Av S. E. (del 1)

 

Få historiska frågor som hänför sig till Gamla testamentet har blivit så omdiskuterade som frågan om tiden för Israels barns uttåg ur Egypten. För inte så länge sedan dominerade den s.k. tidigare dateringen, d.v.s. att uttåget ägt rum på 1400-talet f.Kr. För närvarande är det den s.k. senare dateringen som mera allmänt läres ut, d.v.s. att uttåget ägde rum på 1200-talet f.Kr. [0]

I det följande skall vi något låta olika argument komma till tals. Först och främst intresserar oss de bibliska texternas egna data, sedan hur dessa data förhåller sig till utombibliska vittnesbörd. [1]

 

I. Bibliska vittnesbörd

A. 1 Kon. 6:1

I I Kon. 6:1 ges en direkt tidsangivelse under hänvisning till uttåget ur Egypten. Konung Salomo började bygga templet i det 480:e året efter uttåget, och detta år var Salomos fjärde regeringsår, d.v.s. c:a 966 f.Kr. Genom att addera 480 till 966 får vi sålunda fram datum för uttåget ur Egypten, nämligen år 1446 f.Kr. [4]

Om man vill försvara den senare dateringen av uttåget måste uppgiften i 1 Kon. 6:1 uppfattas på något annat sätt. Talet 480 får inte uppfattas bokstavligt. Det kan i stället tänkas att det vill ange en period av 12 generationer á 40 år. 12X40 blir ju 480. Eftersom man för en generation kan reducera talet 40 till 25 innebär 480 år i själva verket 300 år och då får man 1 Kon. 6:1 att harmoniera med den senare dateringen. En sådan reduktion blir emellertid godtycklig. [5]

Ett annat försök att reducera talet 480 redogör K. A. Kitchen för (se Ancient Orient and Old Testament, London 1966, s. 74). Han menar att 480 år kan avse 480 regentår. Och eftersom vi då och då måste räkna med samregentskap blir summan av regentåren större än den faktiska tid som förflutit. Kitchen hämtar exempel på detta från egyptiska texter. [6]

 

B. Jeftas påstående

I Dom. 11:26 återges ett påstående av domaren Jefta, som innebär att Israel på hans tid bebott transjordanien i 300 år. Jeftas tid kan med ledning av andra uppgifter i GT ganska säkert beräknas till e. 1100 f.Kr., d.v.s. precis 300 år efter 1400, den tid då erövringen enligt den tidigare dateringen skall ha ägt rum. Det ställer sig mycket svårt att få Jeftas påstående att harmoniera med den senare dateringen. Det är också påfallande att de båda direkta tidsuppgifter som ges i GT med avseende på uttåget ur Egypten och erövringen av Kanaan, 1 Kon. 6:1 resp. Dom. 11:26, är i harmoni med varandra så länge de uppfattas naturligt utan några specialtydningar. [8]

 

C. Domartidens längd

Hur lång tid förgick från Josuas död fram till Samuels tid? En analys av GT:s samtliga uppgifter synes ge vid handen att den tiden var mycket längre än vad den senare dateringen kan ge utrymme åt. Efter uttåget ur Egypten har vi först en tid på 40 år för ökenvandringen, därefter tiden för Josuas ledarskap, kanske 20 år. Vidare omfattade Samuels ledarskap före Saul c. 20 år. Det innebär att från tiden för uttåget fram till c. 1050, när Saul blev konung, måste det finnas utrymme för 80 år plus domartiden. Ägde uttåget rum c. 1446 f.Kr. blir domartiden drygt 300 år lång (1446-1050=396-80=316). En datering av uttåget till 1200-talet erbjuder mindre än 150 år för domartiden. Det är närmast omöjligt att pressa samman domartiden till 150 år, även om man måste räkna med att vissa domare utövade sitt ämbete parallellt. Om man summerar alla tidsuppgifterna om domarna och lägger därtill de tider av lugn som också infann sig under domartiden, får man totalt 410 år, vilket är 94 år mer än de 316, som den tidigare dateringen medger. Men domarboken själv innehåller flera antydningar om samtidig domarverksamhet. 316 år synes sålunda vara en sannolik siffra för domartidens längd och den harmonierar med såväl 1 Kon. 6:1 som Dom. 11:26. [10]

 

