Liberalteologins försvar

EFS Budbäraren har i flera nummer givit utrymme åt och diskuterat boken »Bryta upp» av liberalteologen Sten Philipson. I nr 50/79 får Philipson tillfälle att närmare utveckla sin teologi. Vi noterar följande som typiskt för den liberala teologin: [0]

  1. Philipson menar att det är förkastligt att hävda att det finns endast » en giltig kristen lärotolkning, efter vilken samtliga teologer och teologier ska bedömas». [1]
  2. Liberalteologin förnekar Bibelns enhet. Man räknar med en rad motstridiga läror och teologier i Bibeln. Philipson framhåller »att bibeln inte har en enda lära utan många». [2]
  3. Enligt liberalteologin innehåller Bibeln olika mänskliga trosföreställningar och upplevelser, inte Guds tillförlitliga uppenbarelse om den enda sanna tron. Philipson skriver: »Vi har inte en bild eller föreställning om vem Jesus var. Ty människor har i alla tider upplevt honom på olika sätt.» Evangelisternas vittnesbörd om Jesus ges ingen särställning och betraktas inte som Guds inspirerade och tillförlitliga ord. [3]
  4. Liberalteologin vill göra gällande att det är bibeltroget att förneka Bibelns inspiration och tillförlitlighet. Philipson skriver: »Vill man vara riktigt bibeltrogen måste man faktiskt lära sig att leva med denna insikt», d.v.s. att Bibeln innehåller vanliga människors mångskiftande och motsägelsefulla föreställningar. [4]
  5. Liberalteologins syn på Bibeln omöjliggör läran att Bibeln är enda norm, regel och rättesnöre för vad som är sann kristendom, likaså att kanon är avslutad. Eftersom Bibeln endast innehåller mänskliga trosföreställningar, får man inte sätta stopp med Uppenbarelseboken. Man måste också räkna med en fortsatt »uppenbarelse», d.v.s. trosföreställningar från senare tider, som t.o.m. kan vara bättre än föreställningarna i Bibeln. Det typiska för liberalteologin är, att den inte har någon säker måttstock för sann lära. Därför ogillar man dem som utifrån Skriftens klara ord menar sig kunna skilja mellan sann och falsk lära, mellan bekännare och förnekare, rätta lärare och villolärare. Philipson är härvid inget undantag. [5]
  6. Liberalteologin är blind för Skriftens främsta innehåll, det glada budskapet om Kristi fullbordade verk, oss till tröst och salighet. Liberalteologin byter ut Guds rena evangelium mot levnadsregler. Det gäller, menar Philipson, att lära sig »nya sätt att förstå hur det kristna livet kan gestaltas». Man blandar samman lag och evangelium till ett s.k. socialt evangelium, som inte är någonting annat än icke-kristen gärningslära. [6]

Det är livsviktigt för sann kristendom att genomskåda liberalteologin och skarpt avvisa denna kristendomsförvanskning. [7]

 

EFS klart för Ekumeniska nämnden

»Det är nu klart med EFS medlemskap i Svenska ekumeniska nämnden. Vid dess höstsammanträde på Ersta under ordförandeskap av biskop Lars Carlzon och Missionsförbundets missionsföreståndare Gösta Hedberg togs beslutet», läser vi i EFS Budbäraren nr 50/79. Så går det, när man avfaller från Guds ord. Varför skulle man inte kunna tillhöra en ekumenisk gemenskap med alla möjliga läror, när man inte längre har någon ofelbar Bibel, som kan avgöra vad som är rätt och fel? [0]

Dessutom är det som nu har skett bara en bekräftelse på den läroupplösning och ekumenism, som mer och mer praktiserats på senare tid inom EFS. De som älskar Guds Ord och vill hålla fast vid den rena lutherska läran kan svårligen känna sig hemma inom dagens EFS. [1]

 

