Av Egil Edvardsen. Föredrag vid kurs i Norrköping 22 april den 2023. Del 2, som handlar om Matt 25, ingår i nr 3/2023.

 

Vad säger Jesus om domen och domens dag? Jesus talar om den sista dagen i världshistorien först och främst i ett tal som han höll för sina lärjungar bara två dagar innan han skulle utlämnas för att bli korsfäst (Matt 26:2). Detta tal finner vi i Matt 24 (och i parallelltexterna Mark 13 och Luk 21) samt i Matt 25.

Som alltid är det viktigt att lägga märke till sammanhanget för en text. Jesus och lärjungarna är i Jerusalem och på tisdagen i stilla veckan har Jesus varit i templet för sista gången. När de är på väg ut ur staden och vandrar uppför Olivberget kan de se den storslagna tempelbyggnaden. Herodes den store hade startat arbetet med att restaurera templet mer än 40 år tidigare. Även om det ännu inte var fullbordat, var det en imponerande syn.

Det är förståeligt att judarna och säkert också lärjungarna var imponerade och stolta över de vackra byggnaderna.Därför var det nog en chock för dem att få höra vad Jesus sade ska ske med hela detta vackra tempel. Han säger till dem: ”Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner” (Matt 24:2). Då frågade dehonom: ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Då svarade Jesus med detta tal i Matt 24.

I detta tal beskriver Jesus såväl ödeläggelsen av Jerusalem som världens slut och sin återkomst på världshistoriens sista dag, då han kommer för att döma alla människor. I sitt svar på frågan ”när ska det ske?” knyter Jesus samman ödeläggelsen år 70 e Kr med världens slut. Dessa två stora och förfärliga katastrofer är så nära sammanvävda i detta tal att de är som två trådar som är vävda samman till en. Det är inte alltid lätt att skilja mellan dem.

Det är för övrigt inte bara här som två framtida händelser flätas samman till en. I ett tal till judarna beskriverJohannes Döparen Kristus och hans gärning. Då talar han både om den helige Andes utgjutande på Pingstdagen och den yttersta domen i samma andetag (Matt 3:11–12). I den första delen av talet (vers 4–14) talar Jesus om en rad händelser som ska inträffa före den yttersta dagen. Det ska komma falska messiaspretendenter. Det ska komma profeter som ska bedra många. Stridslarm ska höras och rykten om krig. Svält och jordbävningar ska äga rum, kristna ska bli förföljda och ett stort avfall från den kristna tron ska ske. Laglöshet ska ta överhanden och kärleken ska kallna hos de flesta. Men trots allt detta negativa, trots falsk lära, förföljelse och avfall, ska evangeliet förkunnas. Jesus säger i vers 14: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Därefter talar Jesus i verserna 15–22 om ”en tid av stor nöd” som ska inträffa när ”förödelsens styggelse”, som profeten Daniel talar om, står på helig plats (v 15). Här anspelar Jesus på Daniels profetior i Dan 9:27; 11:31 och 12:11. I Mackabeerböckerna blir ”förödelsens styggelse” använt om ett hedniskt Zeusaltare som syrerkungen Antiochos IV Epifanes uppförde i templet i Jerusalem som ersättning för Guds altare. Det skedde år 168 f Kr. På detta sätt vanhelgade den hedniske kungen den heliga platsen. Denna handling var ett hedniskt övergrepp som står som symbol för en kommande katastrof. År 70 e Kr ödelade den romerske generalen Titus (senare kejsare) Jerusalem, brände ner templet och ställde upp en avgudabild för att håna judarna.

