Hur skall vi se på de olika kristna samfunden?

Den frågan tas upp i tidningen Kyrka och Folk 4/73, varvid det bl.a. svaras: [0]

»Jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära, som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem» (Rom. 16:17). Jesus befaller dem som tror på Honom: »… lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder» (Matt. 28:20). Herren vill inte, att någon skall lära något annat än vad Han själv lär. Ty Han vet mycket väl, att alla religiösa läror, som inte stämmer överens med Bibeln, är lögner, som djävulen själv med spetsfundighet har tänkt ut, för att få människor bort från tron på Frälsaren så att de går förlorade. Gud vill att de kristna alltid skall upptäcka villfarelserna i religiösa uppfattningar och dra sig ifrån dem, som företräder sådana villoläror. [1]

Det kan sålunda inte vara rätt att en församling eller en kyrka tolererar falsk lära och låter både sann och falsk lära omväxlande framföras från sina predikstolar. Inte heller kan hon acceptera sådana församlingsföreståndare (= biskopar), som sätter människotankar över Guds Ord och förnekar Skriftens fulla tillförlitlighet. Men kan det inte ändå finnas kristna inom fallna kyrkor och församlingar? [2]

Också den frågan besvaras i Kyrka och Folk: [3]

Det finns på Kristus sant troende – Gud allena vet hur många – som i sin ovetenhet alls inte är klara över att det samfund som de tillhör i mycket lär i strid med det gudomliga Ordet. Sådana kristna hänger i sitt hjärta inte alls fast vid de falska lärorna. Men de märker inte att de befinner sig i fara. För dessa kristnas skull kan emellertid inte Gud godta de samfund i vilka det finns falska läror. Han kan inte heller tillåta oss att för dessa rätta kristnas skull ha gemenskap med de irrläriga samfunden. [4]

Den falska läran, villoläran, är något av det värsta som finns i denna världen. Den är ett gift, som förstör själen. Vad kräver den sanna kärleken till vår nästa av oss? Skall vi hjälpa till att giftet vidare utbreds av villolärarna? Eller är det inte bättre, att vi gör människor uppmärksamma på faran, i det att vi håller oss borta från detta gift? Det är vad Gud säger till oss. Detta skall vara ett rättesnöre för oss, när vi får att göra med sådana falska uppfattningar och med dem som utbreder dem: hata dem inte, spärra inte in dem och döda dem inte! Men drag er ifrån dem så mycket ni kan, och gör det klart för dem och för alla andra, varför vi håller oss från dem: Vi tror på Guds sanning och därför går det inte med mindre. [5]

Detta är klara ord, så vitt vi förstår helt grundade på Skriftens lära, som var och en har att pröva sig inför. Orden riktar sig inte bara emot den ekumenism, som allt kraftigare sköljer över landet. De riktar sig också till alla medlemmarna i den svenska folkkyrkan och borde vara ett väckelserop till hela vårt folk.

 

Menighetsfakulteten i Oslo och kvinnliga präster

Majoriteten i lärarrådet vid Menighetsfakulteten i Oslo har nu tagit avstånd från fakultetens tidigare avvisande hållning till kvinnliga präster. Man accepterar nu ordination av kvinnor. Luthersk Kirketidende nr 1/73 redovisar såväl majoritetens som minoritetens uttalande. Majoriteten, bestående av professorerna 0. G. Myklebust, Edvin Larsson, Magne Saebø, Andreas Aarflot och Ivar Asheim, hävdar bl.a.: [0]

Församlingsföreskrifter är enligt vår kyrkas lära inte bindande, även om de framförts med apostolisk myndighet. Tvärtom är de att betrakta som tidsbestämda… Nytestamentliga ordningsföreskrifter har bara en relativ betydelse och vikt. Med hänsyn till vårt spörsmål, ordination av kvinnor till präster, betyder detta att saken har fått alltför stora dimensioner i den strid som har rasat i vår kyrka. Det kan enligt vår kyrkas lära omöjligen vara rätt att göra en sådan fråga till en samvetssak… [1]

