Mannens och kvinnans roller i familjen

av Tor Jakob Welde

Föredrag hållet vid KELK-mötet i Durres, Albanien, den 24 maj 2019, förkortat och översatt av Seth Erlandsson.

I vår tid är traditionella könsroller betraktade som något ”1950-talsmässigt” och ”medeltida”. Det gäller de flesta av Europas länder. Könsneutralitet och likaställning är inne. I Skandinavien finns det nu förskolor där barnen uppfostras till att inte använda ord som pojke och flicka, utan i stället bara säga ”person” om varandra, så att alla kan få utveckla sin könsidentitet mera fritt och inte bli pressad in i någon ”snävare könsroll”. Detta fenomen är väl alltjämt i de flesta skandinavers ögon en aning extremt, men det illustrerar en ökande tendens i västvärlden. Äktenskapet och familjen betraktas som mänskliga påhitt, gamla seder som vi kan förändra efter behag. Många tycker det är anstötligt att höra talas om att könsroller inte är människoskapelser och inte kulturellt betingade utan skapade av Gud från världens begynnelse. De snabbt skiftande synsätten runt om oss gör det mer utmanande, men desto viktigare att talas vid om vad Bibeln säger om mannens och kvinnans roller.

Jesus säger: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna och sa: Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru och de två ska bli ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt” (Matt 19:4–6). Som ”man” och ”kvinna” skapade han dem (1 Mos 1:27), och de hebreiska orden som används här berättar inte bara om en skillnad mellan olika kön utan indikerar också roller: ”Manligt” och ”kvinnligt” är inte en människoskapad, kulturell konstruktion, utan kommer från Guds skaparhand och är något fint. I den här världen kan förvisso alla fina ting förvrängas och ödeläggas, men från begynnelsen och i sig själv var och är dessa könsroller något mycket gott.

Det är i äktenskapets förening som förhållandet mellan man och kvinna med deras roller får sitt mest fullständiga uttryck. ”Äktenskapet är en livslång förening av en man och en kvinna som erkänns offentligt. . . Eftersom Gud har instiftat äktenskapet har han också rätt att berätta för oss hur det ska fungera. Han säger att förhållandet mellan man och hustru ska efterlikna förhållandet mellan Kristus och kyrkan, och att man och hustru härmed har olika roller. Maken ska vara det kärleksfulla huvudet, och makan den kärleksfulla hjälparen. Gud vill att alla som är gifta ska behandla sin maka/make med respekt” (Nittiofem teser för det 21:a århundradet, utarbetade 2017 av KELK till 500-årsminnet av Martin Luthers 95 teser, tes 21 och 22).

Som kvinnans huvud ska mannen visa ett kärleksfullt ledarskap (Ef 5:23,25)

Mannens roll är att tjäna som ”huvud” (grek. kefalé), dvs han har ansvar för ledarskap i äktenskapet och familjen. ”Mannen är kvinnans huvud”, skriver aposteln Paulus i 1 Kor 11:3, (inte bör vara utan är). Detta är en del av Guds skapelseordning för alla tider. ”För mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. Och mannen skapades inte för kvinnan, utan kvinnan för mannen” (1 Kor 11:8–9). Adam blev skapad först, därefter Eva. Med denna tidsföljd inrättade Gud ett bestämt förhållande mellan man och kvinna, så att ”en man är sin hustrus huvud” (Ef 5:23).

Men då tiden för mänsklighetens syndafall kom glömde både mannen och kvinnan de roller Gud hade gett dem. ”Hjälparen” (1 Mos 2:18) uppförde sig som om hon var den andliga ledaren av familjen. Efter att ha lyssnat till djävulen och trott på hans lögner försåg sig kvinnan av den förbjudna frukten och åt. Hon gav också åt sin man som var med henne och han åt. Adam glömde sin ledarroll och följde hjälparens exempel i stället för att vägleda henne. Han lyssnade till sin hustru i stället för att lyssna till Gud. Som familjens överhuvud hölls han ansvarig för det tragiska avfallet, även om han försökte lägga skulden på henne: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt” (1 Mos 3:12). Paulus skriver: ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden” (Rom 5:12). Även om ”det inte var Adam som blev förledd, utan kvinnan blev förledd” (1 Tim 2:14), var det likväl han som fick skulden, för han var ju ”huvudet” som hade underlåtit att leda.

