Från Biblicum nr 3/2020 av Seth Erlandsson

I Bibeln hänvisas gång på gång till räddningen från träldomen i Egypten som den stora förebilden för den frälsningsgärning som Guds unike Son, Messias, skulle genomföra en gång för alla när tiden var inne. ”När tiden var inne sände Gud sin Son” (Gal 4:4) för att rädda oss från syndens träldom. Räddningen är helt och hållet Guds gärning, ett under, mänskligt sett helt omöjlig på grund av människans syndafördärv.

Den träldom som Jakobs efterkommande, israeliterna, drabbades av i Egypten hade Gud redan förutsagt för Jakobs farfar Abraham: Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år (1 Mos 15:13). På grund av svår hungersnöd i Kanaans land kom Jakob och hans söner till Egypten och bosatte sig där (ca 1876 f Kr) med hjälp av sonen Josef som blev deras räddare. Han bodde redan i Egypten efter att ha sålts som slav av sina bröder men efter en tid blivit upphöjd som faraos närmaste man.

När ”det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef” och Jakobs efterkommande blivit talrika i landet, blev de ”plågade med tvångsarbete”. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar (2 Mos 1:11, 13). Men trots ”alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra” (1:14) fortsatte israeliterna att föröka sig så att de upplevdes som ett hot mot rikets säkerhet. Då utfärdade farao följande befallning: Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen” (1:22).

 

Mose och hans befrielseuppdrag

När Mose föddes ca 1526 f Kr, ca 350 år efter ankomsten till Egypten, skulle också han ha kastats i Nilen. Men hans mor gömde honom i tre månader och lät därefter lägga honom i en korg som hon placerade i vassen vid Nilens strand. Det blev Moses räddning, för faraos dotter fick syn på barnet när hon kom för att bada och ”kände medlidande med honom” (2 Mos 2:6). Hon beslöt adoptera Mose som sin son. Men när han var 40 år (Apg 7:23) och såg sina hebreiska bröders svåra slavarbete och hur en egyptier slog en hebreisk man, kunde han inte bärga sig: ”När han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden” (2 Mos 2:12). Men saken blev ändå känd och farao ville nu straffa Mose med döden. Därför flydde han till Midjans land som ligger öster om Aqabaviken i nordvästra Saudiarabien.

I Midjan gifte Mose sig med Sippora, en av prästen Jetros sju döttrar. Där bodde han sedan i fyrtio år och arbetade åt sin svärfar som fåraherde. ”När fyrtio år hade gått” (Apg 7:30) fick han det svåra uppdraget att återvända till Egypten för att föra israeliterna ut ur Egypten till det utlovade landet. ”HERRENS Ängel”, dvs Guds evige Son, ”den Utsände”1)Angående vad som menas med ”HERRENS Ängel”, se artikeln ”Jag har inte kommit av mig själv”, Biblicum nr 1/2019, s 14–23., uppenbarade sig för honom och gav honom uppdraget. Mose berättar hur det gick till (han talar om sig själv i tredje person): ”En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig HERRENS Ängel för honom i en eldslåga” (1 Mos 3:1–2). Han sa: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. . . Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung” (3:6–8).

Uppdraget till Mose löd: Jag ska sända dig till farao för att föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten (3:10). Vilket omöjligt uppdrag till en person som tvingats fly från Egypten efter att ha begått ett mord! Inte underligt att Mose värjer sig: ”Vem är JAG, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” (3:11). Då får Mose detta löfte: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg” (3:12). ”Jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er” (3:19–20). Det är Gud som garanterar att uppdraget ska lyckas. Ändå tvekar Mose och försöker med en rad invändningar slippa detta svåra uppdrag (se 4:1ff).

 

Från Midjan tillbaka till Egypten

När Mose efter uppenbarelsen vid Guds berg Horeb kom tillbaka till Jetros hem uppenbarade sig HERREN på nytt för honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda” (4:19). Efter dessa ord från Herren (”alla som ville ta ditt liv är döda”) försvann Mose sista tvekan och hans svärfar gick med på att Mose återvände till Egypten tillsammans med sin familj. ”Så Mose tog sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land” (4:20). Han hade Guds stav med sig, för Herren hade sagt till honom: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket” (4:21).

Mose var åttio år och hans bror Aron åttiotre (7:7) när de kom tillbaka till Egypten och trädde fram inför farao och framförde kravet på frigivning. Precis som HERREN hade förutsagt vägrade farao släppa folket trots tydliga bevis på HERRENS makt och de egyptiska gudarnas maktlöshet. Först efter HERRENS tionde undergärning, dödsdomen över allt förstfött, vägrade han inte längre att släppa folket, både unga och gamla, söner och döttrar, och även får och kor (10:9). Domen drabbade allt förstfött i Egyptens land, ”från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen” (11:5).

