Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

Vid mitten av 1800-talet insåg teol. dr C. F. W. Walther [1]Carl Ferdinand Wilhelm Walther (1811–1887) är den främste repre­sentanten för biblisk-luthersk lära och bekännelse under 1800-talet. Med stor kraft och klarhet bekämpade han den tyska … Continue reading att det var viktigt att i en bok framlägga den bibliska och lutherska läran om kyrkan och predikoämbetet. Liksom nu hade många då glömt bort vad kyrkan är och många trodde att predikoämbe­tet och sakramentsförvaltningen var bundna till en enda kyrko­organisation.

För att ingen skulle förbli tveksam inför den bibliska och lutherska läran om kyrkan och predikoämbetet, lät Walther ställa upp en rad tydliga teser. Efter varje tes följer först ”bevis från Guds ord”, därefter vittnesbörd från de lutherska bekännelse­skrifterna, och slutligen vittnesbörd från skrifter, som författats av kyrkans rätte lärare. Vi presenterar här ett fritt sammandrag av bokens första del om kyrkan. Presentationen är grundad på den tredje utökade upplagan (Erlangen 1875). Boken finns endast på tyska och heter ”Die Stimme unserer Kirche in der Frage von Kirche und Amt” (Kyrka och Ämbete). Den rekom­menderas mycket varmt.

 

Tes 1.

Kyrkan i ordets egentliga mening är de heligas samfund, d. v. s. alla de som av den Helige Ande genom evangelium kallats ut ur det förlorade, fördömda människosläktet och i sanning tror på Kristus och genom denna tro är helgade och införlivade i Kristus.

Bevisen från Guds ord för hur riktig denna tes är har redan framlagts i föregående kapitel. Angående de lutherska bekän­nelseskrifterna, se CA VIII, Apol. VII & VIII, 12 ff och SA III, 12 (SKB s. 59, 176 ff och 335)!

 

Tes 2.

Till kyrkan i ordets egentliga mening hör ingen ogudaktig, ingen hycklare, ingen opånyttfödd, ingen kättare.

Bevis från Guds ord

Om någon inte har Kristi Ande, så hör han inte honom till (Rom. 8:9).

De har utgått från oss, men de var inte av oss (1 Joh. 2:19).

Om någon inte förblir i mig, är han utkastad, såsom gre­nen, och förtorkad” (Joh. 15:6).

Angående de lutherska bekännelseskrifterna, se Apol. VII & VIII, SKB s. 174 ff!

 

Tes 3.

Kyrkan i ordets egentliga mening är osynlig.

Bevis från Guds ord

Så säger Herren Kristus: ”Guds rike kommer inte så, att det kan ses med ögonen. Inte heller skall man säga: Se här eller där är det, ty se, Guds rike är invärtes i er” (Luk. 17:20–21).

Petrus skriver: ”Låt er, också ni, såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, till ett heligt präster­skap, för att offra andliga offer, som är Gud välbehagliga genom Jesus Kristus” (1 Petr. 2:5). Sålunda är den sanna kyrkan en andlig, inte en synlig byggnad.

Aposteln Paulus skriver: ”Guds fasta grund består dock och har detta insegel: Herren känner de sina, och: Var och en, som åkallar Herrens namn, han vände sig bort från orättfärdighet” (2 Tim, 2:19). Endast de, som är Herrens egna, är den sanna kyrkan och endast Herren känner de sina. Alltså kan ingen människa se kyrkan.

Vi bekänner med den apostoliska trosbekännelsens ord: ”Vi tror på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund.” Eftersom kyrkan är något som man måste tro, kan den inte vara något synligt.

Vittnesbörd

Johann Gerhard (1582–1637), teologiprofessor i Jena, skriver:

’En tid kommer och är redan inne, då sanna tillbedjare skall tillbedja Fadern i ande och sanning’ (Joh. 4:23). Allt­så består den nytestamentliga kyrkan inte i yttre tecken och den är inte bunden till yttre orter eller ceremonier. Den sanna kyrkan består av sanna tillbedjare. Men nu kan inte det mänskliga ögat se, vilka som är de sanna tillbedjarna, eftersom sanna tillbedjare tillbeder i ande och sanning. Det mänskliga ögat kan inte avgöra, vilka det är som tillbeder i ande och sanning, eftersom hycklarna till det yttre skenet gör detsamma. Alltså kan man inte se den sanna och egent­liga kyrkan.[2]Loci Theologici, de ecclesia § 73

Balthasar Meisner (1587–1626), teologiprofessor i Wittenberg, skriver:

Eftersom vi inte kan se in i människans hjärta, inte med visshet kan avgöra om hennes tro är levande eller död och hycklad, kallas kyrkan med avseende på de heliga med rätta för ickeförnimbar och osynlig.[3]Philosophia Sobria, Part. 2, s.!., c. 1., g. 9, p, 129, 130.

Joh. Andreas Quenstedt (1617–1688), teologiprofessor i Wittenberg, skriver:

Den människohop, som är kyrkan, ser vi. Men om dessa människor är kyrkan, det ser vi inte. D. v. s. människorna, som tillhör kyrkan, blir sedda, men det blir inte till det yttre uppenbart, om dessa människor ar sanna och levande med­lemmar i kyrkan.[4]Theologia Didactio-Polemica, Part. IV, c. 15, Sect. 2.

