Kyrka-stat

| Nr 1-2, 1978 sida 57| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Efter tjugo års diskussioner och oavbrutna utredningar presenterades den 19 jan. ett förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. De förändringar som föreslås är ganska blygsamma. Kyrkan skiljes inte ifrån staten men föreslås få en friare ställning gentemot staten. En demokratisk folkkyrka är vad man vill slå vakt om.

Hur blir det då med medlemskapet i folkkyrkan?

Skånska Dagbladet 20/1 skriver:

På kort sikt blir det säkert små förändringar i medlemsantalet, eftersom de som är medlemmar 1984, då relationsförändringarna föreslås träda i kraft, kommer att kvarstå, om de inte begär utträde. Men för att bli medlem i framtiden skall enligt förslaget dopet utgöra grunden. Barn, som inte döps, kan anmälas som medlemmar, men en sådan anmälan måste bekräftas genom dop före 18 års ålder.

Hur blir det med beskattningsrätten och folkkyrkans egendom? G-P 20/1 skriver:

Utredarna förefaller ha varit mycket positivt inställda till kyrkan. Kyrkliga beskattningsrätten får fortsätta (om än i något ändrad form). Kyrkan får också behålla sin egendom.

Hur blir det med folkkyrkans högsta beslutande organ? Smålands-Posten 20/1 skriver:

I organisatoriskt hänseende är den intressantaste nyheten tillkomsten av en dubbel central kyrkomyndighet av hög dignitet: ett reformerat kyrkomöte plus en kyrkostyrelse. Med stor sannolikhet får kyrkostyrelsen, med ärkebiskopen som ordförande, betydande makt. Den decentraliserade stiftskyrkan, sådan den fungerat genom sekler och där ärkebiskopen bara är »primus inter pares» (främst bland likar), blir i praktiken ersatt av ett organ uppbyggt ungefär som en riksomfattande profan organisation med en riksstyrelse, distriktsstyrelser och lokalstyrelser.

Det nu framlagda förslaget skall ut på remiss till den 30 juni. Sedan avser regeringen att lägga en proposition i ärendet under våren 1979, »varpå den friare statskyrkan skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1984» (G-P 20/1) »Om förslaget går igenom kommer det att betyda mycket positivt för ekumeniken», förklarar ärkebiskopen i Dagen 20/1.

Medlemskapet i Svenska kyrkan

| Nr 1-2, 1978 sida 58| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I Sydsvenska Dagbladet 8/1 tar en av de lärde i Lund, prof. Birger Bergh, upp frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan. Vi saxar:

För att vara medlem i dagens Svenska kyrka krävs inte mycket, men i alla fall något: man måste vara född. Många tror att man först i och med dopet tas upp i kyrkan, men det är inte riktigt. Varje svensk medborgare som föds registreras automatiskt som medlem, under förutsättning att någon av föräldrarna är medlem (i vissa fall modern). När de odöpta barnen så småningom själva blir föräldrar, registreras också deras barn som medlemmar, d.v.s. om bara en eller ingen av föräldrarna har lämnat kyrkan vid det laget. Säkert finns det medlemmar av Svenska kyrkan som inte har en aning om sitt medlemskap; också deras barn blir automatiskt medlemmar.

Man kan alltså konstatera att Svenska kyrkan har unikt låga krav på inträdesmeriter: det räcker att vara född.

Samfundstillhörigheten i Svenska kyrkan är m.a.o. inte religiöst grundad, men självfallet vore det felaktigt att därav dra slutsatsen att det inte skulle finnas kristna medlemmar i Svenska kyrkan. I det avseendet är kyrkan jämförbar med religiöst indifferenta föreningar. Medlemskap i t.ex. Svenska sällskapshundklubben är, såvitt bekant, aldrig religiöst motiverat, men medlemmarna kan ju vara kristna för det, och i lika stor utsträckning som medlemmarna i Svenska kyrkan. [3]

Den viktiga principiella skillnaden mellan Svenska sällskapshundklubben (en sådan finns) och Svenska kyrkan är att medlemskap i den förra förutsätter dokumenterat intresse för något, nämligen hundar, medan medlemskap i den senare förutsätter att man är född och att medlemskapet inte aktivt har sagts upp (av medlemmen eller hans föräldrar). Om en medlem av Svenska kyrkan är kristen, är han det på någon annan definitionsmässig grund än att han är medlem av Svenska kyrkan.