Den stora nödtid som det talas om är de svåra lidanden som romarna åsamkade det judiska folket i samband med att Jerusalem belägrades och staden ödelades. Enligt den judiske historieskrivaren Josefos (37–ca 100 e Kr) dog ca 1 100 000 judar som följd av romarnas grymheter. Men denna stora nöd är samtidigt en förebild för den nöd och det motstånd som Guds folk får erfara när de trofast förkunnar Guds ord till världen. På frågan ”vilka är de och varifårn kommer de?”, blir svaret i Uppenbarelseboken: ”Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod” (Upp 7:14). I verserna 23–31 talar Jesus på nytt om sluttiden och det som ska ske när ”Människosonen kommer på himmelens skyar med stor makt och härlighet” (v 30). Vi ser alltså hur Jesus i sina profetior växlar mellan att tala om något som är nära förestående och något som ligger längre fram i tiden. Han ser ju i förväg både det som kommer att ske nära i tiden och det som ska ske vid tidens slut och undervisar om båda händelserna som om de sker samtidigt.

Varför talade Jesus om dessa två vitt skilda händelser, sin återkomst och dom och Jerusalems ödeläggelse, som om de skulle ske samtidigt? Det gjorde han eftersom den katastrofala händelsen som ödeläggelsen av Jerusalem innebar föregriper vad som ska ske vid tidens slut. I Skriften är det också andra stora katastrofer som används på det sättet. I Petrus Andra brev brukar han syndafloden och ödeläggelsen av Sodom och Gomorra som skuggbilder av vad som ska ske vid världens slut och den yttersta domen. Han skriver i 2 Pet 2:6: ”Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång och lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som väntar de gudlösa.” Andra exempel är den första ödeläggelsen av Jerusalem och templet genom kung Nebukadnessar och judarnas 70 år långa babyloniska fångenskap på 500-talet f Kr. Den helige Ande brukar dessa händelser för att undervisa oss om Guds dom över alla vantroende som föraktar Guds nåd. Och han brukar dem för att trösta alla de troende som hållit ut under tider av nöd och förakt.

Dubbla uppfyllelser

Det är inte ovanligt i Bibeln att en och samma profetia går i uppfyllelse på flera sätt och under skilda tider. Gud lovade t ex kung David att han skulle få en avkomling som skulle sitta på hans kungatron: ”När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt” (2 Sam 7:12–13). Denna profetia blev delvis uppfylld i Salomo (1 Krön 22:6–10; 2 Krön 6:7–10) och i senare kungar som var avkomlingar till David (Ps 89:29–32): ”Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn” (2 Krön 6:10). ”Jag ska bevara min nåd mot honom för evigt, mitt förbund med honom ska stå fast. Jag ska låta hans ätt bestå i evighet och hans tron så länge himlen är till” (Ps 89:29–30). Profetian blev helt och fullt uppfylld först i Jesus Kristus: ”Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hansfader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut” (Luk 1:31–33).

Det är också vanligt i Bibeln att olika men liknande händelser kan förenas i en profetia som om det vore fråga om enenda händelse. Man talar om ”ett profetiskt perspektiv”. Topparna i ett bergsmassiv kan se ut som en enda bergstopp, när berget betraktas på avstånd. Det kan vara ett stort mellanrum mellan topparna, men dalen mellan dem upptäcker vi först när vi kommer närmare.

De gammaltestamentliga profeterna skiljde inte mellan Jesu första och andra ankomst. De såg framåt och såg att Gud skulle sända en Frälsare för människorna. Samtidigt såg de att domen skulle drabba dem som förkastade denna frälsningens gåva. Ett exempel är Malaki 3–4, där profeten talar om ”förbundets sändebud”, Messias första ankomst och hans förelöpare som ska bereda vägen för honom. I samma andetag talar han om domedagen: ”Vem kan uthärda den dag då han kommer” (3:1–2). ”Jag ska sända er profeten Elia innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda” (4:5).Judarna trodde att Elia skulle komma tillbaka i de yttersta tiderna och då få människorna att vända om till Gud. Men enligt Jesus fick Malakis profetia om Elia sin uppfyllelse i förelöparen Johannes Döparen: ”Han är den Elia som skulle komma” (Matt 11:14). ”Jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville” (Matt 17:12). Redan innan Johannes blivit till i sin moders liv fick Sakarias, som skulle bli Johannes far, veta av ängeln Gabriel: ”Han ska gå före honom [Herren] i Elias ande och kraft” (Luk 1:17).

