av teol. dr Ingemar Furberg

»Då sade lärjungarna: ‘Herre, se här äro två svärd.’ Han svarade dem: ‘Det är nog’» (Lk. 22:38). [0]

Detta samtal mellan Jesus och lärjungarna ägde rum när de just skulle bryta upp och gå till Getsemane. Där – i örtagården – på den plats, där Jesus skulle utkämpa sin bönekamp, i den natt då han blev förrådd, skulle snart svärden rassla. Där skulle befälhavaren för tempelvakten tränga in. [1]

I den stund, då övergreppet ägde rum, ställde lärjungarna den frågan: »Herre, skola vi hugga till med svärd?» Guds rike skulle »lida våld». Rikets konung skulle bortföras som ogärningsman men Jesus hade ju – innan detta skedde – redan i förväg undervisat och sagt, att två svärd var nog. [2]

Andligt och världsligt regemente

Ett så formulerat ämne måste behandla andligt och världsligt styre. Själva uttrycket »regemente» härrör från Luther och används av honom, när han kommer in på de båda rikena – Guds nåderike och världens rike. Förhållandet mellan kyrka och kejsare var brännande aktuellt på den tiden. I våra dagar har problemet fått en annan dimension. I kejsarens ställe har den moderna staten trätt. Därför talar vi om förhållandet mellan kyrka och stat, mellan kyrklig kommun och borgerlig. [4]

Men är då inte Luthers benämning »regemente» bra underlig. Själva uttrycket passar bra in på tempelvakten, den romerska vakten (som var en militär enhet) utrustad med svärd. Men inte kan väl Jesu apostlar, dessa fattiga och beträngda lärjungar, som ej fäktade med svärd utan i stället led för evangeliets skull och bar korset, inte kan väl dessa få liknas vid ett regemente, ett väl ordnat och disciplinerat sådant? Dessa lärjungar brukade ju ej heller svärdet, därtill lärda av sin Herre och Mästare, som hade sagt till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan.» De förde alltså ingen strid på världens vis. De brukade ej det världsliga svärdet. »Våra stridsvapen äro icke av köttslig art», sade aposteln Paulus. [5]

Men de var dock inbegripna i strid och i denna var de ej obeväpnade. De stred med Andens svärd, som är Guds Ord. Iklädda den andliga vapenrustningen befann de sig nu i örtagården, i lidandets och frestelsens Getsemane. Visst var skillnaden stor mellan dessa »regementen» där i örtagården. Det världsliga, lett av överstarna för tempelvakten. Högsta befälhavare (huvud) för detta var kejsaren. Det världsliga svärdet utövade sin makt i kejsarens namn. »Så grepo de Jesus.» [6]

I Getsemane skedde alltså detta övergrepp av den världsliga makten, representerad av judiska präster och romerska polisbefälhavare. Jesus sade: »Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig; men detta är eder stund och nu råder mörkrets makt.» – »Så grepo de Jesus.» [7]

Det världsliga svärdet, som skulle upprätthålla tukt och ordning i Jerusalem, riktades mot Herren Jesus, mot honom, »som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla, som voro under djävulens våld» (Apg. 10:38). Denne, Guds Helige, blev utsatt för våld. Jesus, som i förväg visste allt vad som skulle övergå honom, undervisade om detta och sade: Från Johannes Döparens dagar och intill nu »lider himmelriket våld». Det är »utsatt för stormangrepp» (Hedegårds översättning av Mt. 11:12). [8]

Det världsliga svärdet riktades mot Kristi kyrka och församling, som också »led våld» av otron. Men detta hade Jesus förutsagt: »Ni (= mina lärjungar) ska föras fram också inför landshövdingar och konungar» (Mt. 10:18). »Det må vara lärjungen nog, om det går honom som hans Mästare» (Mt. 10:25). [9]

Mellan dessa båda regementen finns en skillnad och ett samband

a) En skillnad

Det världsliga regementet bär svärdet. Det använder sig av makt och våld. Jesus sade: »Konungar uppträda mot sina folk såsom härskare och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ‘nådige herrar’» (Lk. 22:25). [12]