Biskop Ströms avskedspredikan

SKT nr 50/79 införde Ströms avskedspredikan. Man publicerar den »som uppbyggelse inför julhelgen». Men det är en gräslig uppbyggelse! Predikotexten Rom. 7:14-25 misshandlas grymt. I anslutning till Krister Stendahls teorier förklarar Ström, att den synd Paulus talar om inte handlar om den kristnes syndighet utan i stället om det onda »i miljö och byråkrati och konkurrens och konsumtion». »Det förstår t. ex. de unga. De förstår inte talet om ‘synden’. Men de förstår utmärkt väl de onda sammanhangen.» Så utmålar Ström frälsningen som en befrielse undan onda ting i miljö och samhälle. Någon frälsning undan syndens lön, som är helvetet eller den eviga döden, känner inte Ström till. [0]

Förnekelsen av helvetet resulterar också i total blindhet för de himmelska gåvorna. Förnekelsen av människors totala syndafördärv leder till att en benådning för Kristi skull allena inte behövs. Man kan klara sig genom att ta vara på sina egna inneboende resurser. Ström predikar: »Vi kan räkna med en hemlig bundsförvant i varje människohjärta. Vi får lyssna ut det bästa hos varje människa, den invärtes människa som har sin lust i Guds lag, trots allt.» Ström förstår inte, att det inte finns någon sådan invärtes människa hos de oomvända. [1]

Vad har då kyrkan att erbjuda, enligt Ström? Inte nåd och syndernas förlåtelse, inte evigt liv och evig salighet, men inomvärldsliga förbättringar. I stället för evangelium om en nådig Gud för Kristi skull allena bjuder Ström lag: »Kom, räck ut handen, var hos varandra!» Så ger han exempel på kärleksgärningar såsom kamp mot osunda arbetsplatser och solidaritet med människor i svårigheter. Men roten till det onda, det syndiga hjärtat, går han förbi. Och räddningen undan den eviga olyckan bryr han sig inte om. Ty han tror inte att Gud måste straffa synden och att det finns ett evigt helvete. Följaktligen förstår han inte heller vem Kristus är och vad han har utfört till vår frälsning. Det som är förutsättningen för kärleksgärningar, nämligen tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull allena. är liberalteologerna blinda för. [2]

 

Man och kvinna i Bibelns ljus

Det har utkommit en skrift med titeln »Man och kvinna i Nya testamentet» (Libris 1979) av rektor Sigfrid Deminger från Örebromissionen Denna skrift pläderar bl. a. för kvinnliga pastorer på grundval av en bibeltolkningsmetod, som är främmande för en biblisk bibelsyn. En som har genomskådat Demingers bibeltolkningsmetod är Hans Pettersson. I en lång artikel i tidningen Dagen 24/9 1979) presenterar han en mycket klarläggande analys av Demingers tillvägagångssätt. Vi citerar: [0]

När vi svenskar ställs inför Bibelns tankevärld, är det oundvikligt att det i många stycken uppstår en konfrontation mellan den och vår egen kulturella bakgrund. En av de punkter där detta syns tydligast idag är synen på förhållandet mellan könen. Svårigheten bottnar troligen i en tendens i vårt samhälle, att förknippa människovärde med funktion. [1]

Traditionellt har den här typen av konfrontation fått som utgång, antingen att man erkänt och böjt sig för Bibelns auktoritet, eller öppet förkastat den som rättesnöre På senare tid har en tredje tendens börjat göra sig märkbar Inom kristenheten: man bekänner sig till Bibeln, som Guds uppenbarade ord, men gör radikala omtolkningar av dess innehåll i kontroversiella frågor och undviker så konflikten med den egna kulturen. [2]

Ett verkligt oroande exempel på denna nya trend är Sigfrid Demingers bok »Man och kvinna i NT» (Libris 1979)… Huvudtemat i boken bygger på den skenbara motsägelsen mellan jämlikhet och rollfördelning. [3]

När Paulus i en rad texter talar om olika roller för olika kön brukar Paulus enligt Deminger ett speciellt språkbruk eller ett »pedagogiskt grepp» som måste tolkas annorlunda än apostelns språkbruk i övrigt. I dessa texter, menar Deminger, anknyter Paulus till judiska traditioner för att av strategiska skäl bevara den traditionella ordningen för en tid och i en speciell situation. [4]

