a. De gammaltestamentliga berättelsernas historicitet

Jesus behandlar enligt NT de historiska berättelserna i GT som skildringar av faktiska händelser och han hänvisar till dem ofta. Vi finner i NT hänvisningar till Abel (Luk. 11:51), Noa (Matt. 24:37-39; Luk. 17:26, 27), Abraham (Joh. 8:56), bestämmelsen om omskärelsen (Joh. 7:22 jfr 1 Mos. 17:10-12; 3 Mos. 12:3), Sodom och Gomorra (Matt. 10:15; 11:23, 24; Luk. 10:12), Lot (Luk. 17:28-32), Isak och Jakob (Matt. 8:11: Luk. 13:28), mannat i öknen (Joh. 6:31, 49, 58), ormen i öknen (Joh. 3:14), David som äter av skådebröden (Matt. 12:3, 4, Mark. 2:25, 26; Luk. 6:3, 4) och David som psalmförfattare (Matt. 22:43; Mark. 12:36; Luk. 20:42), Salomo (Matt. 6:29; 12:42; Luk. 11:31; 12:27), Elia (Luk. 4:25, 26), Elisa (Luk. 4:27), Jona (Matt. 12:39-41; Luk. 11:29, 30, 32), Sakarias (Luk. 11:51). Vi finner också många hänvisningar till Mose som förmedlaren av lagen (Matt. 8:4; 19:8; Mark. 1:44; 7:10; 10:5; 12:26; Luk. 5:14; 20:37; Joh. 5:46; 7:19). Likaså nämns profeternas lidanden ofta (Matt. 5:12; 13:57; 21:34-36; 23:29-37; Mark. 6:4; 12:2-5; Luk. 6:23; 11:47-51; 13:34; 20:10-12) och enligt Luk. 6:26 hänvisar Jesus till de falska profeternas popularitet. Han hänvisar i sin undervisning till 1 Mos. 1 och 2 (Matt. 19:4, 5; Mark. 10:6-8). [1]

Av dessa ställen är det tydligt att Jesus var väl förtrogen med de gammaltestamentliga berättelserna och att han betraktade dem som vittnesbörd om faktiska händelser. Egendomligt nog väljer han främst att hänvisa till sådana berättelser, som den s.k. moderna människan finner oacceptablaj t.ex. berättelserna om Noa, Jona, Sodom och Gomorra. [2]

Det har ibland hävdats att när Jesus hänvisar till vad som hände profeten Jona, så behöver en sådan hänvisning inte innebära att han menade att profeten Jona verkligen har funnits. Även diktade berättelser kan ju ha ett lärorikt budskap. Men enligt Matt. 12:41 är det uppenbart att de ninevitiska männen inte bara gjort bättring i en diktad berättels utan i vår verklighet, ty de skall träda fram vid domen. Och domen skall bli en konkret verklighet med verkliga personer, inte sagofigurer. På samma vis hänvisar Jesus till drottningen av Söderlandet (1 Kon 10:1f) som en historisk person. Också hon skall träda fram på domens dag. Uttrycket »såsom det skedde på Noas tid» (Matt. 24:37) pekar också på en historisk verklighet som en varning inför den verklighet som Människosonens tillkommelse utgör. Till Kapernaum riktar Jesus en varning som grundar sig på en annan fruktansvärd händelse i historien, nämligen domen över Sodom (Matt. 11:23, 24). Eftersom Noas flod och förödelsen av Sodom måste förstås som historiska händelser i dessa hänvisningar, så gäller detsamma om Luk. 17:26 -32, ett avsnitt som slutar med orden: »Kommen ihåg Lots hustru.» [3]

När Jesus sade: »Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad… Förrän Abraham blev till är jag» (Joh. 8:56ff), tog de upp stenar för att kasta på honom. Om Abraham och löftet om Messias inte var historiska ting, skulle dessa Jesu ord vara meningslösa. I Nasaret »uppfylldes de alla av vrede och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg, som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför» (Luk. 4:28, 29). Men Jesu hänvisningar till Elias uppdrag i Sidons land och Elias uppdrag i Syrien (Luk. 4:25-27) skulle inte ha haft någon avgörande betydelse i sammanhanget, om det inte var fråga om hänvisningar till sådant som verkligen hade skett. [4]

