(forts. från nr 1/73)

II. Utombibliska vittnesbörd

Den datering man givit av uttåget ur Egypten, 1440-talet eller c. 1280, har på ett avgörande vis påverkats av utombibliska vittnesbörd, och då i första hand sådana som kan sättas i förbindelse med israeliternas erövring av Kanaans land. Man har menat att arkeologin bör kunna fastslå, om denna erövring ägt rum c. 1400 eller c. 1240, eftersom flera städer i Palestina skall ha förstörts av Josuas trupper. Arkeologiska utgrävningar i Jeriko, Lakish, Debir och Hazor har stått i centrum för intresset, liksom den bild man haft och har av förhållanden i Transjordanien på Mose tid. Vidare har vi att ta hänsyn till Amarnabrevens vittnesbörd och till vittnesbörd om förhållandena i Egypten vid de olika tidpunkterna i fråga. Vi skall nu i tur och ordning lyssna till dessa vittnesbörd. [1]

A. Jeriko

Vittnesbördet från Jeriko har länge varit av avgörande betydelse men är numera synnerligen omtvistat. En entydig tolkning av de arkeologiska fynd som gjorts i det gamla Jeriko, det nuvarande Tell es-Sultan, har ej kunnat presenteras. Låt oss se närmare vad saken gäller. [3]

John Garstang ledde en arkeologisk expedition på Tell es-Sultan åren 1930-36. Han kom därvid till det resultatet att Jeriko hade fallit för Josua c. 1400 (se John Garstang och J. B. E. Garstang, The Story of Jericho, 2 uppl. London 1948, s. 125-30). Åren 1952-58 ledde Miss Kathleen Kenyon en annan utgrävning av samma plats och hon kom till det resultatet att staden föll mellan åren 1350 och 1325 (se Kathleen Kenyon, Digging up Jericho, New York 1957, s. 262). Denna nya slutsats ledde till att många forskare kom att övergiva den tidigare dateringen för uttåget ur Egypten. Fastän hennes slutsats varken stämde med den tidigare eller den senare dateringen, kom likväl den senare dateringen att vinna allt fler förespråkare. Miss Kenyon hade också upprepade gånger understrukit att det var mycket svårt att dra säkra slutsatser om förhållandena i Jeriko och dess undergång till följd av den kraftiga erosion, som staden utsatts för under den långa tid den legat i ruiner. Kenyons resultat har också medfört att den slutsats Garstang dragit och de argument han fört fram för sin slutsats kommit i skymundan. Låt oss därför närmare konfrontera Garstang och Kenyon med varandra. [4]

1. Garstangs argument

De skäl som Garstang framförde för sin datering av erövringen av Kanaan kan sammanfattas i fyra punkter: [6]

a) Både på själva tellen (ruinhögen) och i gravarna hade G. påträffat en stor mängd lerskärvor och skalbaggsformade egyptiska amuletter. De sistnämnda hänförde sig till tiden från farao Thutmosis III (1504-1450) och fram till farao Amenhotep III (1414-1378). [7]

b) Varken på tellen eller i gravarna påträffade han några föremål, som kunde dateras till Farao Eknatons tid (1378-67), Amenhotep III:s efterträdare. Ändå har man på andra platser i Palestina gjort rikliga fynd av föremål, som är typiska för Eknatons tid. [8]

c) Några få lerskärvor, som kunde dateras till »sen brons II» (c. 1400-1200), från och med Seti I (1316-04), påträffades i anslutning till en enda byggnad, den s.k. »mellersta byggnaden», vilken tycks ha stått ganska ensam när den existerade. [9]

d) I två gravar (nr 4 och 13) av de 43 som genomsöktes, påträffades några få lerskärvor av senare keramik, som kunde dateras till »sen brons II» och »tidig järn I» (c. 1200). [10]