Det oroande här ligger inte bara i att en kristen opinionsbildare av Sigfrid Demingers format ser en motsättning mellan mäns och kvinnors lika värde och deras olika roller (Vad bottnar det i för människosyn?), utan också i att teorin om det »pedagogiska greppet» banar väg för en bibeltolkningsmetod, där i stort sett vad som helst kan bevisas. För att understödja den tesen, tvingas han också till en rad långtgående rationaliseringar, där vissa texter t.o.m. fås att betyda motsatsen till vad som sägs i dem. [5]

Orden »mannen är kvinnans huvud» (1 Kor. 11:3) är givetvis oacceptabla för Deminger. Han menar att ordet »huvud» bör utbytas mot “»orienteringspunkt». Angående slöjan som en makt skriver Hans Pettersson: [6]

Det grekiska ordet för »makt» betyder »fullmakt eller bemyndigande». Denna innebörd passar bra in på de flesta nytestamentliga ställen där ordet förekommer Nu är det slöjan som kallas en fullmakt och man frågar sig då: »En fullmakt till vad?» Svaret finns i vers 4-5 och 13. Det är när en kvinna beder eller profeterar i gudstjänsten som hon skall ha en slöja. Den fungerar alltså som en fullmakt för henne att yttra sig i församlingen. Varför? Den motivering Paulus ger är att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan skapades för mannens skull. Orsaken har alltså med auktoritetsordningen att göra. Den rimligaste förklaringen är att slöjan var ett tecken på underordnande (och inte bara på tillhörighet). Det krävdes, med andra ord, ett synligt tecken på underordnande, för att en kvinna skulle få tala offentligt. [7]

Enligt Deminger har skapelseordningen ingenting med auktoritetsordningen att göra: [8]

Paulus bara »hänvisar» till den tanken i 1 Kor. 11:8-9, »men han förfäktar det inte själv. Själva tanken är nämligen obiblisk.» Vi ställs återigen inför frågan om huruvida Paulus’ brev över huvud taget är avsedda att förmedla begriplig information. När Paulus motiverar förhållandet mellan könen med den ordning i vilken de skapades, menar Deminger ändå inte att Paulus tillskriver denna någon betydelse. Man får anledning att fråga sig om man någonsin kan vara säker på vad Paulus egentligen menade, om han menade något alls. [9]

Förhållandet mellan 1 Kor. 11, 1 Kor. 14:34-37 och 1 Tim. 2:12 sammanfattar Hans Pettersson på följande sätt i polemik mot Deminger: [10]

Nu har vi ju sett av 1 Kor. 11 att kvinnorna kunde bedja och profetera i möten, förutsatt att de hade tecknet på underordnande under sina män. Vad är det då de inte får tala i församlingen? Svaret finns i 1 Tim. 2:12. De får inte uppträda som lärare eller inta en auktoritetsställning gentemot män. Att det är detta som åsyftas, stöds av att »tala» i 1 Kor. 14:34 ställs i motsats till »underordna sig». [11]

Hans Pettersson, som jag tyvärr inte känner, avslutar sin fina artikel med följande ord: [12]

Åtskilligt mer hade kunnat sägas om den bevisföring som Deminger använder men vi får nöja oss med att konstatera att hans bok är ett tragiskt exempel på en tendens hos nutida kristna, att anpassa evangeliet efter vad som är opportunt. Även om denna taktik för en tid gör vår förkunnelse mer acceptabel i världens ögon, innebär den på lång sikt att vi undergräver vår trovärdighet. Jobs ord till sina misslyckade tröstare till vänner äger sin giltighet också här: »Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?» (Job 13:7) [13]

I Dagen 4/12 tar Deminger till orda till försvar för sin bibeltolkning. Något egentligt försvar har han inte att komma med annat än en hänvisning till att Örebromissionen accepterat kvinnopredikan sedan länge: [14]

År 1900 gav John Ongman ut sin skrift Kvinnans rätt att predika. 1908 grundades Örebro Missionsskola. En av anledningarna var att kvinnor skulle få möjlighet till teologisk utbildning. Den första möjligheten. Traditionen är lång och vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen. [15]

Så sätts på ett kusligt sätt traditionen över Skriften: »Vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen.» Också inom pingströrelsen förekommer den traditionen, att man accepterar kvinnopredikan och t.o.m. kvinnliga pastorer men inte kvinnliga församlingsföreståndare. Vadan detta haltande på båda sidor? Är det Ongmans skrift som åstadkommit denna förvillelse och inkonsekvens? [16]