Ingen av de teologiska invändningar som har gjorts gällande mot ordination av kvinnor till prästämbetet, kan sägas vara tillräckligt starka för att grunda ett principiellt förbud. Det kan varken sägas generellt att ordination av kvinnor till präster strider mot Guds ord eller att det är oförenligt med vår kyrkas lära. [2]

Minoriteten hävdar alltjämt att kvinnliga präster strider mot Herrens ord, ty herde- och läroämbetet i församlingen är förbehållet män. [3]

Martin Luther själv hade denna syn att kvinnor utifrån Nya testamentet icke skulle vara präster… Det »tigande» sOm ålägges dem i 1 Kor. 14:34ff. avser ett tigande som krävs vid den offentliga förkunnelsen av Guds ord i den offentliga gudstjänsten och som är motiverat utifrån denna förvaltning av Guds ord… Hänvisningen till Guds ord visar att det måste röra sig om en bestämmelse som gäller sättet på vilket Guds ord skall förkunnas. Därav följer att förbudet har med förkunnelsen av Guds ord att göra… Det opassande består i att kvinnorna inte förhåller sig tysta och lyssnande när Guds ord förkunnas, antingen de nu visade denna hållning genom att vilja uppträda som talare eller bara genom inpass och frågor (så som säkerligen var fallet i Korint). [4]

Av ovanstående framgår att ordet »tala» i detta avsnitt betyder att förkunna Guds ord i församlingen. Ordet står alltså nära ordet »lära» (= uppträda som lärare) vilket brukas i parallellstället 1 Tim. 2:11-12, där Paulus formulerar förbudet så att han »icke tillåter en kvinna att vara lärare», men ålägger henne att »mottaga undervisning i stillhet», d.v.s. genom att tiga under gudstjänsten, som det är fråga om i sammanhanget… I 1 Kor. 14:38 tillfogar Paulus att om en profet icke vill godta detta, så är han själv icke godtagen (så enligt de äldsta handskrifterna). [5]

Diskussionen omkring den föreliggande frågan har visat att anhängarna till kvinnliga präster bara kommer till rätta med de nämnda skriftställena genom att hävda att principen om kvinnans underordning är något tidshistoriskt och inte har giltighet för vår tid varken i kyrkan eller i äktenskapet. Vi fruktar för att denna syn på Skriftens auktoritet kan dra med sig konsekvenser för andra av Nya testamentets anvisningar och förmaningar… Vår konklusion blir att Menighetsfakulteten bör hålla fast vid sin tidigare syn i den föreliggande frågan och hävda att det strider mot Guds ord att kvinnor får tillgång till prästämbetet. [6]

E. Utnem, L. Aalen, Sv. Aalen. C. Fr. Wisløff biträder detta uttalande i huvudsak och konklusion. [7]

Den invigde har sedan länge vetat att Menighetsfakulteten i Oslo numera rymmer både liberal och konservativ teologi. Man får där lära sig att det finns många fel och brister i Bibeln. Barndomsberättelserna om Jesus innehåller legendära tillägg, profeten Jesaja har bara med en del av innehållet i hans bok att göra, texterna har efter hand förändrats och fått sekundära tillägg etc. Det är uppenbart att Skriftens auktoritet blir mer och mer ifrågasatt också vid denna fakultet som byggts upp med hjälp av bibeltrogna människors pengar. Det är egendomligt att fromma människor, som fruktar liberal teologi, fortsätter att offra för en fakultet, som också ger bibelstridig undervisning.

