och att man då endast hade gamla testamentets skrifter såsom heliga skrifter. Förutsättningarna var i stället de, att en apostolisk skrift var helig skrift i och med det att den utgavs på apostoliskt bemyndigande. Vad församlingen längrefram kunde få anledning pröva, det var halten av de många skrifter, som framträdde med anspråk på att vara evangelier avapostoliskt ursprung. Och då sådana skulle prövas, gjordes det genom att man utforskade, om de varit i bruk i församlingarna ända ifrån apostolisk tid, det vill med andra ord säga, om de ända ifrån början varit med i församlingens liv. Det innebär alltså omvänt, att ett evangelium, som befanns vara äkta, alltså vara helig skrift, därmed också varit det ifrån själva den dag då det offentliggjordes.^[2]Hugo Odeberg, artikel i Erevna, 1948, s 108f.

En tredje viktig förutsättning för evangeliernas tillkomst var den avsikt de skulle tjäna. För det första skulle de på samma sättsom det muntliga evangeliet tjäna den direkta missionsförkunnelsen. De skulle fungera som undervisning för dem som ännu inte hade kommit till tro. Men de skrivna evangelierna skulle också tjäna till fortsatt undervisning och uppbyggelse förde kristna. Det är möjligt att de tre första evangelierna Matteus, Markus och Lukas i första hand gällde dem som ännu inte hade kommit till tro och de nyomvända, medan Johannesevangeliet däremot i stor grad var ett evangelium för dem som skulle fördjupas i tron på att Jesus Kristus var Guds Son (Joh 20:31). För alla evangelierna gällde emellertid att de skulle tjäna den heliga avsikten att människor skulle ”ha liv i hans namn”. Genom evangelierna skulle människor komma till tro på Jesus Kristus som sin Frälsare och få evigt liv genom honom.

”Det synoptiska problemet”

För en bibelforskning som bedrivs utifrån rent naturliga och mänskliga förutsättningar är det klart att Skriftens eget självvittnesbörd har liten eller ingen betydelse. Den moderna bibelforskningen försöker gå ”bakom” texterna i försöket attfinna de mänskliga källorna och motiven till de bibliska texterna såsom de föreligger för oss. Att tala om en gudomlig inspiration förkastas av den moderna forskningen. Man räknar helt enkelt inte med ett gudomligt upphov till Bibeln.

De synoptiska evangelierna har varit av speciellt intresse för forskningen. Matteus, Markus och Lukas innehåller en mängd material som är gemensamt för alla tre eller åtminstone för två av evangelierna. B F Westcott återger i sin inledning till evangelierna följande statistik:^[3]B F Westcott, An Introduction to the Study of the Gospels, London 1888, s 191.

	olikheter	likheter
Matteus	42 %	58 %
Markus	7 %	93%
Lukas	59 %	41 %
Johannes	92 %	8 %

Vi ser av denna statistik att nästan hela Markusevangeliet också finns i ett eller flera av de andra evangelierna. Matteus har litet mer än hälften av sitt material gemensamt med de andra evangelierna, medan Lukas har litet mindre än hälften gemensamt med de andra. Johannesevangeliet skiljer sig stort genom att över 90 % av materialet endast finns hos Johannes.

Det gemensamma materialet hos Matteus, Markus och Lukas har varit orsak till mycken forskning och teoretisering. Vi vill här kort återge några av de många teorier som framlagts för att förklara de synoptiska evangeliernas likheter och olikheter.

Generellt sett kan vi säga att den liberala forskningen baseras på två huvudförutsättningar. Den ena är att författarna avevangelierna utgick från en oskriven muntlig tradition, som härrörde från apostlarna och var levande i församlingarna. Den andra är att författarna använde en eller flera nedskrivna källor som utgångspunkt. Därtill kan vissa också tänka sig att författarna kombinerade de skrivna fragmenten med den muntliga traditionen och att författarna av de tre evangelierna lånade material av varandra.

Teorin om ömsesidig avhängighet går ut på att den författare som skrev det första evangeliet använde muntlig tradition som grund för sitt evangelium. Den andre författaren byggde på det första evangeliet, och den tredje använde bägge de föregående evangelierna som utgångspunkt för sitt evangelium. Invändningen mot den teorin är att det finns inga bevis för att en författare läste och använde ett annat evangelium. Denna teori kan inte heller förklara skillnaden mellan de synoptiska evangelierna.

Teorin om muntligt överlämnande (traditionshypotesen) hävdar att varje evangelium bygger direkt på muntlig tradition som apostlarna hade överlämnat. Man tänker sig att det utvecklats en fast apostolisk tradition med stark auktoritet i dekristna församlingarna. Eftersom det muntliga överlämnandet hade sitt ursprung hos apostlarna, vågade man inte ändra på den. Det är riktigt att apostlarna förkunnade budskapet om Kristus många år innan det första evangeliet skrevs. Men inte heller denna teori kan ge ett tillfredställande svar på olikheterna mellan evangelierna. Ifall det fanns en apostolisk och auktoritativ muntlig tradition, hur vågade då Matteus och Lukas ta sig friheten att både utelämna material och lägga till ”eget”material? Om det fanns en gemensam tradition som alla byggde på, hade man kunnat vänta sig större grad av enighet när detgäller detaljerna i de viktigaste händelserna av Kristi liv.