Enligt Bibeln består en kyrka av människor, som genom evangelium i Ord och Sakrament kallats ut ur mörkret och förts in i ljuset, in i Kristi nåderike. Som en frukt av deras tro bekänner de samfällt den bibliska läran. Det kan också finnas medlemmar som, utan att ha tron, efterapar den bibliska bekännelsen. Endast Gud vet vilka dessa hycklare är. Men alla kyrkans medlemmar står för den bibliska läran och bekännelsen. Så är det alltså inte när det gäller Svenska kyrkan.

Den som anser att varje tal om Jesu uppståndelse bara är uttryck för önskedrömmar och fromma fantasier kan utan hinder av biskop Ströms i och för sig skickligt skrivna konfirmandbok »Kom och se» betrakta sig som kristen. [7]

Om det nu finns någon den Svenska kyrkans teologi, tycks den bärande idén vara den att trons innehåll inte på någon punkt kan förståndsmässigt fixeras. Paulus framstår i detta ljus som den verklige hysterikern (se särskilt 1 Kor. 15). Alla är väl kristna bara man är snäll, eller i varje fall tycker att man bör vara det. [8]

Men om nu Svenska kyrkan menar att kristendomen blott och bart är en fråga om moral, då bör den på något sätt klargöra detta och officiellt ta avstånd från trosbekännelsens i sanning häpnadsväckande utsagor.

Ja, visst är det förvirrande, när Svenska kyrkan kallas för evangelisk-luthersk, fastän den så litet frågar efter och praktiserar denna bekännelse.

Man kan mot denna bakgrund inte förvåna sig över att en del troende medlemmar lämnar Svenska kyrkan för att i stället inträda i något bekännelsesamfund… Det är deras kristna övertygelse som får dem att fly.

För vilka är det då meningsfullt att lämna Svenska kyrkan? Först och främst för de troende. Därnäst för dem som vill behålla 70 % av kyrkoskatten. Men vad skall då de göra, som inte är troende och som inte frågar efter dessa pengar? Kan det vara meningsfullt för dem att utträda?

Om Svenska kyrkan, med hänsyn till dels tillhörighetsgrunden, dels frånvaron av identifierbart läroinnehåll, näppeligen kan göra anspråk på att kallas ett kristet religiöst samfund, kan det inte utan vidare anses ha någon religiös relevans att begära sitt utträde. Att lämna kyrkan förutsätter i det perspektivet ungefär samma religiösa heroism som att begära sitt utträde ur telefonkatalogen, detta till skillnad från att gå in i ett bekännelsesamfund… Om någon lämnar Svenska kyrkan med motiveringen att han inte är kristen, bidrar han otvivelaktigt till vidmakthållandet av den felaktiga föreställningen att Svenska kyrkans medlemmar är kristna.

Prof. Bergh kommer till sist in på kyrkoledningens hittillsvarande linje i kyrka-stat-frågan. Man kan inte frigöra sig från det intrycket, skriver han, att den

dikterats av att man vill nå maximal ekonomisk fördel av tröghetslagen, d.v.s. ett sekulariserat folks bristande intresse för kyrkan och därav följande blygsamma utträdessiffror.

Men då får också Svenska kyrkan finna sig i att betraktas som ett samfund som endast troende kristna kan finna det verkligt meningsfullt att utträda ur.

Den besynnerliga »folkkyrkan»

| Nr 1-2, 1978 sida 60| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I SDS 1/2 återkommer prof. Bergh med ytterligare en intressant artikel om »Den besynnerliga ‘folkkyrkan’», detta som svar på genmälen mot hans förra artikel, bl.a. från domprost Gunnar Helander.

Gunnar Helander påstår sig aldrig ha hört talas om att någon har lämnat Svenska kyrkan »av religiösa skäl, därför att kyrkan inte har en fast lära» (SDS 20.1). Om man vågar utgå från att domprosten inte skämtar, har han alltså inte hört talas om att flera av hans prästkolleger av just sådana skäl lämnat Svenska kyrkan för att gå in i en fri luthersk bekännelsekyrka. Avhoppen började 1973 och redan följande år bildades Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige.

Prof. Bergh återkommer sedan till Svenska kyrkans kristna profil och trovärdighet:

Jag efterlyste en kristen profilering av Svenska kyrkan som skall göra det meningsfullt att utträda också för en icke-kristen. Så länge kyrkan inte officiellt tar avstånd från kristendomstolkningar som är oförenliga med den lära hon kallar sin, kan hon självfallet inte göra anspråk på trovärdighet. Medlemskapet riskerar då att för den enskilde medlemmen bli i religiöst hänseende likgiltigt. Detta synsätt stämmer ju också ganska väl med det i och för sig förbluffande faktum att många medlemmar i Svenska kyrkan samtidigt är medlemmar i något fristående kristet samfund… Om man kritiklöst utgår från samfundsstatistik, finns det fler kristna än människor i detta land.