Gud har lagt den onda världen under svärdet. Gud har insatt »överheten» för att förhindra att ondskan tar överhand. Det världsliga riket uppehålles av Gud genom den världsliga överhetens ordning. Nåderiket åter styrs av Guds Ord och sakramenten. »Kyrkans sanna skatt är det allraheligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.» [13]

b) Ett samband

Samme Gud regerar i båda regementena. Ty skapelsens Gud är också frälsningens. Ett samband mellan regementena föreligger också däri, att människor på samma gång är medborgare i både kyrka och stat. Detta innebär också [15]

c) En spänning

Evangeliets berättelse om skattepenningen – om skatt till kejsaren – återspeglar denna spänning. »Är det lovligt att giva kejsaren skatt eller är det icke lovligt?» Denna fråga gällde förhållandet mellan det världsliga regementet och det andliga. [17]

Jesu svar (skattepenningen): »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör» (Mt. 22:21) innehåller läran om det andliga och det världsliga regementet. [18]

A. Det finns alltså ett kejsarens rike (ett världsligt regemente)

Att det finns ett sådant är ingen tillfällighet eller slump. Det är en Guds ordning. Själva förekomsten av ett världsligt styre är uttryck för Guds vilja. Detta rike regeras av Gud genom överheten. [20]

Att det alltså finns en överhet i världen är icke ett godtyckligt mänskligt påfund utan en Guds ordning, ett Guds motdrag mot ondskan, mot anarkin. Med anarki menar vi frånvaro av borgerlig ordning i ett samhälle (anarki = laglöshet). För att inte ett sådant olyckligt tillstånd skall uppstå finns det ett kejsarens rike, ett världsligt regemente. Gud har velat det så. [21]

a) Kejsarens rike måste bygga på den ”naturliga lagen”

Också den hedniske kejsaren har en lag över sig, nämligen den naturliga lagen. Lagens verk är skrivna i hedningarnas samveten, säger aposteln Paulus (Rom. 2:15). De äger ej kunskap om den uppenbarade gudsviljan, den skrivna lagen, men de har en känsla för anständighet och rättrådighet. »Ty då hedningarna, som icke hava lagen (dvs den skrivna lagen) av naturen göra vad lagen innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själva en lag» (Rom. 2:14). Denna naturens lag är identisk med 10 Guds bud. Dessa bud… Du skall icke stjäla, icke dräpa, icke begå äktenskapsbrott, har också en hedning en viss känsla för. Bryter han mot dem anklagar hans samvete honom (Rom. 2:15). [23]

Det visar sig, att också en hednisk kejsare värnar om hem och familj, upprätthåller lag och ordning, skyddar de goda och straffar de onda. Sådant förekommer också på hedningarnas område. Den »naturliga lagen» råder där. Gud styr också där genom överheten, som bär svärdet (Rom. 13:1f). [24]

b) Detta kejsarens rike måste en kristen underordna sig

Jesus sade: »Given kejsaren, vad kejsaren tillhör.» Det tillkom enligt Jesus kejsaren att uppbära skatt av folket. Aposteln Paulus förmanar: »Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som icke är av Gud.» »Varje människa måste underordna sig de myndigheter, som han har över sig» (Hedegårds översättning). [26]

I sitt brev till den unge biskopen Titus skriver aposteln Paulus: »Påminn dem (dvs församlingsmedlemmarna) att de skall underordna sig regering och myndigheter, lyda deras befallningar och alltid vara beredda att göra det som är rätt» (Tit. 3:1). [27]

Detta lydnadsförhållande skall bestå också när överheten är »obillig», dvs orättvis. »Underordnen eder», säger aposteln Petrus, »edra herrar med fruktan, icke allenast de goda och milda utan också de obilliga» (1 Petr. 2:18). [28]

I Salomos ordspråk heter det: »Min son, frukta Herren och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän» (Ordspr. 24:21). Dessa konung Salomos ord sammanfattar aposteln Petrus i maningen: »Frukta Gud, ära konungen» (1 Petr. 2:17). [29]

c) Detta kejsarens rike skall vara föremål för förbön

Aposteln Paulus har i klara och tydliga ord befallt denna förbön. »Så förmanar jag nu framför allt därtill, att man må bedja, åkalla,, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud» (1 Tim. 2:1-3). [31]

