DEN LUTHERSKA LÄRAN OM UTKORELSEN

| Nr 5, 1978 sida 148| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Utgivarens förord

Många är okunniga om Bibeln och den lutherska bekännelsens lära om Guds barns eviga utkorelse till salighet. Somliga förväxlar utkorelsen med Guds förutvetande. Andra förväxlar utkorelsen med Guds allmänna försoningsverk, hans utstakade frälsningsväg för alla människor och hans allmänna nådevilja. Andra åter menar att Guds utkorelse av dem som blir slutligt saliga har skett under hänsynstagande till dessa människors hållning gentemot Guds nåd (intuitu fidei). Man menar att den oomvända människan genom kallelsen får en förmåga att välja och att det är hon som ytterst avgör sitt eviga väl. Eftersom människan själv är orsak till sin fördömelse, menar man att hon också till en del är orsak till sin omvändelse och salighet. Hur skall man annars med förnuftet kunna förklara att somliga blir omvända och inte andra? (Ty Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst är ju lika för alla!) Man menar därför, att grunden för Guds utkorelsebeslut före världens grundläggning inte uteslutande var Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst, utan dessutom något hos dem som utkorats. 

Fastän dessa meningar direkt strider mot Bibeln och den lutherska bekännelsen, fick de likväl stor spridning, i synnerhet i och med den pietistiska väckelsen. Man var i regel inte klar över, att Luther och efter honom Konkordieformeln fördömde dessa meningar som obibliska. Än idag företräder pietistiska grupper, som säger sig i allt vilja stå för den lutherska läran, uppfattningar om utkorelsen som Konkordieformeln fördömer. Huberianismens villfarelse om en »allmän» utkorelse eller den äldre Melanchtons synergism om någonting hos människan som en »tredje» orsak till utkorelsen och omvändelsen bekänner man sig till (se Biblicum nr 1-2/78, s. 12ff, 3/78, s. 71ff och 5/78, s. 117ff). 

För att alla som bekänner den lutherska läran som biblisk skall bli mera förtrogna med den och bekänna den bibliska läran om »Guds barns eviga utkorelse», följer här nedan ett utförligt sammandrag av den XI:e artikeln i Konkordieformelns andra del (SD XI). Studera denna framställning inte bara en gång utan många gånger! Ty denna läroartikel är »nyttig, hälsosam och trösterik» för de troende. I den framträder det rena evangeliet så klart och ljuvligt, nämligen »att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull blir rättfärdiga och saliga» (43). Den »lär oss även, vilken Guds rätta kyrka är, så att vi icke skall ta anstöt av den falska kyrkans stora anseende, Rom. 9» (50). 

I svensk översättning föreligger texten i »Svenska kyrkans bekännelseskrifter», Pro fide 1957, s. 657-674. För att textens disposition och innehåll skall bli överskådligt och för att var och en skall ha möjlighet att gå till grundtexten och kontrollera vårt sammandrags riktighet, hänvisar vi till de vetenskapliga utgåvornas perikopindelning. SD XI är indelad i 96 perikoper (= mindre stycken). 

Det finns människor som menar, att när väckelseledare, som i mycket varit till välsignelse, lär falskt om utkorelsen, skall man för enighetens skull förtiga det. De som bekänner sig till den lutherska läran som biblisk kan emellertid inte försköna eller dölja förfalskningar. De säger med Konkordieformeln: Vi kan inte »försköna eller dölja förfalskningar av den rena läran» »för timlig freds, ros och enighets skull» (SD XI, 95). Men vi vill så långt det står i vår förmåga »befordra en sådan enighet, genom vilken Guds ära lämnas oförkränkt, intet av det heliga evangeliets gudomliga sanning prisgives och ingen eftergift göres åt minsta villfarelse» (96). 

“Guds barns eviga utkorelse”

1 – 3. Inledning

»Alla må veta, vad som är vår enhälliga lära, tro och bekännelse även om denna artikel» (1). »Man bör inte anse läran om denna artikel, när den framställs med stöd av Guds ord och efter dess förebild, såsom onyttig och onödig» (2). Den heliga Skrift behandlar och framställer den »grundligt på upprepade ställen» (2). Missbruk och missförstånd får inte leda till att »en i Guds ord given lära» åsidosätts eller förkastas (3). 