 

Tes 4.

Det är den sanna kyrkan av troende och heliga som av Kristus har fått mottaga himmelrikets nycklar. Därför är det hon som är den egentliga och enda innehavaren och bä­raren av de andliga, gudomliga och himmelska skatter, rättigheter, befogenheter, tjänster etc., som Kristus har för­värvat och som finns i hans kyrka.

Bevis från Guds ord

Matt. 16:15–19. Här betygar Kristus, vilken myndighet de har, som med Petrus bygger på klippan, nämligen de som tror på honom och som med munnen bekänner denna sitt hjärtas tro, alltså med ett ord: hans sanna kyrka.

Matt. 18:18. Här betygar Kristus, att det som han kort förut tillsagt Petrus, gäller alla hans lärjungar.

Joh. 20:22, 23. Här betygar Kristus, att bara gemenskapen av dem som har den Helige Ande, alltså den heliga kristna kyrkan, kan öppna och tillsluta himmelen.

Enligt Matt. 28:20 säger Herren vid sin himmelsfärd:
”Se, jag är med er alla dagar intill världens slut.” Är Kris­tus med de sina, så har de allt med honom.

Aposteln Paulus skriver: ”Ingen berömme sig därför av människor, ty allt hör ju er till. Det må nu vara Paulus eller Apollos eller Kefas eller värld eller liv eller död eller det som nu är eller det som skall komma, alltsammans hör er till; men ni hör Kristus till, och Kristus hör Gud till” (1 Kor. 3:21–23). Vi ser alltså, att allt det som en Paulus eller en Petrus hade, endast var skat­ter från de troendes eller kyrkans skattkammare.

Vittnesbörd från bekännelseskrifterna

”Därför måste man medgiva, att nycklarna tillhör inte en viss enskild person, utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra argument ger vid handen. Ty då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna, tillägger han: ’Varhelst två eller tre är församlade i mitt namn’ o. s. v. Han överlämnar sålunda nycklarna i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan för denna saks skull i första hand har rätten att kalla innehavare av nycklaämbetet” (Om påvens makt och överhöghet, Tract. 24. SKB s. 345).

”Vidare är Nya testamentets ämbete inte bundet vid vissa platser eller personer såsom den levitiska tjänsten, utan är utsträckt över hela jorden och finns där, varest Gud ger sina gåvor: apostlar, profeter, herdar och lärare. Och inte är detta ämbetes kraft beroende av någon persons makt och myndighet, utan av Kristi ord” (Tract. 26. SKB s. 345).

”Där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evange­liet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare. Och denna rätt är en gåva, som på ett särskilt sätt är given åt kyrkan och som ingen mänsk­lig myndighet kan beröva henne, såsom Paulus betygar, då han i Ef. skriver: ’Han for upp i höjden och gav männi­skorna gåvor.’ Och bland kyrkans speciella gåvor uppräknar han herdar och lärare och tillägger, att dessa är givna för uppdraget att uppbygga Kristi kropp. Där den sanna kyr­kan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare” (Tract. 67. SKB s. 351 f).

”Av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Därför, då biskoparna an­tingen omfattar falsk lära eller vägrar att meddela vigning, är församlingarna skyldiga på grund av gudomlig rätt[5]Tyska grundtexten: nach göttlichem Recht schuldig. att ordinera åt sig själva kyrkoherdar och kyrkotjänare. Om man nu vill kalla detta för en oordning och söndring, så skall man veta, att det är biskoparnas gudlösa lära och tyranni som är skyldiga därtill. Ty Paulus föreskriver, att alla biskopar, som antingen själva lär orätt eller försvarar orätt lära och falsk gudstjänst, skall anses som förbannade.”[6]Ordagrant efter den tyska grundtexten, Tract. 72. SKB s. 352 avviker delvis från grundtexten.

 

Tes 5.

Fastän den sanna kyrkan i ordets egentliga mening till sitt väsen är osynlig, kan man likväl påvisa, att hon finns. Ty hennes kännetecken är att Guds ord predikas rent och att de heliga sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instif­telse.

Bevis från Guds ord

Mark 4:26, 27. Såningsmannen sår Ordet (v. 14) och det får till följd att ”säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv inte hur” (v. 27). Ordet har denna ver­kan, att det föder medlemmar i den sanna kyrkan, ”rikets barn” (Matt. 13:38). När den himmelska säden sås ut, växer alltid några ”rikets barn” upp genom ett under (så­ningsmannen vet själv inte hur). Det framgår av Jes. 55: 10, 11. Och överallt där det heliga dopet brukas tillsammans med Ordet, där finns det människor som tror och blir saliga (Matt. 28:18–20, Mark. 16:16). Detsamma gäller om den heliga nattvarden. Där den brukas finns lemmar i Kristi kropp, ”fastän många en enda kropp” (1 Kor. 10:17). Där Guds ord predikas, det heliga dopet och Jesu Kristi lekamens och blods sakrament förvaltas, där finns lemmar i Jesu Kristi kropp. Vi måste tro att där finns en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund.

