Sann kunskap om skapelsen

Gud är Skaparen av himmel och jord

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade …” (1 Mos 1:1ff). Den i Skriften uppenbarade sanningen säger oss att Gud den Allsmäktige är Skaparen. Av skapelseberättelsen framgår också att skapelsen är den Treeniges verk och tillskrivs de tre gudomspersonerna gemensamt. Någon undrar kanske om Mose var med och såg allt detta. Var han åsyna vittne?

Om det kan sägas att Skriften träder fram med anspråk att vara en särskild uppenbarelse som gavs åt Abraham, Mose, Jesaja m fl, som de fick se: ”Herrens ord kom till Abram i en syn. Han sade” (1 Mos 15:1). ”Detta är de syner om Juda och Jerusalem som Jesaja, Amos son, såg” (Jes 1:1). ”Det ord som Jesaja, Amos son, såg i en syn” (Jes 2:1). På samma sätt innehåller skapelseberättelsen de händelser och de ord som Mose såg och som denne Guds tjänare har förmedlat. Han ger oss med de rätta orden Guds undervisning om skapelsen. Lika visst som Skriften förmedlar åt oss gudomlig kunskap om Guds frälsningsverk, lika visst förmedlar den gudomlig kunskap om Guds skapelseverk. 

Den heliga Skrift lär att Gud har skapat himmel och jord genom sitt ord. ”Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt”, säger Hebreerbrevets författare (11:3). Genom tron vet vi alltså något bestämt om skapelsens ”hur”. ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara” (1 Mos 2:1). Så gick det till: ”Himlen är skapad genom Herrens ord, hela dess här genom hans muns ande… Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:6, 9). På den sjunde dagen stod skapelsen fullbordad, ”komplett”. Om detta skapelseverk säger Gud att det var ”mycket gott”. Skapelseverket ur intet (ex nihilo) är något som måste tas emot genom tron. Denna lära är inte känd av den naturliga gudskunskapen. 

Det finns emellertid en naturlig gudskunskap. Aposteln Paulus skriver: ”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem (hedningarna), eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19f). Aposteln räknar med att hedningarna har möjlighet att göra sig en föreställning om Guds existens och om hans makt och majestät. Utifrån den synliga världens existens bör hedningen dra den förnuftiga slutsatsen att det finns en Skapare. Den hedniske filosofen Cicero (död 43 f Kr) skriver: ”Du ser inte Gud men känner honom likväl av hans verk.” Den som inte drar den slutsatsen är utan ursäkt. 

Gud har skapat människan till sin avbild

Människan ägde från början, före syndafallet, en ursprunglig rättfärdighet och helighet och rätt kunskap om Gud och sattes att råda över skapelsen. ”Gud skapade människan till sin avbild” (1 Mos 1: 27).

Gud har skapat äktenskapet

”Till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). ”Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den” (1 Mos 2:15). ”Herren Gud sade: Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like” (1 Mos 2:18). Bland djuren fanns ingen medhjälpare som var hans like (v 20). Då gjorde Gud åt Adam en kvinna och gav henne åt honom (1 Mos 2:21–22). ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött” (v 24).

Äktenskapet mellan man och kvinna var därmed instiftat och detta skedde före syndafallet. Adams glädje över att ha fått en hustru framgår av hans ord: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött” (v 23).

Gud har gett oss en skapelsens ordning

Liksom det finns en i naturen given ordning, att Gud ger höstregn och vårregn (5 Mos 11:14), så finns det också i människolivet en given ordning: hem och familj, stat och samhälle och överhet. Ett ordnat borgerligt samhälle får alltså inte betraktas som ett mänskligt påhitt som kan brytas ner. I Augsburgska bekännelsen heter det: ”De (våra kyrkor) fördömer dem som inte anser den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna. Evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det inte stat eller familj, utan fordrar eftertryckligt att de ska vidmakthållas som gudomliga ordningar och att man inom sådana ordningars ram ska öva kärlek” (Artikel XVI, SKB s 62).

En sådan övning innebär alltid offer i någon form. Ändå är denna lag någorlunda känd också av hedningarna. Så kunde t ex de grekiska stoikerna inskärpa hur viktigt det var att i de förhållanden vi står i till olika människor – föräldrar, barn, lärare, överhetspersoner – ge de olika ”relationerna” sitt. Ett sådant givande, där var och en får sitt, innebär offer. 