4 – 24. Vad som menas med Guds eviga utkorelse eller pedestination

Många förväxlar Guds eviga förutvetande med Guds eviga utkorelse. Man måste »noga ge akt på skillnaden mellan Guds eviga förutvetande och hans barns utkorelse till den eviga saligheten» (4). 

Guds förutvetande gäller allt och alla, både goda och onda, men utkorelsen är inte allmän. »Guds eviga utkorelse eller pracdestinatio, dvs Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv ‘förrän världens grund var lagd’, som Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus Jesus och ‘förutbestämt oss till barnaskapet’» (5). 

Det är inte Guds nådiga vilja att det onda sker, fastän Gud av evighet vet om det. Men Gud styr och regerar allt, så att det blir till hans ära »och hans utkorade till frälsning» (6). »Upphovet och grunden till det onda är icke Guds förutvetande… utan djävulens och människornas onda och förvända vilja» (7). »Guds eviga utkorelse däremot» är »på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör» (8). 

Guds utkorelse kan inte slå fel. Alla utkorade blir också slutligt saliga. Vår salighet grundar sig så fast på Guds eviga utkorelse, »att ‘helvetets portar’ (Matt. 16:18) icke förmår någonting däremot, såsom det står skrivet: ‘Ingen skall rycka mina får ur min hand’ (Joh. 10:28). Och åter: ‘Och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv’ (Apg. 13:48)» (8). 

Läran om utkorelsen innebär inte, att man skall spekulera om »Guds fördolda, outgrundliga rådslut» (9), om den eller den är utkorad med en utkorelse, som inte kan ta miste eller hindras eller ändras (10). När man vid sidan av Guds uppenbarade vilja spekulerar över vilka som är utkorade, leder det till obotfärdighet eller förtvivlan (10-11). 

Inför falska inbillningar och tankar, som leder till ångest och förtvivlan, skall du minnas följande: »Allt i Guds ord är framställt för oss, icke därför att vi därigenom skall drivas till förtvivlan, utan därför ‘att vi genom ståndaktighet och den tröst, som skrifterna ger, skall bevara vårt hopp’ (Rom. 15:4)» (12). Därför är det en felaktig användning av läran om Guds eviga utkorelse, om därigenom obotfärdighet eller förtvivlan uppkommer eller befästes (12). 

Skriften framställer läran om Guds eviga utkorelse till salighet 

för att visa oss till Ordet (det är genom Ordet som Gud beslutat frälsa oss, 1 Kor. 1:21), 

för att mana oss till bättring (all den heliga Skrift är nyttig till fostran i rättfärdighet, 2 Tim. 3:16), 

för att hålla oss i gudsfruktan (de utvalda bär frukt, Joh. 15:16, 17, och kan vittna om hur översvinnligt stor Guds kraft är på oss troende, Ef. 1:19f), 

för att stärka tron och göra oss vissa om vår salighet (Ef. 1:9, 13, 14, Joh. 10:27ff, 2 Tess. 2:13-15) (12). 

»När man på ett riktigt och fruktbärande sätt vill tänka på eller tala om den eviga utkorelsen, predestinationen eller Guds barns bestämmelse till det eviga livet, bör man vänja sig att icke spekulera över Guds heliga, förborgade och outgrundliga förutvetande, utan i stället betrakta, hur Guds rådslut, avsikt och ordning i Kristus Jesus, den rätta och sanna ‘livets bok’, uppenbaras för oss genom Ordet» (13). 

Vi skall betrakta vad Ordet lär om »vår frälsning, kallelse, rättfärdig- och saliggörelse». Se Rom. 8:28ff, Ef. 1:4ff och Matt. 22:2-14! (14). Ordet undervisar oss nämligen 1) om den allmänna återlösningen 2) om hur Gud kallar genom nådemedlen 3) om vad Gud uträttar genom evangelium 4) om Guds nådiga vilja mot människorna: han vill göra alla människor troende 5) han vill helga de troende 6) han vill skydda de troende, leda, upprätta, trösta och uppehålla dem 7) han vill stärka och föröka det begynta goda verket och bevara dem intill änden, om de håller sig till Guds ord 8) han vill »slutligen i det eviga livet saliggöra och härliggöra dem, som han utkorat, kallat och rättfärdiggjort» (15-22). 