 

Skyndsam flykt

Enligt Herrens ord till Mose och Aron skulle Israels barn vara beredda på en skyndsam flykt så snart de ätit det påskalamm vars blod blev israeliternas räddning: Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt (12:11). Herren ”gick förbi (hebr. pasách) Israels barns hus i Egypten” när han vid midnatt ”slog allt förstfött i Egyptens land”. ”Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sa: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt.” Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för  de sa: ’Annars dör vi allihop´” (12:27–33). ”Folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad” (12:34).

En vakandets natt var det för HERREN när han förde dem ut ur Egyptens land” (12:42), ”omkring 600 000 man till fots förutom deras familjer” (12:37 EHV). Skyndsamt tågade de dag och natt: ”HERREN gick framför dem om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten” (13:21–22). Det gällde att så snabbt som möjligt lämna träldomslandet. ”Dagen efter påskmåltiden (hebr. Pésach) drog Israels barn orädda ut inför ögonen på alla egyptier medan egyptierna begravde alla de förstfödda som HERREN hade slagit bland dem när HERREN höll dom över deras gudar” (4 Mos 33:3–4).

Uttåget ut ur Egypten var ett under allt igenom, inte bara räddningen undan den tionde plågan genom Lammets blod utan också hur Gud i moln- och eldpelaren ledde dem ut ur Egypten dag och natt och sörjde för dem under vandringen: ”Jag bar er på örnvingar” (19:4). ”Jag ledde er i öknen i fyrtio år. Era kläder blev inte utslitna på er, inte heller sandalerna på dina fötter” (5 Mos 29:5).

 

Vilken väg tog de ut ur Egypten på väg till det utlovade landet?

Det finns många spekulationer om vilken väg de uttågande tog vilket är märkligt, för bibeltexten är tydlig. Mose hade fått uppdraget från Gud att föra Israels barn ut ur Egypten till Kanaans land, inte långt ner mot södra delen av Sinaihalvön som stod under egyptisk kontroll. Herren hade sagt till Mose: ”Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:17). Det fanns flera vägar dit: ”Vägen till Filisteernas land” (hebr. Däräk äräts pelishtím) ”som var den närmaste vägen” (13:17), en mellanväg och den stora karavanvägen, omvägen ”Ökenvägen till Yam-suf” (hebr. Däräk ham-midbar Yam-suf) (13:18) för att sedan från nuvarande Eilat tåga rakt norrut. Gud som ledde uttåget genom moln- och eldpelaren (Guds Utsände Son, se 14:19) valde inte ”Vägen till Filisteernas land”. Varför? Det krävdes en förklaring: ”För att inte folket ska ångra sig när de får se krig och vända tillbaka till Egypten” (13:17). ”Så Gud lät folket ta omvägen via Ökenvägen till Yam-suf ” (13:18).

”Ökenvägen till Yam-suf” var välbekant för både Mose och Aron. Det var den vägen Mose tog när han flydde till Midjans land, och det var den vägen han tillsammans med Aron nyligen hade tagit åt andra hållet när de rundade Aqabaviken på sin väg från Midjan till Egypten. Vilket hav menas då med Yam-suf? Det framgår tydligt av en rad bibelställen att det är Röda havets Aqabavik som avses. Se 2 Mos 23:31; 4 Mos 14:25; 21:4; 5 Mos 1:40; 2:1; 1 Kung 9:26 och Jer 49:21! På alla dessa ställen återger de tidiga översättningarna Septuaginta och Vulgata Yam-suf med ”Röda havet” (grek. Thálassa erythrá och lat. Mare rubrum). Så gör också många senare översättningar (i Sverige bl a Kyrkobibeln 1917 och SFB 2015).

Men vad betyder Yam-suf egentligen?

Yam betyder ”hav” och suf betyder ”få sitt slut, upphöra, gå under”. En ordagrann översättning borde alltså bli ”Slutets hav” eller ”Undergångens hav”. I Gamla testamentet får nämligen platser ofta ett namn som vill påminna om vad som hänt vid platsen i fråga. Några exempel:

  • När israeliterna efter den långa övergången rakt genom Yam-suf kom till en plats där de äntligen fann vatten men inte kunde dricka det eftersom det var bittert, fick den platsen namnet Mara som betyder ”bitter” (2 Mos 15:23). Detta platsnamn skulle påminna om att Herren där genom ett under gjorde så att vattnet blev sött.
  • Platsen där Jakob brottades med Gud gav Jakob namnet Peniel som betyder ”Guds ansikte”, för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte och ändå har mitt liv skonats” (1 Mos 32:30).
  • Platsen där Jakob i en dröm såg en stege ända upp till himlen och såg Gud överst på stegen kallade han Betel som betyder ”Guds hus”. När han vaknade sa han: ”HERREN är verkligen på denna plats… Detta är ingenting annat än Guds hus, och detta är himlens port” (1 Mos 28:16f, EHV).

På samma sätt ville säkert Mose med namnet Yam-suf påminna om att i detta hav fick Guds folks förföljare och förtryckare sin undergång, sitt slut. Yam-suf ”Undergångens hav” är därför ett lämpligt namn för Röda havets Aqabavik, för i det havet drabbades de förföljande egyptierna av undergång genom Guds övernaturliga ingripande.