Att vara ledare innebär med nödvändighet en viss auktoritet, att man fattar beslut. Men Gud vill inte ha familjeöverhuvuden som är chefande och dominerande, egoistiska och hårda. (Efter syndafallet har dessvärre detta ofta varit fallet.) Tvärtom. Paulus understryker kärleksfullhet och ett självuppoffrande: ”En man är nämligen sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud och själv Frälsare för sin kropp. . . Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. . . På samma sätt är männen skyldiga att älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den. Så gör också Kristus med församlingen” (Ef 5:23–29).

En äkta man ska därför imitera Kristi osjälviska och själuppoffrande kärlek. Jesus var villig att både leva och dö för sin brud, församlingen. Han tjänade henne hela vägen till korset. Grunden till att vi älskar vår Herre och villigt underordnar oss honom, det är att han först har älskat oss och offrat sig själv för oss. Så mannen bör sätta sin hustrus behov och önskningar före sina egna behov och önskningar, och söka hjälpa henne och beskydda henne från både fysisk, känslomässig och andlig skada.

Som Kristi kärlek

C.F.W. Walther sa en gång i en vigselpredikan: ”Kristus älskar sin kyrka. Han inte bara låtsas det med yttre åtbörder och handlingar, utan innerligt av hjärtat, så att han ger näring åt den med sin egen kropp och ger den att dricka av sitt eget blod. Så helhjärtat bör den kristna mannen älska sin hustru. Vidare älskar Kristus sin kyrka fastän den är full av orenhet. I stället för att skilja sig från henne täcker han över hennes synder med sin egen rättfärdighet. Med en sådan tålmodighet bör också den kristne äkta mannen älska sin hustru, även om hon har sina svagheter och brister. Han har överseende med dessa svagheter, önskar inte lämna henne pga dem, utan han tänker i stället: Jesus, min själs brudgum, älskar mig fastän jag är en fattig syndare som dagligen gör honom besviken. Han förkastar mig ändå inte av denna anledning. Varför skulle då jag inte älska min hustru även om hon inte är perfekt!” [2]

Om mannen börjar med en självuppoffrande inställning när det uppstår svårigheter, så kommer hans hustru att uppleva den kärlek som aposteln talar om i Efesierbrevet 5. Nathan Pope betonar betydelsen av detta: ”En man sätter i gång en god cirkel av kärleksfullhet . . . Han ska försöka vara mera uppmärksam när det gäller tillfällen att uppoffra sig, se möjligheter till att förneka sig själv för sin hustrus skull.”[3] Det finns många sätt i vardagen att göra detta och därmed visa hur högt han älskar sin hustru.

Walther lyfter också fram hur Kristus älskar sin kyrka i praktiken, nämligen i verkliga gärningar: han sörjer för henne, han låter henne inte sakna något gott, han beskyddar henne vid fara och tröstar henne vid sorg. Så bör den kristne mannen göra mot sin hustru, med stor uthållighet. ”Inga svåra motgångar ska tillåtas släcka ivern” i hans kärlek. ”Inte heller långvarig sjukdom ska tillåtas försvaga den ömsesidiga kärleken mellan man och hustru. Den bör i stället fördjupa den, tills det slocknande ögat i dödens stund tillsluts av en kärleksfull hand.”[4]

Omtanke om den svagare parten

I 1 Pet 3:7 skriver Petrus: ”Ni män ska leva förståndigt med era hustrur, som är det svagare kärlet. Visa dem aktning som medarvingar till livets nåd så att inget står i vägen för era böner.” Uttrycket ”det svagare kärlet” syftar sannolikt på fysisk styrka, inte på moralisk uthållighet, karaktär, tro eller intellektuell kapacitet. Kvinnor är allmänt sett fysiskt svagare, något som gör dem mer sårbara för övergrepp och sexuellt utnyttjande. Förmaningen att leva förståndigt med sin hustru och visa henne aktning utesluter alla former av hustrumisshandel eller att göra något som får henne att känna sig mindervärdig. Kvinnor mottar Guds frälsande nåd lika mycket som männen och är medarvingar till himlen. Mannen ska bruka sin (vanligtvis) större muskelstyrka och sin kärleksfulla auktoritet som ledare till att beskydda sin hustru och sin familj, älska och offra sig för dem med Kristus som förebild, han som är ”mannens huvud”. Böner och andlig gemenskap med Gud och med varandra kan hindras, säger Petrus, om man ignorerar undervisningen om man-och-hustrurelationen.