Det är alltså ingen tillfällighet, att vi i den allmänna gudstjänsten ber för vår konung och vår överhet (för rikets styrelse) eller att man ber för rikets president. (Det är symptomatiskt att bönen för överheten har försvunnit i de nya formulär, som brukas vid »försöks»-gudstjänster. Här har jämlikhetsschemat utplånat denna bibliska bön och förbön.) Avsikten med förbönen är att de kristna ska kunna föra ett liv »i all fromhet» (gudsdyrkan). De jordiska myndigheterna har ansvaret för detta. [32]

Om vi från apostlatiden gå tillbaka till profeternas tid, kan vi här tänka på vad Jeremia skrev till de fångna i Babel. Gud talade genom sin tjänare och sade: »Söken den stads bästa (eg. frid, fred, schalom) dit jag har fört eder bort i fångenskap och bedjen för den till Herren; ty då det går den väl, så går det ock eder väl» (Jer. 29:7). Här finner vi en maning till bön för fienden. [33]

– – –

Visst är aposteln medveten om att det finns god och dålig överhet, gudfruktig och ogudaktig sådan. Trots detta talar han om överheten som en tjänare, insatt av Gud. »Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för vredesdomens skull utan ock för samvetets skull» säger Paulus, eller som Petrus uttrycker »för Herrens skull», dvs för den Herres skull, som sade: »Så given kejsaren, vad kejsaren tillhör.» [35]

B. Det finns ett andligt rike (en kyrka och församling – en kristenhet)

Om detta rike säger Jesus: »Mitt rike är icke av denna världen» Men mitt ibland människorna finns detta osynliga rike – nåderiket. Det är ej bundet vid någon bestämd kultplats. Det är ej »bundet» utan »fritt». Jesus sade: »Om Sonen gör eder fria, är ni verkligen fria» Detta rike, som icke är av denna världen, men dock dolt i denna värld, består först och främst av Herren Jesus, som är konungen i detta rike. Vidare består denna osynliga kyrka av alla dem som är döpta och som har en rätt tro. Därom säger Jesus: »Den som döpes och som tror han skall bliva frälst» (Mk. 16:16). [37]

Det andliga regementet – de heligas samfund – är gömt i denna värld. Kyrkan är i grunden »en trons och den Helige Andes gemenskap i hjärtana. Och denna kyrka ensam kallas Kristi kropp» (Bekännelseskrifterna). [38]

»Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är. Hon är nämligen de heliga troende och fåren, som höra sin Herdes röst» (Bekännelseskrifterna). Från Israel efter köttet skiljer sig kyrkan genom denna sin andliga karaktär och hon är »spridd över hela jordens yta» (Bekännelseskrifterna). De »heliga» är dolda, gömda i världen. [39]

Men detta andliga regemente har likväl vissa yttre kännetecken (notae ecclesiae). Dessa kännetecken är den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i enlighet med Kristi stiftelse. [40]

Andligt och världsligt regemente – sammanfattning

»Ty liksom stjärnornas bestämda rörelser äro fastställda av Gud och uppehållas av honom, så utgöra ock de på lag grundade rikena (jordiska) en Guds ordning och uppehållas och försvaras av Gud mot djävulen» (Bekännelseskrifterna). [42]

Om sitt verk och sin gärning i Guds rike säger Jesus: »Jag har kommit för att göra om intet djävulens gärningar» Såväl i det världsliga som det andliga regementet strider Gud mot djävulen. Vi skulle kunna sluta här. Men gjorde vi det då skulle någon kanske tänka: Varför har detta ämne tagits upp i en bibelstudiekurs? Förhållandet mellan andligt och världsligt regemente (samfund) är ju så klart. [43]

Gud verkar genom naturens lag i det världsliga samhället. Samme Gud verkar genom evangeliet i den kristna församlingen. Vad behöver vi mer? Varför komplicera ett ämne som inte är ett problem? Skulle någon tänka så, då är det viktigt att understryka att frågan om andligt och världsligt regemente verkligen är ett problem. Ty det är inte bara Gud som verkar i denna värld. [44]

Det finns en Djävul och Satan, som bekämpar såväl världsligt som andligt regemente