Kristen kärlek innebär alltså offer. Av Olavus Petri vigselritual (1529) kan vi utläsa att allt inte stod väl till med de dåtida äktenskapen. Därför infogar reformatorn följande förmaning till mannen: ”Mannen ska noga besinna, att fastän han är satt att vara förman för kvinnan, så är inte den makten honom given att han ska ’illa traktera’ (= behandla) henne efter sitt eget sinne, som tyvärr man ofta ser ’till nedertryckelse’.” Nej, kristlig kärlek innebär, säger aposteln, att männen ska älska sina hustrur ”så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den… Männen är skyldiga att älska sina hustrur som sina egna kroppar” (Ef 5:25, 28).

Mannen får alltså inte säga: Jag vill inte offra mig för min hustru. När Jesus undervisar om äktenskapet och säger: ”Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt”, då sa hans lärjungar till honom: ”Om det är så i relationen mellan mannen och hustrun, då är det bättre att inte gifta sig” (Matt 19:6, 10). 

I 1 Mos 2:18 sägs kvinnan vara given som en hjälp åt mannen. ”Det är inte bra att mannen är ensam.” Och i 1 Kor 11:9 uttalas samma ordning: ”Mannen skapades inte för kvinnan, utan kvinnan för mannen.” Denna skapelseordning är uttryck för Guds vilja. Luther var helt viss om att Eva var sin man undergiven i Eden. En hustru ska därför inte säga till sin man att hon inte vill vara honom undergiven.

Så ser vi att det är en kristens plikt att inom skapelseordningens ram öva kärlek. Detta innebär att mannen offrar sig för sin hustru, att hustrun är sin man undergiven och att barnen lyder sina föräldrar. ”Ty att hedra är vida mer än att älska, det inte blott innesluter att älska utan också tukt, ödmjukhet och vördnad, som gällde det ett fördolt majestät” (Luthers ord ur Stora katekesen).

Luther skriver sammanfattningsvis: ”Det finns alltså i världen en utpräglad olikhet och skillnad i rang mellan olika personer, och den ska med all flit upprätthållas. Ty om kvinnan ville vara man, sonen fader, lärjungen lärare, tjänaren herre och undersåten överhet, då skulle hela samhällsordningen råka i oerhörd förvirring” (Stora Galaterbrevskommentaren till Gal 3:28). 

 

Falsk kunskap om skapelsen

Den falska kunskapen fördes inte fram först på 1800-talet med Darwin. Den träder fram på syndafallets dag, då människan lockades att ”bli som Gud” och förstå vad gott och ont är. Hon drömde att få göra moralbestämningar med hänsyn till sin egen lycka och harmoni och kunna bortse från Guds vilja. Syndafallets människa kan inte finna sig i att följa Skaparens vilja. Hon revolterar mot Gud och sätter sig själv i centrum. Den falska kunskapen smyger sig in redan under profeternas och apostlarnas tid. Vi kan bara tänka på profeternas kamp mot avgudakulten och apostlarnas kamp mot den falska s k kunskapen (gnósis), mot gnosticismen. 

En materialistisk åskådning är evolutionslärans grundval

Att Gud var till före världen och att världen blivit till genom hans vilja är en ofrånkomlig beståndsdel i den kristna skapelsetron. Men denna tro och bekännelse motsägs av en materialistisk livsåskådning, enligt vilken världen är resultatet av en utveckling från lägre former till högre. Evolutionsläran är principiellt ateistisk. Att anta att människan har uppstått ur något likt en amöba (ett encelligt djur med föränderlig form) är helt absurt. Ur en sådan primitiv materia skulle sedan allt ha uppstått. Materien sägs ha genererat, alstrat sig själv.

Darwin är evolutionslärans lärofader. Sådana filosofer som Nietzsche, Hitlers lärofader, och Marx, kommunismens lärofader, var ateistiska evolutionister. Nietzsche gjorde bekantskap med Darwins utvecklingslära och utformade på grundval av den sin lära om människans urdrift: viljan till makt. Övermänniskan skulle härska. Kristendomens ”slavmoral” förkastade han med sina stolta ord: ”Jag vill inte tjäna.” På denna lära byggde Hitler sin föreställning om den ariska rasens överlägsenhet. Lägre stående folkgrupper skulle utrotas.

Kristen skapelsetro anpassas efter utvecklingsläran

Nu finns det kristna som menar att vi måste anpassa den kristna skapelsetron efter Darwins utvecklingslära. Man hävdar att Bibeln inte har något att säga om hur skapelsen gick till. Bibelns skapelseberättelse ger oss endast en religiös huvudtanke, säger de, att Gud står bakom vår tillvaro. Vi kristna skulle då inte veta mer om Guds skapelseverk än hedningarna. När sådana påståenden uttalas sker detta i avsikt att anpassa Bibelns skapelseberättelse efter utvecklingslärans schema. Man talar gärna om en ”teistisk evolution”, dvs att Gud står bakom skapelsen. Men när sedan frågan om hur allt gick till ska behandlas, följer man den ateistiska åskådningen att skapelsen har skett utan Guds medverkan, att skapelsen har skapat sig själv.