Det är klart att utan någon förståelse av Kristi starka och självuppoffrande kärlek är det inte möjligt att förstå apostlarnas undervisning om mannen som ”huvudet” i äktenskapet. Vi kan inte förvänta oss att världen ska säga ja till denna bibliska undervisning, eftersom världens ideer om ledarskap och auktoritet är annorlunda. Oavsett vad vi säger, så kommer många att ta anstöt och tala om ”hierarkiska” eller ”patriarkala” äktenskap som något skadligt. Detta kan vi inte undgå.

Då lärjungarna tvistade om vem av dem som var störst, sa Jesus: ”Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:25–28).

I hemmet

När det gäller familjens ekonomi, ting som har med huset att göra och särskilt barnuppfostran, kan mannen vara tacksam för att ha en god hjälpare att samarbeta med. Men han har fortsatt huvudansvaret för att barnen får den kärlek och omsorg som de behöver. Barnens uppfostran är inte statens ansvar utan enligt Guds ord har detta ansvar getts åt familjen, där pappan ska visa ledarskap. Även om lärare i skolan och söndagsskole- och konfirmationslärare gör ett mycket värdefullt arbete, så är det likväl mor och far i hemmet som har det stora ansvaret att uppfostra sina unga. Paulus skriver: ”Ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren” (Ef 6:4).

Att uppfostra barn är inte lätt och dessvärre har fäder alltför ofta försummat sitt ansvar och överlämnat det mesta av bördan till hustrun. Många kvinnor skulle önska att mannen var mer involverad i detta arbete. Att så många män brister när det gäller att utöva ledarskap i familjen med Kristi utgivande kärlek som förebild är ett stort problem.

II.

Kvinnan är en god medhjälpare (1 Mos 2,18)

Kvinnan gavs till mannen som en hjälpare. ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like” (2 Mos 2:18). Adam blev så glad när han fick se kvinnan för första gången. ”Äntligen!”, sa han. Tidigare när han såg de många vackra djuren kunde han inte finna en medhjälpare på hans egen nivå, en som var lik honom och en lämplig partner. Han hade känt sig lite ensam. Men när Gud skapat kvinnan från hans sida hade han fått en fantastisk hjälpare (hebr. ^cézer) av samma slag, ”ben av mina ben och kött av mitt kött” (1 Mos 2:23), en perfekt partner och vän. Hon var i mycket väldigt lik honom men samtidigt också genialt annorlunda, för hon och han skulle komplettera varandra med sin kvinnlighet och manlighet.

Samma värde

Mannen och kvinnan var och är lika mycket värda. Båda är skapade ”till Guds avbild” (1 Mos 1:27), heliga, rättfärdiga och fullkomliga på allt sätt. Båda blev välsignade av Gud och han sa till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden” (1 Mos 1:28). Ordet ”hjälpare” antyder inte något lägre värde, så som en del menar. Nej, detta ord brukas ofta också om Gud själv, t ex Ps 54:6: ”Se, Gud är min hjälpare” (^cézer).

Efter syndafallet, då kvinnan och mannen blev lika fördärvade av synd, förkunnade Gud att han ville rädda människosläktet från synden och dess följder. Både Eva och Adam skulle bli räddade genom en speciell barnafödelse: Kvinnans säd (avkomma), Guds egen Son, skulle bli människa och krossa ormens/djävulens huvud/makt (1 Mos 3:15). Men för att göra det måste han ge sitt eget liv. Gud skonade inte sin egen Son för att rädda varje kvinna och man. Så högt älskar Gud varenda kvinna och man. Och när Jesus hade stått upp från graven, vem var det som först fick höra de goda nyheterna? Några av hans kvinnliga lärjungar.

I Guds ögon är inte det ena könet bättre eller mer värdefullt än det andra. I Guds rike finns inga andra rangens medborgare. Paulus skriver: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. . . Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:26–28). Detta budskap var något ganska chockerande i samhället på Paulus tid. Alla medlemmar i Guds rike, både kvinnor och män, är kungar och präster i hans ögon (1 Pet 2:9). Att Gud har gett män och kvinnor olika roller här på jorden betyder inte att de har olika värde för honom.

