Bön för påven i Oslo Domkirke

| Nr 5, 1978 sida 166| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

När den nye påven Johannes Paulus I insattes i sitt ämbete i Rom, blev han föremål för förbön också i »Den norske kirke», meddelar Vårt Land 4/9.

Under jubileumsgudstjänsten i Oslo Domkirke i anledning av Menighetsfakultetens 70 års jubileum, hade Oslos biskop, dr. theol. Andreas Aarflot, inflikat ett avsnitt i kyrkobönen, där han bad Gud ge den nye påven visdom och kraft till hans tjänst.

Förbönen för påven i den fullsatta Oslo domkirke hade denna ordalydelse: Vi ber också för den nye påven, Johannes Paulus I, som idag insättes i sitt höga ämbete. Ge du honom visdom och kraft, så att han blir en rätt tjänare för den hjord han är satt till att vakta. Utrusta honom med Andens gåvor, så att han kan bli ett redskap för dig till att främja ditt evangelium och föra sanning och rätt fram i denna världen. Hjälp honom, så att hans tjänst kan bidra till att föra kristna samman och din kyrka fram mot den enhet, som du har kallat dina troende vänner till att förverkliga på jorden.

Denna förbön vittnar om stor förvirring, dels i fråga om påvens ämbete, dels i fråga om de kristnas enhet. Ingen bibeltrogen kristen kan bedja för påvens ämbete, däremot för påvens person. Men ofta blandar man samman dessa ting. Ett allvarligt och nödvändigt angrepp på påvens antikristliga ämbete innebär inte ett angrepp på påvens person. Påven är säkerligen en älskvärd människa med många goda egenskaper. Men hans ämbete är Antikrists ämbete. Ty hans ämbete sätter sig över Gud och hans ord, förkastar Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, förkastar att återlösningen, omvändelsen och den eviga saligheten är ett verk av nåden allena, försvarar den vederstyggliga mässoffersläran etc. Den lutberska kyrkan är helt övertygad om, att påvens ämbete är beskrivet i 2 Tess. 2:3-12, att påveämbetet är Antikrist. Ty »vedersakaren» »tar sitt säte i Guds tempel (= i kristenheten) och föregiver sig vara Gud» (2 Tess. 2:4). Allt vad påven lär å ämbetets vägnar (ex cathedra) säges vara Guds lära. Påven gör anspråk på att vara Guds ställföreträdare på jorden, fastän han genom sitt ämbete på det grövsta smädar Kristi förtjänst. Luther skriver:

Detta visar på det kraftigaste, att påven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar, att de kristna icke bli saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och påbjuden av Gud. Detta är detsamma som ‘att sätta sig över Gud och mot Gud’, såsom den helige Paulus säger (2 Tess. 2:4)» (Schmalkaldiska art. II, 10, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957, s. 321).

Att i Oslo domkirke bedja för påvens »höga ämbete» och mena, att påven i detta ämbete kan bli »en rätt tjänare för den hjord han är satt till att vakta», vittnar om den norska kyrkans stora avfall.

Många människor har inte kunnat förstå, hur Luther kan skriva att påven »är summan av all gudlöshet, hädelse, okunnighet, fräckhet, skenhelighet, lögn – med ett ord, det är Satan och hans Antikrist», och samtidigt tala om påvens person på det mest vänliga sätt (se Luthers brev till Leo X, när han översände sin skrift »Om en kristen människas frihet», 1520). Orsaken till detta är, att dessa inte kan skilja på personen och hans lära eller ämbete. Den nye påven synes vara en fin och älskvärd person, men hans ämbete kan därigenom inte ursäktas och försvaras utan måste av varje kristtrogen med all kraft fördömas. Och detta inte av hat till påvens person utan av kärlek och omsorg om hans och alla människors eviga väl.

Jag har tidigare i dessa spalter påtalat denna sak. Den svenske biskopen Ingmar Ström t.ex. är i många avseenden en charmerande person, inte minst genom sin rättframhet och sitt mod. Det kan vara lättare att tycka om honom än dem, som inte talar rent ut. Men likväl måste hans lära fördömas, hans förnekelse av Kristi gudom och lekamliga uppståndelse. Likaså måste vi kraftigt fördöma den synergistiska läran bland många pietister (de må ha varit väckelseledare eller inte), men det betyder inte att dessa personer inte var fina och älskvärda människor. Ett kännetecken på en kristen är att han säger ja till sanningen och nej till lögnen, vem det än gäller. Människofruktan är ett hot mot det andliga livet och den rena läran och skall bekännas som synd mot den ende sanne Guden.