Prof. Berghs kritiker synes vara helt främmande för Bibelns och den lutherska bekännelsens lära om kyrkan. De som gäller för att vara »teologer» behöver teologisk grundutbildning, och den ges här av en icke-teolog på ett utmärkt sätt:

Det är nämligen mycket svårt att förstå hur man får folkkyrkotanken i dess moderna svenska utformning att gå ihop med de av exempelvis Inge Löfström åberopade bekännelseskrifterna. I en av dessa sägs ju helt burdust, att ett barn på sju år vet att kyrkan är ett samfund av troende, i en annan förutsätts klart och tydligt uteslutning av medlemmar under vissa villkor, andra textställen att förtiga… Sällan tolkades den gudomliga nåden på ett så ekonomiskt fördelaktigt sätt som har skett på sista tiden av Svenska kyrkans folkkyrkoideologer.

Troende människor kan inte annat än instämma i prof. Berghs upplysande artiklar.

Ärkebiskopens syn på en »evangelisk kyrka».

| Nr 1-2, 1978 sida 61| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I en insändare i UNT 28/1 skriver ärkebiskopen, att biskoparna vill hävda

den åsiktsfrihet för den enskilde, som är så väsentlig både för en demokrati och en evangelisk kyrka. I vår kyrka har det alltid inom bekännelsens vida ram varit högt i tak för olika meningar.

Det är säkert riktigt att det i Svenska kyrkan sedan länge »varit högt i tak för olika meningar». Något krav på full bekännelsetrohet hos alla präster och medlemmar har inte kunnat upprätthållas. Den uppsjö på obibliska åsikter och läror, som finns hos Sveriges medborgare i allmänhet, finns också hos Svenska kyrkans medlemmar.

Men ärkebiskopens bruk av orden »evangelisk kyrka» och »bekännelsens vida ram» kräver en rättelse. Med »evangelisk kyrka» menas i egentlig mening en kyrka, som omfattar »den evangeliska läran», d.v.s. de lutherska bekännelseskrifternas lära. En sådan kyrka kännetecknas inte av att motstridiga läror tolereras. Tvärtom kräver en evangelisk-luthersk kyrka, att man »är ense med varandra i läran och alla dess artiklar och i de heliga sakramentens rätta bruk» (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s. 657).

En »evangelisk kyrka» tolererar inga obibliska läror, ingenting som strider mot hennes evangelisk-lutherska bekännelse. Det är alltså något helt annat än »åsiktsfrihet» och »högt i tak för olika meningar» när det gäller bibliska lärofrågor. Bekännelsens »ram» är inte »vid» i den meningen, att den ger utrymme för motstridiga meningar i bibliska ämnen.

En kyrka som bekänner »den evangeliska läran» kan inte försvara en sådan kyrkogemenskap och ekumenik, som Svenska kyrkan praktiserar. Se boken »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?» (Biblicum 1977). De lutherska bekännelseskrifterna utgör ett hinder för en kyrkogemenskap med dem, som inte omfattar den bibliska läran i »alla dess artiklar». Det är t.ex. en orimlighet för en »evangelisk kyrka» att rymma både kvinnoprästmotståndare och förespråkare för kvinnliga präster. Likaså innebär bekännelsens ord om »de heliga sakramentens rätta bruk» att nattvardsgemenskap med dem, som inte bekänner den lutherska läran om realpresensen (t.ex. Svenska Missionsförbundet), inte kan komma ifråga för en evangelisk kyrka.

Därmed har vi också bevisat att Svenska kyrkan inte är en evangelisk-luthersk kyrka i egentlig mening.

»Kvinnostriden förgiftar kyrkan»

| Nr 1-2, 1978 sida 62| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Biskop Ingmar Ström gick till hårt angrepp mot kvinnoprästmotståndarna i sin högmässopredikan i Storkyrkan i Stockholm på nyårsdagen. Att det är Ströms liberalteologiska bibelsyn som är en förutsättning för hans accepterande av kvinnliga präster framgick tydligt av hans predikan. Vi citerar enligt DN:s referat 2/1:

På Bibelns tid var kvinnan i allt underordnad mannen. Det finns gott om ord i Nya testamentet som talar om kvinnans underordnande till mannen. Skall kyrkan följa med sin tid måste kyrkan lämna sin bundenhet till Bibeln. Det där var tidsbestämt, måste vi säga, nu vet vi bättre, det kan inte gälla nu.