Underordning

Verbet som är översatt med ”underordna sig” (grek. hypotásso) säger ingenting om mindre eller lägre värde. På grekiska har ordet en mer neutral ton än på svenska och andra moderna språk, där ”underordning” lätt ger negativa associationer. Kvällen innan Jesus skulle dö gav han en god illustration av underordning och tjänst, då han reste sig från måltiden, la av sig manteln och tog en linnehandduk som han knöt om sig, hällde vatten i ett tvättfat och började tvätta lärjungarnas fötter. Efteråt sa han: ”Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta. För det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandra fötter. Jag har gett er ett exempel för att ni ska göra som jag har gjort mot er” (Joh 13:4–15).

Bland Kristi efterföljare gäller generellt att alla ska underordna sig varandra, för detta är den rätta hållningen. Strax före Paulus ord till kvinnor om att underordna sig sina äkta män (Ef 5:22) har han uppmanat efesierna att uppfyllas av Anden, tala till varann med psalmer, hymner och andliga sånger, sjunga och spela av hjärtat för Herren, alltid tacka Gud, och så: ”Underordna er varandra i vördnad för Kristus!” (Ef 5:18–21). Att man underordnar sig varann är ett resultat av att man är fylld av Anden. Detta ska vara ett fint kännetecken på alla troende kristna, män och kvinnor, att de underordnar sig, visar osjälvisk kärlek, är ödmjuka och sätter de andra högre än sig själva. ”Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var: Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil 2:4–8).

Denna osjälviska kärlek från Kristus till församlingen gör att de troende gärna och villigt underordnar sig honom. De tror hans ord, och han inspirerar dem och ger dem kraft att underordna sig varandra. Av tacksamhet till honom vill de gärna göra allt som han ber dem om. Det är mot denna bakgrund som Paulus skriver till hustrur: ”Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren. En man är nämligen sin hustrus huvud, liksom Kristus är församllingens huvud och själv Frälsare för sin kropp. Så som församlingen underordnar sig Kristus, så ska kvinnorna i allt underordna sig sina män” (Ef 5:22–24). (Direkt efter detta får männen sin befallning: att visa självuppoffrande kärlek till sina hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den). Det är viktigt att lägga märke till att Bibeln aldrig säger till de äkta männen: ”Tvinga era hustrur att underordna sig!” Kvinnans underordning är inte av tvång. ”Att underordna sig betyder att hon villigt ger efter för mannen utifrån en position där hon själv är trygg och stark, på grund av den säkerhet som hon äger i Kristus. En underordning i biblisk mening är bara äkta om den sker frivilligt.”[5]

Skönheten inifrån

Kristen underordning, ödmjukhet och osjälvisk kärlek är ett vackert och mäktigt vittnesbörd om Kristus Jesus. Vi får vara ”små kristusar” för våra medmänniskor, också för de icke-troende. Petrus skriver: ”På samma sätt ska ni hustrur underordna er era män, så att även de män som inte vill tro på ordet kan vinnas utan ord genom sina hustrurs liv, när de ser hur gudfruktigt och rent ni lever. Er prydnad ska inte vara yttre ting som konstfulla håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats fördolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon. Så smyckade sig också förr de heliga kvinnorna som satte sitt hopp till Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre.” (Också här kan vi lägga märke till att det inte står att Abraham hade sagt till Sara: ”Lyd mig! Du måste kalla mig ’herre’!” Nej, vi kan anta att Sara gjorde och sa det hon gjorde av egen fri vilja). Hennes barn har ni blivit när ni gör det som är gott och inte låter er skrämmas” (1 Pet 3:1–6).

Varför skriver Petrus ”och inte låter er skrämmas”? Troligen därför att det i förstone kan verka lite skrämmande att underordna sig sin äkta man. En kvinna kan ha blandade känslor inför detta, för den äkta mannen är ju en syndare precis som hon själv. Han har sina fel och brister. Kan hon verkligen lita på honom och låta honom leda? Men i stället för att frukta för eventuella katastrofer ska hon förlita sig på Gud och göra det som är rätt: respektera och underordna sig sin man, smyckad med vänlighet och godhet mot honom. Och skulle ”huvudet” någon gång leda henne till att göra något som är galet (kanske tillbe hedniska gudar?), så gäller regeln: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29).

