På samma sätt som man i strid mot biblisk och luthersk lära har utsträckt kyrkogemenskapen till att omfatta också dem, som tolererar vissa avvikelser från den bibliska läran, har man också utsträckt nattvardsgemenskapen till att omfatta sådana. Man hävdar att ”alla som vill tro på Jesus” är välkomna till nattvards­bordet oberoende av kyrkotillhörighet. Detta praktiserande av ett öppet nattvardsbord visar, hur främmande man blivit för den bibliska och lutherska läran om kyrkogemenskap.

Dr Franz Pieper tar upp frågan ”Vem får delta i Herrens Heliga Nattvard?” i sin Christliche Dogmatik III, s. 443 ff. Vi tror att ett sammandrag av vad Pieper där anför kan vara till nytta:

S. k. ”öppet nattvardsbord” försvaras och praktiseras som be­kant numera inte bara i reformerta kyrkor utan även i sådana som kallar sig lutherska. Man har glömt bort att nattvarden en­dast är avsedd för Kristi lärjungar och att en lärjunge till Kristus bekänner sig till allt Guds ord. Jesus firade den första natt­varden i den slutna kretsen, endast tillsammans med sina lär­jungar. Ingen uppenbar förnekelse fanns bland lärjungarna (Judas hållning var dold). Inte heller i apostlarnas kyrka prak­tiserades ”öppet nattvardsbord”. Luther säger: ”Så gjorde Kris­tus: Predikan höll han i husen för vem som helst, liksom där­ efter apostlarna, så att alla hörde det, både de som trodde och de som inte trodde. Den som tog emot det, tog emot. Så skall också vi göra. Men sakramentet skall man inte lämna ut bland folken i husen. När jag predikar evangelium, vet jag inte vem som tar emot det. Men när det gäller sakramentet, så bör jag vara förvissad om att evangelium blivit mottaget av den som kommer till sakramentet. Därvid får jag inte tvivla på, utan vara viss om, att den som jag ger sakramentet, har fattat evan­gelium och har en rätt tro” (St. L. XI, 615).

Pieper hänvisar i detta sammanhang till Walther (Pastorale, s. 144), som bl. a. framhåller:

”Nattvarden verkar ju inte bara därför att handlingen utförs (ex opere operato). Den är inte som en medicin, som bara behöver intas för att den skall verka. Snarare kan den lik­nas vid en skattkammare, vars skatter bara kan tas, gripas och fasthållas med trons hand. Den som utan tro deltar i nattvarden får helt visst det sanna och hela sakramentet. Han får ju inte bara bröd och vin, utan i, med och under dessa element mottar hans mun helt visst och sant Jesu Kristi lekamen och blod som en dyrbar pant på nåd och förlåtelse. Men han får inte till sin själs frälsning del av välsignelsen, som finns i sakramentet. Ty hur kan en så dyrbar pant hjälpa en människa eller hur kan den tjäna till stadfästelse, om hon inte tror att det är en så dyrbar pant? Och dess­ utom är det ju så, att den som ovärdigt och utan tro deltar i nattvarden, inte bara går miste om nåden som finns däri. Han drar därtill på sig vrede i stället för nåd, död i stället för liv, förbannelse i stället för välsignelse och som Paulus skriver: Han försyndar sig på Herrens lekamen och blod … han äter och dricker en dom över sig (l Kor. 11:27, 29), därigenom att han inte anser det vara Herrens lekamen. Fruktansvärd är den synd som man begår genom att på ett ovärdigt sätt delta i Herrens nattvard. De som säger: ’Man borde glädja sig över att människor stadigt kommer till Herrens nattvard’, de visar bara hur beklaglig deras kunskap om det heliga sakramentet är.”

Inte alla kristna har tillträde till nattvarden, utan

  1. Endast sådana kristna som redan är döpta.
  2. Endast sådana kristna som kan pröva sig själva (1 Kor. 11:28).
  3. Endast sådana kristna som tror på instiftelseorden, som tror på Kristi kropps och blods reala närvaro i nattvarden i, med och under brödet och vinet, och att Kristus skänker dem denna gåva till syndernas förlåtelse.
  4. Endast sådana kristna som först har upphört med en gär­ning som varit till offentlig anstöt. Den som genom ett offentligt, anstötligt syndafall gjort sin kristendom tvivel­aktig inför församlingen, bör möjliggöra för församlingen att bli övertygad om att han nu genom Guds nåd upprättats ur sitt fall, innan han på nytt går till nattvarden. Vidare framgår det av nattvardens väsen och ändamål, att personer som lever i oförsonlighetens synd bör utestängas från bruket av nattvarden.
    Till offentlig anstöt för församlingen hör också att stå i kyrkogemenskap med falska profeter. Eftersom det för alla kristna är förbjudet att hålla sig till sådana lärare, som av­ viker från den apostoliska läran (Rom. 16:17: ”… dra er ifrån dem”), så säger det sig självt, att medlemmar från kyrkor som lär falsk lära (Rom. 16:17: ”… i strid med den lära som ni har undfått … ”), måste överge den irrlärande kyrkan och helt ansluta sig till den sanna läran, innan de kan fira nattvard tillsammans med församlingen. Nattvards­ gemenskap är gemenskap i tron och därför kyrkogemenskap!