Garstang menade att punkt a) och b) tyder på att Jeriko förstördes någon gång under Amenhotep III:s tid (1414-1378), eftersom egyptiska amuletter hade påträffats, som härrörde från tiden fram till hans tid men inte från tiden för hans efterföljare Eknaton. Lerskärvorna lät sig också bäst dateras till 1400-talet. Det ringa antal lerskärvor, som han påträffade i den ensamma »mellersta byggnaden» enligt p. c) trodde han vittnade om den moabitiske kungen Eglons kortvariga ockupation av Jeriko enligt Dom. 3:12-14. Garstang menade att denna slutsats stöddes av det faktum att liknande lerskärvor saknades i gravarna. Följaktligen skulle de som bott i den »mellersta byggnaden» inte ha begravt sina döda på Jerikos gravplats, vilket är naturligt, om det var fråga om moabiter. Vad slutligen lerskärvorna enligt p. d) beträffar, drog han den slutsatsen att de härrörde från människor, som senare i smärre grupper tillfälligt slog sig ner här. Som skäl härför strök han under att det rörde sig om få skärvor av främmande karaktär och att de påträffades i endast två gravar och inte uppe på själva tellen. [11]

2. Kenyons slutsatser

a) Garstangs välkända »dubbelmur», som han trodde var den mur, som föll för Josua, var ingen dubbelmur alls utan två skilda murar från skilda tider, och båda mer än 500 år före Josuas tid. [13]

b) Själva tellen har kraftigt eroderats och därigenom berövats på alla lämningar från en eventuell »sen brons»-bebyggelse (d.v.s. efter år 1500 f.Kr.) med undantag för höjden ovanför vattenkällan. Denna erosion kan förklaras av att tellen låg obebodd från Josuas erövring fram till Ahabs tid på 800-talet (se 1 Kon. 16:34 och Jos. 6:26). [14]

c) De lerskärvor som Garstang påträffade, antingen på denna del av tellen eller i gravarna, som han menade härrörde från tiden fram till Amenhotep III c. 1400 f.Kr., är enligt Kenyon inte yngre än »mellan brons II», förmodligen c. 1550 f.Kr. Detta betyder att Kenyon förbinder det asklager som täcker dessa fynd, med en bränning av staden på 1500-talet och inte, som Garstang hävdat, med Josuas bränning av staden c. 1400. [15]

d) De fåtaliga lerskärvor som Garstang påträffat i den »mellersta byggnaden» ovanför källan (Kenyon fann ytterligare en skärva i ett närliggande rum) och som han förknippade med moabiterna under Eglon, är enligt Miss Kenyon de enda kvarvarande spåren av den stad som Josua förstörde. Hon menar att den staden var ganska liten och förstördes c. 1325 f.Kr. [16]

e) De lerskärvor som Garstang fann i de båda gravarna är enligt Kenyon från samma tid som de som påträffades i den »mellersta byggnaden». [17]

3. Värdering

Med både Garstangs och Kenyons fynd och slutsatser framför oss, är en värdering möjlig. [19]

Miss Kenyons slutsatser enligt p. a) och b) är förmodligen riktiga. De fynd hon gjort med avseende på »dubbelmuren» övertygar om att Garstang på denna punkt misstagit sig. »Dubbelmuren» spelar emellertid ingen roll i Garstangs argumentering för att staden brändes c. 1400. Miss Kenyon torde också ha rätt i att en hel del vittnesbörd från staden närmast före dess fall har spolats bort från tellen. Också Garstang nämner i förbigående att tellen utsatts för erosion. Både Garstang och Kenyon har grundat sina slutsatser på material som påträffats på höjden ovanför källan. [20]

Vad Kenyons p. e) beträffar, står hennes tolkning mera i konflikt med den senare dateringen än med den tidigare. Garstang ansåg att dessa lerskärvor, som påträffats i endast 2 av 43 gravar, härrörde från 1200-talet och vittnade om sporadisk vistelse av mindre betydelse. Miss Kenyon bedömde dem som samtida med de skärvor Garstang funnit i den »mellersta byggnaden» från senare delen av 1300-talet. Anhängarna av den senare dateringen föredrar att datera dem på samma sätt som Garstang, ty de betraktar dem som åtminstone ett visst stöd för förekomsten av en 1200-tals stad, som de tror måste vara den som Josua förstörde (se t.ex. W. F. Albright, The Biblical Period from Abraham to Ezra, New York 1963, s. 100 n. 59, och i hans efterföljd K. A. Kitchen, som skriver: »Positiva vittnesbörd för att en bebyggelse existerade på 1200-talet kommer från gravarna, vilka erbjuder mykensk keramik och imitationer av sådan», Ancient Orient and Old Testament, London 1966, s. 63 n. 22). [21]

Går vi över till punkterna c) och d) finner vi avgörande skillnader mellan Garstang och Kenyon. Dessa båda punkter är avgörande för huruvida man daterar Jerikos undergång genom brand till c. 1550 eller till c. 1400 f.Kr. [22]