 

Kvinnoprästvigning i Skara stift vållar oro bland prostar

Detta kan vi läsa i SvD 16/2: [0]

Biskop Helge Brattgårds avsikt att prästviga en kvinna för tjänstgöring i Skara stift har stött på motstånd bland prostarna i stiftet. Biskopen sammanskallade prostarna för att med dem samtala om den situation som kan uppstå på grund av de skilda synsätt som föreligger på denna prästvigning. En majoritet av prostarna vädjade då till biskopen att ompröva sitt beslut. Man kom dock överens om att med respekt för varandras ståndpunkter stå vid varandras sida i kyrkans arbete inom stiftet även efter en eventuell prästvigning av kvinnan. Sedan prostmötet hållits har biskopen fastställt prästvigningsdagen till 27 maj och meddelat att den kvinnliga teologen då kommer att prästvigas. [1]

Om prostarnas oro haft någon legitim grund, så måste den vara att Guds ord klart förbjuder en kvinna att inneha predikoämbetet i församlingen. Och det är allvarligt att sätta sig över Guds ord. Men när biskop Brattgård förklarar att han tänker trotsa inte bara prostarna utan också Guds ord, kommer prostarna likväl överens med biskopen »att med respekt för varandras ståndpunkter stå vid varandras sida i kyrkans arbete inom stiftet». Hur kan man stå vid varandras sida i kyrkans arbete när biskopen öppet vill trotsa Guds ord? Skriften förbjuder ju inte bara kvinnor att inneha predikoämbetet utan också, och det ännu tydligare, Guds församling och dess herdar att stå tillsammans med dem som trotsar Guds ord. Det tycks finnas anledning att också oroa sig över prostarna.

 

Löfte om att viga kvinnor för att bli biskop

Regeringen överväger när detta skrivs vem den skall utnämna ti11 biskop i Växjö stift. Flera delegationer har uppvaktat regeringen. Smålandsposten 22/2 skriver: [0]

Man kan anta, att de frågor statsrådet tog upp med delegationerna rörde sig om kyrka-statutredningen och kandidaternas inställning till kvinnoprästfrågan. Speciellt den senare frågan har tydligen fått förnyad aktualitet efter den senaste veckans händelser i Skara, där biskop Helge Brattgård förklarat, att han nu är beredd att prästviga en kvinna… Pehr Edwall, som fick flest röstpoäng i valet, har en mycket svåråtkomlig uppfattning i kvinnoprästfrågan. [1]

Dagen därpå kan Smålandsposten emellertid ge följande besked: [2]

Smålandsposten fick sent på torsdagskvällen kontakt med kontraktsprosten Pehr Edwall, som semestrar på Kanarieöarna. Han säger till tidningen: [3]

– Jag har tydligt och klart deklarerat, att jag vid en eventuell biskopsutnämning kommer att följa gällande lag och ordning. Jag tycker det är ett tydligt och klart svar på frågan om kvinnoprästvigningar, men vill regeringen ha ytterligare bekräftelse kan jag väl upprepa denna min försäkran om laglydnad. [4]

För att kunna bli biskop i den kristna församlingen måste man sålunda skynda sig att deklarera att man inte tänker hålla fast vid Guds ord utan endast »gällande lag och ordning», d.v.s. en mänsklig ordning om kvinnors behörighet till predikoämbetet, som strider mot Guds ordning. Vad skall den kristna församlingen ha en sådan biskop till, som börjar sin ämbetsutövning med att ställa sig på världens sida mot Gud och hans Ord?

