A. EN APOSTELS HERDABREV

Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1978 sida 5| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Av Pauli brev intar 1 och 2 Timoteusbreven och Titus’ brev en särställning i det avseendet, att de är ställda tilL herdar och lärare i församlingen. Dessa brev har därför fått den gemensamma beteckningen »Pastoralbreven» (= herdabreven – pastor = herde).

I sitt första brev till Timoteus säger också Paulus uttryckligen, att hans syfte är att påminna Timoteus om hur lärare och ledare har »att förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste» (1 Tim. 3:15). Här ges apostolisk undervisning om kyrkoherdes (prästs) ämbetsplikt, skulle vi kunna säga. Av brevet framgår (1 Tim. 1:3), att Timoteus tidigare hade blivit ålagd av aposteln att stanna kvar i Efesus för att där bekämpa falska och främmande läror. Detta hans förordnande skulle gälla till dess att aposteln själv kom till församlingen.

I denna sin tjänst får nu den unge läraren Timoteus apostoliskt stöd genom det brev, som Paulus skriver. Som »antites» till »den falskeligen s.k kunskapen» (gnosis) ställer Paulus »vår Herres, Jesu Kristi, sunda ord, d.v.s. den lära, som går ut på gudsfruktan» (1 Tim. 6:3). Mot de gnostiska spekulationerna ställer han tron och gudaktigheten som sammanfattande beteckning för kristen lära och kristet liv. Timoteus manas att i sitt församlingsarbete främja och befordra »Guds hushållning (ordning) i tron». I sina herdabrev ger aposteln en arbetsinstruktion för en herde och lärare i församlingen.

1) En församlingsherde har till uppgift att “rätt dela sanningens ord”

Paulus uppmanar i sitt brev Timoteus att »sträva efter att själv kunna träda fram såsom en som håller provet» och som en som »rätt delar sanningens ord» (2 Tim. 2:15). En sådan »delning» innebär ett skarpt åtskiljande av lag och evangelium. Lagen skall enligt aposteln brukas »lagligt», d.v.s. inom lagens områd (1 Tim. 1:8). Lagen är till för »laglösa och för dem som inte underordnar sig» (1 Tim. 1:9). Paulus ger här en klar undervisning om hur lagen i sitt »första bruk» har till uppgift att tygla den ogudaktiga och syndiga människan.

Evangeliet däremot ställer inga krav utan tillbjuder och framräcker Guds nåd som en fri gåva. Att frälsningen är helt och hållet beroende av Kristi nåd är något som mycket kraftigt inskärpes i dessa brev. Evangeliets ingång i ett människohjärta är ej verkad av människans fria vilja utan beror på »Guds utkorelse och nåd». »Gud har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan efter sitt eget rådslut (egen förutbestämmelse) och sin nåd, den nåd, som redan för evärdliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus» (2 Tim. 1:9). Genom denna lära om utkorelsen av nåd utan förtjänst uppmuntras de i tron svaga att inte förtvivla.

2) En sådan rätt delning av lag och evangelium gjordes ej av “dem som ville vara laglärare” (1 Tim. 1:7)

a) Laglärare upphäver och tillintetgör evangeliet

När en rätt delning av lag och evangelium inte sker, kommer lagen att överskrida gränsen för sitt område och tränga in på evangeliets mark. Men där lagen har trängt in i evangeliet, där har evangeliet blivit »ett annat». Evangeliet har blivit lag. Där detta händer, där är de kristna berövade sin tröst (se härtill 1 Tim. 1:15). Evangeliet var i Efesus och på Kreta hotat av gnostiska villolärare, som gjorde frälsningen ej längre helt beroende av Guds nåd (Tit. 3:4-7) utan av teoretiska spekulationer och asketiska övningar. Genom ett sådant iakttagande av människostadgar hade »somliga» förts bort från det som befordrade »Guds husllållningitron» (1 Tim. 1:4).

b) Laglärare upphäver och tillintetgör lagen

Det var inte endast evangeliet, nåden och tron som förkastats av dessa »laglärare». Dessa hade också förvänt och förvridit den gudomliga lagen, så att de inte fattade, att lagens summa (sammanfattning) och mål var »kärlek av ett rent hjärta» (1 Tim. 1:5).

De falska lärarna i Efesus tycks ha saknat respekt för gudomligt skapade ordningar. De ville »förbjuda äktenskap» (1 Tim. 4:3) och fordrade avhållsamhet från visst slag av mat (1 Tim. 4:3). Av Pauli brev kan vi också sluta oss till att de arbetade för jämställdhet mellan man och kvinna och krävde kvinnas rätt att »uppträda som lärare» i församlingens gudstjänst (1 Tim. 2:9ff).

