I september förra året besökte den grekisk-katolske biskopen Anthony Bloom Sverige och Kyrklig Förnyelses kyrkodagar i Uppsala. Detta besök fick stor publicitet i såväl kyrklig som profan press och många har uttryckt sin glädje över biskopens innerliga teologi. Nyligen har också en bok av Anthony Bloom utkommit på svenska, »Ärkebiskopens böneskola» (Bokf. Pro Veritate), och denna bok har mottagits med stor entusiasm också i Svenska kyrkan. [0]

I Kyrka och Folk nr 18/73 tar signaturen P. J. upp en del av bokens innehåll, som en svensk biskop nyligen i ett s.k. herdabrev givit beteckningen »underbart»! Vad är det då för underbar teologi som Anthony Bloom förespråkar? Bl.a. följande: [1]

»När vi vänder oss till Guds Moder i bön skulle vi oftare tänka på att varje bön som vi bär fram till henne innebär följande: ‘Moder, jag har dödat din son. Om du förlåter mig, kan jag bli förlåten. Om du håller tillbaka förlåtelsen kan ingenting rädda mig från fördömelsen. Och det är slående att i allt som är uppenbarat i evangeliet har Guds Moder lärt oss förstå och gjort oss djärva nog att komma till henne med denna bön, eftersom det inte finns något annat vi kan säga… Hon är för oss inte endast ett instrument för inkarnationen. Hon är den, vars personliga överlåtelse till Gud, vars kärlek till Gud, vars redobogenhet att följa Guds vilja i allt, vars ödmjukhet av det slag jag redan har beskrivit i denna bok var sådan, att Gud kunde födas genom henne… Vi kan se framför oss denna sköra jungfru i Israel, denna svaga flicka segra över synden i sig, segra över helvetet, segra över allting genom den Guds makt som är i henne. Och det är just i sådana stunder som t.ex. martyrtider då Guds kraft verkligen manifesteras bara genom svaghet, som den Saliga Jungfrun framstår så underbart och kraftfullt för våra ögon. Om hon kunde besegra jord och helvete då har vi i henne ett styrkans torn. Hon kan vara en förebedjare och frälsa. Detta att det inte finns någon skillnad mellan Guds vilja och hennes, detta att hon är i fullkomlig harmoni med Honom markerar vi genom att använda ett uttryck som vi eljest endast använder i vårt förhållande till Gud: ‘fräls oss’. Vi säger inte: ‘bed för oss’.» [2]

Det är skrämmande hur snabbt allsköns villolära accepteras i samfund, där Bibeln inte längre är högsta norm, regel och rättesnöre. [3]