 

Andedöpt prästinna

Den karismatiska väckelsen griper alltmer omkring sig får vi veta i en rad tidningar. Tidningen Dagen 10/2 berättar att kyrkoadjunkt Kerstin Andersson i Täby har blivit andedöpt: [0]

Hon är en ung, energisk präst som tyckte att hon började »gå på tomgång» i sitt arbete. Då bad hon om Andens dop – och fick uppleva det. [1]

– Andens gåvor tillhör hela kristenheten, säger hon i den här intervjun. – Jag tror också att den karismatiska väckelsen leder till en sann ekumenik. När vi närmar oss Jesus närmar vi oss också varandra. [2]

Enligt den heliga Skrift har den helige Ande talat genom profeterna och apostlarna. Det kan således inte vara samme Ande som har talat genom aposteln Paulus och sagt att kvinnan inte skall uppträda som lärare i församlingen och som har döpt en kvinna, som i egen person motsatt sig detta Andens vittnesbörd. Det allvarliga med den karismatiska väckelsen synes vara att andeupplevelser sätts över Guds klara ord. Detta torde också vara förklaringen till att den karismatiska väckelsen kan skapa en »ny» enhet, ty den enhet det nu blir fråga om har sin grund i gemensam andeupplevelse och inte i gemensam tro på Guds Ord. Därför kan också kända bibelkritiker rymmas inom den nya gemenskapen. [3]

 

The Society for Pentecostal Studies

I Korsets Budskap 1/73 står att läsa om »The Society for Pentecostal Studies», som bildades vid världspingstkonferensen i Dallas 1970 och som har haft årsmöte i Oklahoma City USA. [0]

Huvudtalare vid kongressbanketten var professor Krister Stendahl, Harvard Divinity School. Prof. Stendahl framhöll, att han själv inte var någon karismatiker, men såg på den nya karismatiska rörelsen som en »högvoltsreligion». Den är en välsignelse från Gud, som kommit därför att den var nödvändig, och nu gäller det för kyrkorna att vara öppna för Anden. Det nya innebär också att kontakterna mellan olika kyrkosamfund har förbättrats… [1]

Bland övriga talare på konferensen märktes David du Plessis och benediktinermunken fader Mc Donnell, från institutet för ekumenisk och kulturell forskning i Collegeville, Minnesota. Du Plessis och Mc Donnell rapporterade från den pågående dialogen mellan katolska och protestantiska pingstvänner.[2]

Tack vare den nya »högvoltsreligionen» blir inte frågan om vad Guds ord verkligen lär så viktig längre, och därför är det inte alls konstigt att sådana som sedan länge övergivit Guds ords sanning hälsar den med glädje och att kristna med helt olika bekännelser kan gå samman. [3]

 

Ekumenism över alla gränser

Svensk Veckotidning 51/72 berättar om vad som händer bland liberala lutheraner i Minneapolis: [0]

Även om konferensen är luthersk är deltagarna inte begränsade till denna kyrka. Detta gäller i ännu högre grad om förkunnarna. Man har kallat på flera av den karismatiska väckelsens kända gestalter… Bland talarna finns episkopalprästen Dennis Bennet… Dr David du Plessis är givetvis där. Mr Pingst kallad. Pingstpastorn som under senare år spelat en unik roll när det gäller att sprida kunskap om den helige Ande i de gamla kyrkorna. Han gör det i ett profetiskt kallelsemedvetande. [1]

Professorn vid Notre Dame universitetet i Indiania, Fader Edward D. O’Connor, är den katolska pingstväckelsens teolog. Han blir hjärtligt hälsad av den lutherske konferensledaren, pastor Norris L. Wagen. Ungefär så här föll orden: – Förr när jag fick se en katolik stelnade jag till. Jag hade nästan känslan av att här kommer en fiende… Men nu känner jag att jag möter en broder!… varpå följde en hjärtlig omfamning, med åtföljande applåder från publiken! [2]

Baptistpastorn Kenneth Pagard från Californien kunde berätta sällsamma ting om sin församling… Konferensen avslutades med en mäktig nattvardshögtid. Bland nattvardsgästerna fanns representanter för ett flertal kyrkor. [3]

Så är det alltså inte längre fråga om Guds ords undervisning, enhet i tron och bekännelsen, en Ande, en tro, ett dop (Efes. 4:4f), att »hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10), att fly all falsk lära och alla falska lärare. Ändå jublar man i anden. [4]

 