Den så kallade fragmenthypotesen går ut på att det finns en mängd fragment, dvs korta nedskrivna berättelser om enskilda händelser i Kristi liv. Man hänvisar gärna till inledningen i Lukasevangeliet (Luk 1:1–4), som kan tyda på att Lukas gjorde bruk av sådana små evangelier som varit i  bruk innan han skrev ner dem. Men Lukas säger ingenting om att han inkorporerat eventuella fragmentariska källor i sitt evangelium. Det finns inte heller några tecken som tyder på att Matteus och Markus använde sådana källor.

En fjärde teori talar om att det har funnits ett s k urevangelium, dvs ett ursprungligt skrivet evangelium som alla tre har hämtatsitt material ifrån. Men inte heller en förekomst av ett urevangelium kan förklara olikheterna och likheterna mellan desynoptiska evangelierna.

En mycket populär teori bland litterärkritikerna är den s k tvåkällshypotesen. Den hävdar att både Matteus och Markus använde två skrivna huvudkällor. Den ena av dessa källor var Markusevangeliet och den andra källan var ett dokument som man kallat för Q (efter den första bokstaven i det tyska ordet Quelle som betyder källa). Q-dokumentet var källan till det material som är gemensamt för Matteus och Lukas men inte finns hos Markus.

En vidareutveckling av tvåkällshypotesen är fyrkällshypotesen. Som tilllägg till Markus och Q tänker man sig att det har funnits ett ”M”-dokument som har varit källa till det material som bara finns hos Matteus, och ett ”L”-dokument som varit källa till det material som finns endast hos Lukas.

Det är inte svårt att komma med invändningar mot dessa källhypo­teser. För det första är det svårt att bevisa att Markus skrevs före de andra evangelierna. Enligt traditionen skrevs Markus ca 65 e Kr, och de flesta vittnesbörden från den tidiga kyrkan tyder på att Matteus skrevs före Markus. För det andra finns det inga positiva bevis för att det har existerat sådana dokument som ”Q”, ”M” eller ”L” eller något annat urevangelium. Dylikt omnämns varken i Bibeln eller hos kyrkofäderna. Det finns inga handskriftsfynd eller textfragment. De existerar bara i bibelkritikernas fantasi. På det hela taget är källhypoteserna som förklaring till evangeliernas tillkomst ett typiskt uttryck för det världsliga utvecklingstänkande som präglar modern bibelforskning. Man tänker sig hela tiden att de texter vi har idag är sista steget i en lång process med flera års samling och redigering av lösa brottstycken av muntliga traditioner och skriftliga fragment, som uppstått i den första kristna församlingen.

Evangeliernas författare var ögon- och öronvittnen

Två, möjligen tre, av författarna till de fyra evangelierna var ögonvittnen till Kristi gärningar. De hade hört honom tala och samtala, de hade sett med egna ögon de under som han gjorde. Både Matteus och Johannes var bland de tolv apostlarna. Markus är högst sannolikt identisk med den Markus som nämns på flera ställen i Nya testamentet (Apg 12:25; 15:37, Kol 4:10, 2 Tim 4:11). I 1 Pet 5:13 kallar Petrus honom ”min son”. Eftersom Markus bodde i Jerusalem (se Apg 12:12) kan han själv ha hört Jesus när han undervisade i templet eller på andra ställen i området.^[4]En intressant teori går ut på att Markus har satt sin egen signatur på ett ställe i sitt evangelium. Markus är den ende av evangelisterna som berättar om den unge mannen som följde med Jesus … Continue reading

Lukas hade naturligtvis ingen förstahandskännedom om Kristus. Men han var i gengäld en av aposteln Paulus nära medarbetare (Kol 4:14, Filem 24). Det kan tilläggas att han hade konsulterat dem ”som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare” (Luk 1:2), med andra ord apostlarna, innan han skrev sitt  evangelium.

Några har argumenterat att eftersom evangelierna skrevs så långt efter att de olika händelserna ägt rum, så skulle det vara omöjligt att komma ihåg allt. Matteus, Markus och Lukas är skrivna mellan 50 och 70 e Kr medan Johannesevangeliet skrevs så sent som ca 85 e Kr. Om Bibeln bara vore en bok skriven av felande och glömska människor, skulle detta vara ett starkt argument. Men apostlarna hade fått ett specifikt löfte från Herren själv om att den helige Ande skulle lära dem och påminna dem om allt vad han hade sagt (Joh 14:26). Den helige Ande satte dem i stånd att minnas allt och skriva just det de  skulle.