Suf kan också betyda ”säv” och därför översätter många Yam-suf med ”Sävhavet”. Men den översättningen säger ingenting om undret, att Gud där besegrade de förföljande fienderna och den harmonierar inte med biblisk praxis att låta namnet påminna om vad som hänt, Guds ofattbara frälsningsunder som ska lovprisas. Lägg märke till hur 2 Mos 15 omedelbart efter det stora frälsningsundret lovprisar HERREN för hur han grep in och besegrade egyptierna när Israels barn var hopplöst instängda framför Röda havets Aqabavik:

”Faraos vagnar och här kastade han i havet,
hans utvalda krigsmän dränktes i Yam-suf (Röda havet).
Djupen täckte dem, de sjönk till botten som stenar” (v 4–5).
”Av din näsas fnysning dämdes vattnen upp,
böljorna reste sig som en mur” (v 8).
”Du andades på dem och havet täckte dem,
de sjönk som bly i de väldiga vattnen” (v 10).

Också psalmisten lovprisar HERREN för frälsningsundret vid Yam-suf:

”Han frälste dem för sitt namns skull,
för att göra sin makt känd.
Han talade strängt till Yam-suf och det blev torrt,
han förde dem genom djupen som i en öken.
Han frälste dem från motståndarens hand
och befriade dem från fiendens grepp.
Vattnet täckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.D
å trodde de hans ord och sjöng hans lov.
Men snart glömde de hans gärningar” (Ps 106:10–13).

 

Var och varför blev israeliterna instängda?

”Ökenvägen till Yam-suf” gick (och går alltjämt) i riktning mot Aqabavikens nordspets. Genom att följa den vägen kunde folket lämna Sinaihalvön som stod under egyptisk kontroll. Ursprungligen kallades Sinaihalvön Mafkat, Turkoslandet. Från tidig tid hade egyptierna gruvor på södra delen av Mafkat där de främst bröt turkos. Gruvorna räknas till världens tidigast kända. Sannolikt användes också israeliter som slavarbetare i dessa gruvor. Det tyder flera proto-sinaitiska inskrifter på från tiden 1840–1450 f Kr, för de innehåller de tidigaste spåren av det hebreiska alfabetet (se Douglas Petrovich, The World’s Oldest Alphabet – Hebrew as the language of the proto-consonantal script/Carta Jerusalem 2016/ och Biblicum nr 2/2017, s 64ff). Om israeliterna var kvar på halvön Mafkat var risken stor att egyptierna på nytt skulle göra dem till slavarbetare.

När israeliterna lämnat Ramesés och Sukkóth tågade de ”i grupper om femtio” (13:18) dag och natt och slog inte läger förrän ”vid Etam, vid kanten av öknen” (13:20; 4 Mos 33:6). Vi vet inte säkert vad som menas med Etam och var det låg. Men sannolikt avses det mäktiga bergslandskap (med toppar 2 500 meter höga) som den sandiga och ganska platta ökenvägen når fram till när det bara återstår ungefär en fjärdedel av ökenvägen till Aqabavikens nordspets. Detta bergiga landskap omger Aqabavikens norra del och stupar brant ner mot Aqabaviken som en mur på dess båda sidor. Etam används om båda sidorna av Aqabavikens norra del, i 2 Mos 13:20; 4 Mos 33:6 om västra sidan och i 4 Mos 33:8 om östra sidan. Den östra sidan kallas både för ”Etams öken” (4 Mos 33:8) och ”Shurs öken” (2 Mos 15:22). Kanske ordet Etam hade betydelsen ”röd” (liksom Edom), eftersom bergssidorna avger ett rödaktigt sken. Shur betyder ”mur”, så namnet ”Shurs öken” passar bra för norra delen av Aqabaviken, eftersom bergen runt denna del av Aqabaviken syns från långt håll som en mur.2)I 1 Mos 25:18 står det om Ismaels ättlingar: De ”bodde i områdena från Havila ända till Shur öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien.” Havila betyder ”sandland” och står för Arabiens öken ”öster om Egypten”. ”Vägen mot Assyrien” kallades ”Kungsvägen” och var en känd karavanväg som gick från Egypten och via Aqabavikens nordspets rakt norrut, öster om Döda Havet och Jordanfloden.

När Israels barn efter flera dygns marscherande inte hade långt kvar till friheten bortom faraos kontroll3)Än i dag går gränsen mellan Kanaans land (Israel) och Egypten från Aqabaviken mot nordväst och längs Egyptens bäckfåra (= Wadi el-Arish) som mynnar ut i Medelhavet strax söder om Gaza. I 2 Mos 23:31 anges denna gräns med orden ”från Yam-suf till filisteernas hav”. hände något märkligt. HERREN sa till Mose: ”Säg till Israels barn att de viker av och slår läger framför Pi-Hachirót mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon ska ni slå läger vid havet” (2 Mos 14:2–3). Chir (liksom chur) betyder ”borra, urholka”, och den enda väg att vika av till mot havet borrar sig som en slingrande ravin genom bergslandskapet ned mot Aqabaviken. Denna ”hålväg” som i dag heter Wadi Watir (Watirravinen) mynnar ut i en bred och jämn udde med gott om plats för de talrika israeliterna att  slå läger och vila ut (men vilan visar sig inte bli långvarig). Pi betyder ”mun, mynning”, så Pi-Hachirót betyder ”hålvägens mynning”. Den syns tydligt på alla kartor och heter i dag Nuweiba. Tydligen hade egyp- tierna ett vakttorn i närheten av Nuweiba (Migdol betyder ”vakttorn”). Baal-Sefon låg ”mitt emot” (hebr. nókach) Pi-Hachirót (Hålvägens mynning), tydligen en känd kultplats för avgudadyrkan rakt över på andra sidan Aqabaviken.