Ström medger alltså att »kyrkan måste lämna sin bundenhet till Bibeln», om kvinnliga präster skall kunna accepteras. Svenska kyrkan har också många gånger visat, att den har lämnat sin bundenhet till Bibeln. Det skedde bl.a. vid kyrkomötet 1958.

Där beslöts – med stor majoritet – att det är förenligt med evangelisk-luthersk bibelsyn att viga kvinnor till präster. Men i en klausul (den s.k. samvetsklausulen) skrevs att ingen skulle tvingas att viga en kvinnlig präst (SvD 4/1).

Oro för att statskyrkan spricker

| Nr 1-2, 1978 sida 63| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Biskop Ströms nyårspredikan resulterade i en häftig tidningsdebatt och bekymmer ända upp i regeringen, eftersom den har högsta ansvaret för statskyrkan. »Johannes Antonsson (kommunministern) är mycket bekymrad – och bedrövad – av den senaste utvecklingen i kvinnoprästfrågan», skrev SvD 4/1. På tidningens fråga »vilka politiskt konkreta åtgärder» ministern kunde vidta, svarade han: [0]

I första hand är det ju en inomkyrklig strid, men vi har ju faktiskt en statskyrka och därmed har staten också ett ansvar. Jag är själv beredd att ta initiativ för att finna någon form av lösning – en kodex, någon form av modus vivendi – som leder vidare ur det här.

Kommunministern fick omgående hjälp av emeritibiskoparna Giertz och Borgenstierna, som i ett inlägg i G-P och SvD den 10/1 varnade för kyrkosplittring och manade till sammanhållning inom statskyrkan. Den omständigheten att man tolkar Bibeln olika och lär olika om vad som är Guds vilja, är inget hinder för kyrkogemenskap enligt dem. Giertz och Borgenstierna är tydligen blinda för att den evangelisk-lutherska bekännelsen utifrån Bibelns ord förbjuder en kyrkogemenskap som rymmer olika läror om vad som är Guds vilja. Giertz kan inte acceptera kvinnliga präster, därför att det strider mot Guds ord, men han accepterar och påbjuder en kyrkogemenskap med olika läror sida vid sida, fastän Guds ord och den lutherska bekännelsen klart och tydligt fördömer en sådan kyrkogemenskap (se Biblicums skrift »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?» (1977).

Ett lutherskt alternativ

| Nr 1-2, 1978 sida 64| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I samband med den åter uppblossade kvinnopräststriden inom Svenska kyrkan kom pressen att fästa uppmärksamhet på att de bakomliggande trosmotsättningarna redan lett till att flera präster och lekmän lämnat statskyrkan och bildat en fri luthersk bekännelsekyrka »Dessa avhopp inleddes 1973 och redan följande år konstituerades den fria kyrkan under namnet Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige. Den har nu åtta församlingar över hela landet och betjänas av ett tiotal präster», läser vi i Blekinge Läns tidning 10/1.

För att göra Lutherska Bekännelsekyrkan särskilt intressant mot bakgrund av kvinnopräststriden, skrevs det helt felaktigt i en rad tidningar, att det var kvinnoprästfrågan som varit avgörande för Lutherska Bekännelsekyrkans tillkomst Bl. a Blekinge Läns tidning kom med korrekta besked. Vi citerar:

Kvinnliga präster är bara ett av många exempel på, att Svenska kyrkan tillåter sådant, som Guds ord förbjuder svarar dr Erlandsson.

– Den kritik vi riktade mot Sv. kyrkan i samband med vår utbrytning gällde en överordnad fråga, nämligen kyrkans hållning till Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. Genom att man i nu flera decennier hållit portarna öppna för bibelkritiken, ja t.o.m. anbefallt den från kyrkoledningens sida, har man i dag en kyrka i full läroupplösning.

Vi utträdde när vi blev varse, att man från kyrkoledningens sida ej längre hade någon avsikt att bekämpa villolärorna och återföra kyrkan till dess bibliska trosgrund.

– Vad anser Du om dessa ständiga trakasserier mot kvinnliga präster och nu även mot de kvinnor som studerar till präster? Stöder Bekännelsekyrkan sådana kampmetoder?

