av Ingemar Furberg

I en skrivelse till Biskopsmötet har Samkristna skolnämnden framhållit, att den ser det »som en belastning i diskussionerna om sexualundervisningen att en genomtänkt och giltig formulerad kristen sexualsyn inte finns tillgänglig». Nämnden har därför hos Biskopsmötet anhållit om anvisningar till och riktlinjer för en kristen sexualsyn. I det biskopsbrev som har utkommit som svar på denna begäran ställs [0]

Hem och familj i centrum

Vi citerar ur dokumentet: »Sexualitetens rätta och naturliga plats är äktenskapet. All kristen sexualetik måste ta sin utgångspunkt i detta faktum. Det understryker också det förpliktigande ansvaret i en sexuell förbindelse. Denna syn måste prägla all kyrkans förkunnelse och undervisning i dessa ting.» – – »Därför säger vi nej till tillfälliga samlag och samlag utan kärlek ‘för vänskaps skull’. Men kyrkan avråder även från stadigare föräktenskapliga förbindelser» – – »Kyrkan håller på det offentliga tillkännagivandet av löftet i en av samhället erkänd form.» [2]

Sveriges biskopar tycks alltså i detta sitt brev ha värnat om och försvarat hem och familj, som också uttryckligen sägs vara grundade i »Guds skapelse och ordning». Vid en noggrann genomläsning av dokumentet visar det sig dock vara behäftat med stora brister. Det avser t.ex. ej att ge en regel för hela svenska folket. Det vill ej vara ett svar i en folkets livsfråga. [3]

Biskopsbrevet ett råd endast till några få (= kristna människor)

Uppgiften sägs vara att i »ett pluralistiskt samhälle med skilda värderingar ge uttryck åt vad kristen livssyn i dag innebär i fråga om sexualliv och äktenskap. I en intervju i Göteborgsposten framhåller biskop Gärtner: »Vi skriver inte regler för Carl Adam Nycop eller Carin Mannheimer eller hela svenska folket. Vi skriver dem för kristna människor.» Dokumentet ger alltså inte en regel eller norm för alla människor utan presenterar i stället ett handlingsmönster i biblisk etik, som förklaras i huvudsak grundad på Guds gärning i Jesus Kristus. [5]

En grundläggande princip finns dock

Den allmängiltiga regel, som biskopsmötet hänvisar till, är kärleksbudet (Lk. 10:27), som »betecknar en grundläggande livshållning, som är oföränderlig genom alla tider och i olika sammanhang». När nu en sådan grundläggande princip finns, vad är det då som hindrar Sveriges biskopar att med enkla och klara bud vända sig till hela svenska folket? Uppgiften är ju endast – som man själv uttrycker det – »att tillämpa denna grundprincip på ett riktigt sätt i olika sammanhang med hjälp av biblisk undervisning». [7]

Varför inte Sjätte budet som en tillämpning av kärleksbudet?

Genom en biblisk undervisning skall kärleksbudet (grundprincipen) få en rätt tillämpning, sägs det. Man hade då väntat, att det sjätte budet skulle återges. Detta bud »Du skall icke begå äktenskapsbrott» har ju i gångna tider betraktats som en för alla människor formulerad regel. Det har inte uppfattats som en norm för några troende endast utan som en »naturlig lag» (= evigt giltig, lag) för hem och familj. Därför ger Luther i sin förklaring detta bud en vid och allmän syftning: »Vi skola frukta och älska Gud så att vi föra ett rent och tuktigt leverne både i ord och gärningar och att var och en älskar och ärar sin äkta maka.» [9]

Luther menade också att redan hedningarna hade en viss dunkel känsla för detta bud. Lagens verk var ju skrivna i deras hjärtan. Genom den gudomliga uppenbarelsen i Skriften trädde emellertid budet fram i klarhet. »Vad gott är har Herren kungjort för dig, o människa.» [10]

Om det sjätte budet hade fått förbli, vad det förut varit – nämligen Guds lag för var man – då hade biskoparna kunnat träda fram och förkunna Guds vilja för ett helt folk. I stället för att ställa fram den åt de skapade varelserna givna moraliska lagen hänvisar de till [11]

Guds kärlek som norm för en trons människa

Vi citerar ur dokumentet: »Den som har skapat människan har uppenbarat sig som kärlek utan gräns. Därför är också hans mening och uppdrag både för den enskilda människan och för gemenskapen i äktenskapet kärlek.» [13]

Läran om den kristna äktenskapsmoralen motiveras alltså utifrån det kristna nådesbegreppet, utifrån uppenbarelsen av den gudomliga gränslösa kärleken. Samma kärlek skall nu den kristna människan förverkliga. Genom att utgå från nådesbegreppet vill man undvika – såsom det framhålles i dokumentet – »att den kristna äktenskapsmoralen blir en samling färdiga och fixa detaljföreskrifter». [14]