Guds rådslut, plan och ordning handlar om hur han berett saligheten för alla. Men observera, det är inte allt! Han har »också i nåd tänkt på alla och envar av de utkorade, som genom Kristus skall bli saliga, utvalt dem till salighet och bestämt, att han på det sätt, som nu angivits, genom sin nåd, sina gåvor och sin kraft vill föra dem dithän samt hjälpa, understödja, styrka och uppehålla dem» (23). 

»Detta allt innefattas enligt Skriften i läran om Guds eviga utkorelse till barnaskap och evig salighet» (24).

25 – 33. De troendes visshet 

»Då ju endast de utkorade blir saliga, ‘vilkas namn är skrivna i livets bok’ (Fil. 4:3, Upp. 20:5), hör till den närmare förklaringen och det nyttiga bruket av läran om Guds förutbestämmelse till salighet svar på denna fråga: Hur skall man kunna veta och varav och varigenom skall man kunna igenkänna, vilka de utkorade är, som kan och bör hämta tröst av denna lära?» (25). 

För att få denna visshet skall vi »inte döma efter vårt förnuft eller efter lagen eller något utvärtes sken». Vi skall »inte heller forska i den gudomliga utkorelsens förborgade och dolda djup». För att få denna visshet skall vi »giva akt på Guds uppenbarade vilja» (26). På grundval av Guds uppenbarade vilja är de troende vissa om sin utkorelse. De säger: »Han har kungjort för oss sin viljas hemlighet» (Ef. 1:9). »Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke p.g.a. våra gärningar, utan efter sitt eget beslut och sin nåd» (2 Tim. 1:9). Aposteln säger: »Dem som Gud förut känt (ty. versehen, lat. praedestinavit), utvalt och bestämt, har han ock kallat (Rom. 8:29, 30). Nu kallar Gud icke utan medel, utan genom Ordet» (27). De som alltså genom Ordets kallelse av den helige Ande förts till tro på Herren Jesus, vet att detta under har skett av Guds nåd allena, därför att han av evighet har känt dem som sina egna, utvalt dem och bestämt att föra dem till tro och evig salighet. 

Varför just de har utvalts, kan de inte förklara. Ty »botpredikan såväl som evangeliets löfte är universalis, dvs gäller alla människor, Luk. 24:47» (28). Mot kalvinisternas falska slutsats att försoningen och evangeliets löfte inte gäller alla kan en hel rad bibelställen anföras, t.ex. Joh. 3:16, 1:29, 6:51, 1 Joh. 1:7, 2:2, Matt. 11:28, Rom. 11:32, 2 Petr. 3:9, Joh. 6:40, Mark 16:15. Guds kallelse och nådevilja är allvarligt menad mot alla människor, och inte bara mot de utkorade, så som kalvinisterna lär. Gud »vill genom Ordet verka i dem, som han kallar på det sättet att de upplysas, omvändas och blir saliga». Det är »Guds vilja, att vi skall mottaga Ordet, tro det och efterfölja det» (29). 

Därför beskriver Skriften de utkorade så: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand» (Joh. 10:27f). »De som ‘enligt beslutet’ (Ef, 1:11) blivit förut bestämda till ‘arvslott’ (Ef, 1:11), de hör evangeliet, tror på Kristus, ber och tackar, blir helgade i kärleken, har hopp, ståndaktighet och tröst under korset, Rom. 8, och även om allt detta är mycket svagt hos dem, så hungrar och törstar de dock efter rättfärdigheten, Matt. 5» (30). »Så vittnar Guds Ande med de utkorade, att de är Guds barn, Rom. 8» (31). 

»Vidare betygar den heliga Skrift, att Gud, som har kallat oss, är trofast, så att då han ‘i oss begynt ett gott verk’, han också vill fullborda och uppehålla det intill änden, om vi icke själva vänder oss bort från honom, utan ‘intill änden håller fast vid det som hos oss blivit påbegynt’, vartill han ju har utlovat sin nåd (1 Kor. 1:8, Fil. 1:6, 2 Petr. 3:9, Hebr. 3:14, 6» (32). 

»Denna Guds uppenbarade vilja (att han vill göra oss till troende genom Ordet och att han vill fullborda och uppehålla trons liv intill änden) skall vi flitigt bekymra oss om, den skall vi efterkomma och med den skall vi flitigt umgås, eftersom den helige Ande genom Ordet, varigenom han kallar oss, ger oss nåd, kraft och förmåga därtill» (33). 