Han söker beröva människan både det andligt och det världsligt goda. Denne Djävul verkar. Aposteln Paulus talar om »fursten över luftens makt», om »den andemakt, som nu är verksam i de otrogna» (Ef. 2:2). Denna onda andemakt är verksam inte bara i hednavärlden utan även i den yttre kristna organisationen (kyrkan i yttre mening). Man skall ha klart för sig, att man här på jorden inte lever i en lugn och rogivande trädgård utan i ett Getsemane. Luther säger: »Har Djävulen kommit till Adam och Eva i paradiset, har han kommit till andra Guds barn, ja, till Kristus själv, så kan han ju också mycket väl komma till dig.» [46]

Överallt där ondska och olycka sker, där är djävulen. När en människa genom synd och otro faller ur den frälsande arken, då faller hon i det rike, som är Djävulens. [47]

Så verkar Guds motståndare, Djävulen. Han ställer till med komplikationer. Jesus sade till fariseerna: »I haven Djävulen till eder fader och vad eder fader har begär till det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom» (Joh. 8:44). [48]

Lögnens Furste träder fram. Förhållandet mellan det andliga och det världsliga regementet blir orätt. [49]

Första lögnen – genom Djävulens frestelse:
Det andliga samfundet skall råda över denna världens riken

Den tanken är from men inte desto mindre falsk och obiblisk. Fariseismen drömde om en synlig kyrkostat. Som andliga ledare skulle fariseer och skriftlärda också äga den världsliga makten. Fariseismens ideal var teokrati – gudsvälde – med präster och laglärare som uttolkare av gudsviljan. Men Jesus varnar för deras surdeg (= lära) och han klandrar deras gärningar. (»De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas axlar» Mt. 23:4). [51]

Denna fariseiska dröm om ett jordiskt rike styrt av präster (andliga ledare) har utövat en farlig lockelse också sedan den judiska fariseismen har förlorat sin makt. [52]

Vi får t.ex. under medeltiden denna strid mellan påvemakt och kejsarmakt. Biskopen i Rom krävde, att han ensam skulle äga högsta makt inte bara över kyrkan utan också över kejsaren. (Denna föreställning om ett gudsvälde – en teokrati finner vi i dag t.ex. hos Jehovas vittnen). Sedan har svärmiska rörelser trätt fram och förkunnat, att evangeliet skall styra världen. På Luthers tid trädde Müntzer fram. Han sade sig vilja upprätta Guds rike med våld. De troende skulle regera genom det revolutionära våldet (bondeupproret). [53]

I vår tid lockas och drages människor av denna lögn. Kyrkan kommer att återvinna människors förtroende, sägs det, om den förkunnar evangelium som ett budskap om rättvisa och jämlikhet. Vi får alltså »ett annat evangelium» – ett nytt. Där orättvisan vilar tung över folken, skall »revolutionen» stödjas (den nya missionssynen). Denna frestelse är farlig. [54]

Det andliga samfundet återfår människors förtroende genom att förkunna det revolutionära våldet

Kyrkan måste handla – måste gå till aktion – sägs det. Det är nu ej längre fråga om en förkunnelse av Lag och Evangelium. Här är det verkligen fråga om något annat. Ett exempel på den fara som här hotar må ges. [56]

Bland de »71 psalmer och visor» som 1969 års psalmbokskommitté har utvalt att ingå i det försökshäfte, som nu prövas i ett tio-tal församlingar i vårt land ingår också denna psalm (nr 667) av Anders Frostensson. [57]

»Vi tror, att du bor hos dem som i dag för frihetens sak mot bergen sig drar till djungel och skog deras broder och vän tills jorden igen är människornas hem.» [58]

Den psalmen sjungs alltså redan i några kyrkor i vårt land. Kyrkorummet har ju sedan äldsta tid betraktats som en fridens boning, där t.o.m. den fredlöse skulle vara skyddad. Vapnen skulle lämnas i vapenhuset. Nu tycks det emellertid som skulle en ny anda tränga in i kyrkan. Där sjungs – i det yttersta av dessa dagar – krigiska sånger. Församlingsmedlemmarnas håg står till en ny jord – en bättre värld – och medlet att nå detta mål är revolution. [59]

