Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

 

Med fundamentala läror menas sådana bibliska läror, som utgör själva grunden för den saliggörande tron. Med icke-fundamen­tala läror menas alla andra bibliska läror. Utifrån denna indel­ning av de bibliska lärorna har några fört fram en lära, som är främmande för biblisk och luthersk kristendom. De menar att det är nog för kristen enhet och kyrkogemenskap att vara eniga i de grundläggande lärorna, men att man inte behöver vara enig i de bibliska sanningar som är icke-fundamentala.

Man blandar därvid samman å ena sidan frälsningens grund (Kristi ställföreträdande gottgörelse allena) och frälsningens väg (tron allena), och å andra sidan grundvalen för utövande av kyrkogemenskap. Eller annorlunda uttryckt: man blandar samman grunden för det osynliga broderskapet och grunden för den synliga kyrkogemenskapen. Man kunde också säga: man blandar samman lag och evangelium. Ingen blir salig genom lag­gärningar utan endast genom evangelium. Likväl står det inte en kristen fritt att lyda eller inte lyda Guds bud. En saliggö­rande tro på evangelium kan inte stå sida vid sida med ett med­vetet trots mot något som Herren lär eller befaller.

I Lehre und Wehre bemöter Dr Walther den obibliska läran, att det endast är de fundamentala lärorna som är kyrkoskiljan­de.1)Se Lehre und Wehre 1868, s. 65–70, 100–114, 129–141, 161–169, 201–211, 233–240, 297–305, 318–319. Det finns inga bibliska läror som är ”öppna, inte kyrko­skiljande”. ”Ingen lära som är klart framställd i Guds ord och ingen lära som motsäger Guds klara ord kan vi hålla för och behandla som en öppen fråga. Därvid spelar det ingen roll, om frågan tycks vara eller verkligen är av underordnad art och långt ifrån frälsningslärans centrum” (s. 66). Walther citerar Luther, som bl. a. framhållit: ”De (papisterna) skiljer inte på att synda och att förbli i synd. Att synda skadar inte kyrkan, men att förbli i synden, det är omöjligt” (St L. XIX, 1243).

Med alla bibeltrogna teologer lär Walther, ”att i den rättroende kyrkan får ingen synd mot Guds klara Ord ges ett be­rättigande. Det får inte vara en fri sak i den rättroende kyrkan att avvika från Guds klara ord, det må vara i den minsta punkt, negativt eller positivt, direkt eller indirekt. Varje avvikelse från Guds ord inom den rättroende kyrkan – gällde det så bara ett förnekande av att Bileams åsna talade – kräver ett in­gripande. Och om all undervisning, förmaning, varning, hot och allt visat tålamod visat sig fruktlöst och overksamt för att få personen eller gemenskapen i fråga att överge sin motsägelse av Guds klara ord, kan till slut ingenting annat följa än ute­slutning respektive schism. I Guds ord ser vi att vi är bundna att hålla fast vid detta” (s. 68 f). Därefter citerar och kommen­terar Walther en lång rad bibelord: 5 Mos. 4:2, 12:32, Jes. 8:20, Upp. 22:19, Gal. 5:9, Joh. 10:35, Luk, 24:25, 2 Tim. 3:16, 17, Matt. 5: 18, 19. Skriften säger aldrig: det räcker att hålla fast vid huvudsanningarna, ni behöver inte hålla fast vid allt vad jag har lärt. Tvärtom hänvisar alltid Skriften till allt Guds ord, det Gud har lärt ”i alla stycken”.

”När man hävdar, att också sådana läror, som tydligt finns i Guds ord, kan räknas till öppna frågor, vad är det annat än att hävda: man kan åtminstone få ’dra ifrån’ en del från Guds ord (jfr 5 Mos. 4:2, 12:32), man behöver inte all­ tid gå ’till läran och vittnesbördet’ (jfr Jes. 8:20), ’litet surdeg’ av falsk lära skadar inte (jfr Gal. 5:9) och kan därför tolereras, Skriften kan ibland ‘bli om intet’ (jfr Joh. 10:35), man behöver inte tro precis ‘allt vad profeterna har talat’ (jfr Luk. 24:25), hela Skriften är inte ’nyttig’ (jfr 2 Tim. 3: 16, 17), åtminstone måste det vara tillåtet att ’upphäva’ en hel del i Skriften (jfr Matt. 5:18, 19)? Vad gör man alltså när man i den nya teologins mening accepterar öppna frågor annat än att man motsäger den Helige Ande rakt i ansiktet?” (s. 69).