Varför befallde Herren att Israels barn skulle vika av från ökenvägen och ta Hålvägen som var en slingrande ravin och återvändsväg ner till Pi-Hachirót? Svaret ges i 14:3ff: Herren ville att farao skulle tro att israeliterna genom att gå vilse blivit instängda i öknen (v 3). ”Jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är HERREN” (v 4). Så blev det. När farao fick rapporter om att Israeliterna slagit in på ”hålvägen” mot havet ångrade han att han släppt israeliterna, de slavarbetare han så väl behövde. Han sände nu iväg sin här med sina ledande krigsmän för att tillfångata de undflyende (v 5–7). De hade ju bara begärt och fått tillstånd att ”gå tre dagsresor genom öknen och offra åt HERREN” (2 Mos 3:18; 5:3; 8:27).

Mose hade säkert svårt att förstå varför Herren genom moln- och eldpelaren nu ledde dem in i en återvändsgränd rakt mot havet. Han kände ju väl till ökenvägen och visste att den skulle rädda dem bort från egyptisk kontroll. Men genom HERRENS under i samband med de tio plågorna hade han lärt sig att han kunde lita på Herren. Folket däremot hade inte samma tillit till HERREN. De blev mycket förskräckta när de nådde fram till Hålvägens mynning, slog läger där och förstod att de var instängda. När faraos här närmade sig ”blev de mycket förskräckta och ropade till HERREN. Och de sa till Mose: Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det inte det vi sa till dig i Egypten? Vi sa: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen (14:10–12). Psalmisten skriver: ”Våra fäder i Egypten tog inte lärdom av dina under, de tänkte inte på dina många nådegärningar utan gjorde uppror vid havet, vid Yam-suf” (Ps 106:7).

Israeliterna tycktes räddningslöst förlorade, det vill säga om inte Herren räddade dem genom ett under, och det litade inte folket på. Men det gjorde Mose. Han sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN ska strida för er, och ni ska hålla er stilla” (v 13–14). Men inte ens Mose kunde ta det helt lugn i denna skrämmande situation. Han kunde inte ”vänta lugnt” (EHV) utan ropade till Herren om hjälp, för han berättar själv att Herren sa till honom: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare” (v 15).

Men hur ska de kunna ”dra vidare” när de har ett stort hav framför sig som spärrar vägen? Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark (v 16). Men de förföljande egyptierna då som snart övermannar oss? Jag ska förhärliga mig på farao, på hela hans här, på hans vagnar och ryttare (v 17). ”Guds Ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra” (v 19–20).

Mose trodde Guds löfte och gjorde som HERREN sa: ”Mose räckte ut handen över havet” (v 21a). Och som alltid höll Gud sitt löfte: ”HERREN drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem” (v 21b–22).

Men fastän egyptierna inte kunde komma nära israeliterna förföljde de dem ända till mitten av havet: ”Alla faraos hästar, vagnar och ryttare kom efter dem ut till mitten av havet. Men vid morgonväkten såg HERREN ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen på deras vagnar lossna så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sa egyptierna: ’Vi måste fly för Israel! HERREN strider för dem mot Egypten.’ Och HERREN sa till Mose: ’Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.’ Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats” (v 23–27a).

Nu var det egyptierna som måste fly: ”Egyptierna flydde men möttes av det, och HERREN strödde ut dem mitt i havet. Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan” (v 27b–28). Vil- ket stort frälsningsunder är inte detta! Det omöjliga skedde: Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem! Så frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand (v 29–30). Denna frälsningsgärning är så förunderligt stor och mäktig att den lämpar sig som förebild för frälsningen genom Jesus Kristus. Den har makt att skapa tro och den skapade trons lovprisning (14:31b–15:18). Den avslutas med en upprepning av det förunderliga: att fienderna gick under och att ”Israels barn gick rakt genom havet på torr mark” (15:19).

 

Varför till Guds berg Horeb?

Gud hade inte glömt det löfte han gav till Mose när han kallade honom och gav honom räddningsuppdraget vid ”Guds berg Horeb” (2 Mos 3:1ff): ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten ska ni hålla gudstjänst på detta berg” (3:12). Nu hade de lämnat Egypten och Mafkat (Sinaihalvön) och t o m tagit en genväg till det berg där HERREN hade uppenbarat sig för Mose när han vallade sin svärfars får i Midjans land.