Martin Luther ger följande råd: »Bekymra dig först om Kristus och hans evangelium, så att du lär känna din synd och hans nåd. Kämpa sedan mot synden, såsom Paulus från det första till det åttonde kapitlet (i Romarbrevet). Och när du därefter i det åttonde kapitlet kommer i anfäktelse under kors och lidande, så kommer de nionde, tionde och elfte kapitlen att lära dig, hur trösterik utkorelsen är» (33). 

34 – 42. Människans förvända vilja orsaken till föraktet av Ordet och fördömelsen

Att endast få är utvalda (»många är kallade, men få utvalda»), betyder inte att endast få är föremål för en allvarligt menad kallelse (34), så som kalvinisterna menar. Skulle Gud säga ett (att han vill att alla människor skall bli frälsta) men i sitt hjärta mena ett annat, skulle han som är den eviga sanningen motsäga sig själv och göra sig skyldig till den synd, som han bestraffar människorna för (att säga ett men mena något annat) (35). 

Lär man att Gud säger ett men ibland menar något annat, betyder det att vi inte kan lita på Ordet. Ordet blir då inte längre den vissa och trösterika grunden. Vi kan då inte »endast ur Guds ord, varigenom han handlar med oss och kallar oss, hämta insikt och kunskap om hurudan hans vilja mot oss är». Vi kan då inte med visshet tro det som Ordet tillsäger och lovar oss (36). 

Men evangeliets löftesord är säkert och visst. Och Gud har särskilt för varje troende bekräftat det med sakramenten (37). 

Därför behåller vi också den enskilda avlösningen. Vi tror avlösningsorden och vet när vi hör dess ord, att »vi är lika sant försonade med Gud, som om vi hörde en röst från himmelen». Men denna tröst skulle helt och hållet berövas oss, om Gud kanske menar något annat än vad han säger (38). 

Vi vet också av Skriften, »att den helige Ande i det predikade, hörda och betraktade Ordet vill vara säkert närvarande samt därigenom bevisa sin kraft och verkan». De är inte utkorade som föraktar, stöter ifrån sig, smädar och förföljer Guds ord, eller när de hör det, förhärdar sina hjärtan, eller står den helige Ande emot, eller utan att göra bättring framhärdar i synd, eller icke verkligen tror på Kristus. Gud har i sitt rådslut bestämt, »att förhärda, förkasta och fördöma dem, som kallats genom Ordet, men stöter detta ifrån sig och ståndaktigt motstår den helige Ande, som vill verka i dem genom Ordet». Orsaken till deras fördömelse är sålunda helt och hållet deras ihärdiga motstånd och förakt, inte också till en del att Gud inte allvarligt velat deras frälsning. Samtidigt är de utkorades frälsning helt och hållet Guds förtjänst, ty Gud har i sitt rådslut bestämt, att den helige Ande skall genom Ordet kalla, upplysa och omvända de utkorade och göra dem evigt saliga (39-40). 

De flesta föraktar Ordet och vill inte komma till bröllopet. Orsaken till det är inte Guds förutvetande eller predestination utan »människans förvända vilja, som stöter ifrån sig och förvanskar det den helige Andes medel och verktyg, som Gud tillbjuder henne genom Ordet, och motstår den helige Ande, som vill verka i henne genom Ordet, såsom Kristus säger: ‘Hur ofta har jag icke velat församla dig, men du har icke velat’, Matt. 23» (41). 

Men en del som tar emot Ordet med glädje (Luk. 8:13) avfaller ju sedan. Hur kan det komma sig? Svar: Orsaken är inte, »att Gud inte skulle vilja skänka ståndaktighetens nådegåva åt dem, i vilka han ‘begynt ett gott verk’, ty detta strider mot Pauli ord i Fil. 1:6». Orsaken är den, »att de i övermod vänder sig bort från Guds heliga bud, bedrövar och sårar den helige Ande, åter beblandar sig med världens orenhet och pryder sina hjärtan till en boning åt djävulen. Så blir för dem det sista värre än det första. 2 Petr. 2:10, Luk. 11:24, 25, Hebr. 10:26» (42). 