 

b. Gamla testamentets auktoritet

Jesus använder Gamla testamentet som domsinstans när det gäller att avgöra omstridda frågor. När fariséerna och sadducéerna åberopar Skriften, ifrågasätter han inte Skriftens auktoritet. Snarare förebrår han dem för att de inte studerat den tillräckligt grundligt. Fariséernas misstag var inte att de tillämpade lagen för noggrant, utan att de underlät »det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten. Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra» (Matt. 23:23). »I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket. Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket» (Matt. 5:17-20). [6]

Jesus ringaktar aldrig Gamla testamentets undervisning, ty »Skriften kan ju icke bliva om intet» (Joh. 10:35). Som Skriftens JAG går han till rätta med dem som sätter Skriftens verkliga innehåll ur spel. Han angriper de äldstes stadgar: »I sätten Guds bud å sido och håller människors stadgar» (Mark. 7:8). »Rätt profeterade Jesaja om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: ‘Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud’» (Mark. 7:6-7). När sadducéerna utifrån ett rationalistiskt tänkande ställer en fråga om uppståndelsen, svarar Jesus: »Visar icke eder fråga, att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?» (Mark. 12:24). Jesu egen person och verk är intimt förbundet med Gamla testamentet. Därför är Gamla testamentets vittnesbörd så viktigt: »Trodden I Mose, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?» (Joh. 5:46f.). Jfr Luk. 16:31: »Lyssna de icke till Mose och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.» Lika litet som Kristus och hans verk kan göras om intet, kan Skriftens vittnesbörd undvaras, ty det som är förmedlat genom Mose och profeterna är utgånget ur Guds mun, Gud-utandat som det ordagrant står i 2 Tim. 3:16. Därför kan inte Skriften bli om intet. »Snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort» (Luk. 16:17). Det som står skrivet är Guds Ord. När Jesus säger: Det står skrivet (Matt. 4:4ff; Luk. 4:4ff) är det liktydigt med: Gud säger. Det kan också uttryckas så här: »David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse» (Mark. 12:36). [7]

Man har ibland menat att Jesus före sin uppståndelse anpassade sig till judarnas tro och därför inte brydde sig om att ifrågasätta Gamla testamentets auktoritet. Efter uppståndelsen skulle han däremot på ett helt annat sätt ha manifesterat sitt oberoende till en bestämd skriftsamling. Denna uppfattning kan emellertid inte grundas på Nya testamentet självt. Enligt Luk. 24:25-47 bestod den uppståndnes undervisning först och främst av en lång utläggning av Gamla testamentet. Ty utan Skriftens vittnesbörd kan man inte lära känna Messias och hans verk. »Jag vittnar inte om mig själv», säger Jesus. Fadern vittnar om »den han sänt», och Skriften är Faderns vittnesbörd, givet åt oss genom Mose och profeterna. [8]

 

Skriftens fullbordan

Jesus hänvisar ofta till att Skriftens undervisning inte kan bli om intet utan måste fullbordas. Liksom han är Skriftens JAG (»JAG säger eder») Skriftens kärna och stjärna, äger också Skriften sin fullbordan i honom. »I dag är detta Skriftens ord fullbordat inför edra öron» (Luk. 4:21). »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen, att han skall lida mycket och bliva föraktad? Dock, jag säger eder, att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom, alldeles såsom de ville och såsom det var skrivet, att det skulle gå honom» (Mark. 9:12f). »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen» (Luk. 18:31). »Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas» (Luk. 21:22). »Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom» (Matt 26:24). »Ty jag säger, att på mig måste fullbordas detta Skriftens ord: ‘Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» (Luk. 22:37). »Då sade Jesus till dem: ‘ I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras’» (Matt. 26:31). »Menar du, att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga, att så måste ske?» (Matt. 26:53f). »Det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag: ‘De hava hatat mig utan sak’» (Joh. 15:25). »Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty Skriften skulle ju fullbordas» (Joh. 17:12). »0, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta för att så ingå i sin härlighet? Och han begynte att genomgå Mose och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom» (Luk. 24:25-27). »Det är, såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna» (Luk. 24:44).