Vittnesbörd från bekännelseskrifterna

”Vi vet, att kyrkan finns hos dem, som rätt lär Guds ord och rätt förvaltar sakramenten” (Apol. XIV. SKB s. 225).

”Kyrkans sanna prydnad är en rätt, nyttig och klar lära, sakramentens rätta bruk, en brinnande bön med mera så­dant. Ljus, gyllene kärl och dylika prydnader hövas väl, men utgör inte kyrkans egentliga prydnader” (Apol. XXIV, 51. SKB s. 276).

 

Tes 6.

I oegentlig mening kallas enligt Skriften också hela den yttre kallade hopen av goda och onda för kyrka, d. v. s. alla som bekänner sig till och håller fast vid det predikade Ordet och brukar de heliga sakramenten. Likaså kallas alla delar av denna helhet för kyrkor, d. v. s. alla lokalförsamlingar, där Guds ord predikas och de heliga sakramenten förval­tas. Skälet till att ordet kyrka också används på detta oegentliga sätt är, att inom dessa synliga skaror finns den osynliga, sanna, egentliga kyrkan av troende Guds barn dold.

Bevis från Guds ord

När Herren Jesus säger att himmelriket är likt ett nät, som också innehåller dåliga fiskar (Matt. 13:47, 48), är likt tio jungfur, varav fem är dåraktiga (Matt. 25:1,2) etc., så visar Herren med ordet ”likt”, att himmelriket eller kyrkan i egentlig mening inte består av både onda och goda, både sant troende och hycklare. Det ser bara så ut, när man betraktar den yttre, synliga kyrkan, som om­fattar både onda och goda, både rättroende och till skenet kristna. Denna synliga kyrka kallas för kyrka bara i oegentlig eller synekdokisk mening (sy­nékdoke = helheten benämns efter en av dess delar), där­för att den sanna kyrkan finns dold inom henne. För denna dels skull (som Herren allena känner) får helheten bära namnet kyrka.

Vittnesbörd

Luther:

Skriften talar om kyrkan på två sätt. För det första kallas i allmänhet alla de för kyrka, som offentligt bekänner sam­ma lära och brukar samma sakrament, fastän många hyck­lare och ogudaktiga blandat sig in där. Det är som Kristus säger (Matt. 20:16): ’Många är kallade, men få utvalda.’ Likaså Mark. 16:16: ’Den som tror och blir döpt, han blir salig; men den som inte tror, han blir fördömd.’ Detta sista skriftställe visar, att somliga är döpta men tror ändå inte. Därför blir de fördömda, såsom liknelsen om bröllopet också lär, Matt. 22:11 ff. Ty förvisso är alla gästerna bjudna, men alla har inte bröllopskläder på sig. Dessa blir utstötta och utkastade i mörkret … I denna blandade hop finns alltid några utvalda, d. v. s. sådana som tillägnar sig och fattar Guds ord med den rätta tron och tar emot den Helige An­de. Ty predikoämbetet kan inte vara utan nytta och frukt. Denna rättskaffens, rena lilla hop benämner Skriften kyr­kan, och det är den som i egentlig mening tillkommer nam­net ’helig’.”[7]Ur utläggning av profeten Joel, kap. 3:17, från år 1545. St. Louis ed. 1880–1910, VI, 1628 f.

Luther:

”Kyrkan på jorden är, när man talar om den yttre gemen­skapen, en samling av sådana, som från Kristus hör, tror och bekänner evangelii rätta lära och har hos sig den Helige Ande, som helgar dem och verkar i dem genom Ord och Sakrament. Bland dessa finns likväl några kristna och hyck­lare, som dock enhälligt håller fast vid samma lära och har delaktighet i sakramenten och andra yttre ämbeten i kyr­kan.”[8]Kyrkopostillan, andra pred. över evang. 20:e e. Tref. St. L. XI, 1759.

J. Wilh. Baier (1647–1695), teologiprofessor i Jena:

”Man kan tala om den stridande kyrkan i en dubbel me­ning. Dels i egentlig mening om samlingen av sant troende och heliga, vilka genom tron är inympade i Kristus som är huvudet. Såsom levande lemmar utgör de en andlig kropp med honom. Dels i oegentlig mening och enligt synékdoke om hela den församlade hopen av sant troende och heliga och däribland inblandade hycklare och onda … För de sant troendes skull kan denna blandade hop kallas kyrkan.”[9]Compendium Theologiae Positivae III, 13.2.

 

Tes 7.

Liksom de synliga gemenskaperna, där Ord och Sakrament alltjämt till sitt väsen finns, enligt Guds ord bär namnet kyrka, för den sanna kyrkans skull som finns inom dessa yttre gemenskaper, så har dessa också den myndighet, som Kristus har givit åt hela sin kyrka. Detta har de för den san­na osynliga kyrkans skull som finns dold inom dem, även om denna sanna osynliga kyrka bara består av två eller tre.