Vi kan se framför oss bilden av sjungande människor med händerna knäppta kring psalmbokstillägget. Men sångarna ser tämligen förströdda ut. De ville hellre få övergå från ord till aktion, från sång till stridslarm. De tänker på de gerilla-band, som redan nu opererar i djungeln, på en Che Gevara, på dem som »mot bergen sig drar» och som bytt ut bönboken och psalmboken mot geväret. [60]

Detta är en satanisk frestelse. Det andliga samfundet skall ej dra sig mot bergen i akt och mening att »göra revolution». Detta är marxismens program men får ej bli kyrkans. Evangeliet skall ej styra världen och de jordiska rikena. Världen skall styras av den rådande överheten, som har att följa »naturens lag». [61]

Den andra lögnen:
Det världsliga regementet (staten) skall följa sin egen lag

Statsmakten skall ej behöva följa »den naturliga lagen». Det politiska livet följer självhävdelsens och maktviljans lagar, som det själv stiftar (begreppet »Eigensetzlichkeit» – egenlaglighet). [63]

Men resultatet av denna tes om det världsliga regementet, som följde sin egen lag, utan att fråga efter naturens, blev förödande. Hitler trädde fram i Tyskland och handlade efter sin egen vilja. Makt var rätt. En sådan situation finns tecknad i Uppenbarelsebokens 13 kap. »Det första vilddjuret», som aposteln Johannes såg, framträder som en politisk makt. Det världsliga regementet, av Gud insatt mot ondskan, är förvandlat till ett vilddjur. [64]

Förhållandet mellan andligt och världsligt regemente

Man måste skilja rikena åt. Det är viktigt att stat och kyrka inte sammanblandas. Staten bygger sitt välde med makt och våld (det jordiska svärdet). Kyrkan, nåderiket, uppehålles av Guds ord och sakramenten. [66]

Statskyrkosystemet

Vad ska vi då tänka om statskyrkosystemet, sådant vi har det i vårt land? För att rätt bedöma det måste vi se hur detta har kommit till. Under den katolska tiden var biskopen i Rom högsta huvud över kyrkan i vårt land. När reformationen genomfördes fick konungen överta den funktionen. Som en kristen konung var han kyrkans främste medlem och på denna grund fick han »vården om kyrkan». En självklar förutsättning var alltså, att konungen skulle skydda predikan och Guds Ord. I den kristne konungens ställe har nu trätt en regering, vars ledamöter inte behöver tillhöra Svenska kyrkan ens i formell yttre mening. Dessa regeringsledamöter har dock fått makten att tillsätta lärare i den kristna församlingen. Att tillståndet är otillfredsställande måste medges, i all synnerhet som regeringen – bunden av en marxistisk ideologi – ser en levande evangelisk luthersk kyrka som ett hot mot sin politiska ideologi. [68]

Vad kan man då begära av Sveriges regering?

Vissa bestämda krav kan faktiskt ställas. Staten skulle handla onaturligt och förnuftsvidrigt om den handlade mot »naturens lag». Självklart bör alltså staten följa rätts-schemat. [70]

Den bör uppmuntra de goda och straffa de onda (alltså bruka svärdet). [71]

Den bör värna om hem och familj. [72]

Den bör skydda liv och egendom. [73]

Den bör upprätthålla tukt och ordning. [74]

Den bör respektera föräldrarätten. [75]

P.S. Till frågan om en ”ren” kyrka

Kyrkofrågan har denna höst på ett särskilt sätt blivit aktuell genom några uppmärksammade utträden ur Svenska kyrkan. Dessa utträden ur samfundet har därvid från visst bekännelsetroget håll betecknats som ett avsteg från den lutherska läran och som ett försök – att på donatisternas vis – bilda »rena» församlingar, där inga ogudaktiga kunna smyga in. [77]

Därvid har Jesu ord återgivits när han säger: »Låten båda slagen (dvs. ogräset och vetet) växa tillsammans intill skördetiden» (Mt. 13:30). Dessa ord har då utlagts så som skulle kyrkan bestå av onda och goda. Kyrkan skulle då vara åkern, som bestode av ogräs och vete, men som ej finge rensas, eftersom det enligt Jesu ord var befallt att dessa båda sädesslag skulle växa i kyrkåkern i en fredlig »samexistens». [78]