Biskop Aarflot talar i sin förbön också om de kristnas enhet precis som Kyrkornas Världsråds teologer. Han ber att antikrist skall föra de kristna samman till en synlig enhet. Han är främmande för att den synliga kyrkogemenskapen grundar sig på att man är ett i tro, lära och bekännelse. Han tycks vara främmande för att alla sant troende redan nu är lemmar i en enda kyrka. Denna sanna kyrka kan vi inte se, den är en trosartikel (»Vi tror på… en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund»). Det vi kan förnimma, det är bekännelsen, trons frukt (Rom. 10:10). Vill vi stå i gemenskap med den sanna, osynliga kyrkan, skall vi alltså gå dit, där den bibliska bekännelsen ljuder, där Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas. Där vet vi säkert att den sanna, osynliga kyrkan finns. Ty den är född ovanifrån av det rena evangeliet. Men i Oslo domkirke har vi mött en främmande bekännelse, som vi enligt Kristi ord skall fly ifrån (Matt. 7:15, Rom. 16:17). Man blir beklämd, när man tänker på att biskop Aarflot till ganska nyligen var professor vid Menighetsfakulteten i Oslo, alltså rekommenderad och understödd av kristna, som velat bekämpa avfallet från Bibeln och den lutherska bekännelsen!

Påvens begravning

| Nr 5, 1978 sida 168| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

När påven Paulus VI begravdes, gavs världen genom TV en bild av den katolska kyrkans mässofferslära, ämbetssyn och gärningskristendom. Enligt katolsk lära kan mässoffret hjälpa både levande och döda. Och om mer än en biskop konsekrerar nattvardselementen, blir offret ännu effektivare. När nu en hel rad kardinaler i kraft av sin särskilda status genom vigningen tillsammans frambar mässoffret för den döde påvens själ, så skulle det i särskild hög grad befordra hans salighet. Men för att ytterligare minska hans tid i skärselden eller befria honom helt från den, uppmanades inte bara alla trogna katoliker utan också en lång rad helgon att bedja för påvens själ. Stora insatser av människor behövs alltså, för att en människa skall bli salig.

Enligt katolsk lära är det ytterst få kristna som slipper skärselden helt och som t.o.m. har presterat flera goda gärningar än vad som krävdes. Vi får vänta och se, om påven Paulus VI kan förklaras som ett sådant helgon, som t.o.m. hade »överloppsgärningar», som sedan av kyrkan kan utdelas till behövande och förtjänta människor. De flesta kristna kommer efter döden till skärseldens rening för en ganska lång tid, men genom mässoffret och helgonens och de efterlevandes böner kan denna tid förkortas. Någon frälsningsvisshet kunde man inte tala om ens vid påvens begravning. Nej, hur skulle den katolska kyrkan kunna göra det, när saligheten inte uteslutande grundar sig på Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men kardinalerna, alla trogna katoliker och helgonen gjorde sitt yttersta för att påven skulle få en relativt kort tid i skärselden och om möjligt slippa den helt.

»Låt er inte vilseföras av allehanda främmande läror. Ty det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom offermåltider; de som har befattat sig med sådant har inte haft något gagn därav» (Hebr. 13:9).

Moder vår

| Nr 5, 1978 sida 169| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under rubriken »Moder vår» läser vi följande i DN 18/9:

Gud är mer mor än far. Orden är, häpnadsväckande nog, den nye påvens, i ett tal han höll med anledning av Camp David-mötet om Mellanöstern mellan Carter, Sadat och Begin.

Vi vet att Gud alltid har sina ögon öppna för oss, även om det tycks oss bli natt. Gud är fader. Men än mer moder. Han vill oss alla bara gott, sa påven.

En revolutionerande försäkran, revolutionerande för hela den katolska kulturen, skriver italienska tidningar.

I mänsklighetens svåraste stunder är katolikernas Gud alltså mest en moder. Det revolutionerande ligger i att det kvinnliga inte längre ligger bara i Jungfru Maria-rollen, den understödjande birollen, utan att kvinnan-modern är en jämställd del i gudsbegreppet, tilldelas en direkt, aktiv roll.

Metropoliten Nikodim död

| Nr 5, 1978 sida 170| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Den ryska kyrkans »utrikesminister» var i Rom både när den förre påven begravdes och den nye installerades, berättar Katolsk Kyrkotidning 22/9.