 

Eskatologiska spekulationer

Det blir allt vanligare i vår tid med eskatologiska spekulationer i den kristna veckopressen. Obibliska läror om ett hemligt uppryckande långt före den yttersta dagen, om staten Israel som en gudsstat och ett tusenårsrike »av denna världen» har stor dragningskraft. Vad de gammaltestamentliga profetiorna säger om friden i världen tolkas på ett judaistiskt och köttsligt sätt, helt i strid med Jesu och apostlarnas undervisning. [0]

I Sändebudet nr 13/79 ger pastor Leif Eriksson en nyttig undervisning i dessa frågor. Vi saxar: [1]

Vid all bibelläsning måste man följa den gamla goda regeln att låta de klara och tydliga bibelorden kasta ljus över de dunkla och svårförståeliga. Det vanligaste misstaget man gör när man studerar eskatologi, är att man utgår från de symboliska skildringarna i Uppenbarelseboken och tolkar dem bokstavligt. Vad de gammaltestamentliga profetiorna säger om friden i världen blir inte verklighet i ett framtida tusenårsrike, utan däri att Messias blivit född, försonat världen med Gud och låter budskapet om denna försoning gå ut… [2]

Ett annat misstag är att börja med de gammaltestamentliga profetiorna och direkt låta dem syfta på den yttersta tidens händelser, utan att ge akt på hur Nya Testamentet uppfattar dessa profetior. Följer vi principen att låta bibeln tolka sig själv, d.v.s. låter de tydliga bibelorden förklara de dunkla, då behöver varken profetiorna i Gamla testamentet eller i Uppenbarelseboken komma i strid med Jesu och apostlarnas lära. [3]

I evangelierna finns det ingenstans sagt att Kristus skall komma tillbaka två gånger. Nya testamentet känner inte till mer än en Kristi tillkommelse. Överallt där uttrycket »Kristi tillkommelse» eller »Herrens dag» förekommer är det fråga om en engångshändelse. [4]

Pastor Eriksson går sedan igenom Matt. 24:23-51 och konstaterar, att här talas tydligt och klart om den yttersta domen. [5]

Här talas ingenstans om någon annan tillkommelse än den som sker när Herren kommer på himmelens skyar för att döma levande och döda. Här nämns inte heller om något hemligt uppryckande eller om att Jesus skulle komma tillbaka i hemlighet. Nej, han skall komma så att det både syns och hörs, »med stor makt och härlighet» och »med starkt basunljud». [6]

Den nya och populära läran om ett hemligt bortryckande före den yttersta dagen har sökt stöd i Matt. 24:37-42 och 1 Tess. 4:13-18. Men här talas inte om något hemligt bortryckande före Kristi återkomst på den yttersta dagen. [7]

Något hemligt försvinnande eller bortryckande kan det inte vara fråga om. Jesus talar ju här om »Människosonens tillkommelse» ( v. 37). Då skall människorna delas i två läger. Domen skall verkställas. Därför uppmanar Herren oss att vaka och vara beredda. Han skall komma som på Noas tid, plötsligt och oväntat. »Vaken fördenskull: ty I veten icke vilken dag eder Herre kommer» (v. 42)… [8]

De troende i Tessalonika levde i väntan på Jesu andra ankomst. När den då tycktes dröja, och den ena församlingsmedlemmen efter den andra dog, blev trossyskonen oroliga och undrade hur det skulle gå med dem som hunnit dö innan Herren kommit tillbaka. Att det här är bakgrunden till de verser vi ovan citerat framgår av v. 13-14 i samma kapitel. [9]

Som en tröst för församlingen skriver nu Paulus, att också de som hunnit dö innan Herren kommer tillbaka skall få vara med. De skall uppstå först. Sedan skall dessa tillsammans med dem som då ännu lever bli uppryckta Herren till mötes. Inte heller här är det fråga om något hemligt uppryckande. Paulus talar ju om den yttersta dagen »Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen» (v 16). Av v. 16 framgår också att det skall höras när Herren kommer. Paulus behandlar alltså här samma sak som Jesus gör i Matt. 24. Texten utesluter ingalunda att också de ogudaktiga skall uppstå till dom. [10]