Det visar sig dock att man med hjälp av denna nya utgångspunkt kan bortse från Guds uppenbarade vilja och att människan nu i stället själv tycks bli en lagstiftande storhet som gör moralbestämningar med hänsyn till sitt eget välbefinnande, sin egen framtida lycka och harmoni. [15]

Under rubriken »Nya uppgifter» talar således dokumentet i förklenande ordalag om hur »äktenskapet och dess sammanhållning i gången tid bestämdes av yttre tvång och ekonomisk nödvändighet» men hur vi “» vår tid har fått möjlighet att se äktenskapet i första hand som ett personligt förhållande». Just en sådan syn på samvetsäktenskapet formulerade Carl Jonas Love Almquist för drygt hundra år sedan i sin novell »Det går an». Denna novell var ett angrepp på äktenskapet som institution. Almquist talade ju varmt för den »fria kärleken» för kärleken som ett jag-du-förhållande, som renas i och med att det gamla samhällets förpliktelser i ekonomiska och sociala sammanhang bortfaller. Den gången rönte Almquist ett hårt motstånd från hela det svenska prästerskapet. Men i ett dokument från Sveriges biskopar år 1973 kan vi finna den romantiska äktenskapsuppfattningens drömsyn återgiven. [16]

När nu Guds gränslösa kärlek skall normera den kristna äktenskapsuppfattningen, hur kan det då i biskopsbrevet hävdas, att »kärleken kan kräva att vi måste tillråda skilsmässa». Måste då inte redan tanken på skilsmässa avvisas, när Guds kärlek i Kristus skall vara norm för handlandet? Då måste det väl stå klart för makarna (och för dem som skall »råda samvetena») att korset och prövningen (crux domestica) ej kan avskaffas? Är då inte makarna kallade till att i Kristi efterföljd offra sig för varandra, »såsom Kristus älskade sin kristliga församling, den han gav sig i döden före» (Olavus Petri vigselritual). [17]

Slutresultatet gott – allting gott

Kanske menar någon, att det är felaktigt att på detta sätt ifrågasätta den bibliska undervisning, som detta dokument ger. Slutresultatet blev ju ändå ganska gott. Sveriges biskopar har i varje fall i ett brev till kyrkans medlemmar värnat om hem och familj. För en gångs skull har de inte givit efter för folkmeningen. Om sedan biskoparna i sin pedagogiska iver att »råda samvetena» i sin framställning utgår från det kristna nådesbegreppet i stället för att utgå från Guds i Lagen uppenbarade vilja, då må detta problem ventileras internt präster och teologer emellan. Men vi andra må acceptera det som det är oss givet. Detta dokument har ju dock rönt så mycken gensägelse från denna världens barn, att kyrkfolket nu må stödja biskoparna. Vi vet inte om de nästa gång på samma sätt kan värna om hem och familj i ett föränderligt samhälle. [19]

Guds kärlek som norm kan nästa gång ge ett helt annat slutresultat

Just därför måste biskopsbrevets teologiska betänkande verkligen genomgås. Det håller nämligen inte. Om den givna utgångspunkten accepteras innebär det att äktenskapet som samhällelig institution rasar samman. Det dokument, som har utgetts av biskopsmötet, har utarbetats av en kommitté under biskop Hellstens ordförandeskap. Hellstens formuleringar påträffas också på flera ställen i detta dokument. Så är t.ex. definitionen av begreppet äktenskap hämtad ur Hellstens bok »Nära människan». »Ett äktenskap kan bestämmas» – heter det där – »som två fria och likaberättigade individers gemensamma och fria liv under hägnet av ett en gång givet löfte» (NM s. 126). [21]

Av biskopens framställning i denna bok framgår dock att han där inte fäster något större avseende vid kontrahenternas trohetslöften. »Kyrkan har i och för sig inte anledning att iskallt utgå från vigseln som gräns», säger han (NM s. 135). »Ur principiell kristen synpunkt kan vi se en förbindelse mellan två förlovade som ett påbörjat äktenskap», kan han här säga. [22]

Så är alltså samvetsäktenskapet (en förlovning är ju ej förknippad med några offentliga trohetslöften) försvarat av biskopen i denna bok. Det bör särskilt understrykas, att biskopen försvarar det från principiell kristen synpunkt, d.v.s. utifrån normen om Guds nåd och kärlek. Detta innebär, att Hellsten i realiteten definierar äktenskapet på samma sätt som f. justitieminister Kling, när denne i sina direktiv till de s.k. familjesakkunniga talade om äktenskapet »som en frivillig samlevnad mellan självständiga personer». [23]

Om denna Klings sats påtalas med rätta i boken »Rädda familjen», att den i verkligheten innebär »en total negation av äktenskapet… Vad Kling vill säga är ju visst inte, att äktenskapet skall ingås av etiskt medvetna, fria individer, mogna att avgiva det nödvändiga samtycket. Han vill i stället säga, att äktenskapet i varje stund i princip skall kunna ryggas, därför att man inte nu längre som frivillig, självständig individ vill stå för sitt en gång avgivna, frivilliga löfte» (s. 55). [24]

