F. FöRHÅLLANDET MELLAN APOSTLARNAS NATTVARD OCH MÄSSAN I DEN LUTHERSKA KYRKAN

När aposteln Paulus i Korint undervisar om den heliga nattvarden, inleder han denna undervisning med orden: »Ty jag har från Herren mottagit detta, som jag ock har meddelat er» (1 Kor. 11:23). Dessa ord »mottaga» och »meddela» innebar att Paulus från Herren Kristus har fått traditionen och undervisningen om nattvarden, vilken undervisning han sedan meddelar korintierna. Dessa apostelns ord visar på sambandet mellan Kristi nattvard vid den sista aftonmåltiden och »Herrens måltid» sådan den firades i Korint. Här skall emellertid påpekas, att dessa ord »mottaga» och »meddela» också kan användas för att understryka nattvardens karaktär av nådemedel, som överräcks och som mottas. 

Luther talar ofta om apostlarnas mässa och om den enkelhet som kännetecknade denna. I sin skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap» uppställer han som liturgisk princip, att »ju närmare mässan kommer den första mässan av alla, ju mer lik den blir denna, den som Kristus höll vid aftonmåltiden, desto kristligare blir den» (Brilioths övers., s. 54). 

När Luther i detta sammanhang talar om »mässans enkla väsen» och varnar för att »fastna i ståtens mångfaldiga tillbehör», då är hans frågeställning den om förhållandet mellan en rikare utformad liturgi och en enklare. Vad ceremonierna beträffar indelar han dessa i nödvändiga, frivilliga och förkastliga sådana. Motsatsen mellan en enklare mässfirning och en rikare gestaltad sådan är emellertid hos Luther ej absolut. Luther är ej någon »bildstormare», som till varje pris ser den enkla gudstjänsten som den enda möjliga och tänkbara. 

Ordet ceremoni (kyrkobruk) används av honom ej endast i förklenande mening såsom senare blev fallet i pietismen. »Man borde ej anklaga kyrkan, som smyckat mässan med många bruk och ceremonier», säger han (Brilioths övers., s. 55). Karakteristiskt för Luthers framställning är dock fortsättningen: »Men vad vi vill, det är, att ej någon skall förlora mässans enkelhet.» För att rätt förstå det starka sambandet mellan apostlarnas mässa och en rätt mässa i en luthersk kyrka, är det av vikt att ha klart för sig, att Luther mycket klart skiljer mellan det som tillagts till mässan och som han benämner dess »tillbehör» och vad som egentligen hör till mässans substans och väsen. Vad dessa tillägg beträffar skiljer han mellan dåliga, lovvärda och nödvändiga sådana. Det bör påpekas, att Luther med mässa konsekvent förstår testamentets ord och sakramentets bruk. Detta gör, att textläsningen (epistel- och evangelieläsning) i nattvardsgudstjänsten omnämns som tillägg, om också som ett lovvärt sådant. 

Den verkliga motsättningen mellan katolsk mässa och en rätt nattvard blir mycket tydlig, när Luther kommer in på mässoffersläran. När Luther bekämpar denna falska lära, talar han i stor klarhet om nattvardens gåva. Han kan uttrycka sig på följande sätt: »Mässan är enligt sitt väsen egentligen ingenting annat än Kristi ovannämnda ord: ‘Tagen och äten’» (Brilioths övers., s. 37), eller: »Mässan är det gudomliga löftets välgärning, genom prästens hand erbjuden alla människor» (Brilioths övers., s. 53). 

»Prästerna är» – förklarar Luther – »vid sakramentets invigande cch utdelande våra tjänare. Vi frambär inte någon god gärning eller deltar aktivt, utan vi mottar genom dem löftena och tecknet och blir passivt gjorda delaktiga» (Brilioths övers., s. 50). I sin skrift »Von der Winkelmesse und Pfaffweihe» (1533) framhåller Luther, att »varken präst eller kristen gör ett enda sakrament, ej heller den heliga kristna kyrkan» (WA 38, 238). »Vårt ämbete består ej i att göra eller förvandla utan endast i att räcka eller ge» (WA 38, 239). S.E. s49