D. Historiska sammanhang

I 2 Mos. berättas att en ny farao, »som. icke visste av Josef» (v. 8), gav order om att hebréerna skulle förtryckas och som slavtjänst bygga åt farao »förrådsstäder, Pitom och Raamses» (v. 11). Anhängarna av den senare dateringen identifierar vanligtvis Rameses II (1304-1238) med både den farao som gav denna order (några anger i stället Seti I, 1316-04) och uttågets farao. Om denna identifiering är riktig kan ordern om slavtjänst inte ha föregått själva uttåget med någon längre tid, högst 30 år. Vanligtvis förläggs uttåget inte senare än c. 1275 f.Kr., bl.a. med tanke på att farao Merneptah (1238-28) på en segerstele uppger att han i ett fälttåg besegrat libyerna och skilda folk i Kanaan, bl.a. Israel. Med tanke på tiden för ökenvandringen kan sålunda uttåget inte gärna förläggas senare än c. 1275 f.Kr. [12]

Den bibliska berättelsen förutsätter emellertid att avsevärt längre tid än 30 år förflutit från det att ordern om byggandet av Pitom och Raamses utfärdades fram till uttåget. I 2 Mos. 1 nämns ordern om byggandet av förrådsstäderna i samband med den nye faraos införande av sin slavtjänstpolitik. Denna politik fick emellertid inte avsedd effekt (v. 12), varför ytterligare tvångsarbeten pålades hebréerna. Till följd av att hebréernas tillväxttakt likväl inte avtog utan bara ökade vidtogs ytterligare åtgärder av direkt natur. De hebreiska barnmorskorna fick order att se till att alla gossebarn dödades. Men barnmorskorna lydde inte denna order och folkmängden fortsatte att öka. “»Då bjöd farao allt sitt folk och sade: ‘Alla nyfödda gossebarn skolen I kasta i Nilfloden, men alla flickebarn mån I låta leva’» (v. 22). Därmed är vi framme vid tidpunkten för Mose födelse. Med hänsyn till de olika åtgärder som farao vidtog mot hebréerna torde det ha förflutit en viss tid från det att ordern om byggandet av förrådsstäderna utfärdades fram till Mose födelse. Men framför allt står det klart att det därefter förgick 80 år, innan uttåget blev av. Ty Mose var 80 år när han återkom till Egypten för att leda uttåget. Följaktligen måste den farao som gav order om att förrådsstäderna Pitom och Raamses skulle byggas ha levt minst 80 år före uttåget, förmodligen mer än 100 år dessförinnan, och kan sålunda inte ha varit densamme som uttågets farao. Ansluter man sig till den senare dateringen kan man inte räkna med en så lång tid, eftersom ett avgörande argument för den senare dateringen är att Rameses II var den farao, som gav order om byggandet av staden som bär hans namn, Raamses (ang. Pitom och Raamses, se nedan). [13]

Accepterar man den tidigare dateringen av uttåget blir uppgiften om en längre tidrymd mellan begynnelsen av slavtjänsten och uttåget inget problem. Några identifierar den farao som började förtrycket av hebréerna med Ahmose (1584-60), den förste härskaren av den 18:e dynastin, som inledde en helt ny politik och utdrev hyksos från Egypten. Andra har tänkt på den förste av hyksosregenterna o. 1730 f.Kr. [14]

En annan fråga gäller vem den farao var som dog medan Mose ännu var i Midjan (2 Mos. 2:23-25). Omnämnandet av att »konungen i Egypten dog» avser tydligen att klargöra att den landsflyktige Mose nu har möjlighet att återvända till Egypten. Enligt denna text är det sålunda uteslutet att uttågets farao är densamme som den som gav order om slavtjänst. När än uttåget har ägt rum, så bör en farao som regerat i nästan 40 år ha avlidit kort före Mose återkomst till Egypten och uttåget. Är den tidigare dateringen riktig har en sådan död just ägt rum. Thutmose III dog nämligen c. 1450 f.Kr., alltså kort före uttåget 1446, och han hade regerat en lång tid. Först samregerade han med sin berömda styvmoder Hatshepsut (1504-1482), sedan ensam i 32 år. Menar man att den senare dateringen är den riktiga, har man ingen farao med lång regeringstid och som dött strax före uttåget att hänvisa till. Seti I (1316-04), den närmaste företrädaren till Rameses II, regerade bara i 12 år. Dessutom innebär den senare dateringen att uttåget ägde rum långt in på Rameses II:s regeringstid. Enligt Ex. 2:23 kan inte uttågets farao ha regerat så länge vid tiden för uttåget. [15]

Men hänsyn till 1 Kon. 6:1, Dom. 11:26, domartidens längd, 2 Mos. 1 och 2:23-25 måste vi konstatera att den tidigare dateringen av uttåget ur Egypten är mest i harmoni med de bibliska uppgifterna. Låt oss nu se något på utombibliska vittnesbörd och deras förhållande till Bibelns uppgifter. [16]

(forts.)