Var låg då ”Guds berg Horeb”? Många har gissat att det låg långt ner på södra delen av Sinaihalvön. Men i så fall måste Midjans land också ha legat där. Så är inte fallet. Bibeltexten ger tydliga besked. Midjans land låg i österlandet, öster om Aqabaviken, i nuvarande nordvästra delen av Saudiarabien. Första Mosebok 25:6 berättar att Abraham sände bort sina söner med bihustrun Ketura, bl a Medan och Midjan, österut till Österlandet (se 1 Mos 25:6).

Som vi redan sett avses med ”Undergångens hav” (Yam-suf) Aqabaviken, dvs det hav där egyptierna mötte sin undergång. När Mose efter det mirakulösa klyvandet av havet nådde fram till det berg där han fått sin kallelse och ”slagit läger vid Guds berg”, kom hans svärfar Jetro dit. Guds berg Sinai kan alltså inte ha legat på Sinaihalvön. Jetro tog med sig ”Moses hustru Sippora som Mose tidigare hade sänt hem. Han hade också med sig hennes två söner. En av dem hade fått namnet Gershom, för Mose sa: ’Jag är främling (hebr. ger) i ett främmande land.’ Den andre fick namnet Eliezer, för Mose sa: ’Min fars Gud kom till min hjälp (på hebr. ézer) och räddade mig från faraos svärd” (2 Mos 18:2–4). Mose skulle ju ha blivit avrättad om han hade stannat i Egypten. Nu 40 år senare hade Mose mycket att berätta om HERRENS väldiga gärningar och vad de varit med om: ”Mose berättade för sin svärfar allt som HERREN hade gjort med farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all möda de fått utstå på vägen och hur HERREN hade räddat dem. Jetro gladde sig över allt det goda som HERREN hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand” (18:8–9).

I Midjans land finns i dag en större bosättning som heter Al Bad. Just där finns en permanent tillgång på vatten, något som är en förutsättning för en större bosättning i öknen. När Mose hade flytt till Midjan kom han till en större bosättning, för där var Jetro präst och därmed ledare. Det står att Mose satte sig vid en brunn och att Jetros sju döttrar kom dit för att hämta upp vatten åt deras får (2 Mos 2:15–17). Det berättas vidare i 3:1–2 att när Mose 40 år senare vallade sin svärfars får kom han till ”andra sidan öknen”, för det finns en bergskedja norr om Al Bad som avgränsar dess öken från öknen Sin. Bergskedjan är tydligen Horeb, för på andra sidan om bergskedjan mot öster ligger dess högsta topp. Nedanför denna topp uppenbarade sig Herrens Ängel för Mose i en eldslåga (3:1–2). Han hade kommit till ”Guds berg Horeb” eller som det också kallas berget ”Sinai” eftersom det låg i öknen Sin (se 16:1). I dag bär denna topp det arabiska namnet Jabal el-Lawz.

Nedanför detta berg finns en stor slätt med tillräckligt utrymme för över två miljoner israeliter att där resa sina tält och bo där i nästan ett helt år. De anlände dit ”då den tredje månaden började efter Israels barns uttåg ur Egypten” (2 Mos 19:1), alltså en och en halv månad efter uttåget, och de bröt upp därifrån ”andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen” (4 Mos 10:11). Men ligger inte Sinai berg på Sinaihalvön? Det trodde Helena, modern till kejsaren Konstantin den store. Men nedanför detta berg finns inget utrymme för över två miljoner israeliter att slå upp sina tält och det ligger inte på andra sidan Aqabaviken där Jetro bodde.

Under sin långa vallfärd åren 326–328 e Kr menade Helena inte bara att hon i Jerusalem hittat Kristi sanna kors utan också på Sinaihalvöns södra del kommit till det berg där Mose mottog de två stentavlorna. Om Mafkat kallades Sinaihalvön redan innan Helena påstod att hon funnit Sinai berg har jag inte lyckats belägga. Men det kan ju inte uteslutas att det funnits flera berg som kallades Sinai. Enligt Andra Mosebok låg dock Guds berg Horeb öster om Aqabaviken, och Paulus visste att det Sinai där Gud uppenbarade sig för Mose låg i Arabien. För när han skriver till galaterna om två förbund säger han: ”Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn” (Gal 4:24–25).