Bevis från Guds ord

Så säger Herren: ”Säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan” (Matt. 18:17). Här talar Herren om en synlig del av kyrkan. Men när Herren ome­delbart efter dessa ord fortsätter: ”Sannerligen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (v. 18), så tillskriver han varje synlig del av kyrkan den kyrkliga makten eller himmelrikets nycklar, som han enligt Matt. 16:19 givit åt hela sin heliga kyrka. För att man nu inte skall kunna hävda, att denna stora myndighet bara har givits åt stora folkrika församlingar, så tillägger han i v. 19 och 20: ”Ytterligare säger jag er, att om· två av er här på jorden kommer överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det givas dem av min Fader, som är i himmelen. Ty där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Vittnesbörd

Luther:

”Där evangelium predikas rätt och rent, där måste en helig, kristen kyrka finnas. Den som tvivlar på det, kan lika gärna också tvivla på att evangelium är Guds ord. Men där det finns en helig, kristen kyrka, där måste alla sakrament fin­nas, Kristus själv och den Helige Ande. Är vi nu en helig, kristen kyrka och har det största och viktigaste, nämligen Guds Ord, Kristus, Anden, Tron, Bönen, Dopet, Nattvar­den, Nycklaämbetet etc, skulle vi då inte också ha det minsta, nämligen myndigheten och rätten att kalla några till ämbetet, som räcker oss Ordet, Dopet, Nattvarden, Förlå­telsen (som redan finns där) och betjänar oss därmed? Vad vore det annars för en kyrka? Vad blev det då av Kristi ord, då han säger enligt Matt. 18:20: ’Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem’? Och i v. 19: ’Om två av er här på jorden kommer överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det givas dem av min Fader, som är i himmelen.’ Om två eller tre har en sådan makt, hur mycket mer då en hel kyrka?”[10]Skrift om vinkelmässan och prästvigningen från år 1533. St. L. XIX, 1565–66.

Johannes Wigand (1523–1587), teologiprofessor i Jena och biskop i Königsberg, skriver:

”Varje kyrka på varje ort, d.v. s. hela skaran, både lekmän och präster, har makten att välja, kalla och ordinera lämp­liga kyrkotjänare, samt att avsätta och undfly falska lärare och sådana, som genom ett skändligt liv skadar kyrkans uppbyggande. Detta är klart av vittnesbörden om nycklamakten, ty nycklarna har överlämnats åt hela kyrkan.”[11]Centuriar, I, lib. 2, cap. 4, pag. 803. I ed. Basil, I, pag. 392.

Martin Chemnitz (1522–1586), superintendent i Braunschweig, skriver:

”Mot papisternas tyranniska grundsatser har Luther utifrån Guds ord lärt, att Kristus har överlämnat nycklarna, d. v. s. Ordets och Sakramentens ämbete åt hela kyrkan, och på så sätt, att Ordets och Sakramentens högsta makt förblir hos Gud … Luther ville tillbakavisa mässeprästernas stolthet. Dessa var uppfyllda av den inbillningen att de ensamma hade hela makten i Ordet och Sakramenten, så att sakramen­ten var kraftiga på grund av att deras stånd skulle ha en särskild, ingjuten förmåga (impressum characterem ordi­nis) … De påstod arrogant, att resten av kyrkan inte hade någon som helst makt i Ordet och Sakramenten. Att Luther har rört vid denna böld och utifrån Guds ord opererat den, det är det som alltjämt efter många år tillfogar papisterna en brännande smärta och uppväcker onda känslor hos dem.”[12]Examen Concilii Tridentini. p. 222b–223a.

 

Tes 8.

A. Också inom irrläriga, kätterska församlingar (där Guds rena Ord och Sakrament finns men blandas med lögn) finns Guds barn. Också där finns den sanna kyrkan, eftersom Guds rena Ord och Sakrament fortfarande finns kvar där.

Bevis från Guds ord

”Kyrkor” eller ”församlingar” benämner Paulus de yttre gemenskaperna av kallade i Galatien (Gal. 1:2), trots att dessa till stor del förförts till avfall från Kristus av falska lärare. Genom Guds rena evangelium som förkunnades, fanns den sanna, osynliga kyrkan där, och för dess skull kan Paulus kalla dessa yttre gemenskaper för ”kyrkor” eller ”församlingar”. Jämför också 1 Kon. 19:14 och 18! Den sanna kyrkan var dold – också för profeten Elia.

 

B. Den som inte flyr alla falska profeter och undviker ge­menskapen med irrläriga församlingar eller sekter,[13]Med sekt menas här en religiös gemenskap, stor eller liten, som av­söndrar sig från den bibliska läran t. ex. genom att tillåta att sann och falsk lära blandas. riske­rar sin salighet.