”Är Bibeln Guds ord, så är alla utsagor som finns där sådant som det höga gudomliga majestätet självt har av­gjort. Är det då inte förskräckligt, när man anser det som den store Guden har avgjort för ännu inte avgjort? Att man, när den store Guden har talat, ger människan frihet att motsäga honom? Att man när den store Guden har av­ givit sitt slutliga utslag, kan tala om att någon skapad va­relse har rätt att komma med en annan bedömning?” (s. 69).

Låt oss också citera något av vad Dr Franz Pieper sammanställt om fundamentala och icke-fundamentala läror.2)Christliche Dogmatik 1, St. Louis 1924, s. 89 ff.

”Självklart kan inte uppdelningen i fundamentala och icke­ fundamentala läror ha syftet att befria från antagandet av vissa läror, som står i Skriften. Det tillkommer ingen män­niska och är i Skriften uttryckligen förbjudet” (s. 89). ”Både de fundamentala och de icke-fundamentala lärorna står i Skriften. Men de förhåller sig på helt olika vis till den saliggörande trons uppkomst. Läran om Kristus utgör fundamentet för denna tro, eftersom den saliggörande tron har Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse som objekt eller är tro på Kristus, Gal. 3:26 … Skriften säger inte, att en människa genom kännedom om Antikrist får syn­dernas förlåtelse och saligheten. … Likväl står också läran om Antikrist inte förgäves i Skriften, utan den tjänar den saliggörande tron på så vis, att den varnar för faror, som genom Antikrists förförelser hotar den kristna tron” ( s. 89 f).

”1. I Skriften ges aldrig tillåtelse åt någon att i något stycke avvika från Guds ord. Tvärtom gäller den ordningen för den kristna kyrkan fram till den yttersta dagen: ’Läran­de dem att hålla allt vad jag har befallt eder!’

2. Varje avvikelse från Kristi och hans apostlars ord betecknas uttryckligen som en stötesten till fall. Den avvi­kelse, som genom Guds särskilda beskydd kan lämna den som först förirrar sig utan skada, är och blir en stötesten för andra, som inte stöter ifrån sig det falska utan uppfattar det efter bokstaven, för det vidare och så anställer ytterli­gare söndring i kyrkan under åberopande av ’fäderna’ …

3. Var och en som sätter en lära i det bibliska vittnes­bördet åt sidan, sätter därmed – även om det sker omed­vetet – hela den kristna kunskapsprincipen i fråga. Ty vi får inte glömma, att alla den kristna lärans artiklar har en gemensam och till sin auktoritet odelbar kunskapsprincip, nämligen den Heliga Skrifts ord” (s. 99 f).

Öppna frågor är ”endast sådana frågor, som den Heliga Skrift själv inte besvarar och eo ipso lämnar öppna” (s. 104). Man har beträtt en falsk väg, när man först gör en bedömning av hur mycket som man tror sig kunna bli enig om och sedan fastslår att det är dessa punkter som är allmänt bindande.

”Därmed blir Kristi ord: ’Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!’ förändrat till att få innebörden: Lär dem att hålla det som man kan uppnå enighet om! Denna skriftvid­riga tanke ligger till grund för de många försök som gjorts att skapa kyrkliga föreningar utan enighet i den kristna läran. Ett exempel på detta har vi i den Evangeliska Allian­sen (sedan 1846) och i den reformerta kyrkan, som alltid visar en benägenhet att förena sig med den lutherska kyr­kan utan att den kräver att läroskillnaderna måste bort” (s. 104).

I ”Brief Statement” (1932) säger Pieper följande om öppna frågor:

”Art. 44. Öppna frågor på den kristna lärans område kan vi kalla sådana frågor, som i den Heliga Skrift antingen inte alls eller inte klart besvaras. Då det inte finns någon fort­bildning eller komplettering av den kristna läran, varken genom enskilda personer eller genom hela kyrkan, utan tvärtom förblivandet vid apostlarnas lära är gudomlig ord­ning och bud (2 Tess. 2:15, Apg. 2:42), så måste öppna frågor förbli öppna frågor. –Läran om kyrkan och äm­betet, om söndagen, om kiliasm (= tusenårsriket) och om antikrist är inte öppna frågor, då Skriften klart har bestämt över dessa läror.”

Noter   [ + ]

1. Se Lehre und Wehre 1868, s. 65–70, 100–114, 129–141, 161–169, 201–211, 233–240, 297–305, 318–319.
2. Christliche Dogmatik 1, St. Louis 1924, s. 89 ff.