Han uttalade sig ytterst positivt om Paulus och sade sig ha stora förväntningar på den nye påven. Nikodim mottogs av Johannes Paulus dagarna efter invigningen men fick ett hjärtslag och dog i påvens bibliotek mitt under audiensen.

Sedan detta skrivits meddelas den 29/9 att också påven Johannes Paulus I fått hjärtslag och avlidit.

Ekumenisk orientering

| Nr 5, 1978 sida 170| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Vilken är den rätta modellen för enhet? Den frågan diskuterades vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Dar-es-Salaam sommaren 1977. Många förespråkade modellen »försonad mångfald». Den nye Oslo-biskopen Andreas Aarflot (tidigare prof. vid Menighetsfakulteten i Oslo) spelade en betydande roll i arbetet mot en enhet, som bevarar »konfessionell pluralitet», dvs en enhet, som inte behöver vara en enhet i samma tro, lära och bekännelse. Denna modell synes föra samtalen mellan s.k. lutheraner och romerska katoliker framåt.

En livlig diskussion pågår om huruvida katolikerna skall kunna erkänna Augsburgska bekännelsen. En hel bok med de viktigaste inläggen i denna diskussion föreligger nu: H. Meyer-H. J. Mund (Hrsg.), Katholische Anerkennung des Augsburgischen Bekenntnisses (1977). Tanken är, att ett erkännande på något sätt kan sammankopplas med 450-årsminnet år 1980 av bekännelsens tillkomst. »Frågan kvarstår, vilken tolkning av bekännelsen som ligger bakom ett sådant erkännande. Kan lutherska kyrkor godkänna en fri romersk-katolsk tolkning av Augustana?- (Lars Thunberg i Svensk Kyrkotidning 21/9).

Vad modellen »försonad mångfald» konkret innebär belyses av den »kyrkogemenskap», som upprättats i Europa mellan lutheraner och reformerta på grundval av den s.k. Leuenberg-konkordin av 1973. »Karakteristiskt för denna är ju, att de bägge konfessionerna behåller sina egna bekännelseskrifter, medan de ömsesidiga lärofördömandena förklarats icke längre giltiga» (Thunberg i SKT). Man tycks inte förstå, att ett ja till sanningen och ett nej till lögnen hör intimt samman. Upphäver man sitt nej till lögnen, går också bekännelsen till sanningen förlorad. En luthersk bekännelsekyrka avvisar modellen »försonad mångfald» med Konkordieformelns ord:

För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grundad och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott rätt driva den rena sunda läran, utan även tillbakavisa dem, som motsäga den och lära annorlunda. 1 Tim. 3, Tit. 1. Ty trogna herdar böra, såsom Luther säger, dels föra sina får på bete och föda dem, dels skydda dem för ulvarna, så att de taga sig till vara för främmande röster, Joh. 10, och skilja det kostbara från det värdelösa, Jer. 15» (SKB s. 545, SD förordet, 14).

Den moderna ekumeniken drivs mycket förvirrat, och skälet till det är att man är främmande för den biblisk-lutherska läran om en rätt kyrkogemenskap. Vi vill därför återigen rekommendera ett studium av Biblicums handbok i denna fråga: »Kyrkogemelnskap – vad säger Bibeln?» (Biblicum 1977).

Sekt eller kyrka?

| Nr 5, 1978 sida 171| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under rubriken »Sekt eller kyrka?» klargör G. A. Danell helt riktigt i Nya Väktaren nr 9/78, att en sekt är en sådan kyrka, stor eller liten, som avsöndrar sig från Guds ord och försvarar obiblisk lära. Följaktligen måste Danell dra följande slutsats om svenska kyrkan: »Hon är inte längre kyrka utan en sekt.»

Danell avvisar också »samexistensens fredliga väg» under hänvisning till 2 Kor. 6:14-16 och fortsätter:

För hårda ord, säger någon. Så illa står det väl ändå inte till! Vi svarar: jo, så illa står det verkligen till i den svenska kyrkan. Den sekulariserade, avkristnade människans tyckande och krav är nu kyrkans högsta rättesnöre, hennes avgud.

Danell tycks nu vara tillbaka vid den ståndpunkt, som han företrädde vid Stiftelsen Biblicums tillkomst och första tid (se Biblicum 4-5/72). Danell slutar sin artikel om »sekt eller kyrka» med att be Herren Gud bevara oss för sekten. Men alltjämt är det oklart om Danell vill ta konsekvenserna av detta och också i handling bekänna, vad han bekänner i ord. På något sätt tycks han, samtidigt som han ber Gud bevara oss från sekten, vilja tillhöra den.