 

En stark tradition alltifrån drottningsmoderns placering av Sinai

Under lång tid har de flesta bibeltolkare utgått ifrån att Helenas placering av Sinai (där det mytomspunna Katarinaklostret byggdes) är korrekt utan att närmare studera om denna identifiering är förenlig med hela Bibelns vittnesbörd om uttåget ur Egypten. Följden har bl a blivit att Yam-suf i strid med en rad bibelverser (se ovan) måste avse någon sjö omedelbart öster om Nildeltat, ungefär där Suezkanalen går i dag. Man har bl a föreslagit en vik av Medelhavet, Timsahsjön, någon av Bittersjöarna eller att Suezviken tidigare nådde längre norrut. ”Ökenvägen till Yam-suf” tillåts då inte vara vägen till Aqabavikens nordspets, alltså namnet på första delen av den gamla karavanvägen ”Kungsvägen”, som sedan fortsätter norrut till Syrien och bortom Syrien (Assyrien, se not 2 ovan). Den tolkas i stället som en sydlig väg i riktning mot nedre delen av Sinaihalvön. Den tolkningen har blivit en så stark tradition att den tillåts styra en bibeltolkning av Exodus som enligt min mening kommer i strid med flera bibelställen.4)Ett annat exempel på en gammal tradition som tillåts styra tolkningen av en bibeltext är tolkningen av de vise männens uppvaktning av Jesusbarnet. Enligt gammal tradition, illustrerad av många populära julkrubbor, kom de vise männen ganska snart efter Jesu födelse och uppvaktade honom i stallet där han låg i en krubba. Låter man hela Bibelns vittnesbörd komma till tals kan de vise männens besök ha inträffat tidigast 41 dagar efter Jesu födelse, dvs efter att den heliga familjen kommit tillbaka från reningen i Jerusalem (Luk 2:22) och inte längre bodde i ett stall. För omedelbart efter de vise männens besök flydde den heliga familjen till Egypten. Därför måste besöket i Jerusalem den 40:e dagen ha ägt rum innan de vise männen kom. Se artikeln ”Förmånen att ha tillgång till hela Bibeln”, Biblicum nr 2/2020, s 50ff.

Den värdefulla nya bibelöversättningen Evangelical Heritage Version (EHV) uppskattar jag mycket, likaså dess Study Bible (Notes) som finns att ladda ner från ”Logos”. Men när det gäller uttåget ur Egypten präglas tyvärr också dessa Notes av den starka tradition jag nämnt ovan. Här några exempel:

  • ”Det främsta hindret för att ta den direkta kustvägen var . . . den starkt befästa gränsen. Denna gräns var också skyddad av en 200 fot bred skyddskanal som kan ha gått från Medelhavet till Pi Hahiroth”5)The major obstacle on the direct coastal road was not the Philistines, but the heavily fortified Egyptian This frontier was also protected by a 200-foot-wide barrier canal, which may have run from the Mediterranean Sea to Pi Hahiroth.

Kommentar: Bibeltexten nämner ingenting om en starkt befäst gräns som skulle vara ”det främsta hindret för att ta den direkta kustvä- gen”. Orsaken var ”att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota” (13:17). Inte heller nämner bibeltexten något oöverkomligt geografiskt hinder för att lämna eller komma till det egentliga Egypten. Abraham och Sara hade inga problem att besöka Egypten (1 Mos 12:10ff), inte heller Jakob och hans söner (1 Mos 42–46). Mose hindrades inte av någon barriär när han flydde från Egypten och tog ökenvägen till Midjans land på andra sidan Aqabaviken. Både Mose och Aron kunde ta ökenvägen både till Midjan och tillbaka igen till Egypten. Mose kunde också sända sin familj i förväg tillbaka till Jetro och Midjans land (2 Mos 18:2). Folket vek inte av och tog en omväg för att de hindrades av något vatten eller av vakter utan för att ansluta till ”ökenvägen mot Yam-suf” (2 Mos 13:18). Farao hade gett israeliterna utresetillstånd: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt!” (2 Mos 12:31). Gränspasseringen ut ur det egentliga Egypten var därför inget problem. Egyptierna t o m ”skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sa: ’Annars dör vi allihop’” (v 33).

  • ”Uttågsberättelsen gör det också klart  att  övergångsplatsen  var  vid Egyptens gräns, inte efter att Israel redan hade gått tvärs över Sinaiöknen.”6)The Exodus account also makes it clear that the crossing site was on the border of Egypt, not after Israel had already crossed the Sinai Wilderness.

Kommentar: Men stämmer det verkligen? Bibeltexten säger tydligt: genom att HERREN gick framför dem i moln- och eldpelaren kunde de utan hinder skyndsamt lämna Egypten och ”vandra både dag och natt” på ökenvägen mot Yam-suf (13:21). En rad bibelställen visar (se ovan) att med Yam-suf avses Aqabaviken. Först när israeliterna inte har långt kvar till Aqabavikens spets, inte långt kvar att helt   ha lämnat egyptiskt område, får de den prövande ordern att vända ner mot havet (14:2), vilket innebar att de blev instängda framför Aqabaviken. Orsaken till denna märkliga order anges i texten: Farao skulle tänka ”att Israels barn har gått vilse i landet, instängda i öknen” (14:3). Den enda väg som tar av från ökenvägen och gör att man blir instängd framför Aqabaviken är ravinvägen Hachirót vars mynning (Pi) är en vid slätt där det fanns gått om plats att ”slå läger vid havet” (14:2).