”Ärkebiskop Sundby orolig för religionsundervisningen”

Denna rubrik stod att läsa i SDS 26/1 och kunde kanske få någon att hoppas att en kyrkans man äntligen tar till orda emot den förvanskning av den kristna tron, som ofta förekommer i våra skolor. Men ack, ärkebiskopens oro var den rakt motsatta. Vi citerar SDS: [0]

Religionskunskapens ställning, diskuterades också. Genom ett regeringsbeslut strax före jul fick katoliker och judar samt ett litet evangeliskt samfund i Stockholm rätt att bli befriade från skolans religionsundervisning. [1]

– Det är inte önskvärt att befrielser från ämnet begärs i för stor skala, påpekade Olof Sundby. Vi bedömer det som ett värde att religionskunskapen får vara med i den integretade undervisningen. [2]

Oron gällde sålunda risken att för många undandrar sig en undervisning som ofta går stick i stäv med biblisk tro. Måtte någon i stället gripa sig an med uppgiften att klargöra för kristna föräldrar hur illa det är ställt med en rad böcker i religionskunskap, så att det blir många som tar sina barn bort ifrån en undervisning, som inte ger en rättvisande bild av vad kristen tro är. Vi vill inte att våra barn under objektivitetens täckmantel redan från barnaåren skall fostras till att förakta Guds ord. [3]

Enligt tidningen Dagen 4/1 säger undervisningsminister Ingvar Carlsson med anledning av att S:t Martins församling i Stockholm fått rätt att själv bedriva religionsundervisning för sina barn: [4]

Om detta skulle bli ett allmänt krav finns det risk att religionsundervisningen helt försvinner från den allmänna skolan. [5]

Det vore väl bra, i synnerhet när det gäller grundskolan, att vi kristna föräldrar själva får svara för våra barns kristna fostran och undervisning i den heliga Skrift. Ju förr den bibelkritiska undervisningen försvinner från skolan, desto bättre. [6]

 

Evolutionismen: teori eller dogma?

I en epokgörande serie av beslut har staten Kaliforniens skolöverstyrelse förordnat att vid skolorna i Kalifornien skall föreställningen om livets uppkomst som skapelseakt presensenteras jämsides med den naturvetenskapliga utvecklingsläran. Denna förordning har mött allvarlig opposition i den »vetenskapliga objektivitetens» namn från t.ex. professorn vid Stanforduniversitetet David S. Hogness, som spydigt anmärkt: »Jag föreställer mig, att i dag måste argumenten mot utvecklingslärans principer hämtas från ‘Sällskapet Platt Jords’ tummelplats.» [0]

Hogness’ påstående illustrerar den ovetenskapliga och dogmatiska inställningen hos dem som är säkra på att vid sidan om utvecklingsläran inga alternativa förklaringar till livets ursprung kan tas på allvar. Den som betvivlar jordens klotform kan, om så skulle vara, förflyttas flera tusen mil ut i rymden, där han själv kan se, hur det är. Men varken Hogness eller någon av hans trosfränder, oberoende av hur perfekt deras evolutionsteori kan synas, kan flytta tvivlarna tillbaka i tiden millioner år och visa dem att evolutionsteorin inte bara är plausibel utan korrekt beskriver vad som hände. [1]

En kritisk attityd mot den inställning, som representeras av Hogness och som är mycket vanlig bland vetenskapsmän och pedagoger har den kände vetenskapsmannen och universitetsläraren Sir Julian Huxley intagit och helt frankt har han påvisat, att naturvetenskapens utvecklingshypotes härskar nästan oemotsagd, emedan »det enda alternativet är klart oacceptabelt». Och vilket är det alternativet? Något slag av tro på Skapelse, vilket tydligt förutsätter att det finns en Skapare. [2]

