Vi skall som bekant få en ny bibelöversättning av Nya testamentet. 1971 års sakkunniga för översättning av Nya testamentet har presenterat provavsnitt för allmänheten i en liten röd folder med titeln »Valda texter ur Nya testamentet» (Utbildningsdepartementet 1972:4). Varje textavsnitt föregås av en introduktion och följs av en kommentar. Företalet upplyser om att kommentarerna återspeglar »flera av de principfrågor som föranlett långvariga debatter mellan de sakkunniga». [0]

En grundläggande princip för översättarna har varit att söka återge originalets egen stil och inte jämna ut språket så som skett i 1917 års översättning. När det t.ex. gäller stilen i Jesu liknelse om den förlorade sonen skriver experten på grekiska, professor Jonas Palm, bl.a. att den »har tonen av en folklig berättelse, nästan en saga». [1]

I Uppsala Nya Tidning 3/3 granskar docent Birgit Stolt nyöversättningen av denna Jesu liknelse och visar hur man tagit fasta på sagotonen vid översättningen. [2]

Redan första satsen är nämligen omskriven från: »En man hade två söner» (1917) till »Det var en man, som hade två söner», och i kommentaren motiveras detta: »Omskrivningen… är motiverad såsom idiomatisk och i någon mån antydande att det är fråga om ett fiktivt skeende; likheten med den traditionella sagoingressen ‘det var en gång’ är ej oavsiktlig» [3]

Härvid begår man emellertid ett fundamentalt misstag som får allvarliga konsekvenser för den rätta förståelsen av liknelsen i sin helhet, framhåller docent Stolt. Man har suddat ut gränsen mellan de två litterära formerna »liknelse» och »saga». I liknelsen utgår man ifrån [4]

den kända vardagsnära verkligheten: barnbekymmer, sådd, ogräs, steniga åkrar, städning. Envar skall utifrån sin egen erfarenhet känna igen händelsen eller situationen som sann eller typisk. [5]

Linjen dras sedan genom jämförelse (liknelse) ut från det kända till det okända för att göra en verklighet tillgänglig som man inte kommer åt på annat sätt. [6]

Vidare hör det till liknelsens inre struktur att den enbart kan handla om höga och allvarliga ting. De tre liknelserna i Luk. 15 behandlar de för den kristna tron fundamentala frågorna om människans syndafall, omvändelse och Guds nåd och innebär en uppmaning till bot och bättring och ett löfte om evigt liv. [7]

Som jämförelse citeras här en »traditionell sagoingress»: »Det var en gång en hustru, som så gärna ville ha sig ett litet barn, men hon visste rakt inte varifrån hon skulle kunna få något; då gick hon till en gammal häxa…» (H. C. Andersen, Tummelisa). Här förs vi rätt in i sagans värld, i ett fiktivt skeende, som aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Sagans personer uppför sig inte som verklighetens, det finns häxor och troll, enkla ting som ringar och elddon gör underverk, djur förvandlas till människor och vice versa. En saga är självständig och sig själv nog. [8]

Sammanblandningen av saga och liknelse får allvarliga återverkningar på översättningen. [9]

Om den förlorade sonens syndafall fick man tidigare veta att han »levde i utsvävningar». Numera »gjorde han av med alla sina pengar på ett liv i sus och dus». Fehrman har anmärkt på uttrycket »i sus och dus»: ‘i sus och dus’ låter vardagligare och kanske mer lustfyllt på samma gång men har – åtminstone för mina öron – en lätt humoristisk, överslätande biton». [10]

Detta är alldeles sant och kan lätt bevisas genom en jämförelse med en annan liknande son, denna gång hämtad ur sagornas värld: »Sonen fick nu alla dessa pengar, och han levde i sus och dus, gick på maskerader varenda natt, gjorde pappersdrakar av sedlar och kastade smörgås över vattenytan med guldmynt i stället för med stenar, så kunde ju pengarna gå åt, och det gjorde de också; till slut ägde han inte mer än en tioöring och hade inga andra kläder kvar än ett par gamla tofflor och en gammal nattrock. Nu brydde sig hans vänner inte om honom längre…» (H. C. Andersen, Den flygande kofferten). [11]

Det finns inget rimligt skäl, varför en nutida läsare inte skall tolka »i sus och dus» på detta oskyldiga och lustiga sätt. Tonen har ju medvetet närmats sagostilen. Sonen framstår som en glad och lättsinnig pojke, som emellertid blir tvungen att ta skeden i vacker hand när det sedan blir hungersnöd och han håller på att svälta ihjäl. [12]