Tillägg: en liknelse, hämtad från C. M. Zorn, Bekehrung und Gnadenwahl, St. Louis 1902, del II, s. 7: 

»Två personer skall om natten ge sig av hem med en stor summa pengar. Vägen är enslig. De har fått höra att rövare ligger på lur och vill beröva dem deras skatt, ja, deras liv. Men det har också sagts dem och blivit dem säkert lovat, att en trofast och stark vän skall gå med dem med en stor beväpnad skara och skall helt säkert föra dem hem. Och se, när de nu börjar sin vandring, så är vännen där, likaså den beväpnade skaran. Mot dem förmår fienderna ingenting. De båda skattbärarna. är trygga. 

Så ger de sig alltså iväg. Deras följeslagare, deras beskyddare går med dem. 

Men nu sker det otroliga, det oförståeliga, att den ene av skattbärarna inte mer vill veta av sin följeslagare och beskyddare utan vill skilja sig ifrån honom och ensam gå vidare. Vad är detta? Har han förlorat förtroendet för sin vän, som lovat honom beskydd och som nu skyddande omger honom med sina skaror? Eller har det blivit honom motbjudande att låta sig ledas och bevakas? Eller menar han i dåraktig förmätenhet att kunna klara sig på egen hand? Vi vet inte svaret. Man talar till honom. Man varnar honom. Man söker stoppa honom. Förgäves. Ingenting hjälper. Han lämnar vännen, han lämnar de beskyddande skarorna, han går sin egen väg. Och – han faller i rövarnas händer och förlorar sin skatt och sitt liv. 

Så går det med den ene. 

Och detta ser den andre på avstånd. 

Än sen? Skall nu denne andre mena, att också han inte går säker? Eftersom den ene av egen dårskap och förmätenhet dukat under, skall därför den andre tänka, att också han kanske skall duka under? Skall den andre säga ungefär så här: ‘Vi ville båda nå hemmet med vår skatt. Båda blev vi lovade beskydd. Och vår vän har verkligen beskyddande åtföljt oss båda med sina skaror. Likväl har den ene av oss förolyckats. Därav följer, att också jag kanske kommer att gå förlorad.’ Skall han säga så? Vore det inte absolut dårskap, om han sa så? Har han inte det trofastaste ord att lita till och vännens välbeväpnade närvaro? Ställs hans säkerhet det allra minsta i fråga därigenom, att denna har störtat sig själv i fördärvet? Ställs den beskyddande vännens trofasthet och makt det allra minsta i fråga därigenom, att denne har föraktat och lämnat den? Nej! Fastän denne har omkommit, så har den andre dock helt och hållet vissheten, den visshet som grundar sig på vännens trofasthet och makt, att han välbehållen skall nå hemmet med sin skatt.» 

Om vi håller oss till vad som är uppenbarat i Guds ord om utkorelsens hemlighet, »är denna lära oss nyttig, hälsosam och trösterik. Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull blir rättfärdiga och saliga. Ty före all tid, innan vi var till, ja, ‘förrän världens grund var lagd’ (Ef. 1:4), då vi icke kunnat göra något gott, har vi ‘enligt Guds beslut’ av nåd i Kristus utvalts till salighet, Rom. 9:11 och 2 Tim. 1:9» (43). 

43 – 51. Läran om utkorelsen är nyttig, hälsosam och trösterik för de troende

»Därigenom tillintetgöras alla falska meningar och villfarelser om vår naturliga viljas förmåga, enär Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och bestämt, att han själv vill med den helige Andes kraft genom Ordet hos oss skapa och verka det, som hör till vår omvändelse» (44). 

‘Den lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han ‘förrän världens grund var lagd’, hållit rådslag därom och ‘i sitt beslut’ bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri. Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh 10» (45). 

»Denna lära skänker oss också i kors och anfäktelse den härliga trösten, att Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och beslutat, att han vill bistå oss i, all nöd, förläna oss tålamod, skänka oss tröst, uppväcka hos oss hopp och giva allt en sådan utgång, att det kan lända oss till salighet» (48). 

»Sammalunda framställer också Paulus i Rom. 8 på ett trösterikt sätt, att Gud i sitt rådslut före all tid bestämt, genom vilket kors och lidande han vill göra var och en av de utvalda till ‘sin Sons avbild’ och att för var och en hans kors skall ‘tjäna honom till det bästa’, emedan de är ‘kallade efter hans rådslut’. Härav drar Paulus den fasta och vissa slutsatsen, att ‘varken bedrövelse eller ångest’, ‘varken död eller liv o.s.v. skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus’» (49). 