Man bör heller inte glömma, att nattvarden innebär en en­skild avlösning. Men den enskilda avlösningen skall vi enligt gudomlig ordning endast tillsäga dem, vilkas botfärdiga sinne­lag, såvitt människor kan bedöma, är oss bekant. Till den obot­färdige skall vi inte säga: ”Du skall leva!”, utan i stället: ”Du måste dö!” (se Hes. 3:17–18). Därför har också Walther rätt, när han i ”Pastorale” (s. 146 f) slår fast, att om en präst prak­tiserar ”öppet nattvardsbord”, då är han ”en otrogen, försumlig och samvetslös själasörjare”. Även Luther varnar för denna för själarna så farliga sammanblandning av lag och evangelium, då han säger: ”Då jag predikar evangelium, vet jag inte vem det träffar, men här bör jag anse, att det har träffat dem som kommer till sakramentet” (St. L. XI, 615). Ännu kraftigare uttrycker Luther det, då han erinrar om vad en trogen predikant skall säga till den obotfärdige, när han förkunnar Guds Ord för honom enskilt: ”Gör bot och gör rätt; om inte, så kan du lika gärna vara utan mig och min avlösning och ensam fara till djävulen, hellre än att du med min avlösning far till djävulen i mitt sällskap och därtill drar mig med utan min skuld, men genom din skuld. Nej, min vän, far du dit, jag stannar här; jag är inte satt till herde för att jag skall fara med var och en till djävulen, utan för att jag skall föra var och en till Gud” (St. L. X, 882).

Det är och förblir fåfängt att försvara ”öppet nattvardsbord” under hänvisning till kärlek, och omsorg om nästan. Saken är ju den, att en sådan praxis strider både mot kärleken till Gud och kärleken till nästan! Den blundar nämligen för Guds ord­ning, att altarets sakrament skall brukas rätt, såsom Skriften föreskriver. En sådan praxis leder också till att nästan begår en synd, när han på ovärdigt sätt mottar sakramentet.

Anmälan till nattvardsgång är en god ordning för en kristen församling. Men prövning före tillträde till nattvarden beror inte på en lag utan endast på själarnas ve och väl. Prövningen inte bara kan utan bör utebli i alla de fall, då prästen har att göra med rättskaffens kristna som är kända för honom. Prästen bör också komma ihåg, att det i synnerhet ifråga om nattvardens bruk finns hos nattvardsgästerna en medfödd lagisk uppfattning. Man menar, att då man i nattvarden tar emot Kristi kropp och blod, så förutsätter det saliga bruket av nattvarden också en särskild grad av egen helighet och en stark tro. Därför visar sig särskilt hos allvarliga kristna, som känner sin stora skröplighet, en benägenhet till att uppskjuta bruket av nattvarden, till dess de känner sig mera brinnande i anden, blivit starkare i tron och gjort sådana framsteg i helgelsen, som tillfredsställer dem själva. Men detta är förvända tankar, som beror på att man glömt bort att nattvarden är ett nådemedel. Visserligen mottar vi i natt­varden Kristi lekamen och blod. Men ändamålet med denna underbara gåva är att räcka oss och tillsäga oss Guds fria nåd, som helt och hållet grundar sig på Kristi ställföreträdande gott­görelse (satisfactio vicaria). Den kräver inte någon värdighet hos oss. Att Kristus tar emot syndare understryker och fram­ häver han i alla nådemedlen och särskilt i sin nattvard. Luther säger: ”Sakramentet är ju instiftat just därför att vi därigenom skall bli tröstade och stärkta. Därför skall du inte på något sätt låta dig drivas därifrån. Om du känner din svaghet, så är det bra. Ty du måste känna din brist” (St. L. XI, 660 f).

Här måste vi sluta vårt sammandrag av Piepers framställning. Det kan tilläggas, att det inte var så länge sedan som anmälan till nattvardsgång och slutet nattvardsbord praktiserades i t. ex. svenska kyrkan. Likaså att lärosamtal föregick nattvardsgemen­skap med andra kyrkor (interkommunion), eftersom enhet i läran (inte bara i fundamentallärorna) betraktades som en för­ utsättning för nattvardsgemenskap. Idag har ekumenismen ge­nomsyrat de flesta kyrkosamfund och svenska kyrkan har nu officiellt fastslagit att nattvard kan firas utan läroenhet, vilket innebär en legalisering av dess praktiserande av ”öppet natt­vardsbord”. Den bibliska och lutherska läran om nattvardsge­menskap är förkastad.