Av Dr Colin J. Hemer, Tyndale House, Cambridge

Lämningarna efter den en gång rika staden Laodicea är inte längre imponerande, men de vittnar om de ursprungliga byggnadernas anspråksfullhet. När staden förstördes genom en stor jordbävning under kejsar Nero, förmodligen år 60 f.Kr., klarade man själv av återuppbyggnadsarbetet, utan Roms hjälp (Tacitus, Annales 14.27.1). De flesta ruiner som nu finns kvar härrör från byggnader som uppfördes inom en generation från detta datum. En inskription förtäljer att den mäktiga idrottsstadion, som blev färdig år 79 f.Kr., betalades av en enda välsituerad stadsbo, Nikostratos, »på egen bekostnad». Det var en uppseendeväckande gåva till stadens återuppbyggnad. [0]

Orden i Upp. 3:17 riktades till en församling vars levnadsregler var alltför mycket präglade av det hedniska samhälle som den levde i: »Du säger ju ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’…» [1]

Några av orsakerna till att staden var så rik studerades för länge sedan av Sir William Ramsay 1)W. M. Ramsay, The Letters to the Seven Churches of Asia and their Place in the Plan of the Apocalypse (London, Hodder and Stoughton, 1904), kap. 29 och 30 i synnerhet s. 416-419, 428-429.: a. Laodicea var ett stort bankcentrum, där Cicero löste in sina växlar, när han reste österut som ståthållare över Cilicien och varifrån han skrev till Atticus om sina finansiella affärer. b. Laodicea var berömd för sin tillverkning och försäljning av yllekläder, i synnerhet kappor gjorda av ullen från svarta får av en lokal ras, vilken lär ha fortlevt i grannskapet in i modern tid. c. Laodicea hade en berömd medicinsk fakultet, som ursprungligen hörde samman med ett tempel i närheten. Det finns goda skäl att anta att den var speciellt inriktad på ögonsjukdomar, och det är troligt att en betydande del av förmögenheten tillföll staden genom försäljning av ögonsalvor. [2]

Vad som avses är att även de kristna i Laodicea förlitade sig på sina egna tillgångar och hade förlorat all känsla för att de behövde Kristus. I en bankstad var de andligen fattiga; i en stad, som tillverkade kläder av svart ull, var de andligen nakna; i en stad som var berömd för sina ögonspecialister var de andligen blinda. Kristus själv skulle förse dem med de andliga gåvorna av verkligt värde. [3]

Laodicea låg strategiskt där stora handelsvägar korsade varandra, men den hade en allvarlig nackdel, den saknade god vattentillförsel. Fastän hela dalen är väl försedd med vatten, är området vulkaniskt, och de flesta källorna är varma och innehåller kalk och andra föroreningar. [4]

Stadsborna grep sig an denna brist med deras som vanligt stora resurser, genom att bygga en akvedukt av sällsynt slag, vars ruiner fortfarande finns kvar. En dubbel rad av stenblock, vart och ett genomborrat av ett stort hål och sammanfogat med nästa, bildar en dubbel pipeline, som går ned från kullarna söder om staden och kan spåras tvärs över dalen nedanför och upp till vattentornet på åsen intill Nikostratos’ stadion. [5]

Det finns anledning att tro att det vatten som kom genom dessa rör var ljummet. Säkerligen var det förorenat och smutsigt, för man kan än idag se kalkavlagringarna, som bildar en hård ca. 15 cm. tjock ring runt insidan på rören. Laodicea måste ha varit allmänt känt, av besökare som kom dit, för sitt dåliga vatten, ljummet och kväljande. Kristi ord (»Jag känner dina gärningar… eftersom du är ljum, och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun.») [6] måste ha träffat de ursprungliga läsarna med väldig kraft. Han talade om deras andliga brister genom en tydlig jämförelse med ett välkänt problem i deras dagliga liv. [7]

I en mycket intressant artikel som M. J. S. Rudwick och E. M. B. Green 2)Rudwick och Green, »The Laodicean Lukewarmness», The Expository Times 69 (1957-58), 176-178; jfr Rudwick, »The Lukewarmness of Laodicea», Tyndale Bulletin 3 (1957), 2-3. skrev för några är sedan, hävdades att »ljumhet» här inte så mycket betyder »halvhjärtenhet» som »ineffektivitet». Orden chliaros (ljum), zestos (varm) och psychros (kall) används alla vanligtvis om vätskor och faktiskt mycket sällan om personer. Liknelsen är mycket kraftfullare än den tycks vara för en modern läsare. Uttryckssättet i avsnittet ger aldrig vid handen att det är bättre att vara »varm» än »kall». Båda alternativen är lika önskvärda. [8]

Den som besöker området får tillfälle att bekräfta dessa författares antagande att »varm» resp. »kall» hänför sig till vattnet i de intilliggande konkurrentstäderna Hierapolis och Kolosse. Dessa tre städer i Lykusdalen hörde alla till kristendomens tidigaste centra. Laodicea och Hierapolis nämns tillsammans i Kol. 4:13. Hierapolis hade heta källor som har givit upphov till imponerande scenerier av förstenade vattenfall utför en 100 m. hög klippa. Platsen är i det närmaste unik i världen och har på senare tid, under dess turkiska namn Pamukkale, blivit ett mer och mer lovordat turistcentrum. [9]

Kolosse var den äldsta betydande staden i dalen, därför att det endast där fanns kontinuerlig tillgång till kallt, friskt vatten. [10]

Hierapolis varma källor var läkande, Kolosses kalla vatten säkerligen uppfriskande. De var båda naturliga och en Guds gåva och båda var de nyttiga för sina resp. ändamål. Men Laodiceas förorenade vatten, som leddes genom rör, var en klar illustration av det mänskliga ersättningsmedlets ineffektivitet. [11]

Det kärleksfulla tilltalet i slutet på detta brev riktas till den enskilde i denna församling, som försökte utestänga Kristus själv. Kanske det vill minna om den pampiga trevälvda stadsporten, även den donerad på en rik stadsbos bekostnad, vilken tycks ha fullbordat återuppbyggnadsverket. Laodicea var nu rustat att hålla sina positioner säkrade genom att stänga främlingar ute. Men om den enskilde vill öppna sitt hjärta, vill Kristus ta emot hans gästfrihet och komma in och möta hans behov i ett vänskapligt och innerligt personligt förhållande.

Noter   [ + ]

1. W. M. Ramsay, The Letters to the Seven Churches of Asia and their Place in the Plan of the Apocalypse (London, Hodder and Stoughton, 1904), kap. 29 och 30 i synnerhet s. 416-419, 428-429.
2. Rudwick och Green, »The Laodicean Lukewarmness», The Expository Times 69 (1957-58), 176-178; jfr Rudwick, »The Lukewarmness of Laodicea», Tyndale Bulletin 3 (1957), 2-3.