Tidsuppgifterna i Andra Mosebok visar också att övergången över havet inte hände redan i början av uttåget. När de kommit till andra sidan havet och nått fram till Elim hade det gått nästan en hel må- nad (se 2 Mos 16:1). Därmed måste övergången över havet ha skett minst 20 dagar efter uttågets början. Dessutom var havsövergången en händelse av en storleksordning som inte passar in på någon övergång strax efter uttågets början (se 2 Mos 15 och Ps 106:10–13).

  • ”Placeringen av berget Sinai är inte säker, men det finns en stark tradition för den plats där Katarinaklostret nu är beläget.”7)The location of Mount Sinai is not certain, but there is strong tradition for the site that now is the location of St. Catharine’s Monastery.

Kommentar: Ja, en stark tradition, men med ett svagt textunderlag. Mose var i Midjans land på andra sidan Aqabaviken när han kom till Horeb och Sinai och fick sin kallelse. Till detta berg kommer uttågets israeliter i enlighet med Guds löfte. Det låg i Midjans land, för Mose familj som Mose tidigare sänt hem till Midjan möter upp där tillsammans med Jetro. Den karta över uttågets väg som Study Bible Notes innehåller placerar Midjan helt riktigt på östra sidan av Aqabaviken men placerar Sinai mycket långt därifrån på västra sidan där Katarinaklostret ligger. Hur går det ihop?

  • ”2 Mos 15:22 säger att efter övergången av Röda havet kom israeliterna till Shurs öken. Shurs öken ligger öster om Suezviken och i västra delen av Sinai (1 Mos 16:7; 1 Sam 15:7). Om de gick genom Röda havet och kom till Shurs öken kan Israel bara ha gått över den västra viken av Röda havet och inte Aqabaviken.”8)Exodus 15:22 states that after crossing the Red Sea, the Israelites found themselves in the wilderness of The wilderness of Shur is east of the Gulf of Suez and in the western area of the Sinai (Genesis 16:7; 1 Samuel 15:7). To cross the Red Sea and to end up in the wilderness of Shur, Israel could be crossing only the westernmost arm of the Red Sea and not the Gulf of Aqaba.

Kommentar: Om det är sant att ”Shurs öken” låg ”öster om Suezviken och i västra delen av Sinai” tycks Bibeln innehålla motsägelser. För många bibelställen visar klart att Yam-suf är detsamma som Aqabaviken och att Sinai låg i Midjan öster om Aqabaviken.

För att kommentera 1 Mos 16:7 och 1 Sam 15:7 krävs en liten utvikning om de texter där Shur förekommer. Dessa texter handlar om folk och stammar som bodde öster om Israel och i Arabien och kallas ”österlänningar” (på hebr. bene qädäm). Österlänningarna var liksom Edom och Moab fientliga mot Israel. De ville förhindra Guds frälsningsgärning, räddningen från träldomen i Egypten: amalekiterna vid Refidim nära Horeb (se 2 Mos 17:8ff) och Edom och Moab när israeliterna efter en 40-årig ökenvandring ville tåga genom deras länder. Edoms land låg rakt söder om Döda havet ända ned till Aqabavikens spets och med västgräns mot Israel. Moabs land låg öster om Döda havets nedre del.

Som ”österlänningar” betecknas ismaeliter, midjaniter och amalekiter. De var nomader eller halvnomader. Ismael var son till Abrahams bihustru Hagar. HERRENS Ängel sa till Hagar: ”Han ska bo öster om (ordagrant ”framför ansiktet på”) alla sina bröder” (1 Mos 16:12. EHV översätter: ”He will dwell in hostility toward all of his brothers”). I 1 Mos 25:18 står det om Ismaels ättlingar: De ”bodde i områdena från Havila ända till Shur öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien.” Havila betyder ”sandland” och står för Arabiens öken som låg ”öster om Egypten”. ”Vägen mot Assyrien” kallades ”Kungsvägen” och var en känd karavanväg som gick från Egypten och via Aqabavikens nordspets rakt norrut, öster om Döda Havet och Jordanfloden. Shur som betyder ”mur” (se ovan) syftar här uppenbarligen på norra delen av Aqabaviken. Egyptens gräns gick enligt 2 Mos 23:31 från Aqabaviken (Yam-suf) ”till filisteernas hav”, så ”öster om Egypten” betyder sannolikt också öster om Egyptenkontrollerade Mafkat (senare kallad Sinaihalvön). I 1 Mos 16:7 står att HERRENS Ängel påträffade den flyende Hagar ”vid vägen till Shur” (”on the way to Shur”, EHV), alltså sannolikt i riktning mot Aqabavikens nordspets.

Midjan var son till Abrahams bihustru Ketura (1 Mos 25:2). ”Sönerna till sina bihustrur . . . sände han bort från sin son Isak, österut till Österlandet” (25:6, på hebr. äräts qädäm, ”the territory that lay to the east” (EHV). Keniterna var en midjanitisk stam som inte var fientlig mot Israel. Till den stammen hörde Mose svärfar Jetro (Reguel).