Bevis från Guds ord

Många som hör, att det finns sanna Guds barn också i irrläriga kyrkor, d. v. s. i kyrkor där det förekommer både ett rent Guds ord och falsk lära, drar av detta den falska slutsatsen: alltså är det likgiltigt om man håller sig till en renlärig (rättroende) eller till en irrlärig (falsktroende ) kyrkogemenskap. Man kan ju bli salig också i en irrlärig kyrka. När man resonerar så, är man på villovägar. Det är visserligen sant att man inte behöver skilja sig från irrläriga kyrkogemenskaper av det skälet, att det skulle vara omöjligt att tillhöra den osynliga sanna kyrkan inom en irrlärig gemenskap. Många som inte fått kunskap om faran av att hålla sig till irrläriga kyrkor kan äga den sanna tron, därför att de inte medvetet förnekar någon biblisk lära. Men den som har lärt känna de irrläriga kyrkornas eller sekternas falska lära och dess lärare men ändå håller sig till dem, tillhör inte den sanna kyrkan. Att då stå kvar i kyrkogemenskap med sekten eller den irrläriga kyrkan är inte en svaghetssynd, med vilken man kan bli bevarad i nådaståndet. Det är att handla trotsigt mot Guds bud. Ty Gud bjuder oss i sitt heliga Ord att fly och undvika falska lärare och deras förfalskade gudstjänst. Läran att också benådade kristna ännu har svaghetssynder rättfärdigar inte dem, som med hänvisning till denna lära menar sig medve­tet och trotsigt kunna förbli i synden. Och läran att det finns Guds barn också inom sekterna rättfärdigar inte heller dem, som mot Guds bud medvetet stannar kvar i sekterna. Liksom de som medvetet syndar på nåden är fördömelsens barn, så är också de, som i trots mot Guds ord har kyrkogemenskap med dem som förfalskar sanningens Ord, fördömelsens barn. Ty så står det skrivet:

Du skall inte höra på dem som lär falskt, även om de kan göra stora tecken och under. Se 5 Mos 13:1–3!

Tag er till vara för falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar” (Matt 7:15).

”Om någon då säger till er: ’Se, här är Kristus’, eller: ’Där är han’, så tro det inte. Ty människor, som falskeligen säger sig vara Kristus, skall uppstå, så ock falska profeter, och de skall göra stora tecken och under för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda” (Matt. 24:23, 24).

”Ja, bland er själva skall män uppträda, som talar vad som är förvänt för att locka lärjungarna att följa sig. Vaka därför och kom ihåg, att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har för­manat var och en särskild av er” (Apg. 20:30, 31).

”Jag förmanar er, mina bröder, att märka ut dem som orsakar söndringar och kan bli er till fall, i strid med den lära, som ni har inhämtat; dra er ifrån dem! Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedrar de oskyl­diga människors hjärtan” (Rom. 16:17, 18).

”Ty sekter måste ju finnas bland er, för att det skall bli uppenbart, vilka bland er som håller provet” (1 Kor 11:19).

Gå inte i ok tillsammans med dem som inte tror; det bleve omaka par. Vad har väl rättfär­dighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Hur förlikar sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som inte tror? Eller hur låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi är ju den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ’Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’ Alltså: ’Gå ut ifrån dem och skilj er ifrån dem, säger Herren; kom inte vid det som är orent. Då skall jag ta emot er och vara en Fader för er; och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige” (2 Kor. 6:14–18).

”Litet surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:9).

”En kättersk (grek. hairetikón) människa skall du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom; ty du vet, att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har själv fällt domen över sig” (Tit. 3:10, 11).

”Om någon kommer till er och inte har den läran med sig, så ta inte emot honom i era hus och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar” (2 Joh. 10, 11).

Dra ut ifrån henne (Babylon), ni mitt folk, så att ni inte gör er delaktiga i hennes synder och får er del av hennes plågor” (Upp. 18:4).

Vittnesbörd från bekännelseskrifterna

Apologin:

”Dock skall man inte ta emot eller höra falska lärare (or­dagrann övers. av den tyska grundtexten. Den latinska grund­texten har: ”Men ogudaktiga lärare bör man övergiva”), ty dessa handlar inte i Kristi ställe, utan är av antikrist. Kristus säger också: Tag er till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för er ett annat evan­gelium, så vare han förbannad” (VII & VIII, 48. SKB s. 184).

Om påvens makt och överhöghet:

”Då det förhåller sig på detta sätt, bör alla undvika att be­fatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättfärdiga grymhet. De bör i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus be­fallt: ’Tag er till vara för falska profeter.’ Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lä­rare (tyska grundtexten: falsche Prediger) såsom en för­bannelse. I 2 Kor. 6 heter det: ’Ha intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?’ Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att inte ta någon befattning med eller för­svara ogudaktighet (tyska grundtexten: unrechte Lehre) och orättfärdig grymhet” (Tract. 41 f. SKB s. 348).

”Ty Paulus föreskriver, att alla biskopar, som antingen själva lär orätt eller försvarar orätt lära och falsk gudstjänst, skall anses som förbannade” (Ordagrant efter den tyska grundtexten, Tract. 72. Jfr SKB s. 352).

Se också Konkordieformeln, Sol. Decl. X, 5–6, SKB s. 652 f!

