Hör apokryferna till Bibeln?

Fråga: Varför har inte Svenska Folkbibeln med de s k apokryferna i sin översättning? Åtminstone GTs apokryfer är ju väldigt berömda. Hade det inte varit en stor tillgång att ha med dem? Kommer de med i en kommande revidering kanske?

Svenska Folkbibelns översättning av ”BIBELN DEN HELIGA SKRIFT” har underrubriken ”Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”. Därmed är utsagt att vår utgåva endast innehåller de böcker som är kanoniska. GTs apokryfer kan inte räknas till Gamla testamentets kanoniska skrifter (se närmare nedan).

Den hebreiska kanon, judarnas heliga skrifter, som Nya testamentet ansluter sig till som den sanna uppenbarelsen från Gud, som ”inte kan upphävas” (Joh 10:35), bestod redan flera hundra år före NT av tre huvudavdelningar: 1) Torá (= de fem Moseböckerna), 2) Neviím, dvs Profeterna (= dels de förra profeterna, nämligen Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, och dels de senare profeterna, nämligen Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Tolvprofetrullen, dvs Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki), och slutligen 3) Ketuvím, dvs Skrifterna (= Psaltaren, Ordspråksboken och Job, de fem festrullarna, dvs Höga Visan, Ruth, Klagovisorna, Predikaren och Ester, samt Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna.

När Jesus enligt Luk 24:44 säger: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag (= Torá), hos profeterna (= Neviím) och i psalmerna (= Ketuvím)^[1]Judarna hänvisar ofta till ett kapitel, ett avsnitt eller en hel avdelning genom att nämna dess början. Genom att nämna ”psalmerna” = Psaltaren, början av Ketuvim (Skrifterna), kan alltså … Continue reading, hänvisar han till den hebreiska kanon. Vårt Gamla testamente innehåller exakt samma skrifter men i delvis annan ordning. De är ordnade efter principen historiska böcker, poe­tiska böcker och sist skriftprofeternas böcker.

Hur kommer det sig då att våra gamla bibelöversättningar före 1917 års översättning också innehöll GTs apokryfer och att dessa apokryfer enligt den katolska kyrkan är lika kanoniska som Bibelns övriga böcker? Det har sin grund i att när lärda judar i Alexandria ett par hundra år före Kristi födelse översatte den hebreiska kanon till grekiska (= Septuaginta), visade de också stort intresse för andra judiska skrifter som de ansåg uppbyggliga men som tillkommit efter de kanoniska böckerna under den s k intertestamentala tiden. När denna litteratur (uppbyggelse- och vishetsböcker och böcker om judarnas historia efter GTs tid) fogades till avskrifterna av de översatta kanoniska böckerna, kom många längre fram i tiden att missförstå detta och räkna en del av denna senare judiska litteratur som kanonisk. Men de lärda judarna i Alexandria hade knappast avsett att utvidga den gammaltestamentliga kanon, eftersom man ansåg att Guds direkta uppenbarelse hade upphört i och med de sista profeterna på 400-talet f Kr.

Ibland påstås att den hebreiska kanon fastställdes först efter Jerusalems förstöring (70 e Kr), då judarnas skriftlärda ledare ca 90 e Kr samlades till ett möte i Jamnia. Men det är ett missförstånd. I Jamnia diskuterade judiska ledare hur de kanoniska böckerna skulle användas. Man utgår ifrån den kanon som sedan länge existerade och diskuterar de böcker som i vissa avseenden ansågs svåra att tolka och använda rätt. Det gällde Hesekiel med den märkliga synen i kap 1 samt kap 16 och 23 som inte ansågs lämpliga att läsa före 30 års ålder. Vidare diskuterades bl a Ester, som inte nämner Guds namn och ger upphov till en fest (Purimfesten) som inte har sin grund i Torá, vidare Höga Visans kärleksskildringar och tolkningen av Predikarens budskap

De tidiga kyrkofäderna hade stor nytta av Septuagintas grekiska översättning. Flera av dem ville bara använda sig av de skrifter som var kända på hebreiska, dvs den hebreiska kanon, t ex Origenes. Andra, t ex Augustinus, ville att också övrig judisk litteratur som förmedlats via Alexandria skulle brukas i kyrkan och översättas till latin. Därför tvingades Hieronymus mot sin vilja att översätta till latin också de apokryfiska skrifterna. När sedan Hieronymus översättning (= Vulgata) blev den katolska kyrkans officiella översättning, kom apokryferna att ingå i denna kyrkas kanon. Bl a som reaktion mot Luther hyllades de som kanoniska (ordagrant ”deuterokanoniska”, dvs kanoniska i ett senare skede), sedan Luther under reformationen förklarat att apokryferna inte var likvärdiga med de kanoniska skrifterna. Luther liksom Hieronymus visste ju att apokryferna inte ingick i den hebreiska kanon, de heliga skrifter som Jesus hänvisade till.