En central plats i liknelsen om den förlorade sonen intar omvändelsen. Han kommer till insikt om sin belägenhet i yttre och inre bemärkelse. [13]

Men i och med att texten inte klart utsäger vilket sorts liv han tidigare fört, framstår också hans insikt som om det främst var fråga om mat: »Då kom han till besinning och sade: ‘Tänk så många daglönare hos min far som har mat i överflöd och här svälter jag ihjäl’.» [14]

Och hur går det med syndabekännelsen, som är så viktig att den anförs inte mindre än två gånger i texten? [15]

I den gamla översättningen lyder hans beslut: »Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig…» Av detta Pater peccavi (Vulgatan) blir i den nya översättningen: »Jag ger mig av hem till honom och säger: Far, jag har gjort orätt mot himlen och mot dig…» [16]

Kommentaren till vers 18 förklarar endast varför man har slopat »Jag vill stå upp». Det är en obefogad emfatisk översättning med hänsyn till det grekiska originalet. Varför det helt centrala begreppet »syndat» bytts ut mot »gjort orätt» förklaras däremot inte. [17]

Nu hör ju ordet »synda» avgjort inte till sagostilen. Men vad är då »gjort orätt mot himlen» för en helt vansinnig ordkombination? Efter den vårdslösa inledningen: »Jag ger mig av hem till honom» kan man inte annat än förvåna sig över det patetiska uttrycket i den för övrigt så banala diktionen och fråga sig var himlen kommer in någonstans, när man slösar bort sitt eget och får återvända hem för att inte svälta ihjäl. [18]

En fotnot skall här hjälpa läsaren: »h i m l e n: en omskrivning för Gud.» Men »att göra orätt mot Gud» är en formulering som praktiskt taget aldrig förekommer, eftersom det finns facktermen »synda» för just detta. [19]

Det visar sig att ett misstag i fråga om den litterära genren får allvarliga återverkningar. Överger man liknelsen med dess inneboende lag att enbart handla om höga och allvarliga ting, för att berätta en saga, så faller de höga och allvarliga ord, som inte hör hemma i sagan, med nödvändighet utanför ramen. Man har sökt kompromissa: man har släppt synden, men inte kunnat slopa himlen. Av en berättelse om synd, omvändelse och nåd blir en banal och oförarglig berättelse om en lättsinnig pojke och hans överseende far, vilken inte uppmanar till några slutsatser och inte förpliktar till någonting, framhåller docent Stolt. [20]

Men syndaförlåtelsen får ett efterspel, när den äldre brodern kommer hem: [21]

»Men när den där kommer hem, en som har levt upp sin fars egendom ihop med horor, då slaktar du gödkalven.» Här har ordet »skökor» skärpts till »horor», förmodligen för att understryka broderns affekt. Dessa ord kan möjligen ge läsaren en aha-upplevelse, eftersom de anger vad som döljer sig bakom »i sus och dus». Men de kan också uppfattas som en avundsjuk brors medvetet illvilliga framställning. Dessutom stöter vi återigen på en skillnad mellan saga och parabel: medan personerna hittills far, son, bror och tjänare, också hör till sagornas traditionella personuppsättning, hör horor inte dit alls. Huldror, skogsrår, sirener är de kvinnofigurer, som lockar sagornas hjältar i fördärvet. [22]

Så avslutar docent Stolt sin läsvärda artikel på följande tänkvärda sätt: [23]

Enligt min mening skulle det vara olyckligt om en felaktig princip genomgående får råda vid deras nyöversättning. Det måste med bestämdhet hävdas att saga och liknelse är två helt olika litterära former. Det finns ingen »Den förlorade sonens saga». Den djupaste och helt avgörande skillnaden mellan de två ligger i deras anspråk på trovärdighet. [24]

Om Jesu undervisning har vi det samtida vittnesbördet att han »förkunnade sin lära med makt och myndighet» (Matt. 7:29). Han krävde att bli trodd på sina ord. På sagoberättaren tror möjligen små barn eller, som hos H C Andersen, julgranen, och poängen i detta ligger däri att redan små barn kan genomskåda hur befängt det är: »Klumpe-Dumpe trillade utför trapporna och fick i alla fall prinsessan! ‘Jaja, så går det till här i världen!’ tänkte granen och trodde att det var sant, därför att det var en så snäll gammal herre, som berättade det». [25]

Jesus som H C Andersen, en snäll farbror, som berättar sagor om Gud och himmelriket för små barn – är det ett omedvetet utslag av vår ateistiska tid? [26]

Vi låter frågan gå vidare och får säkert anledning att återkomma till det pågående nyöversättningsarbetet. [27]