Vad först p. d) beträffar, kan man utan att vara orättvis slå fast, att Garstangs förklaring mycket bättre stämmer med föreliggande vittnesbörd än Kenyons förklaring. Saken gäller ju de lerskärvor, som Garstang påträffat i eller nära den »mellersta byggnaden» ovanför källan. Både Garstang och Kenyon daterar dessa skärvor till senare delen av 1300-talet, men Miss Kenyon tror att de representerar den stad, som Josua förstörde, och som därför inte kan ha varit en stad av den betydenhet som Josuaboken 6 vittnar om. Eftersom fynden vittnar om en begränsad bebyggelse och dessutom härrör från just den tid, då moabiterna enligt Dom. 3:12-14 nyttjade Jeriko (nämligen c. 1327-1309 enligt den bibliska kronologin), har Garstang förbundit dessa vittnesbörd med denna tidsbegränsade bebyggelse. Miss Kenyons skäl är endast att detta är den enda bebyggelse som kan hänföras till en tid då Josua kan ha levat, eftersom den tidigare bebyggelsen upphörde redan c. 1550 f.Kr. enligt henne. [23]

Den direkt avgörande punkten är c), som avser de lerskärvor (320 bitar), som påträffats på såväl själva tellen ovanför källan som i gravarna. Garstang menade att dessa fynd kan dateras till 1400-talet och fram till c. 1400 f.Kr., medan Kenyon menar att de inte kan dateras senare än c. 1550 f.Kr. Det tjocka asklagret visar att den bebyggelse som dessa fynd vittnar om fick ett plötsligt slut genom att staden brändes. Garstang tillskriver denna förstörelse Josua. Kenyon tillskriver den egyptierna, som hon tror kan ha härjat här i samband med att hyksosfolken utdrevs från Egypten i mitten av 1500-talet. [24]

Hur är det möjligt att arkeologer av facket kan datera keramiken så olika? En förklaring är den, som vi skall ytterligare belysa längre fram, att arkeologerna alltjämt är ganska osäkra i bedömningen av keramiken från denna tid. När Garstang 1947 utgav sin bok om Jeriko i en andra upplaga, hade han grundligt tagit del av utgrävningsresultaten från Megiddo och han hade haft möjlighet att jämföra keramiken från Megiddo med fynden i Jeriko. I förordet till andra upplagan hävdar han att denna jämförelse givit vid handen att han inte kan övergiva sina tidigare slutsatser om Jerikos fall. [25]

De fynd som tycks ha varit särskilt avgörande för Garstang är de tidigare nämnda skarabéerna, egyptiska amuletter med inskriptioner, som hänför dem till bestämda faraoner. De föreligger i en kontinuerlig tidsföljd, som slutar exakt med Amenhotep III (c. 1400). Med hänsyn till dessa amuletter anmärker endast Miss Kenyon att amuletter inte är säkra vittnesbörd för dateringen, ty de »är av det slaget som är benägna att bli släktklenoder» (Kenyon, Digging up Jericho, New York 1957, s. 260). Det kan nog vara riktigt, allmänt sett, men i detta fall kan dessa »släktklenoder» sättas i en kontinuerlig tidsföljd fram till just den tid, då erövringen enligt den tidigare dateringen bör ha ägt rum. Därefter upphör de. Detta sammanträffande kan svårligen bortförklaras. [26]

Garstang fäster också stor uppmärksamhet vid den cypriotiska keramiken, som påträffades tillsammans med skarabéerna. Liknande cypriotisk keramik har påträffats i Megiddo, flertalet i stratum VIII-VII, som kan dateras till tiden 1479-1150 f.Kr. Miss Kenyon själv skriver: »Importerad cypriotisk keramik är sällsynt under mellanbronstiden . Men under övergångstiden, som Megiddo stratum IX vittnar om, blev den vanligare, och under »sen brons» påträffas nästan lika mycket cypriotisk keramik som inhemsk» (Archaeology in the Holy Land, New York 1960, s. 200). Detta vittnar till förmån för Garstangs uppfattning. Det är därför egendomligt att Kenyon, vad Jeriko beträffar, placerat denna keramik till tiden före 1550 f.Kr. [27]