Vittnesbörd av rätta lärare

Luther i Stora Galaterbrevskommentaren, utläggn. av Gal. 5: 9–12:

Litet surdeg syrar hela degen. Det innehåller en varning, vilken Paulus understryker. Också vi bör stryka under den i dag. Ty sekteristerna, som förnekar Kristi lekamliga när­varo i nattvarden, anklagar nu också oss för att vara strids­lystna, hårda och omedgörliga, som för den enda artikelns skull om sakramentet överger den kristna kärleken och en­dräkten i församlingarna. De säger att vi inte borde lägga sådan vikt vid denna obetydliga artikel. Allra helst som den till på köpet är osäker och inte tillräckligt förklarad av apostlarna och de är eniga med oss i fråga om den kristna lärans övriga artiklar. Därför borde vi släppa all hänsyn till den kristna läran och alla församlingars äktkristna samman­hållning. Med detta skenbart så starka argument gör de oss inte endast illa sedda hos sina egna. De förvillar också många som vill oss väl men menar, att vi av ren envishet eller på grund av någon annan privat nyck har en avvikande mening. Detta är djävulens list, varigenom han försöker fördärva inte bara denna artikel utan hela den kristna läran.

På deras argument svarar vi med Paulus: Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iaktta, hur ett litet fel i början blir stort vid slutet av tankekedjan. Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast kallade att vara hans tjänare. Där­för kan vi inte överge eller förändra en enda prick i läran. Men livet är vårt. Vad livet angår kan därför sakramente­rarna inte fordra något, som vi inte skulle vilja eller t. o. m. böra underkasta oss och medge och fördra. Om bara inte läran och tron äventyras. Ty om läran upprepar vi ständigt Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran måste jämföras med en matematisk punkt. Den är inte delbar. Där kan man var­ken ta bort något eller lägga till något. Men livet liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas …

Vi är beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de bara låter oss behålla läran om tron hel och oskadd. Lovar de inte detta, så kräver de förgäves kärlek av oss. Förbannad är den kärlek, som upprätthålls på bekostnad av trons lära! För läran måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätter Ordets maje­stät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de inte leka med det på detta sätt utan bevisa det den största aktning och tro det utan att säga emot eller tveka. Då skulle de veta, att alla Guds ord är ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla är en enda. Om en enda åsidosätts, går de alla så småningom förlorade. De utgör nämligen ett enda, enhetligt sammanhang

’Den som vållar förvirring bland er, han skall bära sin dom, vem han än må vara’ (5:10). Här sitter Paulus liksom en domare på sitt domaresäte och fördömer de falska apost­larna. Han ger dem det förhatliga namnet förvillare, även om galaterna själva ansåg dem vara synnerligen gudfruktiga lärare, vida bättre än Paulus. Samtidigt vill han göra intryck på galaterna med denna förfärliga dom, där han med sådan säkerhet fördömer de falska apostlarna, så att de måtte fly dem som pesten. Han vill säga: Varför lyssnar ni till dessa farliga människor, som inte undervisar utan endast förvir­rar er? Vad de lär er kan endast förvirra samvetena. Hur stora de än är, skall de därför få sin dom. – Av dessa ord (’vem han än må vara’) framgår tydligt, att de falska apost­larna av skenet att döma varit utmärkta och heliga män. Kanske fanns bland dem någon framstående apostlalär­junge, som hade gott namn om sig och ett stort anseende. Ty det är inte utan skäl som han använder så högtidliga och talande ord. På samma sätt uttrycker han sig kap. 1:8: ’Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad.’ Det råder inget tvivel om, att många i högsta grad tagit anstöt av apostelns våldsamma språk och tänkt: Varför bryter Paulus mot kär­lekens bud’ Varför är han så envis i en så obetydlig ange­lägenhet? Varför uttalar han så förhastat den eviga fördö­melsens dom över dem, som dock är Kristi tjänare likaväl som han själv? – Detta bryr han sig inte om, utan med största visshet och säkerhet förbannar och fördömer han dem, som bryter mot trons lära, hur heliga, lärda och högt ansedda män de än anses vara.

På liknande sätt bannlyser och fördömer vi nu dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakra­ment är osäker, och som våldför sig på Kristi ord vid natt­vardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på alla artik­lar i den kristna läran. Både stora och små (för oss är ingen liten) skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nöd­vändigt. Ty läran är vårt enda ljus. Den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men det kan vi inte utan ren lära och tro. I övrigt skall vi gärna bevara kärleken till och endräkten med dem, som liksom vi tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så långt det beror på oss, skall vi också hålla frid med våra fiender. Vi skall bedja för dem, som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss. Men dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar, kan vi inte hålla frid med.

Paulus lär oss med detta exempel att vara så halsstarriga. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära och tro rätt och kristligt, ansåg hans sak vara både obe­tydlig och fullständigt orättvis. Och ändå säger han utan att tveka, att de skall få sin dom. Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finns synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt. Där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras

Bry er inte om, säger Paulus, att Kristi kors och dess för­argelse är så förfärligt och varar så länge. Detta förhållan­de bör i stället göra er ståndaktiga. Ty så länge det varar, står det väl till med den kristna saken. På det sättet tröstar även Kristus de sina, Matt. 5:11 f: ’Saliga är ni, när män­niskorna för min skull smädar och förföljer er och san­ningslöst säger allt ont om er. Gläd er och fröjda er, ty er lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju också profe­terna, som var före er.’ Kyrkan tillåter inte, att denna glädje tas ifrån henne. Därför skulle jag inte gärna vilja, att påve, biskopar, furstar och svärmeandar vore överens med oss. Sådan endräkt skulle nämligen vara ett säkert tecken på att vi förlorat den rätta läran. Kort sagt, kyrkan måste lida för­följelse, när hon lär evangeliet rent