Vilka böcker räknas till Gamla testamentets apokryfer?

Termen apokryfer är lite krånglig. Det grekiska ordet apókryfos betyder ”undangömd, dold, tvivelaktig”. Men vilka skrifter som ska räknas till GTs apokryfer är inte helt klart. Det var Luther som avgjorde apokryfernas omfång inom protestantismen. Han tillfogade Manasses bön som före honom inte räknats dit och han uteslöt Tredje och Fjärde Esraboken.^[2]De ingår i Vulgata, men Fjärde Esraboken finns inte med i Septuaginta. Tredje Esra­boken kallas i den grekiska texten för Första Esdras. Men i flera grekiska handskrifter till Septuaginta finns också andra böcker som inte räknas till GTs apokryfer. Det gäller t ex Tredje och Fjärde Mackabeerboken.

Bibel 2000^[3]Bibel 2000 använder inte namnet ”Den Heliga Skrift”, inte heller underrubriken ”Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”., som har med apokryferna, har infört några  nymodigheter. Ordningen på böckerna har blivit en annan. Esters bok har i sin helhet översatts från grekiska och ingår nu som sammanhållen skrift. I tidigare utgåvor på svenska publicerades bara de stora grekiska tilläggen till den hebreiska texten. I Tillägg till Daniel har en annan uppdelning gjorts. Slutligen har Jeremias brev återgetts som en självständig skrift och inte som en del av Baruks bok.

Med Luther kan vi säga att apokryferna är nyttiga att läsa. De innehåller viktiga uppgifter om judiskt liv och judisk tro efter Gamla testamentets tid. De ger goda inblickar i den förändring som judisk tro genomgick under århundradena före Kristi födelse och är en ­betydelsefull historisk länk mellan Gamla och Nya testamentet. I synnerhet böckerna Salomos vishet och Jesus Syraks vishet är av stort uppbyggligt värde. Kunskap om apokryfernas innehåll hör också till god allmänbildning. Men apokryferna kan inte jämställas med ”Den Heliga Skrift” och därför skapas lätt missförstånd och förvirring om de publiceras inom dess pärmar.

Här följer kort några uppgifter om de böcker som brukar räknas till Gamla testamentets apokryfer:

Tobit torde ha tillkommit någon gång mellan 400 och 170 f Kr. Budskapet är att det lönar sig att lyda lagen och vara trogen Guds påbud. Bokens skildring är förlagd till Nineve/Assyrien och Medien på 700-talet f Kr. De historiska och geografiska uppgifterna om 700-­talet är bristfälliga.

Samtidigt som denna bok fått beröm som en vacker och helig historia eller som ett uppbyggligt och nyttigt diktverk, har den kritiserats för viss gärningslära (Tob 4:10–11) och att bortdrivandet av demonen Asmodaios kunde ske med hjälp av magiska handlingar (Tob 8:2f).

Judit tycks ha tillkommit på 100-talet f Kr. Den är en berättelse om mod och list, om motstånd och laglydnad och om seger genom Guds makt. Handlingen är förlagd till den babyloniske härskaren Nebukadnessars tid och främst till norra Palestina. Luther betraktar Judit som en allegori, en vacker religiös bok, även om den innehåller ett stort antal felaktigheter.

Ester enligt den grekiska texten är en bearbetning av den gammaltestamentliga Esters bok. Genom tillägg och förändringar har Esters boks gjorts ”frommare”. Den grekiska bearbetningen av Ester torde ha lämnats till ett judiskt bibliotek i Alexandria 114 f Kr.

Första Mackabeerboken speglar en svår tid för det judiska folket efter Alexander den stores död. Den handlar om religionsförföljelse och revolt, om förnedring och frihetskamp. Sannolikt har den anonyme författaren, en lärd jude från Judeen, skrivit boken omkring år 100 f Kr. För Luther har boken betydelse, eftersom den beskriver och namnger det som Daniels profetia (kap 11) handlar om. Luther är mycket positiv till denna bok, men han vet att den inte tillhör kanon.

