Av Seth Erlandsson, nr 4/2019 

I den hebreiska grundtexten är Yam-suf namnet på det hav som israeliterna tågade rakt igenom i samband med deras flykt ut ur Egypten. Vilket hav menas? Den tidiga grekiska översättningen av Gamla testamentet (Septuaginta) översätter Yam-suf med Röda havet. Men vilken av Röda havets två stora havsvikar är Yam-suf, Suezviken eller Aqabaviken?

Enligt Gamla testamentet syftar Yam-suf helt klart på Aqabaviken. Några exempel: I 1 Kung 9:26 står: ”Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot (nuvarande Eilat), på stranden av Yam-suf, i Edoms land.” I 4 Mos 21:4 berättar Mose om slutfasen av den 40-åriga ökenvandringen: ”De bröt upp från berget Hor (uttalas Hår) och tog vägen mot Yam-suf för att gå omkring Edoms land.” I 2 Mos 23:31 återger Mose HERRENS ord om det utlovade landets sydgräns: ”Jag ska låta ditt lands gräns gå från Yam-suf till filisteernas hav och från öknen till floden.” Den moderna staten Israel har tagit fasta på denna gräns. Gränsen mellan Israel och Egypten är därför idag densamma, dvs från Aqabaviken nära Eilat till Medelhavet söder om Gazaremsan.

När Mose tvingades fly från Egypten (2 Mos 2:15) flydde han till Midjans land som låg öster om Aqabaviken, eftersom Egypten hade kontrollen över öknen ända fram till Aqabaviken. För att fly till Midjans land bör Mose ha valt just ”ökenvägen mot Yam-suf”, alltså samma väg som israeliterna tog vid uttåget (2 Mos 13:18). I Josuas sluttal till Israeliterna rekapitulerar HERREN vad som hände i samband med uttåget: ”När jag förde era fäder ut ur Egypten och ni hade kommit till havet följde egyptierna era fäder med vagnar och ryttare ända till Yam-suf” (Jos 24:6, se också Dom 11:16). Det stämmer med vad som berättas i 2 Mos 13:17–21 och 14:1ff: Efter att dag och natt ha vandrat på ökenvägen mot Yam-suf (alltså mot Aqabavikens nordspets) och nästan lämnat Egyptens maktsfär, fick de av Gud den märkliga befallningen att vända (2 Mos 14:2) och ta en annan väg, inte förbi havet utan rakt mot havet, förmodligen den slingriga vägen ner mot nuvarande Nuweiba. HERREN ville att det skulle se ut som om israeliterna gått vilse och blivit instängda framför havet, så att egyptierna skulle besluta att jaga efter dem. Då skulle HERREN gripa in och visa sin makt: rädda israeliterna genom ett oförglömligt under låta förföljarna gå under.

HERREN hade förklarat för Mose det säregna vägvalet: ”Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är HERREN” (2 Mos 14:4). Han befallde nu Mose i den till synes hopplösa situationen: ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt igenom havet på torr mark.” Mose gjorde så och undret skedde: HERREN drev undan havet genom en stark östanvind och vattnet klövs itu. Israels barn kunde nu gå rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem (2 Mos 14:16–22).

Att övergångens hav är ett djupt hav och inte t ex de grunda Bittersjöarna strax öster om Nildeltat är uppenbart. I den lovsång som Mose och Israel barn sjöng efter räddningen kallas havet för Yam-suf: ”Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Yam-suf. Djupet täckte dem, de sjönk till botten som stenar. Din högra hand, HERRE, är härlig i sin kraft, din högra hand, HERRE, krossade fienden” (2 Mos 15:4–6). Här ges förklaringen till namnet ”Yam-suf”: Suf betyder som verb ”få sitt slut, upphöra, gå under” och som substantiv ”slut, undergång”. Suf kan också betyda ”säv, vass”. Därför väljer många översättningen ”Sävsjön” eller ”Sävhavet” (på eng. ”Sea of Reeds”), men den passar dåligt i sammanhanget och anknyter inte till vad som hänt. Den rätta översättningen är sannolikt ”Slutets hav” eller ”Undergångens hav”, ett lämpligt namn på det hav där de förföljande egyptierna mötte sitt slut, sin undergång och israeliterna räddades genom att Gud höll sitt löfte och ”förhärligade sig”.

Några exempel på namn som anknyter till vad som hänt

Ständigt använder Bibeln namn på platser och människor för att påminna om vad som hänt. Några exempel: Abram får heta Abraham, för han ska bli ”far” (hebr. ab) för ”många” (hebr. raham). Löftessonen Isak (på hebr. Yitzaq) får heta Yitzaq, för Abraham ”skrattade” (hebr. yitzaq) åt löftet att Sara och han skulle få en son. Jakob får heta Israel (= ”kämpade med Gud”), för han hade kämpat med Gud. Platsen där det skedde får heta Peniel (= ”Guds ansikte”), för ”jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats”. Platsen där vattnet var ”bittert” (på hebr. mara) får heta Mara för att påminna om att Gud genom ett under gjorde vattnet drickbart. På samma sätt får havet där Gud genom ett under räddade israeliterna och lät förföljarna ”gå under” heta Yam-suf  = ”Undergångens hav”. Aqabaviken är inget ”Sävhav” och israeliterna vadade inte genom någon sjö full av vass.

 

Sammanfattning

  1. ”HERREN talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen av Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land” (2 Mos 6:13). Skulle israeliterna ha förts rakt söderut långt in i det egentliga Egypten för att sedan tåga på torr mark genom Suezviken, stämmer det inte alls med uppdraget: att föra Israels barn ut ur Egyptens land och ta ”ökenvägen till Yam-suf” (2 Mos 13:18).
  2. Gud sa till Mose: Som ”tecken på att det är jag som har sänt dig” ”ska ni hålla gudstjänst på detta berg (= Guds berg Horeb)” ”när du har fört folket ut ur Egypten” (2 Mos 3:12). Guds berg Horeb låg inte på den s k Sinaihalvön utan i eller nära Midjans land öster om Aqabaviken, för Mose var i Midjans land och vallade sin svärfars får när han fick uppdraget att föra Israels barn ut ur Egypten.
  3. Av en rad bibelställen framgår det tydligt att med Yam-suf menas Röda havets Aqabavik. Namnet syftar på Guds räddningsunder då de förföljande egyptierna mötte sin undergång (dränktes). Det framgår av lovsången efter räddningsundret: ”Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Yam-suf”, dvs ”Undergångens hav”.