När Paulus i sitt brev till Timoteus ger en lista på olika slag av syndare är denna »toppad» av dem som »ej underordnar sig» och som därför gör vad ont är (1 Tim. 1:9). Ett sådant ifrågasättande och förnekande av all över- och underordning fick förödande följder för hem och församling, för samhälle och stat. En asketisk gnosticism blev på samma gång libertinistisk (utsvävande). Så kunde t.ex. homosexualiteten ej längre betraktas som »onaturlig», eftersom könsdifferensen betraktades som något som tillhörde den gamla skapelsen och som ett passerat stadium för dem som fått en högre gnosis (kunskap).

Denna tanke på ordningsschemat som passerat och på en »utvidgande nytillämpning av jämlikhetsmotivet» (en sådan åskådning programmatiskt framförd i Bibelkommissionens skrift »Bibelsyn och bibelbruk», s. 142) var då troligen relaterad till föreställningen om »uppståndelsen som redan skedd» (2 Tim. 2:18) och om den tillkommande eonen (tidsåldern) som redan inne. Därmed var då också den gamla världsordningen antikverad och ersatt av en ny, menade gnostikerna.

Om denna falska föreställning att den nya tidsåldern inträtt redan i och med Kristus, säger Odeberg (»Rannsakan» s. 267), att den »utgör en blandning av element från gnosis och fariseismen». Den »vänder upp och ner på något som är centralt i NT, nämligen att Kristus uppstått i denn tidsålder».

Det skall kanske påpekas, att en sådan gnostisk lära om en ny tidsålder som redan kommen med Jesus och den nya eonen (tidsåldern) som redan inträdd, antingen vid hans inkarnation, hans dop eller hans uppståndelse, är allmänt omfattad i modern svensk teologi. Mot en sådan gnostisk åskådning kämpar aposteln, stödd på »vår Herres, Jesu Kristi, sunda ord» (1 Tim. 6:3). Jesus hade ju uttryckligen förklarat, att han inte hade kommit »för att upphäva lagen eller profeterna utan för att fullborda» (Mt. 5:17). Det skall också påpekas, att aposteln i denna brevgrupp vid tre tillfällen använder uttrycket »den nuvarande eonen (tidsåldern)» som benämning för den nuvarande onda tiden. En gnostisk infiltration i församlingen hade skett i Efesus. Denna infiltration måste hejdas. Timoteus uppmanas av Paulus att ej låta skrämma sig av de redan inbrytande villfarelserna utan att själv »bevara sig ren» och försvara »den sunda läran».

3) En församlingsherde har till uppgift att undervisa “i den sunda läran” och att avvisa och vederlägga falsk lära

När aposteln Paulus skriver dessa brev, är det hans avsikt att påminna och uppmuntra Timoteus och Titus i deras tjänst. Genom de gnostiska villolärarnas verksamhet hade »somliga» dragits bort från den sunda lärans enkla sanningar och därmed även från den kristna moralen. Av apostelns andra brev till Timoteus får man också det intrycket, att denne visat en viss feghet och passivitet inför dessa nya och främmande läror (2 Tim. 1:7).

När Paulus därför i dessa brev tar upp frågan om hem och äktenskap, om man och kvinna, om fattig och rik, om stat och överhet, om herre och slav och om herdar och lärare i församlingen, då är hans frontställning klart antignostisk. Gnostikerna ville i varje fall i teorien gå tillbaka till en ordning, som byggde på en gemenskap efter jämlikhetens princip och som de tänkte sig vara den ursprungliga naturordningen, där var och en utan hänsyn till »sina egna och sina närmaste» i hem och församling (1 Tim. 5:8) hade att leva sitt liv i självkärlek (2 Tim. 3:2) – i eget självförverkligande. Mot ett sådant gnostiskt asketiskt och på samma gång libertinistiskt program ställde Paulus Guds vilja och ordning, som han sammanfattade i begreppen gudsfruktan och tro.

Jämställdheten inför Gud var för Paulus en likhet under domen. Men det fanns också en motsvarande jämställdhet i Kristus »på rättfärdiggörelsens plats» (»in loco justificationis»). Denna sanning om lag och nåd illustrerar aposteln genom att hänvisa till sig själv. Han som är den förste (= störste) av syndare har fått barmhärtighet. Som föremål för Kristi överflödande nåd mot syndare anger Paulus sig själv som en förebild för alla, som skulle komma till kristen tro (1 Tim. 1:13ff).