Ett annat exempel är Joel 2:28–32 (3:1–5 i vissa översättningar), där Pingstdagen och domens dag omtalas som om de sker samtidigt. Verserna 28–29 citeras i Apg 2:17–18 av Petrus som en profetia om Andens utgjutande på Pingstdagen, medan verserna 30–32a, som Petrus också citerar (Apg 2:19–21), helt tydligt handlar om den yttersta dagen. Det är därför inte så märkligt att Jesus talar om Jerusalems ödeläggelse och världens slut samtidigt. Jerusalems ödeläggelse är ett förebud för och pekar fram emot vad som ska ske på den yttersta dagen. Det var ju också detta som lärjungarna hade frågat Jesus om (v 3).

Tecknen i verserna 4–14 kan sålunda gälla både det som skedde fram till Jerusalems ödeläggelse men också det som ska hända fram till ”änden”. Lärjungarna hade frågat Jesus om tecknen på hans ankomst vid världens slut. Svaret han ger är bl a de ting som nämns i vers 4–14: förförelser och förföljelser, stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar mm.

Det Jesus nämner i verserna 15–22, ”förödelsens styggelse” och “den stora nöden”, kan som förebud för ändens tid gälla ting som skedde i förbindelse med romarnas grymheter mot det judiska folket. Men de får sin fulla uppfyllelse iAntikrist och sluttidens nöd. Paulus skriver till tes- salonikerna om Antikrist: ”Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallasgud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess 2:3–4). Vi har redan citerat Upp 7:14 där det talas om de troende som ”de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.”

Verserna 29–31 om solen som ska förmörkas och att månen inte längre ska ge sitt sken, att stjärnorna ska falla från himlen, att jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens skyar med stor makt och härlighet, att starkt basunljud ska höras, det kan inte handla om något annat än det som ska ske när Jesus kommer tillbakapå den sista dagen. Flera ställen i Nya testamentet är i samklang med Jesu ord: I Upp 6:12–13 kan vi läsa: ”Och jag såg närLammet bröt det sjätte sigilliet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod. Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när fikonträdet fäller sina omogna frukter när det skakas av en kraftigvind.” I Upp 1:7 står: ”Se, han kommer med skyarna, och varje öga ska se honom, även de som genomborrat honom. Ochjordens alla stammar ska jämra sig för hans skull. Ja, amen.” I 1 Tess 4:16 står: ”När en befallning ljuder, en ärkeängelsröst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen.”

Verserna 14 och 34

Låt oss nu se på några verser i Matt 24 vars betydelse många har undrat över. Hur ska vers 14 förstås när Jesus där säger att evangeliet ska förkunnas i hela världen och ”sedan ska slutet komma”? Kan det betyda att slutet nu är nära? Några menar att evangeliet verkligen är i färd med att nå ut till alla folkslag, inte minst genom internet. Svaret är att det kan vi inte svara på. För om vi kunde veta när evangeliet blivit förkunnat för alla folkslag, så skulle vi också veta när änden kommer. Men vi vet av Jesus ord, ”den dagen eller stunden känner ingen” (v 36). Vi vet bara att evangeliet ska fortsätta att bli förkunnat ända fram till den sista dagen trots falsk lära, förföljelse, motstånd och avfall. Kyrkans och de troendes uppdrag är att göra just detta, förkunna evangeliet rent och klart till frälsning för människor ända fram tills Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda.

Hur ska Matt 24:34 förstås? Jesus säger: ”Jag säger er sanningen: Det här släktet ska inte förgå förrän allt detta sker.” Vad menar Jesus med ”det här släktet”? Ordet släkt (på grek. geneá) kan betyda både ”släkt”, ”folk” och ”generation”.Det finns flera tolkningar av denna vers. Tolkningen är också beroende av hur man förstår vad som ligger i ”allt detta” som ska ske innan ”det här släktet” ska förgå.