Kanske invänder någon, att samma definition av vad ett äktenskap är inte nödvändigtvis behöver innebära, att samma äktenskapsuppfattning föreligger. Kling utgår från en »materialistisk» syn, under det att Hellsten vid sin tolkning av den kristna äktenskapsuppfattningen utgår från den kristna nådestanken och det kristna kärleksbudet. Borde inte en sådan skillnad i utgångspunkt också ge utslag vid behandlingen av ämnet? En sådan fråga måste tas på allvar. Inte desto mindre skall här fastslås, att Hellstens utgångspunkt, hans tolkning av [25]

Nådesbegreppet och kärleksbudet leder till en upplösning av hem och äktenskap?

Hur kan nåden och lagen verka så? Först skall då sägas, att budet om att älska sin nästa såsom sig själv av honom tolkas på ett falskt sätt. Han menar nämligen, att nästankärleken alltid skall befinna sig i jämvikt med självkärleken. Detta innebär att han gör Jesus till en försvarare av en helig egoism och en sund självbevarelsedrift. I själva kärleksbudet ligger – menar han – ett krav på »självförverkligande». En sådan tolkning av kärleksbudet hade visserligen getts redan under medeltiden men hade med kraft avvisats av Luther. Människan är ju benägen att i allt söka sitt eget, framhöll Luther. [27]

Hellsten däremot ser ingen motsättning mellan nästankärlek och egoism. Därför kan han skriva som han gör: »Om vi är skapade av en kärleksfull Gud till kärlek, så hänger människans självförverkligande ofrånkomligt ihop med kärleken» (NM s. 125). När kärleksbudet får en sådan tolkning är varje tanke på offret (att en människa uppoffrar sig för en annan) utesluten. Att bära korset i den jordiska kallelsen blir då en orimlighet. Hänsyn måste i stället tas till ens eget välbefinnande, till ens egen lycka, och detta innebär, att äktenskapet i vår tid måste ses – som det heter i biskopsbrevet – »i första hand som ett personligt förhållande». [28]

När det i det familjepolitiska program, som socialdemokraterna (broderskapsrörelsen) utgav före valet, talas om trohet i äktenskapet, då formuleras denna som »trohet både mot sig själv och den andre» (cit. ur korrekturupplagan). Men när självkärleken på detta vis skall inskärpas, då måste tanken på offret för en medmänniska vara mogen att avskrivas. Så heter det t.ex. i samma program att »kärleken kan kräva offer men aldrig självutplåning». Äktenskapen har – på ett försiktigt sätt – befriats från »oket». [29]

På samma sätt heter det i biskopsbrevet, att den »kristna äktenskapsmoralen… är en kallelse att så gestalta det gemensamma livet, att det tjänar och förverkligar kärleken». Men när detta har sagts, tas udden i uttalandet bort genom ett grumligt tal om »att i själva gemenskapen ta hänsyn till varje individs frihet och integritet» (oberoende). Men detta tal om varje individs oberoende i det äkta ståndet är ju ett uttryck för en ohämmad individualism. Skriften talar i stället sakligt och sunt om hur äkta makar är beroende av varandra, bundna vid varandra. [30]

Kanske instämmer många i att ovanstående tolkning av kärleksbudet är falsk men att offertanken i stället kan aktualiseras genom det i biskopsbrevet brukade nådesbegreppet. Guds gränslösa kärlek skall ju förverkligas i äktenskapet. [31]

Guds gränslösa kärlek och nåd förkunnas emellertid utan att »offret» på något sätt aktualiseras. Guds nåd förkunnas nämligen »utan kostnad». Det betyder, att nåden inte förbinds med Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men när nåden har fått en så allmän och vag innebörd, då har den också blivit sentimentaliserad. För biblisk kristendom är det dock klart att nåden, Guds gränslösa kärlek till syndaren, inte får lösgöras från Kristi offer. [32]

Om en kristen sexualsyn har biskopsmötet gett ut ett brev – ett brev som måste granskas. Att det mottagits positivt också av Nya Väktarens redaktör måste väcka förundran hos alla dem som verkligen tagit del av biskopsbrevet. [33]

Det är alltså viktigt att skilja lag och evangelium åt. När en sådan rätt delning görs i en kyrka, då kan den gå ut och undervisa ett helt folk om äktenskap och familj. En sådan kyrka lär ut det dubbla kärleksbudet och det sjätte budet. När en sådan undervisning ges, då är det inte längre ett famlande försök att framlägga en kristen sexualsyn. Då framläggs den kristna sexualsynen som en regel som alla har att följa. Ty så har Herren talat och uppenbarat. En så formulerad undervisning kommer helt visst att återställa den yttre tukten i landet och leda till »sedernas förbättring». [34]