»Denna artikel ger oss också ett härligt vittnesbörd om att Guds kyrka skall varaktigt bestå mot alla »helvetetsportar», och lär oss även, vilken Guds rätta kyrka är, så att vi icke skall ta anstöt av den falska kyrkans stora anseende. Rom. 9» (50). 

»Från denna artikel kan man också hämta allvarliga förmaningar och varningar.» Se t.ex. Luk. 7:30, 14:24, Matt. 22:14, Luk. 8:8, 18. »Så kan läran om denna artikel användas på ett nyttigt, trösterikt och saliggörande sätt» (51). 

52 – 64. Det förborgade och det uooenbarade

Man måste noga skilja mellan det som är uppenbarat i Guds ord och det som inte uppenbarats. Det finns mycket när det gäller utkorelsen, »som Gud förtegat och fördolt». Detta skall vi inte söka utforska och grubbla över. »Vi skall hålla oss till det uppenbarade ordet. En sådan erinring är på det högsta av nöden» (52). Ty vår nyfikenhet har mycket större lust att syssla med sådant som Gud inte har uppenbarat för oss i sitt ord (53). 

Gud har före all tid avgjort och han vet, vilka av de kallade som skall tro och vilka som inte skall göra det. Likaså vilka av de omvända som skall bli beståndande och vilka som inte skall det. Likaså vilka av dem som sedan de avfallit, åter skall omvända sig och vilka som skall förhärda sina hjärtan (54). 

Men denna hemlighet har Gud inte uppenbarat utan förbehållit sin egen vishet. Våra tankar skall därför inte forska däri. Vi skall allvarligen hålla oss därifrån, och i stället endast hålla oss till Guds uppenbarade ord, vartill han hänvisar oss (55) 

Gud har också bestämt och vet tid och stund för vars och ens kallelse och omvändelse. Men det har han inte uppenbarat för oss. Han har ålagt oss att vara uthålliga i Ordet och överlåta tid och stund åt Gud. Apg. 1 (56). 

När vi ser den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne medan den andre med lika stor skuld blir omvänd på nytt, skall vi inte spekulera över varför och försöka förklara det som Gud inte uppenbarat (57). (Mot den äldre Melanchtons synergism). 

När det gäller dem som blir förhärdade och fördömda, lär vi känna Guds välförtjänta dom (58). Gud visar genom sådana straff för sina barn hela sitt allvar, »vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är att vi skall leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar eller förkastar oss» (59). 

När vi jämför oss med dem, som av Gud får sin välförtjänta dom p.g.a. sin fientlighet mot Gud, finner vi att vi har förtjänat denna dom lika mycket. Gud låter oss se denna dom, »på det att vi, när vi jämför oss med dem och finner oss lika dem, må så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot ‘barmhärtighetens kärl’». Rom. 9:23, 11:5 (60). »Ty dem, som blir straffade och mottager sina ‘synders lön’, sker ingen orätt. Men de andra, åt vilka Gud ger och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet.» Ingenting hos dem kan förklara att just de utkorats (61). 

Fördärvet är helt och hållet människans eget fel. Omvändelsen och den eviga saligheten är Gud helt och hållet orsaken till (62). Nöjer man sig inte med detta för förnuftet otillfredsställande svar, vill man stiga för högt och passerar då den gräns som Gud utstakat (synergismen). Vi skall i stället med Paulus lägga fingret på munnen (63). 

»Ty att vi i denna artikel icke kan och bör utforska eller utgrunda allt, betygar den store aposteln Paulus. Med stöd av Guds uppenbarade ord talar han väl mycket om denna artikel, men så snart han kommer så långt, att han skulle visa, vad Gud förbehållit sin fördolda visdom av denna hemlighet, tiger han och avbryter tankegången med följande ord: ‘0, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är icke hans domar och hur outrannsakliga hans vägar! Ty vem har lärt känna Herrens sinne’, nämligen utom och utöver vad han för oss uppenbarat i sitt ord» (64). 

65 – 86. Själavårdande påminnelser

Guds eviga utkorelse skall betraktas i Kristus och inte utanför honom eller utan honom (65). 

Den heliga Treenigheten visar människorna till Kristus såsom livets bok, i vilken de bör söka Faderns eviga utkorelse. Den som Fadern vill göra salig, gör han salig endast genom Kristus (66). 