  1. Om ”allt detta” syftar på Jerusalems ödeläggelse som skedde cirka 40 år efter att Jesus sagt dessa ord, tolkar man det som en ”generation”. Allt detta blev uppfyllt på ett preliminärt sätt år 70 då Jerusalem blev ödelagt. Men som vi sett handlar inte Jesu profetior i Matt 24 bara om Jerusalems ödeläggelse. Därför är denna tolkning tvivelaktig.
  2. Om ”allt detta” i stället handlar om Jesu andra ankomst, kan tolkningen bli att ”det här släktet” avser det judiska folket, att det inte ska gå under som folk innan Jesus kommer tillbaka. Detta har varit och är alltjämt den traditionella tolkningen bland vanliga kristna.
  3. En tredje tolkning, som också kan ses som en utvidgning av den andra tolkningen, är att Jesus med ”det här släktet” talar om det här onda och otroende släktet som Jesus levde samtidigt med och som judarna på Jesu tid var en del av. Jesus benämnde ju otroende som ”ett ont och trolöst släkte” (Matt 16:4), ”detta fördärvade släkte som inte vill tro”(Matt 17:17) och ”det här trolösa och syndiga släktet” (Mark 8:38). Petrus säger till dem som kom till tro på Pingstdagen: ”Låt er frälsas från det här bortvända släktet” (Apg 2:40). Otron ska ju aldrig upphöra innan Jesus kommer tillbaka. Ända till den yttersta dagen kommer det att finnas ett syndigt och ont och och otroende släkte.

Syftet med Jesu undervisning

Vad är syftet med Jesu undervisning om den sista tiden och hans återkomst? Hur ska vi kristna förhålla oss när vi läser Jesu ord om tecknen på den yttersta dagen och om allt det som ska hända innan Jesus kommer tillbaka? Jesus inflikar i sitt tal flera förmaningar som visar hur vi ska förhålla oss:

  • ”Se till att ingen bedrar er!” (v 4, 23ff)
  • ”Se till att ni inte blir skrämda!” (v 6)
  • ”Håll ut till slutet!” (v 13)
  • ”Var därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer!” (v 42).

Det ska komma många falska profeter och lärare som ska försöka vilseföra de troende. Låt er inte bedras, säger Jesus. Hur kan vi undgå det? Genom att hålla oss stadigt vid Guds ord och inte vika av från det, genom att bruka Guds ord flitigt, läsa och lyssna på det och bevara det som en dyrbar skatt. ”Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det” (Luk 11:28).

Det ska ske många fruktansvärda ting på jorden, stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar. Men bli inte skrämda, säger Jesus. ”Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket” (Luk 12:32). Kampen för evangeliet kan bli långvarig och motståndet mot det kan bli hårt. Men ge inte upp, säger Jesus. Håll ut! För ”den som håller ut till slutet ska bli frälst” (Matt 24:13).

Det är lätt att bli trött och slö i det kristna livet. Det är lätt att tänka att den yttersta dagen kommer nog inte ännu. Men Jesus säger: ”Var vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer” (Matt 24:42). För att uppmuntra de troende med tanke på den yttersta dagen brukar Jesus en jämförelse med fikonträdet: ”Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära som står för dörren” (Matt 24:32). Det är trösterikt att tänka på. När våren kommer ser vi fram mot sommaren med glädje. Detsamma kan vi göra när vi ser alla tecknen ske. Då vet vi att den sista härliga dagen då vår Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka är nära. Evangeliet ska förkunnas och de som förkunnar det kommer att bli förföljda. Det kommer att vara stort motstånd och ske avfall. Men mitt i denna kamp för evangeliet håller vi ut, för vi vet att sommaren, Jesu härliga återkomst, är nära.