Inför en sådan dunkel undervisning är det värdefullt att läsa vidare i samma kapitel. Där säger då Jesus uttryckligen att »åkern är världen» och att »den goda säden är rikets barn men ogräset är ondskans barn» (Mt. 13:38). [79]

I Augsburgiska bekännelsens apologi behandlas läran om kyrkan utförligt. Där avvisas klart och tydligt donatisternas svärmeri, när de »vilja avskilja de ogudaktiga och skrymtarna från kyrkans yttre gemenskap» (Helander s. 174). »Paulus har ju förutsagt, att Antikrist skall sitta i Guds tempel, dvs. styra och utöva sitt ämbete i kyrkan» (s. 175). [80]

Från kyrkan i yttre ting, i yttre avseende, där sålunda skrymtarna och ogudaktiga människor är medlemmar, måste vi dock skilja kyrkan »i egentlig mening, de heligas samfund» (Helander s. 59). Denna distinktion är viktig och är mycket klart angiven i våra Bekännelseskrifter, som förklarar den för nödvändig. [81]

»Om vi bestämma kyrkan endast såsom ett yttre rike av gudfruktiga och ogudaktiga, så skulle man icke förstå, att Kristi rike består i hjärtats rättfärdighet och förlänandet av den Helige Ande» (Helander s. 176). Därför är våra Bekännelseskrifter angelägna att framhålla att kyrkan i egentlig mening är »ett andligt folk», det »sanna gudsfolket, pånyttfött genom den Helige Ande». De ogudaktiga däremot regeras av djävulen. [82]

»Varför behöver man orda om en så självklar sak?» frågar Bekännelsen. Den förklarar själv detta så att när nu kyrkan är skild från djävulens rike, »så är ju nödvändigtvis de ogudaktiga icke lika med kyrkan» (dvs. kyrkan förstådd i egentlig mening). [83]

För denna sin tro finner vår bekännelse stöd i Skriften. Det heter: »Härmed överensstämma Kristi liknelser i Matt. 13, där han tydligt säger, att den goda säden är rikets barn, men ogräset är djävulens barn. Åkern säger han är världen, icke kyrkan» (Helander s. 177). [84]

Kyrkan »i yttre mening» är alltså blandad på så sätt, att skrymtare och fromma där finnas sida vid sida. Men i denna yttre organisation måste dock läran vara »ren». Om läran förfalskas i ett samfund, som fallet är med den romerska kyrkan, då blir detta samfund ett verktyg för Antikrist. Om främmande inflytelser tränger in i ett lutherskt samfund, då måste detta renas från sin villolära. Om nu några lämnar samfundet måste detta för dem som stå kvar där bli en kallelse till en helhjärtad kamp för den »sunda läran». [85]

Den romantiska synen på Svenska kyrkan som en lem i Kristi kyrka är ett arv från ungkyrkligheten. Denna syn är helt oluthersk och naturligtvis obiblisk och har heller aldrig accepterats i luthersk bekännelsetrohet. Risk föreligger emellertid, att den gammalkyrkliga väckelsen i denna tid av upprördhet tillgriper denna tanke av rent kyrkopolitiska bevekelsegrunder. Tanken på kyrkan som »modern, som föder och när var kristtrogen» kan emellertid ej appliceras på den yttre storhet, som det sociologiskt bestämda samfundet bildar, och som vi benämner Svenska kyrkan. Modern som föder och när var kristtrogen, det är sagt om den kyrka (den osynliga kyrka) som är föremål för vår tro och vårt hopp. [86]

En helig allmännelig kyrka – den som vi tror och bekänner – är alltså ej en »corpus mixtum» (en blandad kropp) – en blandning av goda och onda. Kyrkan som föremål för vår tro är de heligas samfund. Ett sådant samfund på jorden helgas och renas av Guds ord. Men det ord, som helgar var och en kristtrogen måste vara rent. Vore Ordet förfalskat, hur skulle det då kunna rena? Kyrkan måste alltså vara »ren» i det avseendet, att läran måste vara ren. »Rensen bort den gamla surdegen», manar aposteln. [87]