Samarbetspartner

Om vi går tillbaka till Efesierbrevet, kan vi lägga märke till att Paulus brukar olika ord för barns och tjänares/slavars ”lydnad” visavi hustrurnas ”underordning”. Han skriver: ”Ni barn, lyd era föräldrar i Herren” (Ef 6:1), och ”ni tjänare/slavar, lyd era jordiska herrar” (Ef 6:5). Till hustrurna skriver han strax innan: ”Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren” (Ef 5:22). De olika ordvalen är troligen helt medvetna för att visa att här är det olika relationer. ”Barn och slavar är inte partner till sina föräldrar eller herrar, Hustrurna är partner till sina äkta män. En hustrus underordning under sin man liknar mer Kristi underordning under Fadern än ett barns lydnad mot sina föräldrar.”[6] Kristus är ju jämlik och ett med Fadern, men han underordnade sig i alla fall Faderns vilja och gick vägen till korset för att bli vår Frälsare. (Detta säger oss något om vilken central betydelse begreppet underordning har i kristendomen, att det var genom Kristi underordning som frälsningen blev vunnen).

Ett äktenskap handlar om att vara partner i ett teamarbete. Samarbetet i äktenskapet kan liknas vid ett fotbollslag. Alla är likvärdiga och helt avhängiga av varandra, målvakten, försvarsspelarna, anfallarna etc. Samtidigt är det gott att ha en av spelarna i rollen som kapten. För om alla börjar uppföra sig som kapten blir det mycket negativt för laget. På samma sätt är äktenskapet ett samarbete, ett ”teamwork”. Teamet behöver ett kärleksfullt ”huvud” som tjänar som ledare. Att ”hjälparen” underordnar sig betyder inte att hon har ett lägre värde eller är mindre begåvad än mannen.

Att få barn och skapa ett hem

Gud sa till Eva efter syndafallet: ”Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig” (1 Mos 3:16). Syndafallet hade inte ändrat på Guds skapelseordning om rollfördelningen inom äktenskapet, även om synd och egoism fr o m nu skulle påverka förhållandet mellan man och kvinna genom att handla i strid med Guds vilja.

Martin Luther önskade att män skulle visa särskild aktning för kvinnan, eftersom hon är ”mänsklighetens mor och pedagog”.[7] En man kan inte bli gravid och föda och amma ett barn. Det är den goda hjälparen som fått denna unika och speciella uppgift. Adam kallade sin hustru Eva (= livgiverska), för hon skulle bli mor till alla som lever (1 Mos 3:20). Sexuell gemenskap mellan man och hustru är en fin gåva från Gud och ett huvudsyfte med detta är fortplantningen. Gud hade sagt: ”Var fruktsamma!” Att vara den person som bär fram nytt liv in i världen, föder en ny, levande människa, är verkligen ett uppdrag av största värde som alla bör betrakta med stor respekt. Under en stor del av världshistorien har en mor också varit en viktig ”pedagog” för sina barn medan hon tog hand om dem i hemmet.

Vi kan här tänka på evangelisten Timoteus som från barndomen hade känt de heliga Skrifterna och som tydligen blev undervisad av sin fromma kristna mor Eunike och sin mormor Lois (fadern var grek och hedning). ”Barn är värdefulla gåvor från Gud och det är en förmån, inte en börda, att uppfostra dem” (KELKs Nittiofem Teser, tes 18). ”Hör, min son, din fars förmaning och förkasta inte din mors undervisning” (Ords 1:8). Både mor och far är viktiga för uppfostran av barnen, och ett barn behöver exempel av både sitt eget kön och av det motsatta könet.

Både i Gamla och Nya testamentet är hemmet det viktigaste området för kvinnans aktivitet, medan mannen tillbringar tid ute i en fiskebåt på sjön, plöjer åkern eller arbetar i snickarverkstan. Paulus råder unga änkor att de ”gifter sig, föder barn, sköter hemmet” (1 Tim 5:14). De äldre kvinnorna ”ska vara lärare i det som är gott, så att de fostrar de unga kvinnorna till att älska man och barn, att leva anständigt och rent, att vara husliga och goda och underordna sig sina män så att Guds ord inte blir hånat” (Tit 2:3–5). Det betyder inte att Gud förbjuder en kristen kvinna i dag att ha ett yrke och göra karriär utanför hemmet. Men en hustru och mor bör tänka på (tillsammans med sin man) att använda sin tid på ett balanserat sätt. För att föda barn och vara mor är en unik och speciell gåva given av Gud, något som kräver mycket tid, visdom och ansträngning. Ett stort problem i vår tid är att så många kvinnor sliter ut sig när de försöker pussla ihop moderskapets förpliktelser med ett heltidsjobb utanför hemmet.