Andra Mackabeerboken handlar om judarnas öden under Judas Mackabaios tid och ledarskap. Den skildrar delvis samma tid som Första Mackabeerboken men koncentrerar sig på religionen och templet. Boken tycks ha vuxit fram i omgångar och färdigställts omkring 130 f Kr. Berättelsen i 2 Mack 12:38–45 om offer för de döda har i den romersk-katolska traditionen varit viktig för dess lära om skärselden. Luther är mycket avvisande mot denna bok men översätter och ger ut den på grund av skildringen av martyrerna och en del annat. Boken har också kritiserats för dess skildring av Rasis självmord (2 Mack 14:37–46).

Salomos vishet är en förmanande och uppmuntrande skrift. Författaren, som använder sig av Salomos namn, är sannolikt en bildad och språkkunnig jude kring vår tideräknings början. I den tidiga kyrkan lästes denna bok (Vishetens bok) med stort intresse, eftersom den innehåller avsnitt som lätt kunde tolkas kristologiskt. Luther menar att det finns mycket gott och läsvärt i boken och ser den som en god utläggning av det första budet. Peter Fjellstedt riktar kraftig kritik mot Vish 3:18 i en not till detta ställe. Han skriver: ”Detta ställe allena är tillräckligt bevis, att denna bok är blott en mänsklig skrift, ty här avskärs för sådana barn (”äktenskapsbrytares barn”, v 16) även hoppet om frälsningen, så att de måste bli fördömda, om de också dör tidigt. Men Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Och det är klart, att så snart en människa kommer till tron på Herren, blir hon frälst, utan avseende på hennes naturliga härkomst. Vill vi tillämpa de föregående verserna bara på detta närvarande livet, så går de inte heller alltid i fullbordan.”

Jesus Syraks vishet är en bok om gudsfruktan, om en tillit till och respekt för Gud som ska visa sig på livets alla områden. Författaren heter Jesus (hebr. Jeshúa), son till Elasar och kallas efter en berömd förfader för Syraks son. Boken har tillkommit någon gång på 190- eller 180-talet f Kr. Syraks bok är en mycket populär bok bland de tidiga kristna fäderna. Syr 24 om visheten tolkas ofta kristologiskt. Visheten är Kristus som utgår från Guds mun. För Luther tillhör Syraks bok de värdefullare. Flera ordspråk från boken har överlevt in i vår tid, t ex ”av sysslolöshet lär man mycket ont” (Syr 33:29).

Baruk har sitt namn efter profeten Jeremias sekreterare (Jer 36:4) och påstås vara skriven under landsflykten i Babylon på 500-talet f Kr. Men dit kom aldrig Baruk enligt Jeremias bok. Boken tycks ha tillkommit i etapper och slutredigerats på 100-talet f Kr. Hieronymus säger att judarna varken läste eller ägde boken och Luther gillar den inte. Han betvivlar att Jeremias sekreterare Baruk skulle ha kunnat åstadkomma en så undermålig bok. Han säger att han helst hade låtit bli att översätta den till tyska. Men i den version som han hade framför sig ingick Jeremias brev som bokens sista kapitel och eftersom detta kapitel (Bar 6) talar så kraftfullt och bra mot avgudadyrkan, översatte han hela Baruk.

Jeremias brev är en predikan som alltså vill varna för avgudadyrkan. Det har utgjort det sista (sjätte) kapitlet i Baruks bok. I den äldre svenska översättningen av apokryferna från år 1921 är det fortfarande så. Men i äldre grekiska handskrifter är Jeremias brev klart en egen skrift. Den skrevs ursprungligen på hebreiska, kanske redan på 300-talet f Kr. Men sedan har den översatts till grekiska, sannolikt på 100-talet f Kr, och den har bara bevarats i sin grekiska textform.