En icke kristen biolog, som själv är anhängare av evolutionstanken, G. A. Kerkut, lade 1961 märke till, att de kandidater han examinerade för doktorsgraden i biologi inte ens visste, att det fanns vetenskapliga argument mot evolutionismen, och var lika ovetande om att antagandet av en naturalistisk evolution (d.v.s. en utveckling på en rent naturalistisk basis utan något gudomligt förnuft bakom) också i sig innesluter ett antal andra antaganden som inte kan bevisas utan är av filosofisk eller religiös natur. (Jfr Kerkut, »Implications of Evolution», Pergamon 1960). [3]

Med andra ord, att antaga evolutionen som en mekanism utan att förneka möjligheten eller ens sannolikheten av att en superintelligens står bakom den är en sak; att presentera den som en självklar sanning och därvid utesluta Gud som en »ovetenskaplig hypotes» är att själv omfatta en ovetenskaplig hypotes, eftersom ett dylikt antagande förutsätter tro på en obruten kedja av naturliga orsaker, för vilka det i bästa fall kan föreligga bärande indicier men inte avgörande bevis. Just i indicierna för förekomsten av en naturalistisk evolution finns omständigheter, som pekar i teistisk riktning. Nobelpristagaren, den franske biologen Jacques Monod har bemödat sig att skoningslöst kväva varje kvardröjande tro på att universum har en Designer och hänfört allting utan undantag till »Chance and Necessity» (Knopf 1972). Som emellertid den katolske psykoanalytikern Marc Oraison påpekat, hänför Monod i själva verket till »Chance» (slumpen) det allvetande, som teisterna tillskriver Gud. (För vidare diskussion av evolutionsanhängarnas kringgående av problemen, se A. E. Wilder Smith, »Man’s Nature, Man’s Destiny», Harold Shaw 1968, och Rachel H. King, »The Creation of Death and Life», Philosophical Library 1970). [4]

Själva den beslutsamhet, som evolutionisterna visar, då det gäller att hindra, att invändningarna mot antagandet av en rent naturalistisk utveckling framföres i skolornas undervisning i naturvetenskap, är ett tydligt bevis för att invändningarna har fog för sig. I annat fall skulle ju det bästa sättet att få de studerande att tillbakavisa dem vara att rätt och slätt lägga fram dem. Därför är vad vi nu ställs inför ett slags omvänt Galileo-förhör. Den »religiösa» parten i målet säger: »Vi har några frågor att ställa, som skulle kunna underminera några av edra vetenskapliga dogmer», och den »vetenskapliga» parten svarar: »Edra invändningar är inte vetenskapliga och kan under inga omständigheter tillåtas hota de studerandes förtroende för våra läror.» [5]

Kristna och andra som tror på Gud har ofta gjort gällande, att (folk)-skolorna nått den punkt, där de vill påtvinga alla sina elever en av naturalistisk sekularism präglad undervisning. Den emotionella reaktionen på Kaliforniens initiativ bland vetenskapsmän och pedagoger ger stöd åt tillvitelsen att för dem naturalistisk evolution inte bara är ett påvisbart vetenskapligt faktum utan en helig religiös dogm, som måste försvaras med sträng censur av alla motsatta argument och fakta. [6]

Kristna borde inte låta skrämma sig av en ny slags obskurantism, iförd den vetenskapliga objektivitetens mantel. Man har lärt oss, att det är ett samhällsintresse, att vi kristna inte tystar ned för oss besvärande bevisföring, men då ska vi inte heller själva låta oss skrämmas till tystnad när andra försöker sig på slika manövrer. Att presentera indicierna för en evolution och erbjuda en naturalistisk förklaring är en sak; att undertrycka framläggandet av alla indicier och argument, som pekar i annan riktning, med motivering att de är av »religiös» karaktär, är något helt annat. Såväl tanken på en skapelse som idén om en naturalistisk evolution är »religiösa» eller åtminstone filosofiska föreställningar. [7]

Ur Christianity Today Jan. 5, 1973.