Om alltså de kristna vill behålla Ordet, får de inte ta an­stöt eller bli förskräckta, om de ser djävulen rasa med lösa tyglar, hela världen råka i uppror, tyranner fara vilt fram och partier uppstå. De skall i stället vara vissa om att detta inte är förskräckliga utan glada tecken, såsom Kristus nyss anfört: ’Gläd er och fröjda er!’ Korsets stötesten får alltså inte röjas ur vägen. Det skulle ske, om vi predikade den gärningsrättfärdighet, som denna världens furste och hans anhängare gärna vill höra. Då skulle vi få en mild djävul, en nådig värld, en blid påve och blida furstar. Men när vi prisar Kristi välgärningar och hans härlighet, så förföljer de oss och berövar oss liv och gods …

Paulus lägger så stor vikt vid den lilla surdegen, att han t. o. m. vågar förbanna de falska apostlarna, fastän de ut­värtes sett har så stort anseende. Alltså får inte heller vi ringakta sådan surdeg i läran. Ty hur liten den än är, blir den, om den bagatelliseras, orsak till att man så småningom förlorar sanningen och frälsningen och förnekar Gud. Ty om Ordet förvanskas, får det till följd att Gud förnekas och hädas. Då finns inte längre något hopp om frälsning. Om däremot vi smädas, förbannas och dödas, så finns fortfa­rande han kvar, som är mäktig att uppväcka oss och befria oss från förbannelse, död och helvete.

Vi skall alltså lära oss att prisa och upphöja Ordets maje­stät och myndighet. Det är nämligen inte något obetydligt, som våra dagars svärmare menar. Nej, en enda prick är större än himmel och jord. Därför tar vi i denna sak abso­lut ingen hänsyn till den kristna kärleken eller endräkten. Vi sätter oss utan vidare på domarsätet. D. v. s. vi fördömer och förbannar alla, som i minsta mån förvanskar Guds ord eller förbryter sig mot dess majestät. Ty ’litet surdeg syrar hela degen’. Men om de lämnar Ordet oantastat och oför­kränkt, är vi inte bara beredda att bevara kärlek och endräkt i vårt förhållande till dem. Då erbjuder vi oss att bli deras trälar och göra allt som kan begäras. I annat fall må de förgås och stötas ned i helvetet. Och inte bara de, utan hela världen med fromma och ogudaktiga, om blott Gud förblir. Om han förblir, finns också liv och frälsning kvar. Och då skall de fromma bestå.

Paulus gör alltså rätt i att fälla den domen, att dessa förvillare är förbannade liksom allt vad de är, lär och gör. Han gör rätt i att önska, att de skall utrotas ur detta livet och särskilt ur kyrkan, d. v. s. att Gud inte skall styra eller ge framgång åt deras lära eller handlingar.”[14]Fritt efter M. Lindströms övers., Pro Fide 1954, s. 408–415.

Friedrich Balduin (1575–1627), teologi professor i Wittenberg, skriver:

”För det tredje skall man inte stärka irrlärarna i deras irrlära, vilket vi gör, om vi tar del i deras gudstjänst. Ty på detta sätt gör de sig den förhoppningen, att vi med tiden kommer att förena oss med dem också i övriga stycken. De kommer att ta vårt gudstjänstbesök som intäkt för att vi därmed betygar att vi skilt oss från dem utan orsak, efter­ som vi i handling godkänner deras gudstjänst.”[15]Treaana de Casibus Conscientiae II, c. 6, cas. 7.

 

C. Alla kristna är vid sin salighet förpliktade att bekänna sig till och hålla sig till renläriga (rättroende) försomlingar och deras renläriga (rättroende) predikanter, där det finns sådana församlingar och predikanter.

Bevis från Guds ord

Herren säger: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min himmelske Fader. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min himmelske Fader” (Matt. 10:32, 33).

Herren säger också: ”Den som skäms för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen skämmas, när han kommer i sin och sin Faders och de he­liga änglarnas härlighet” (Luk. 9:26).

För det tredje skriver aposteln Paulus: ”Om du med din mun bekänner Jesus vara Herren och tror i ditt hjär­ta, att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig. Ty med hjärtat tror man till rättfärdighet, och med munnen bekänner man till salighet” (Rom. 10:9, 10). Så­lunda kan inte den äga den saliggörande tron på Kristus och hans sanning i sitt hjärta, som inte vill bekän­na denna tro med munnen. Följaktligen är varje kristen vid sin salighet förpliktad att offentligt bryta med dem som han vet förfalskar Kristi sanning, och offentligt bekänna sig till och hålla sig till dem som han vet bär vittnesbörd om Kristus och hans oförfalskade sanning.