Tillägg till Daniel består av tre tillägg till den kanoniska Danielsboken. De saknas i alla kända hebreiska/arameiska handskrifter till Daniels bok. Tilläggen finns inte heller med bland textfynden i Qumran, trots att man där funnit delar av åtminstone sju olika kopior av Daniels bok. De tre tilläggen är tämligen disparata delar som fogats till boken för att på något sätt stärka dess budskap. Tillägget om Susanna är en sedelärande skildring om lögn och svek och om att det sanna och rätta alltid segrar till slut. Till berättelsen om den brinnande ugnen har tillagts två långa bönepartier. Det sista tillägget om Bel och ormguden är kopplat till slutet av Daniels bok och Daniels liv. Här finns också den märkliga episoden om profeten Habackuk som på ett övernaturligt sätt flygs till Babylon med mat.

Manasses bön är en syndabekännelse. Den ingår inte bland de böcker som översattes eller fogades till det grekiska Gamla testamentet i Alexandria. Den saknas helt i de äldsta grekiska handskrifterna till Septuaginta. Det tillhör Luthers insatser att Manasses bön ingår bland GTs apokryfer. Luther översatte den lilla skriften tidigt och tyckte uppenbarligen om den. Inom romersk-katolsk tradition har dess öde och status växlat.

Apokryferna på svensk mark

De tidigaste vittnesbörden om apokryferna på svensk mark kan ses i bevarade kalkmålningar i medeltida kyrkor, även om händelser och personer i de kanoniska böckerna dominerar. Den kristendom som en gång kom till Sverige var ju den romersk-katolska, som betraktade apokryferna som en del av kanon. I den katolska gudstjänsten är apokryferna med på samma villkor som övriga skrifter.

I och med Gustav Vasas Bibel av år 1541 utkom på svenska för första gången en fullständig bibel. Denna översättning bygger på den tyska Lutherbibeln och följer därmed Luthers korrigering av den katolska synen på apokryferna. Luther tar nämligen avstånd från den katolska uppfattningen att apokryferna skulle höra till kanon, men han framhåller att de ändå är nyttiga att läsa.^[4]Så här står det i Luthers företal till apokryferna: ”Apocrypha. Thet äro: Böcker som icke finnas i then Ebreiska Bibelen, ock äro fördenskul icke lika räknade wid the andra Böcker i then … Continue reading

För att klargöra skillnaden mellan kanoniska böcker och andra läsvärda böcker introducerar Luther en nyhet. Som den förste placerar han de gammaltestamentliga apokryferna i en egen avdelning för sig mellan Gamla och Nya testamentet. Luther vill markera att apokryferna inte ingår i den hebreiska kanon. På denna punkt är han överens med Hieronymus, som också kände till den hebreiska kanons rätta omfång och som menade att apokryferna inte fick användas som grund för läroståndpunkter. Detta ställningstagande var särskilt riktat mot 2 Mack 12:43–45 om bön och offer för de döda.

Men i och med att apokryferna likväl fick ett utrymme inom Bibelns pärmar, ledde det till att också många lutheraner kom att räkna dem som bibliska skrifter. Det hjälpte inte att Luther i sitt förord framhöll att apokryferna inte hörde till den hebreiska Bibeln och därför inte hade samma dignitet som den hebreiska kanon.

Allvarlig kritik mot apokryferna inom svensk lutherdom kom att framföras först på 1700-talet. Prästen Anders Elfving t ex betonade i sin huspostilla att apokryferna inte har samma värde som de kanoniska böckerna. Man ska bara rätta sig efter dem i den mån ”de komma öwerens med de öfriga Skriftens böcker, som af Guds Helige Ande omedelbarligen äro de heliga menniskor ingifna”. Vid mitten av 1800-talet intar bibelutläggaren och prästen Peter Fjellstedt en hållning som påminner om Elvings. Han anför fyra argument för att apokryferna inte har samma värde som övriga bibliska skrifter: 1) De har aldrig blivit ”ansedda och upptagna såsom af Gud uppenbarade och genom Guds anda ingifna böcker i den judiska kyrkan”. 2) De nämns eller citeras inte i Nya testamentet. 3) De är inte skrivna på hebreiska eller arameiska och används inte i den första kristna församlingen. 4) De innehåller avsnitt som ”icke öfwerensstämma med de böcker som obestridligt äro ingifna av den Helige Ande, och somliga ställen strider emot sakens natur och omständigheter eller emot andra trowärdiga wittnesbörd”.