Dr Erlandsson: Sådana metoder tar vi bestämt avstånd ifrån. De som ligger bakom dem låter sitt misshag drabba falska lärare av kvinnligt kön men accepterar ofta nog och samarbetar med falska lärare av manligt kön. Vill man ha en förändring till stånd får man ingripa mot dem som har ansvaret, d.v.s. mot kyrkoledningen.

– Så särvigningar o.dyl. anser Du inte heller vara en lösning?

– Kan man inte för sin bekännelses skull acceptera kvinnliga präster, då kan man heller inte acceptera en kyrka och biskopar, som viger kvinnliga präster.

Tidningen skriver också om en kvinnopräststrid i Blekinge.

Olofströms församling har nu på nyåret fått en kvinnlig präst och detta har redan lett till att Bibeltrogna Vänners styrelse på orten överväger att be sina medlemmar bojkotta hennes gudstjänster. Per Jonsson ger en kommentar.

– Eftersom det strider mot Guds ord att kalla en kvinna till prästämbetet, bör de rikta sin bojkott mot hela den församling som kallat henne, mot de manliga präster som understött hennes kallande och mot den biskop som ordinerat henne och vigt henne samt mot den kyrka som godkänner en sådan biskop. Dessa aktioner mot enskilda kvinnliga präster smakar mest kvinnoförakt.

Ja, det ser ut som kvinnoförakt, även om det inte är det utan bottnar i en vilja att följa Guds ord. Klarhet i Bibelns lära om kyrkan skulle förhindra inkonsekvenser av detta slag. Om man bara flyr kvinnliga villolärare men inte manliga, ser det ut som om könet är det avgörande och inte huruvida det är en villolärare. ]

Också Lars Engquist kommer in på detta i en stort uppslagen intervju i Expressen 22/1:

Visst är det hyckleri av en statspräst, att kunna samarbeta med en manlig präst, kanske ljummen i tron, bara för att han är karl, medan han vägrar att samarbeta med en kvinnlig präst som kanske är ärligare i sin tro. Och han gör det därför att prästen är kvinna. Detta är verklig könsdiskriminering.

Lars Engquist är sedan ett år tillbaka kyrkoherde i S:t Petri evangelisk-lutherska församling i Råneå, en livaktig församling inom Lutherska Bekännelsekyrkan. »Folk stannar kvar i statskyrkan därför att vi inte haft ett lutherskt alternativ i Sverige», säger han till Expressen. Men nu behöver inte de bibeltrogna i brist på alternativ inkapslas och förkvävas inom en avfallen kyrka.

Beklämmande vittnesbörd

| Nr 1-2, 1978 sida 65| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

SvD har kontaktat bibelforskarna Harald Riesenfeld och Lars Hartman i Uppsala för att få veta vad Bibeln säger om kvinnliga präster. Tidningen återger Riesenfelds svar så här:

Det är svårt att avgöra vad Bibeln säger och inte säger. Det beror helt på hur den tolkas – på olika ställen. Och tolkningen i sin tur beror på i vilken tradition tolkaren står. Frågor som den aktuella går inte att avgöra enbart med hänvisningar till Bibeln eller bibelställen.

Man kan förstå att SvD:s reporter blev paff inför denna ynkedom till svar. Han försöker därför citera Paulus’ ord för professorn om att kvinnan skall tiga i församlingen, och så frågar han om inte dessa ord är »relevanta i dag». Riesenfeld svarar:

»Det beror på hur de uppfattas. Somliga uppfattar dem som relevanta, andra inte.»

Prof. Riesenfeld, som tidigare bekänt att man enligt Bibeln inte kan acceptera kvinnliga präster, vill nu vara »neutral i kvinnopräststriden». Detsamma gäller om Lars Hartman. Han viftar bort hela frågan genom att framhålla att »uttrycket kvinnopräst står inte i Bibeln». Frågan gäller ju inte något visst »uttryck» utan om det är förenligt med Guds skapelseordning och den apostoliska undervisningen, att en kvinna är mannens huvud och lärare eller herde i församlingen. Man behöver inte vara professor för att veta svaret.

Låt oss också här nämna, att inte alla argument mot kvinnliga präster är bibliskt hållbara. När man t.ex. säger, att prästen måste vara man, eftersom prästen skall »representera Kristus», så är man ute på avvägar. Prästens uppgift att representera Kristus innebär att han skall företräda Kristi lära, vara Kristi tjänare, inte att han skall representera hans natur. Kristus är sann Gud och människa i en person, d.v.s. helt unik.