INFÖR EN SKVALLRARE BOR MAN SJUNGA UT ORDENTLIGT

| Nr 1-2, 1978 sida 48| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I sin Stora Katekes visar Martin Luther, hur allvarligt Skriften ser på förtalare och skvallrare. Han framhåller att »Gud förbjuder var och en att tala illa om en annan, även om denne är skyldig och man väl vet det; men ännu mera om man icke vet det, utan blott bygger på andras utsagor». »Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig. Ty heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna» (SKB s. 430).

Om nu någon menar att hans skvaller är »rena sanningen», så uppmanar Luther honom att offentligen styrka det inför domstol. Kan man inte offentligen styrka och bevisa det »inför behöriga personer», så skall man hålla munnen. »Ty om du för det vidare, så står du som en lögnare, även om det är sant, alldenstund du icke kan bevisa det, och du handlar dessutom såsom en usling, ty man skall icke taga ifrån någon hans goda namn och rykte, om han icke redan förlorat det genom laga dom. Falskt vittnesbörd kallas sålunda allt, som man icke vederbörligen kan bestyrka. Vad som därför icke genom tillräcklig bevisning är bekant skall ingen yppa eller utgiva för sanning» (SKB s. 430).

Inför dessa ord borde nu Nya Väktaren rodna av blygsel. I nummer efter nummer framträder Nya Väktaren som »en skvallrare, som utskriker och förtalar» Biblicum utan bevisning och laga dom. Vi säger med Luther: »Min vän, förstår du nu, var skon klämmer! Tilltror du dig icke att stå för saken och svara för den inför behöriga personer, så håll också munnen!… Du handlar dessutom såsom en usling, ty man skall icke taga ifrån någon hans goda namn och rykte, om han icke redan förlorat det genom laga dom» (SKB s. 430).