I Jeriko saknas emellertid en särskild typ av keramik, som man har menat markerar övergången mellan mellanbronstiden och »sen brons» för hela landet. Kenyon har lagt avgörande vikt vid detta. Det gäller den tvåfärgade keramik med röda och svarta geometriska linjer, som innesluter stiliserade figurer av fiskar, fåglar och andra djur (se närmare C. Epstein, Palestinian Bichrome Ware, Leiden 1966). Denna typ av keramik har påträffats i både norra och södra Palestina. [28]

Emellertid föreligger starka skäl att betvivla att frånvaron av sådan keramik på någon plats i landet, t.ex. i Jordandalen, utgör ett tillräckligt kriterium för att platsen var obebodd under tiden närmast efter c. 1550 f.Kr. Ty de fynd som hittills gjorts av denna keramik visar, att den hade ett ganska begränsat utbredningsområde under tiden c. 1575-1475 f. Kr. Fynden tyder på att den utbrett sig från två huvudcentra, nämligen Megiddo i norr och Tell el-‘Ajjul nära kusten i söder. Från Megiddo har den nått Jisreelslätten öster ut till Taanach och norrut till Hazor. Från Tell el-‘Ajjul har den nått många platser, men aldrig längre österut än där Juda bergsbygd tar sin början. Inga fynd av denna keramik har gjorts i centrala Palestina, inte heller i Jordandalen. [29]

Dessa begränsningar ger anledning att betvivla att tvåfärgad keramik någonsin nådde Jerikoområdet. Någon har framhållit att platserna i Palestinas bergsområde och i Jordandalen inte tillräckligt har utgrävts för att erbjuda ett klart bevis för att denna keramik aldrig nådde dessa områden. Emellertid har flera platser i dessa områden utgrävts lika grundligt som platser där denna keramik påträffats, vilket får en att undra varför ingen enda plats i centrala Palestina och i Jordandalen visat sig innehålla den, om den verkligen har kommit till användning där. Den slutsatsen synes ligga närmast till hands att denna ganska specifika keramik helt enkelt aldrig nådde de mindre tillgängliga bergsområdena och den mera avlägsna Jordandalen. T.o.m. staden Bet-Shan, som ligger där vägarna från Jordandalen och Jisreelslätten korsar varandra, har visat sig sakna egentlig tvåfärgad keramik, men den uppvisar tillräckligt med keramik som ger vid handen att staden utan avbrott var bebodd under den tid vi här behandlar. [30]

B. Lakish, Debir och Hazor

Ett av de mera avgörande skälen för att många forskare har kommit att förkasta en datering till c. 1400 f.Kr. för Jerikos fall och invandringen i Kanaan är det, att man menat, att andra städer i Palestina, som Josua skall ha erövrat, uppvisar ett raseringslager, som kan dateras till en tid, som harmonierar med den senare dateringen. Det är i huvudsak utgrävningsrapporterna från städerna Lakish, Debir och Hazor som här har spelat in. Enligt Josuaboken erövrade Josua Lakish och Debir under sitt södra fälttåg (Jos. 10:32, 39) och Hazor under sitt norra fälttåg (Jos. 11:10). [32]

Miss Kenyon har nyligen sökt sammanfatta vad vi kan veta om olika städer i Palestina för tiden 1570-1200 på basis av de utgrävningsrapporter som nu föreligger. Hon rycker därvid i stor utsträckning undan grunden för den senare dateringen och presenterar i stället flera vittnesbörd, som stöder den tidigare dateringen (se K. M. Kenyon, Palestine in the Time of the Eighteenth Dynasty. The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I&II, Cambridge 1971). Hon framhåller bl.a. att man måste indela fynden i olika grupper av likartad keramik, som sedan kan ges en ungefärlig tidsbestämning. Keramik som hon hänför till grupp A menar hon inte vara senare än 1550 f.Kr. Keramik tillhörig grupp B kan inte vara senare än c. 1480. Keramik tillhörig grupp C omfattar tiden 1475/50-1400 och keramik tillhörig grupp D placerar hon till tiden 1350-20 etc. [33]

Vad Lakish beträffar framhåller hon att »det föreligger ett mycket tydligt avbrott mellan grupp C och grupp D» (s. 6). Man har kunnat konstatera att det s.k. tempel I var i bruk till c. 1400. En plakett med Amengotep III:s bild påträffades nämligen i fyllningen mellan detta tempel och det därpå följande. Staden har sålunda förstörts c. 1400. [34]

forts. i nr 5/1974