Aktiva medhjälpare

Principerna för huvudets ledarskap och medhjälparens underordning bör balanseras rätt. Det är viktigt att mannen tar sitt huvudansvar men också att hustrun inte får en känsla av att hon bör vara en passiv person. Mannen behöver hjälp och har fått en hjälpare som är en fantastisk gåva från Gud.[8] Hon ska uppmuntras att tjäna med de gåvor hon fått, samtidigt som hon kommer ihåg Guds principer som är en välsignelse, inte ett problem. Vi ska vara försiktiga så att vi inte tolkar om det Gud har sagt för att det ska harmoniera med världens nuvarande ideer om jämställdhet och lika rättigheter.

I Ordspråksboken kapitel 31:10–31 kan vi läsa om ”en driftig hustru” som är anmärkningsvärt aktiv: Hon står tidigt upp, köper en åker, planterar en vingård, spinner och väver, hjälper den betryckte och fattige, syr och säljer linneskjortor, levererar bälten åt köpmännen, talar visdomens ord och förmanar vänligt. ”Hon vakar över ordningen i sitt hem och äter inte lättjans bröd. Hennes barn står upp och lovordar henne, och hennes man berömmer henne” (v 27–28).

En annan imponerande medhjälpare, från 1500-talet, var Katharina Luther, ”Reformationens mor”. Dr Luther kallade henne ”chefen över Zulsdorf (namnet på gården de ägde) och ”Wittenbergs morgonstjärna”, för hon stod upp klockan fyra för att ta sig an alla sina förpliktelser och göromål. Hon födde sex barn och organiserade hushållet och familjens ekonomi. I deras hus fick också många studenter och andra bo. Hon hade ett bryggeri och bedrev avel och försäljning av kor. Ibland drev hon också ett sjukhus där hon skötte om patienterna tillsammans med andra sjuksköterskor. Man kan nästan bli lite matt av att bara läsa om alla hennes aktiviteter (och också om allt som hennes äkta man hann med att göra).

Principer och deras tillämpning

Alla familjer är olika och unika. Men de allmänna principer som Gud har gett oss är desamma. Hur ska huvudet och medhjälparen använda principerna i de konkreta situationer som dyker upp i vardagen? Bibeln ger oss inte någon lagkod med specifika regler och föreskrifter. Men om vi lär oss förstå principerna, kan vi be Gud om hjälp att finna det bästa sättet att tillämpa dem. ”Gud har inte preciserat i detalj hur en man ska älska sin hustru . . . Han vill att vi av kärlek till honom prövar allt i vårt liv efter hans principer och gör allt vi kan för att leva i överensstämmelse med hans vilja. . . Detta är den härliga frihet som Gud har gett oss män och kvinnor i nya förbundets tid, i Kristus. Vi lever inte under några ceremoniallagar (som i gamla förbundet). Vi är helt fria och vi kan leva som fria män och kvinnor.”[9]

[2] C.F.W. Walther, The Word of His Grace. Occasional and Festival Sermons, Mankato 1978, s 174ff.

[3] Nathan R. Pope, Feminism, Milwaukee, Northwestern Publishing House, 2003, s 139.

[4] Walther, ibid.

[5] Mark A. Paustian, More Prepared to Answer, Northwestern Publishing House, 2004, s 139.

[6] John F. Brug, A Bible Study on Man and Woman in God’s World. Student’s manual. Northwestern Publishing House, 1992, s 49.

[7] Francis Pieper, Christian Dogmatics, Vol 1, Concordia Publishing House, 1950, s 524.

[8] Seth Erlandsson, “Kvinnen som mannens medhjelper”, i Bibel og Bekjennelse 2/2018, s 11–13.

[9] Man and Woman in God’s World—An Expanded Study. Northwestern Publishing House, 1987, s 42.