 

Amos 9 och Jesaja 9

När det gäller profetian om uppbyggandet av Davids fallna hydda, har många spekulerat om en framtida upprättelse av den gammaltestamentliga gudsstaten. Men Apg. 15:15-1 klargör vad som är uppfyllelsen av denna profetia. [12]

Apostlarna uppfattade tydligen saken så, att i och med Jesu inträde i världen och förkunnandet av evangelium om riket, hade Herren kommit tillbaka och börjat bygga upp Davids förfallna hydda på nytt. [13]

Det allra bästa exemplet på hur profetior i Gamla testamentet går i uppfyllelse när Messias kommer, har vi i Jesaja 9… När Jesaja här talar om friden på jorden och om Messias rike, som skulle stödjas med rätt och rättfärdighet, anger han grunden och orsaken med orden: »ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given…» (v. 6). [14]

Det grundläggande och väsentliga för GT:s profetior ifråga om Guds rike var Messias framträdande i världen, hans födelse och verksamhet på jorden såsom den kämpande, lidande och segrande konungen. När Messias var född och började verka i denna värld, då hade han också därmed upprättat sitt rike, som samtidigt inte var av denna världen. Änglaskarans sång den första julnatten var ingen överdrift Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…” (Luk 2:14). Friden hade kommit i Jesu person. »Ty han är vår frid», heter det också i Ef. 2:14. [15]

Det som de gammaltestamentliga profeterna säger om friden i världen blir inte verklighet i ett framtida tusenårsrike, utan däri att Messias blivit född, försonat världen med Gud och låter budskapet om denna försoning gå ut. I tron på det glada budskapet om syndernas förlåtelse äger den kristna församlingen en frid som inga yttre svårigheter eller strapatser kan ta ifrån dem. [16]

All anpassning av de gammaltestamentliga profetiorna på ett framtida tusenårsrike istället för på Kristi kyrka går stick i stäv mot Skriftens egen tolkning. Profetiorna kopplar själva samman den frid och de löften de talar om med löftet om Kristi födelse och hans liv och gärning. De bibelord kiliasterna åberopar förverkligas enligt Skriftens egen förklaring dels i det som den kristna församlingen redan äger i tron, dels i det som den väntar att få i himlen. [17]

 

Uppenbarelseboken 20

I början av Uppb. 20 talas det om hur ängeln (= Kristus) fängslar Satan med en kedja för tusen år (v. 1-2). Att det här skall förstås symboliskt förstår var och en som har sinne för realiteter. Man binder inte djävulen, som är en ande, med järnbojor. Kristus behöver inte heller någon järnkedja för att binda djävulen. Vad den symboliska berättelsen vill säga är, att Kristus under en tidsperiod som betecknas med tusen år, stävjar Satans makt [19]

Enligt Skriftens undervisning ligger mänskligheten bunden i djävulens våld p.g.a. synden. Detta Satans välde har emellertid förlorat sitt fundament genom Kristi försoningsdöd. Jesus säger själv om betydelsen av sin död: »Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.» Paulus uttrycker samma sak i Kolosserbrevet: »Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem» (Kol. 2:15). [20]

Satan blev m.a.o. avväpnad genom Jesu försoningsgärning. När Jesus »utplånade den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen» (Kol. 2:14), har djävulen inte längre någon anklagelserätt mot oss inför Gud… [21]

Mot den här bakgrunden ger sig det här med de tusen åren automatiskt. De tusen åren är tiden mellan Kristi fullbordade frälsningsgärning och den yttersta dagen. För den enskilde börjar regeringen med Kristus när han/hon kommer till tro och får del av den första uppståndelsen. Satan är bunden genom evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. »Och de övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord…» (Upp. 12:11). [22]

Att den första uppståndelsen verkligen har att göra med omvändelse och tro på Herren Jesus framgår bl. a. av Joh. 5:25ff, Ef. 2:5 och 1 Joh. 5:11, 12. Om Gud inte »gjorde oss levande med Kristus», kommer vi att förbli »döda p.g.a. våra överträdelser och synder» (Ef. 2:1-5). Att Jesus talar om andlig död och andligt liv framgår inte minst av hans ord i Joh. 5:24: »Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.» [23]