Fadern vill att vi skall göra bättring och tro evangelium. Det är hans vilja att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv (67). 

Fadern vill, att alla människor skall höra denna predikan och komma till Kristus, och dem stöter Kristus icke bort från sig Joh. 6:37 (68). 

För att vi skall komma till Kristus, verkar den helige Ande genom Ordets hörande sann tro, såsom aposteln betygar och säger: Alltså kommer tron av Guds ords hörande, när detta predikas rent och klart (69). 

Den som vill bli salig skall alltså inte möda och plåga sig med spekulationer om Guds hemliga rådslut. Han skall i stället gå till det uppenbarade, till Kristus, som är Guds eviga utkorelse till evigt liv för alla Guds barn. Och Kristus betygar, att Gud vill att alla människor, som är tyngda under syndens börda, skall komma till honom för att bli vederkvickta och saliga (70). 

Enligt Kristi lära bör de lämna livet i synden, tro Kristi löfte och helt och hållet förlita sig på honom. Men då ingen oomvänd människa förmår detta, vill den helige Ande genom Ordet och sakramenten verka i oss bättring och tro (71). 

För att inte avfalla utan förbli i tron intill änden, bör vi anropa Gud om hans nåd, som han lovat oss i det heliga dopet, och icke tvivla, att han enligt sitt löfte ger oss sin nåd, såsom han i Luk. 11:11-13 har lovat (72). 

Då den helige Ande bor i de utvalda, som kommit till tro, och inte är overksam, utan driver Guds barn till lydnad för Guds bud, så bör de troende på samma sätt inte vara overksamma och än mindre motstå Guds Andes drivande, utan öva sig i alla kristna dygder, i all gudsfruktan, ödmjukhet, måttlighet, tålamod och broderskärlek och lägga sig all vinn om att ‘göra sin kallelse och utkorelse fast’ (2 Petr. 1:10) och så bli allt vissare om denna, ju mera de hos sig själva känner Andens kraft och starkhet (73). 

Ty Guds Ande vittnar med de utvalda, att de ‘är Guds barn’, Rom. 8. Och även om man skulle komma i svåra anfäktelset och mena sig ha förlorat Anden, så skall man se bort från vad man finner hos sig själv och med David säga: ‘Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig’ (Ps. 31:23) (74). 

Vår utkorelse till evigt liv grundar sig inte på något hos oss, vår fromhet eller dygd. Grunden är endast Kristi förtjänst ock hans Faders nådiga vilja (75). 

Fadern drager till Kristus genom Ordet och sakramenten. Om vi inte brukar dessa medel, skall vi inte vänta oss att Fadern för oss till Kristus (76). 

Därför skall fattiga syndare lägga sig vinn om att med iver höra Ordet och icke tvivla på att Fadern skall dra dem. Ty den helige Ande vill med sin kraft vara i Ordet och verka genom detsamma. Och detta är Faderns dragande (77). 

Orsaken till att många, som hör Ordet, likväl inte kommer till tro, är inte Guds utan helt och hållet deras eget fel. De står emot den helige Ande, som genom Ordet vill verka i dem (78). 

Aposteln skiljer mellan det verk, som är av Gud, nämligen vår omvändelse och eviga salighet, och det verk, som är av djävulen och människan, nämligen ohörsamheten och den eviga förtappelsen (79). 

»Vredens kärl» (Rom. 9:22) är inte av Gud skapade till vredens kärl (mot kalvinismen). Att de var tillredda till fördärv, därtill har djävulen och människorna, men inte Gud skulden (80). 

Tillredelsen till fördömelsen kommer från djävulen och människan genom synden, men alls icke från Gud, som inte vill att någon människa skall bli förtappad. Gud vill inte syndarens död. 2 Petr. 3:9, Hes. 33:11, 18:23 (81). 

»Barmhärtighetens kärl» däremot har Herren själv »berett till härlighet» (Rom. 9:23). Endast Herren är orsak till deras omvändelse och eviga salighet (mot synergismen). Men de fördömda har tillrett sig själva till fördömelse (82). 

Det är Guds vilja att förhärda och förblinda dem, som framhärdar i obotfärdighet och övermodig synd. Men det är också Guds vilja att alla skall bli frälsta och i nåd uppta alla som gör bättring och tror evangelium (83). 