Hur är det med sådana händelser som inte alla tolv var vittnen till? Endast Petrus, Jakob och Johannes fick till exempel vara med på Förklaringsberget (Matt 17:1–2). Det är mycket sannolikt att de tre har berättat för de andra om det som hade skett (jfr Matt 17:9) och Petrus skrev till och med om denna händelse i sitt andra brev (2 Pet 1:17–18). Markus har sannolikt talat med apostlarna då de etablerade sin första missionverksamhet i Jerusalem och Lukas var i alla fall en gång i Jerusalem och mötte några av apostlarna (Apg 21:17). Då han skrev sitt evangelium levde fortfarande flera av ögonvittnena (Luk 1:2). Några kommentatorer menar också att Lukas mött Maria, Jesu mor. De argumenterar med att sådana ord som ”Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2:19; jfr 2:51) tyder på en nära kännedom om Maria. ”Ville inte Maria berätta för en läkare det hon inte ville säga till andra?”^[5]Robert G Gromacki, New Testament Survey, Grand Rapids 1979, s 58.

Dessutom har troligen både Markus och Lukas hört mycken apostolisk förkunnelse av respektive Petrus och Paulus. Även om inte Paulus var en av de tolv, hade han haft flera kontakter med dem och har helt säkert samtalat med dem om allt som hade skett. Men inte minst hade Paulus själv fått speciella uppenbarelser av Herren (Gal 1:11–12). Han skriver i 1 Kor 15 att han bara förkunnade ”vad han själv har tagit emot” (v 3). Markus och Lukas var tillsammans med Paulus i Rom (Filem 24); därför kan Lukas ha fått mycken information av Markus om de olika händelserna i Kristi liv.

Sist men inte minst ska vi inte glömma att den helige Ande är helt fri att ge sina uppenbarelser till vem han vill. Då Paulus fickmånga sådana speciella uppenbarelser, är det på intet sätt svårt att tänka sig att också evangeliernas författare har fåttuppenbarelser om de händelser de inte själva varit med om.

Evangeliernas historia är frälsningshistoria

När vi talar om evangeliernas tillkomst ska vi komma ihåg att vi talar om frälsningshistoria. De fyra evangelierna är historiska skrifter och ska därför studeras från historisk synpunkt. Men de innehåller likväl en historia som är helt annorlunda än all annan världslig historia. De utgör berättelsen om mänsklighetens frälsning som är ett gudomligt ingripande i historien. Frälsningen är inte ett människoverk utan ett Guds under. Därför är historien om vår frälsning som evangelierna återger med nödvändighet en mirakulös historia. ”Om frälsningshistorien inte var mirakulös, kunde den inte vara frälsningshistoria.”^[6]Joh Ylvisaker, The Gospels, Milwaukee 1977, s 3.

Därför är det egentligen helt omöjligt att använda mänskliga metoder och rationalistiska hypoteser när man ska försöka förklara den historia som evangelierna beskriver. Hur är det möjligt att förklara med mänskligt förnuft att den ende sanne Guden griper in i historien på ett så handgripligt sätt att han blir en sann människa, lever och verkar, talar och undervisar, lider och dör och uppstår igen från de döda?

I modern forskning har det blivit populärt att försöka finna ”den historiske Jesus”, dvs den Jesus som gömmer sig bakom evangelierna. Evangelierna har blivit till i den kristna församlingen, hävdar man, och är färgade av de första kristnas hopp och tro. När vi därför läser om Jesus i evangelierna, får vi inte den sanna bilden av honom. Men i alla dessa försök att finna den”sanne” och ”historiske” Jesus, har man velat bortse från det faktum att vi har att göra med honom som är undrens Gud. Därmed har också resultatet blivit en total förnekelse av själva frälsningshistorien. Men förnekar man frälsningshistorien, förnekar man egentligen hela historien om Jesus och allt det som evangelium berättar.

Evangelierna är den historiska beskrivningen av frälsningens stora under. De har en helt bestämd avsikt, nämligen att uppenbara allt det som skedde med vår Frälsare Jesus Kristus och som var nödvändigt för att vi skulle bli frälsta. Många av detaljerna omkring deras tillkomst är okända för oss. För oss är det däremot viktigt att veta att de är skrivna för att vi ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att vi genom tron ska ha liv i hans namn (Joh 20:31).

Litteratur:

• Concordia Self-Study Bible-NIV, St Louis.
• Martin H Franzmann, The Word of the Lord Grows, St Louis 1961.
• Reginald H Fuller, A Critical Introduction to the New Testament, London 1966.
• Birger Gerhardsson (red), En Bok om Nya Testamentet, Lund 1971.
• Robert G Gromacki, New Testament Survey, Grand Rapids 1979.
• Hugo Odeberg, ”Evangelierna”, artikel i Erevna, 1948.
• Ned B Stonehouse, Origins of the Synoptic Gospels, London 1964.
• Joh Ylvisaker, The Gospels, Milwaukee 1977.
• Theodor Zahn, Introduction to the New Testament, vol II, Minneapolis 1977.

Ur Biblicum nr 1, 2003 av Egil Edvardsen