Guds ord säger också uttryckligen att en kristen skall utöva kyrkogemenskap med dem, som bekänner den rätta tron, och att han måste akta sig för att genom ord eller handling bli orsak till söndring eller uppdelning. Ty så står det skri­vet: ”Jag förmanar er, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i ert tal och att inte låta söndringar finnas bland er. Ni skall vara fullt enade i samma sinne och samma bedömning. Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om er, mina bröder, att tvister har uppstått bland er. Jag menar det, att var och en bland er säger: ’jag håller mig till Paulus’, ’jag till Apollos’, ’jag till Kefas’, ’jag till Kristus’. Är då Kristus delad? Inte har väl Paulus blivit korsfäst för er? Eller har ni blivit döpta i Pauli namn?” (1 Kor. 1:10–13). Vidare: ”Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni också blev kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör er kallelse – en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla” (Ef. 4: 3–6).

Så berättas det om de första kristna, inte bara: ”De höll fast vid apostlarnas lära”, utan också: ”och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna … Alla de som trodde höll sig tillsammans … Och ständigt, var dag, var de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hem­ma i husen bröt de bröd och åt med fröjd och i hjärtats en­fald och lovade Gud” (Apg. 2:42, 44 a, 46).

Vittnesbörd

Abraham Calovius (1612–1686), professor och generalsuper­intendent i Wittenberg, skriver:

”Vi kan inte utan vidare Mila med socinianerna, som står kallsinniga och likgiltiga inför nödvändigheten och nyttan av att söka efter och urskilja den sanna kyrkan … , som vore det på intet vis nödvändigt att lära känna den sanna kyrkan för att ansluta sig till henne … ” Calovius framhåller sedan att bakgrunden till socinianernas uppfattning säkerligen är den, att de inte vill ansluta sig till någon bestämd kyrka och att det enligt deras mening är vars och ens privatsak, vilken kyrka man tillhör. Det är inte att undra på, att de föraktar sakramenten, som endast utskiftas i kyrkan, och att de inte håller dem för ”salighetens medel”. Calovius nämner sedan tio skäl för att man skall hålla sig till den rättroende kyrkan. Bl. a. nämner han Matt. 18:17: ”Säg det till församlingen!” Om man skall kunna bedriva kyrkotukt, så som Herren har befallt, måste man ha en församling att vända sig till, man måste veta var den finns.

 

Tes 9.

För att vinna saligheten är endast gemenskapen med den osynliga kyrkan absolut nödvändig.

”Vi håller nämligen före, att människan blir rättfärdig ge­ nom tron utan laggärningar” (Rom. 3:28). Salig­hetens grund är endast Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse.

Ingen kan förtjäna saligheten genom att hålla Guds bud. Därför får inte saligheten bindas till en viss synlig kyrka. Men den saliggörande tron och gemenskapen med den osynliga, sanna kyr­kan hotas av falsk lära, och medveten olydnad mot Herrens bud kan inte stå samman med en sann tro på Kristus.

* * *

Här måste vi sluta vårt ganska fritt gjorda sammandrag av Walthers sammanställning av den bibliska och lutherska läran om kyrkan. Om någon inte har fått full klarhet genom detta sammandrag, hänvisar vi till den bevisning och de vittnesbörd, som utförligare föreligger i Walthers bok Kirche und Amt (3 uppl. Erlangen 1875, s. 1–173).

Noter

1 Carl Ferdinand Wilhelm Walther (1811–1887) är den främste repre­sentanten för biblisk-luthersk lära och bekännelse under 1800-talet. Med stor kraft och klarhet bekämpade han den tyska rationalismen och bibel­kritiken och satte i dess ställe den rena evangeliska läran. År 1839 emi­grerade han från Tyskland till USA. När Missourisynoden bildades 1847 blev han dess förste president och från 1850 till sin död var han professor i teologi vid Concordia Seminary i St. Louis. Hans teologiska produktion är mycket omfattande och många av hans böcker är alltjämt oöverträffade standardverk.
2 Loci Theologici, de ecclesia § 73
3 Philosophia Sobria, Part. 2, s.!., c. 1., g. 9, p, 129, 130.
4 Theologia Didactio-Polemica, Part. IV, c. 15, Sect. 2.
5 Tyska grundtexten: nach göttlichem Recht schuldig.
6 Ordagrant efter den tyska grundtexten, Tract. 72. SKB s. 352 avviker delvis från grundtexten.
7 Ur utläggning av profeten Joel, kap. 3:17, från år 1545. St. Louis ed. 1880–1910, VI, 1628 f.
8 Kyrkopostillan, andra pred. över evang. 20:e e. Tref. St. L. XI, 1759.
9 Compendium Theologiae Positivae III, 13.2.
10 Skrift om vinkelmässan och prästvigningen från år 1533. St. L. XIX, 1565–66.
11 Centuriar, I, lib. 2, cap. 4, pag. 803. I ed. Basil, I, pag. 392.
12 Examen Concilii Tridentini. p. 222b–223a.
13 Med sekt menas här en religiös gemenskap, stor eller liten, som av­söndrar sig från den bibliska läran t. ex. genom att tillåta att sann och falsk lära blandas.
14 Fritt efter M. Lindströms övers., Pro Fide 1954, s. 408–415.
15 Treaana de Casibus Conscientiae II, c. 6, cas. 7.