Den som genom tron har del i den första uppståndelsen d.v.s. har fötts på nytt till andligt liv, över den har varken den biologiska eller den eviga döden någon makt. [24]

Att Johannes här inte har något jordiskt tusenårsrike i tankarna framgår bl. a. av att han talar om att själarna regerar med Kristus (v. 4). Om tronerna, som nämns i samma vers finns nånstans, så visst är det i himlen, där alla andra troner finns som nämns i Uppb. [25]

För ytterligare undervisning om de yttersta tingen, t. ex. om bortryckandet, tusenårsriket, att leva och regera med Kristus, Antikrist, Israel etc., hänvisas till Biblicumkassetterna 238-239 Biblicums Kassettarkiv, Torgrims väg 11, 754 40 Uppsala. [26]

 

Bibelkritik inom den norska väckelsen

I For Fattig og Rik 10/12 19~80, organ för Det norske Lutherske Indremisjonsselskap, accepteras den bibelkritiska teorin om att Jes. 40-66 inte stammar från profeten Jesaja. Enligt fakultetslektor Arvid Tångberg härrör Jes. 40-55 från Deutero-jesaja eller den Andre Jesaja. Han anses ha verkat ca. 550-538 f. Kr. Men någon sådan Deutero-jesaja känner varken Jesajarullen eller Bibeln i övrigt till. Han är ett rent tankefoster. [0]

De som accepterar teorin om en Deutero-jesaja måste också förneka att Jesus Kristus är ofelbar i allt. Ty Jesus säger klart och tydligt i Joh. 12:38-41, att »profeten Jesaja» har svarat för såväl Jes. 53:1 som Jes. 6:9f. [1]

 

Tysk exegetik-professor har gjort en teologisk helomvändning

En av de framträdande företrädarna för den bultmannska existentiella tolkningen av Bibeln, professor Eta Linnemann vid Marburgs universitet i Västtyskland, har i ett öppet brev till teologiska fakultetens dekanus och studenter gjort följande uttalande: [0]

Under det att jag sysslade med planläggning av mina föreläsningar och seminarier har något inträffat som gjort dessa planer om intet: Jag har erfarit Jesus Kristus som min levande Herre, som dött på korset för mina synder och som har uppstått och fått all makt i himmelen och på jorden. Genom den Helige Ande och genom bröders och systrars vittnesbörd har jag funnit att hela Bibeln är Guds levande Ord, som verkar alltjämt. Jag har kommit underfund om att jag i mitt liv varit en blind som lett blinda. Jag uppfattar det som jag hittills lärt och skrivit som avskräde. Jag vill inte försöka behärska Skriftens ord med mina tankar, utan ber nu bara att Guds ord skall förvandla mina tankar genom den Helige Ande. Det är därför inte möjligt för mig att sända ut de papper jag lovat och min planering måste därför med Guds hjälp förändras, i jämförelse med vad jag annonserat. Föreläsnings- och seminarieämnen kvarstår och jag kommer, om Gud så vill, att hålla en föreläsning över Markusevangeliet och en seminarieserie över Johannesevangeliet. I förlitande på Guds löften och i förtröstan på den Helige Andes bistånd hoppas jag att de båda evangelierna därunder skall framstå som Guds levande ord.- – – [1]

 

Ärkebiskopen i intervju

I SvD 10/12 infördes en stor intervju med ärkebiskopen. På en fråga om ekumeniken framhåller han att han vill se ett utvidgat ekumeniskt samarbete mellan kyrkorna. Han betonar också att »vi har nu ekumenisk nattvard, som resultat av samtalen med SMF». På frågan »Vad skulle du vilja säga till dem som är tveksamma till att stanna kvar i Svenska kyrkan?» svarar han: [0]

Detta är ett avgörande som jag lämnar till den enskilde. Vill man stödja Svenska kyrkan bör man stanna kvar, annars inte. [1]

Vill man stödja Svenska kyrkan, bör man alltså stanna kvar. Vår uppfattning är att en kristen bör stödja och tillhöra en bibeltrogen kyrka. [2]