NÅGRA KOMMENTARER TILL 1878 ÅRS KATEKES

Av: Gunnar Edwardsson | Nr 3, 1978 sida 92| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det är i år exakt hundra år sedan Svenska kyrkan beslöt att anta den utveckling och förklaring över Martin Luthers lilla katekes, som ännu i denna dag är officiellt gällande och därför borde vara normativ för dess kateketiska arbete. Mycket har emellertid hänt sedan dess och vad som 1878 ansågs vara i överensstämmelse med evangelisk-luthersk tro och åskådning, det är idag ingenting annat än ängslig och trälbunden övertro. Betydelsen av 1878 års katekesförklaring är idag i Svenska kyrkan mycket liten och för de allra flesta ter sig nog saken så, att den tillhör ett passerat och övervunnet stadium i Svenska kyrkans historia. Svenska kyrkans nutida bekännelse är av annat slag, det kan man lätt övertyga sig om genom att läsa sådana avgörande dokument som t.ex. »Bibelsyn och bibelbruk» och biskop Borgenstiernas katekes »Kyrkans tro för samtidens människor». 

Detta förhållande bör dock inte skyla det faktum att 1878 års katekes verkligen har haft och fortfarande på sina håll äger betydelse. Man kan ju här erinra sig att den faktiskt utgjorde lärobok i kristendomskunskap i folkskolan fram till 1919 och att den uppenbarligen skänkte så pass mycken kristendomskunskap, att den inte kunde stå tillsammans med den framväxande liberala teologien. Och det var den liberala teologien med bergspredikans etik som medel och mål, som ersatte katekesen i skolan och gav kristendomskunskapen ett nytt och annorlunda innehåll – Katekesens betydelse idag är väl främst begränsad till gammalkyrkliga grupper inom Svenska kyrkan, men det har dock inte undgått mig, att ett forum som Svensk Pastoraltidskrift regelbundet publicerar predikoutkast i direkt anslutning till 1878 års katekes. Huruvida dessa verkligen kommer till användning, det framgår dock inte och jag avstår frivilligt att spekulera därom. 

Ser man närmare på den tid i vilken katekesen kom till, så förvånas man över att den kunde bli så bra som den blev, ty svensk universitetsteologi under 1800-talet är bitvis ingen uppbygglig historia, åtminstone inte ur luthersk synvinkel. I dogmatiska läroframställningar från den tiden, där man medvetet tog ställning mot rationalismen och den schleiermacherska teologien, finner man ändock så pass mycket som direkt strider mot en evangelisk-luthersk bekännelse, att det som sagt finns anledning att förvånas att så lite trängt in i katekesförklaringen. Men 1878 års katekes går dock inte helt fri ifrån anklagelsen att ha låtit obibliska och olutherska synpunkter komma till tals i framställningen och jag ska här i denna artikel peka på några – åtminstone som jag ser det – klara belägg för detta. Man kan likväl konstatera, att trots de – ur biblisk synpunkt – många och grova förvillelserna i samtiden, ovanligt få synes ha fått nedslag i 1878 års katekes. Häri ligger dess styrka och förtjänst och ser man den mot bakgrund av sin föregångare, den lindblomska katekesen från 1810, så betecknar den en restaurering av det kyrkliga arvet. Detta överskyler dock inte de påtagliga bristerna och det skadar säkert inte att påpeka att en jämförelse med Svebilii katekes från 1689, inte faller lika väl ut.

Om man vill undersöka huruvida 1878 års katekes verkligen rönt inflytande från sin samtids teologi, kan man lämpligen undersöka just de läropunkter, där en förskjutning och förändring ägde rum under 1800-talet gent emot en tidigare tids teologi och så söka fastställa om också katekesen låter dessa förändringar komma till uttryck. Jag har här för enkelhetens skull låtit framställningen begränsas till tre olika läropunkter, där jag menar inflytelser kan spåras: läran om Kristi utblottelse (kenosisläran), läran om omvändelsen (speciellt läran om människans fria vilja i omvändelsen) och läran om kyrkan (kyrkan = nådemedlen). 

Läran om Kristi utblottelse

Går man till Svebilii katekes för att söka svar på frågan vad som menas med Kristi utblottelse, så ges där ett mycket utförligt och bibliskt svar: 

nr 47 Hwad hafwe wi mer at betrakta i Christo? Hans förnedring och Uphöjelse. 

nr 48 Hwad war Christi förnedring? Det war Christi ringa anseende, som han påskina lät, uti en tjenares skepelse här på jorden, i det han förborgade och icke altid öfwade den guddomliga magt och härlighet, som han efter den menskliga naturen undfått hade: utan ganska sällan uti några underverk, som han gjorde, då det behöfdes och honom behagade. Phil. 2:7, Joh. 2:11. 

nr 49 Huru länge warade det? Alt ifrå hans aflelse och födelse in til hans nederfarande i helwetet. 

nr 50 Hwad är det som hörer til Christi förnedring? Christi aflelse, födelse, (så wida hon war ringa och föraktad) pina, död och begrafning. Item Christi omskärelse, fattigdom, bårtflykt til Egypten, frestelse, förföljelse och mera sådant. 