Medan den bibelkommission arbetade, som Gustav III hade tillsatt 1773 och som resulterade i 1917 års bibelöversättning, uppstod i början av 1800-talet en strid om huruvida apokryferna skulle finnas med i Bibeln. En grupp, påverkad av skotsk reformert frikyrklighet och understödd av Brittiska och utländska bibelsällskapet, ville inte ha apokryferna med i de utgåvor, som började tryckas och spridas i massupplagor vid denna tid. Biblarna blev bl a billigare utan apokryferna. En annan grupp, främst präster i Svenska kyrkan, ville ha med apokryferna. Främst av ekonomiska skäl kom apokryferna att försvinna ur flertalet svenska bibelutgåvor från 1830-talet och framåt.

När arbetet med den nya bibelöversättningen (den som vi kallar 1917 års bibel) skulle slutföras mot slutet av 1800-talet, var det sålunda redan vanligt att inte ha med apokryferna i helbibeln. Bibelkommissionen koncentrerade sig därför på Gamla och Nya testamentet. Först i detta arbetes slutskede blev det aktuellt att ta itu med apokryferna. Ett par personer fick i uppdrag att nyöversätta apokryferna och deras förslag utsändes på remiss i början av år 1915. Men remissarbetet drog ut på tiden och förslaget nämndes inte i den kyrkomötesdebatt som föregick beslutet att anta översättningen av Gamla och Nya testamentet (1917 års bibel). Först vid 1920 års kyrkomöte kunde översättningen av de gammaltestamentliga apokryferna antas och kyrkomötet ville nu att Kungl Maj:t skulle låta apokryferna ingå i 1917 års bibel. Men Kungl Maj:t gillade och stadfäste aldrig apokryferna utan sade bara i sitt beslut från 1922: ”hava Vi godkänt denna översättning av Gamla testamentets apokryfiska böcker”.

Bland Svenska kyrkans företrädare har sålunda inställningen till apokryferna varit något oklar. Inom svensk frikyrklighet är situationen en annan. Apokryferna har i stort sett inte spelat någon roll alls. Kritik riktas mot apokryferna för att de innehåller historiska felaktigheter, dogmatiska tveksamheter och berättelser som är både ofromma och omoraliska. För den katolska kyrkan är apokryferna, som redan nämnts, lika mycket kanoniska och bibliska som övriga skrifter i Bibeln. Därför kallas dessa skrifter inte för apokryfiska inom den katolska kyrkan utan för ”deuterokanoniska”. När det gäller grekisk-ortodoxa och olika orientaliska invandrarkyrkor är situationen svår att överblicka. Men de flesta har påverkats av att Septuaginta har med dessa skrifter och inkluderar därför apokryferna i sin kanon. Flera ortodoxa kyrkor accepterar också Tredje och Fjärde Mackabeerboken som kanoniska, eftersom dessa finns med i flera handskrifter till Septuaginta. Men det föreligger inte någon enighet om kanons exakta omfång inom den stora familjen av ortodoxa kyrkor.

Sammanfattning

Apokryferna tillhör inte den hebreiska kanon som var Jesu Bibel. Det var redan Hieronymus klar över men han tvingades ändå ta med dessa skrifter i sin översättning (Vulgata). Detta har skapat det missförståndet att apokryferna är en del av kanon. Luther försökte rätta till detta missförstånd genom sitt förord till apokryferna och genom att placera dem för sig mellan Gamla och Nya testamentet. Men eftersom apokryferna fanns kvar inom Bibelns pärmar i Lutherbibeln, kunde det missuppfattas  som om apokryferna var en del av den bibliska kanon och en viss förvirring har blivit följden.

Eftersom Svenska Folkbibeln presenterar sig som ”Den Heliga Skrift, Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”, vore det felaktigt att ha med apokryferna. De får inte jämställas med Den Heliga Skrift. Men vi håller med Luther om att apokryferna har sitt värde och är nyttiga att läsa.

Litteratur: För den som vill studera apokryfernas innehåll hänvisas till översättningen av apokryferna från år 1921 eller till Bibelkommissionens nya översättning av apokryferna från år 1986: De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. En ny och mycket bra guide till apokryferna har författats av LarsOlov Eriksson och heter De glömda böckerna (Libris 1999). Från denna bok har mycket av materialet i denna artikel hämtats. En mera kortfattad presentation av apokryferna föreligger i Anders Sjöbergs bok Lilla bibelguiden (Libris 1999). Denna bok kan särskilt rekommenderas när det gäller presentationen av Bibelns kanoniska böcker.

Ur Biblicum nr 1, 2000 av SE