Amalek var sonson till Esau (Edom). Enligt 1 Sam 15 sa HERREN till Saul: ”Jag ska straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom då han drog upp ur Egypten. Dra ut och slå amalekiterna och vig allt de har åt förintelse” (v 2ff). Jämför med Mose ord till Israel strax för sin död: ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad” (5 Mos 25:17–18). ”Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda” (1 Sam 15:4). Telaim är sannolikt identisk med Telem ”som låg ytterst i Juda barns stam, mot Edoms gräns” (Jos 15:21, 24). Där var det lämpligt med en uppsamlande inmönstring före fortsatt marsch rakt söderut mot Aqabavikens nordspets och mot amalekiterna. ”Sedan slog Saul amalekiterna från Havila (Arabiens öken) ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten” (1 Sam 15:7), alltså vid norra delen av Aqabaviken.

Att ”Shurs öken ligger öster om Suezviken och i västra delen av Sinai” bevisas sålunda inte av 1 Mos 16:7 och 1 Sam 15:7. Enligt 2 Mos 15:22 kom israeliterna till ”Shurs öken” efter att hela natten ca 20 dagar efter uttågets början tågat över Aqabaviken (Yam-suf) då vattnen genom Guds under dämdes upp och böljorna reste sig som en mur omkring dem (2 Mos 15:8).

Amalekiter liksom midjaniterna trängde flera gånger in i och härjade i Israel, både i Negevöknen och norr om Döda havet österifrån. Midjaniterna samarbetade flera gånger i sina attacker med Moab (se t ex 4 Mos 22–24 och Dom 3:12ff). Midjaniter, amalekiter och österlänningar trängde senare djupt in i Israel österifrån ”och fördärvade landets gröda ända till Gaza” (Dom 6:3f) innan Gideon blev landets domare och räddare (se Dom 6–8).

När ammoniterna senare angrep Israel blev Jefta domare och räddare. Han skickade sändebud till ammoniternas kung och lät säga: ”Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Yam-suf (OBS: de kom alltså inte till Yam-suf redan när uttåget skulle till att börja) och kommit till Kadesh (i slutet av de 40 åren), sände Israel budbärare till kungen i Edom och sa: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte (se 4 Mos 20:14ff). De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller” (Dom 11:15–17). Notera också israeliternas ord när de lämnat ökenvägen och blev helt instängda framför Yam-suf: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det inte det vi sa till dig i Egypten? Vi sa: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen” (2 Mos 14:11–12).

Noter   [ + ]

1. Angående vad som menas med ”HERRENS Ängel”, se artikeln ”Jag har inte kommit av mig själv”, Biblicum nr 1/2019, s 14–23.
2. I 1 Mos 25:18 står det om Ismaels ättlingar: De ”bodde i områdena från Havila ända till Shur öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien.” Havila betyder ”sandland” och står för Arabiens öken ”öster om Egypten”. ”Vägen mot Assyrien” kallades ”Kungsvägen” och var en känd karavanväg som gick från Egypten och via Aqabavikens nordspets rakt norrut, öster om Döda Havet och Jordanfloden.
3. Än i dag går gränsen mellan Kanaans land (Israel) och Egypten från Aqabaviken mot nordväst och längs Egyptens bäckfåra (= Wadi el-Arish) som mynnar ut i Medelhavet strax söder om Gaza. I 2 Mos 23:31 anges denna gräns med orden ”från Yam-suf till filisteernas hav”.
4. Ett annat exempel på en gammal tradition som tillåts styra tolkningen av en bibeltext är tolkningen av de vise männens uppvaktning av Jesusbarnet. Enligt gammal tradition, illustrerad av många populära julkrubbor, kom de vise männen ganska snart efter Jesu födelse och uppvaktade honom i stallet där han låg i en krubba. Låter man hela Bibelns vittnesbörd komma till tals kan de vise männens besök ha inträffat tidigast 41 dagar efter Jesu födelse, dvs efter att den heliga familjen kommit tillbaka från reningen i Jerusalem (Luk 2:22) och inte längre bodde i ett stall. För omedelbart efter de vise männens besök flydde den heliga familjen till Egypten. Därför måste besöket i Jerusalem den 40:e dagen ha ägt rum innan de vise männen kom. Se artikeln ”Förmånen att ha tillgång till hela Bibeln”, Biblicum nr 2/2020, s 50ff.
5. The major obstacle on the direct coastal road was not the Philistines, but the heavily fortified Egyptian This frontier was also protected by a 200-foot-wide barrier canal, which may have run from the Mediterranean Sea to Pi Hahiroth.
6. The Exodus account also makes it clear that the crossing site was on the border of Egypt, not after Israel had already crossed the Sinai Wilderness.
7. The location of Mount Sinai is not certain, but there is strong tradition for the site that now is the location of St. Catharine’s Monastery.
8. Exodus 15:22 states that after crossing the Red Sea, the Israelites found themselves in the wilderness of The wilderness of Shur is east of the Gulf of Suez and in the western area of the Sinai (Genesis 16:7; 1 Samuel 15:7). To cross the Red Sea and to end up in the wilderness of Shur, Israel could be crossing only the westernmost arm of the Red Sea and not the Gulf of Aqaba.