Men en sådan likhet i Kristus – under nåden – var en likhet »i frälsningssaken» (Gal. 3:28. Se härtill Luthers »Stora Galaterbrevskommentar»). Jämlikheten fick ej uppfattas som ett »motiv», som sedan kunde överföras till att gälla också i den gamla skapelsen och dess värld. Paulus är också angelägen att framhålla, att jämlikheten inte heller i den kristna församlingen och dess gudstjänst var av sådan art, att ordningsschemat i fråga om man och kvinna (1 Tim. 2:12) och barn och äldre där skulle vara upphävt. Här gäller apostelns ord om att han inte kan »tillåta» något sådant.

Pauli framställning av »den sunda läran» skulle kunna sammanfattas på följande sätt: Kristet förvaltarskap består i gudsfruktan och tro och ej i ett övergivande av skapelsens ordningar. Augsburgska bekännelsens ord om »evangelium, som väl förkunnar en evig rättfärdighet men som dock ej upplöser stat och familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skall vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek» (art. 16) kan citeras som en sammanfattning av »den sunda läran», som Timoteus och Titus blir påminda om.

Man har undrat över att ordet »lära» förekommer så ofta i pastoralbreven. Av dessa framgår dock, att »det fasta ordet» och »den sunda läran» (Tit. 1:9) är synonyma begrepp. Därmed avses helt enkelt den Heliga Skrift. Man har också funnit det underligt, att Paulus i brev till beprövade lärjungar och förtrogna skulle ha funnit det påkallat att skriva så utförligt om saker, som borde ha varit dem väl kända. [22]

Härtill kan sägas, att Paulus ej så mycket skrivit för att lära som för att påminna och mana och för att göra Timoteus och Titus »skickliga att i sin ordning undervisa andra» (2 Tim. 2:2).

Att denna tjänst skulle innebära ett lidande för evangeliet (2 Tim. 2:3), det erinrar aposteln om. Irrlärarnas verksamhet i församlingarna måste förhindras.

4) En falsk lärare måste utdrivas ur församlingen

Pastors uppgift bestod inte endast i att avvisa och vederlägga falsk lära. Han hade också att tillsammans med församlingen visa ifrån sig »en man som kommer åstad partisöndring» sedan han »en eller två gånger förmanat honom» (Tit. 3:10). Av denna översättning kan läsaren få det intrycket, att det här är fråga om »en bråkstake» i församlingen. Översättningen är därför vilseledande.

Det grekiska ordet »hairesis» (heresi) betyder i vidsträckt mening en filosofisk eller religiös skola eller grupp innefattande denna skolas lära. En sådan betydelse har ordet i Apg., där det appliceras på de kristna (28:22), på nasaréerna (= de kristna) (24:5), på sadducéerna (5:17) och på fariséerna (15:5, 26:5). Ordet står då i pejorativ (förklenande) mening och hänförs till något som betraktas som inte ortodoxt. I Tit. 3:10-11 brukas ordet »hairetikos» (heretiker) av aposteln i hans antignostiska kamp och betyder då falsk lärare, så bedömd utifrån Skriften och apostlarnas undervisning. Ordet »heretiker» står här som beteckning för falsk lärare – en betydelse som ordet sedan har fått behålla i den kristna kyrkans historia. Heresi medförde alltså i urkyrkan uteslutning från församlingen. Det gällde inte bara en villfarande herde och lärare utan också en »heretisk» församlingsmedlem.

5) En lärare skall först prövas innan han träder i församlingens tjänst

När aposteln Paulus säger om »diakonerna» i församlingen, att också dessa skall först prövas och sedan träda in i sin tjänst (1 Tim. 3:10), då är därmed angivet att en sådan prövning självklart skulle komma i fråga vad beträffar församlingens herde och lärare. När Paulus talar om att en sådan skall ha »gott anseende av dem som står utanför» (1 Tim. 3:7), är därmed givet, att han skall äga församlingens förtroende. Ett sådant förtroende fötutsatte, att församlingen tog del i »beprövandet» av läraren.

Av apostelns brev får vi också en klar framställning av de krav, som en församling hade att ställa på sina lärare och ledare. De skulle äga »trons hemlighet i ett rent samvete» (1 Tim. 3:9). De skulle vara »väl skickade att undervisa andra» (2 Tim. 2:2). En lärare borde ej vara »nyomvänd» (1 Tim. 3:6).

Så ger oss Pastoralbreven en god inblick i NT:s lära om det offentliga predikoämbetet. Skall vi rätt förstå, vad Bibeln lär om detta ämbete, måste vi emellertid gå till Skriften i dess helhet. Denna korta utläggning av Pastoralbreven visar också på hur viktigt det är att komma till klarhet över relationen mellan allmänt prästadöme och offentligt predikoämbete.