Sålunda har inte heller Farao gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han blev fördömd och förtappad. Ty Gud »vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skall vända sig till bättring» (2 Petr. 3:9, Hes. 33:11) (84). 

Att Gud förhärdade Farao var Farao själv orsak till, nämligen hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd (85). 

Aposteln hänvisar till Faraos exempel (Rom. 9:17) endast för att därmed visa Guds rättfärdighet, som han uppenbarar över alla, som är obotfärdiga och föraktar hans ord (86). 

87 – 92. Sammanfattning

»Genom denna förklaring av läran om Guds utvalda. barns eviga och saliggörande utkorelse ges åt Gud helt och fullständigt den honom tillkommande äran, att han av idel barmhärtighet i Kristus utan alla våra förtjänster eller goda gärningar gör oss saliga ‘enligt sin viljas beslut’, såsom det heter i Ef. 1: ‘Efter sin viljas behag har han förutbestämt oss till barnaskap hos sig genom Jesus Kristus, sin nåd och härlighet till pris, varmed han har benådat oss i den älskade’» (87). 

»Därför är det falskt och oriktigt att lära, att icke blott Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv (mot synergismen). Ty icke blott innan vi gjort något gott, utan till och med innan vi var födda, har Gud utvalt oss i Kristus, ja, det skedde, ‘förrän världens grund var lagd’. Och ‘på det att Guds utkorelserådslut skulle äga bestånd, varvid det icke skulle bero på någons förtjänstfulla gärningar, utan på dens nåd, som kallar, blev det ordet sagt till henne: Den äldre skall tjäna den yngre.’ Så är ock skrivet: ‘Jakob älskade jag, men Esau hatade jag’. Rom. 9; 1 Mos. 25; Mal. 1» (88). 

Vi skall söka den eviga utkorelsen i Kristus och i hans heliga evangelium. Kristus som är ‘livets bok’ utesluter icke någon botfärdig, utan kallar och inbjuder alla fattiga, betungade och bedrövade syndare till bättring, syndakännedom och tro på Kristus samt utlovar den helige Ande dem till rening och förnyelse (89). 

»Så mottar de bekymrade och anfäktade människorna den allra säkraste tröst, nämligen vissheten om att deras salighet icke är lagd i deras egen hand (mot synergismen) – eljest skulle de mycket lättare än Adam och Eva i paradiset, ja, i varje ögonblick gå miste om den – utan denna deras salighet vilar i Guds nådefulla utkorelse, som han uppenbarat för oss i Kristus, ur vilkens ‘hand ingen skall kunna rycka oss’. Joh. 10:28. 2 Tim. 2:19» (90). 

Framställs denna lära så, att de bekymrade kristna inte där av kan hämta tröst, utan därigenom drivs till förtvivlan, eller de botfärdiga blir säkrare i sitt övermod, är framställningen inte i enlighet med Guds ord utan enligt förnuftet (91). Skriftens undervisning är ju till för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna ger, skall hava hoppet. Rom. 15:4 (92). 

93 – 96. Avslutning

»Vid denna enkla, rätta och nyttiga förklaring, som har en fast, säker grund i Guds uppenbarade vilja, fasthåller vi, och vi undflyr och undviker alla besynnerliga, spetsfundiga frågor och meningsskiften. Vad som står i strid mot denna sanna, enkla, nyttiga förklaring, det förkastar och fördömer vi» (93). 

Vi kan inte »för timlig freds, ros och enighets skull prisgiva något av Guds eviga och oföränderliga sanning (vilket icke heller står i vår makt att göra). En sådan fred och enighet skulle icke heller kunna bestå, då den ju stred mot sanningen och syftade till att undertrycka den. Ännu mindre har vi varit hågade att försköna eller dölja förfalskningar av den rena läran» (95).

»Men vi har en hjärtans lust och håg till en sådan endräkt och är för vår del av hjärtat böjda och benägna att så långt, som i vår förmåga står, befordra en sådan enighet, genom vilken Guds ära lämnas oförkränkt, intet av det heliga evangeliets gudomliga sanning prisgives och ingen eftergift göres åt minsta villfarelse, utan i stället fattiga syndare förs till en rätt, sann bättring, upprättas genom tron, stärks i den nya lydnaden och sålunda uteslutande genom Kristi förtjänst blir rättfärdiga och saliga» (96).