Det som här hävdas är inget annat än den lutherska läran, byggd på Bibelns klara testimonium. Locus classicus för denna lära är Filipperbrevets 2:5 och följande verser, där det heter: »Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa.» – Det är viktigt att man här lägger märke till att Paulus inte talar om mandomsanammelsen, inkarnationen, och talar om den som en utblottelse. Nej, i stället handlar detta stycket om Jesus Kristus såsom inkarnerad. Hur han, fastän han var Gud och Herre över allting och därför med all rätt kunde framträda i gudomlig skepnad, likväl ödmjukade sig och kom fattig i en tjänares skepelse. Han valde att framträda, inte i ära, makt och härlighet såsom i skepnaden av en Gud, utan såsom fattig och föraktad i skepnaden av en tjänare. Utblottelsen är att han, som är Gud och Herre över allting, framträder såsom en fattig tjänare, men innebär inte att han avlägger sin gudomliga natur eller sina gudomliga egenskaper. Han var Gud av evighet och vad han hade, det behöll han även när han gick här på jorden. Utblottelsen eller förnedringen innebär att han avlägger bruket av sina gudomliga egenskaper, han fördöljer dem, utom vid några få tillfällen. Den gudomliga makt och härlighet som han hade av Fadern från evighet, den lade han med några få undantag av att visa. Vi kan erinra oss några av de tillfällen då hans gudomshärlighet och makt framträder, t.ex. på förklaringsberget, där det heter att hans ansikte förvandlades inför dem. Så också de tillfällen då Jesus gjorde underverk (Vem är då denne, eftersom vindarna och sjön är honom lydiga?), och »så uppenbarade sin härlighet». Även andra exempel kan nämnas såsom när krigsmännen faller till marken i Getsemane och Jesu dop. Här trädde alltså hans gudomsskepnad fram, men huvudsakligen fördolde han den och framträdde inte såsom den Herre han var, utan såsom en fattig tjänare. Han hade inte kommit för att tjänas, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. 

Denna grundsyn ligger bakom förklaringen i Svebilii katekes. Den lindblomska katekesen refererar väsentligen samma resonemang. Går man så till 1878 års katekes, så finner man en annan utformning: 

122 I hwilka tillstånd hafwa wi att betrakta wår Frälsare? I hans förnedring och upphöjelse. Fil 2:6-11. 

123 Hwad hör förnämligast till Kristi förnedring? Till Kristi förnedring hör förnämligast, att han, aflad af den helige Ande, föddes af jungfru Maria, och att han blev pint under Pontius Pilatus, korsfäst och begrafwen. 

Det som skiljer de båda katekesförklaringarna åt är den beskrivning som ges i Svebilii katekes och som helt utelämnats i 1878 års katekes. Följden blir att i 1878, förnedring eller utblottelse sammanfaller med mandomsanammelsen eller inkarnationen, vilket ger en felaktig framställning av läran om utblottelsen. 

Förklaringen till att man 1878 utelämnade den passus i katekesförklaringen, som i Svebilii och Lindbloms katekeser angav utblottelsens väsen, kan väl knappast vara att man ansåg den vara av så ringa vikt att den inte behövde tas med. Förklaringen är, enligt min mening, en annan. Otvivelaktigt har här den i tiden så gängse kenosisläran spelat stor roll. Denna kenosislära eller utblottelselära byggde på flera falska förutsättningar av rationalistisk art. Man tänkte sig nämligen att om en verklig mänsklig utveckling skulle kunna äga rum hos Jesus, så måste samtidigt hans gudomliga egenskaper begränsas och inskränkas. Det gick inte, menade man, att samtidigt tänka sig att en och samma person hade både ett mänskligt begränsat vetande och ett gudomligt allvetande. Således för att kunna vara en verklig människa måste Jesus avlägga gudomliga egenskaper såsom allvetenhet, allestädesnärvaro, allmakt. Därför kom utblottelsen eller kenosis att bli detsamma som avläggandet av de gudomliga egenskaperna, och i själva verket en inskränkning och ett avläggande av den gudomliga naturen. – Denna lära blev mycket allmän i mitten av 1800-talet i Tyskland och hade många företrädare bland konfessionella lutheraner. Här finns många att nämna, t.ex. Thomasius, Gess. Frank. Även i Norden fick denna lära företrädare f.f.a. i den danske biskopen Martensen, vars dogmatik då var lika spridd i Sverige som Auléns nu. – Naturligtvis kan man inte påvisa att 1878 års katekesförklaring i detalj ansluter sig till någon av de olika kenosisteorierna, men utelämnandet av den så viktiga bestämningen av utblottelsens väsen måste enligt min mening ses som ett medvetet ställningstagande.  

Gunnar Edwardsson. s92

(Forts.)