Skapelsens ordningar ersätts av jämlikhetens ordning

Luther säger i Stora Galaterbrevskommentaren: ”Här gäller gudomliga ordningar, att fäder ger sin barn goda gåvor (Matt 7:11) och att barn lyder sina föräldrar. Sådana slutledningar är beviskraftiga, därför att de hämtas från gudomliga ordningar. Men om man hämtar sina bevis från människans fördärvade inställning är de dåliga och saknar all giltighet.”

Orsaken till att skapelseordningen inte följs ligger hos människan som fördärvar sig genom att följa sina egna lockelser. Jämlikhetens ordning förs fram som den rätta ordningen. Därmed är all över- och underordning förkastad. Men i Bibeln skildras ett sådan jämlikt samhälle som stående under Guds dom: ”Jag ska ge dem pojkar till furstar, nyckfullhet ska råda över dem. Av folket ska den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa. Den unge ska sätta sig upp mot den gamle, den obetydlige mot den högt ansedde” (Jes 3:4–5). Detta är sagt om Guds straffdom över Juda och Jerusalem. 

Gnostikerna menade att det ideala samhället skulle uppstå, när skapelseordningen var nerbruten. I det gnostiska s k Thomasevange­liet heter det, att ”Guds rike ska komma, när vi har gjort man och kvinna till ett”, dvs när den i skapelsen givna könsdifferensen är upphävd. Enligt Valentinianus – som var från Egypten och verkade i Rom under åren 136-165 – bestod den ursprungliga naturordningen i en gemenskap på jämlikhetens basis (koinånia met’ isotätos). Den jämlikhetsideologi som i våra dagar förs fram är alltså inte något nytt. Gnostikerna var jämlikhetsideologer. 

Av jämlikhetsideologins företrädare betraktas skapelseordningen som något som man sedan länge övergett i modernt tänkande. Man talar om förlegade könsroller. I en rapport i kvinnofrågan (1968) ”utfäster sig regeringen att på grundval av en radikal världsåskådning effektivt motarbeta det livsmönster som gällt vår västerländska familj”. Det betyder att hem och äktenskap ska omgestaltas efter grundsatserna om jämlikhet och självförverkligande. Att Gud har skapat människan ”till man och kvinna”, att det finns en i skapelsen given könsskillnad, bortser man ifrån. I stället talar man om könsroller som förorsakade av miljöfaktorer. Där en principiell jämlikhets­ideologi drivs, där måste tanken på att i kärlek offra sig för en annan människa upplevas som otäck. Offret som sådant är orättvist. Hur mycket ska vuxna människor offra sig för sina barn, frågas det.

Jämlikhetsideologin har också kommit att prägla den avfallna kyrkan. Så kallar t ex prof Ragnar Holte skapelseordningen för en syndafallsordning. Med jämlikhetskravet ställer man samtidigt krav på individens självförverkligande. Aposteln Paulus talar om hur människorna i de sista dagarna ska ”vara egenkära” (älska sig själva) (2 Tim 3:1f). Att älska sig själv, självförverkligande, blir livsmålet. Så förkunnar radikalismen en extrem individualism – en lidelsernas och impulsernas utlevelse. 

Där Skriften säger att människan ska öva kärlek inom skapelseordningarnas ram, tjäna sina medmänniskor i den ställning hon står, där ställer jämlikhetsideologin upp kravet: Du måste älska dig själv, förverkliga dig själv. När nu alla ställs på samma plan och alla ställer krav på eget självförverkligande, hur löses då samlevnadsproblemet, när alla är olika och alla har olika uppgifter? 

Tage Lindbom skriver i sin bok ”Otidsenliga betraktelser”: ”När den gudomlige Fadern förnekas, förlorar också till slut de jordiska fäderna sin makt. När människan ska etablera sig som jordens härskare, kräver detta herravälde att varje mänsklig olikhet i görligaste mån utplånas eller förnekas.” 

Låt mig som avslutning ansluta mig till Luthers ord om innebörden av Första trosartikeln:

”Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon och öron och alla lemmar, förstånd och alla sinnen, och att han fortfarande uppehåller mig.”

Ur Biblicum nr 3, 1996 av Ingemar Furberg