13»En man i folkskaran sade till honom: ’Mästare, säg till min bror att han skiftar arvet med mig.’ 14 Men Jesus svarade: ’Människa, vem har satt mig till att döma eller hålla arvskifte mellan er?’ 15 Sedan sade han till dem: ’Se till, att ni tar er till vara för all slags girighet, ty även om en människa har överflöd, kan hon inte med sin egendom trygga sitt liv.’» Så inleds berättelsen om »den rike bonden» enligt Hedegårds översättning. 1)När en speciell översättning följs, anges detta.

I Bibelkommissionens nyöversättning, NT-81, kallas avsnittet »liknelsen om den rike och hans lador», vilket i sig väl beskriver innehållet. Om vi läser vidare i nyöversättningen, så finner vi att kyrkobibelns: »Kära själ, du har mycket gott förvarat», här blivit till ett: »Nu min vän är du väl försörjd». En sådan nyhet kan tyckas käck och alldaglig, en frisk fläkt bland de invanda formuleringarna. Och visst kan sådant behövas. Men frågan är om det får ske till priset av själva läroinnehållet i en bibelberättelse? Naturligtvis inte!

Vers 15, sista delen, formuleras så här i NT-81: »En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.» Ordet för »liv» i versen, på grekiska hä tsåä, har sin motsvarighet i svenska språket och behöver knappast kommenteras. Möjligen fångar Hedegård med orden »trygga sitt liv» en underton av det hot som människan lever under. Hotet är ytterst inte krig och död, utan att mista allt som kan kallas liv, d.v.s. dö, dö en evig död.

Jesus berättar sedan en liknelse om en dåre. Orden lyder: (enl. NT-81) 16»Sedan gav han dem en liknelse: ’En rik man hade fått god skörd på sina jordar. 17Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ 18Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. 19Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’» – Lägg märke till vers 19! Grundtexten säger ordagrant: »Och jag skall säga till min själ: Själ, du har mycket gott lagrat» o.s.v. Kan man översätta »säga till min själ» med »säga till mig själv»? – I hebreiska och arameiska är det fullt naturligt, men knappast i grekiska. Grekiskan har särskilt pronomen för »sig, sig själv». Något motsvarande exempel på användning av »själ» som pronomen finns inte heller i Nya testamentet. Nu kan man naturligtvis säga: Att tala till sin själ är inget annat än att tala till sig själv – »självet» är ju det inre i människan. Det är sant. Men inte bara »det inre i människan» utan »den inre människan», den del av människan som existerar efter döden – antingen i glädje och frid med Kristus (den botfärdige rövaren, Luk 23:43, Paulus, Fil 1:23) eller i pinan, i väntan på domen (den rike mannen, Luk 16:23). Denna inre människa kallas i Bibeln själen eller anden: »Själen», när det närmast avses människans inre liv, tankar och aktivitet, med avseende på hennes jordiska omgivning. »Anden», med tanke på människans relation till Gud. Därför kan »själisk» användas om en icke pånyttfödd människa, medan den troende är »andlig», 1 Kor 2:14f.

Mannen i liknelsen, som av Herren kallas dåre, riktar sig alltså nu till sitt andliga jag med orden: »Själ, du har mycket lagrat». Vad består hans lager av? Av tro och förtröstan på Guds nåd? Nej, av jordiska ägodelar, han är materialist. Gud kallar honom dåre. Hans glädje är dåraktig. Vers 20: »Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’» Till ordet »liv» fogas i en fotnot en hänvisning till noten till Matt 10:39, vilken säger: »liv Grundtextens ord kan också betyda ’själ’. Att ha en själ och att vara vid liv är i GT från början samma sak (jfr 1 Mos 2:7, 7:22). I NT kan ordet användas snävare, antingen om själen (t. ex. Matt 10:28) eller om det biologiska livet (t. ex. Matt 6:25, 20:28, Mark 3:4).» » … kan också betyda själ» skriver man i noten. Det är att börja i fel ände.2)I uppslagsdelen är ordningen återställd: »Det grekiska ordet tör ’själ’, psychä, kan också betyda ’liv’».

Det aktuella ordet psychä är Nya testamentets ord för »själ», Det kan också betyda »liv, varelse», och gör så i många av de cirka hundra fall där ordet förekommer. I tiotalet fall är psychä en översättning av Gamla testamentets näfäsh, 3)Matt 12:18, 22:37, Mark 12:30, Luk 10:27, Apg 2:27, 3:23 (hebr. ‘ish) , 7:14 (jfr dock 27:37), Rom 11:3, 1 Kor 15:45, Hebr 10:38. vilket betyder både »själ» och »varelse». Uttrycket »det biologiska livet» är heller inte särskilt träffande.4) Detta kan möjligen motsägas av Upp 8:9 »… och en tredjedel av de skapade varelserna i havet, de som har själar, dog», och 16:3 »… och varje ’livs-själ’ (psychä tsåäs) i havet dog.» Det bör emellertid betänkas att de levande varelserna i 8:9 mycket väl kan beteckna sjömän. De dör samtidigt som en tredjedel av alla skepp går under. Därtill brukar »hav» i Uppenbarelseboken allmänt tolkas som »folkhav». Det senare citatet tar fasta på själva livsprincipen, som finns i allt levande. Låt oss se närmare på anförda bibelställen. Först Matt 6:25: Jesus säger: »Bekymra er inte om er psychä (=varelse) vad ni skall äta eller dricka … Är inte hä psychä (den kroppsliga och andliga varelsen) mer än maten.» Och Mark 3:4: »Är det tillåtet att göra gott eller att göra ont på sabbaten, att rädda en psychä (=/evighets/varelse) eller döda?» När Jesus sedan helar mannen med den förtorkade handen, vet vi av evangelierna i övrigt, att en människa inte endast har gjorts fysiskt frisk, utan att en själ är frälsad. När det gäller ordet psychä, får man alltså inte förlora perspektivet av den hela, odelade, av Gud skapade varelsen, som består både av kropp och själ.

Det fruktansvärda för dåren är inte att han mister sitt biologiska liv, utan att hans själ avkrävs honom. Hans person rivs itu. Hans kropp läggs i graven, hans själ kommer till pinan. Jesus sammanfattar i vers 21: »Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.» Jesu liknelse belyser alltså något långt allvarligare än vad som kan kallas »människans existentiella situation». Att det allmänt sett är idel fåfänglighet, att lägga rikedom på hög, för att sedan dö bort från alltsammans – det är en sak. Men liknelsens sammanfattning: »Så går det för den som … inte är rik inför Gud», visar oss på evighetsperspektivet. Vi skall en gång göra räkenskap för vårt jordeliv. Med vad livnär vi vår själ, vårt andliga jag? – Med strävan efter jordisk trygghet, eller med det som gör oss rika inför Gud.

Esk

Noter   [ + ]

1. När en speciell översättning följs, anges detta.
2. I uppslagsdelen är ordningen återställd: »Det grekiska ordet tör ’själ’, psychä, kan också betyda ’liv’».
3. Matt 12:18, 22:37, Mark 12:30, Luk 10:27, Apg 2:27, 3:23 (hebr. ‘ish) , 7:14 (jfr dock 27:37), Rom 11:3, 1 Kor 15:45, Hebr 10:38.
4. Detta kan möjligen motsägas av Upp 8:9 »… och en tredjedel av de skapade varelserna i havet, de som har själar, dog», och 16:3 »… och varje ’livs-själ’ (psychä tsåäs) i havet dog.» Det bör emellertid betänkas att de levande varelserna i 8:9 mycket väl kan beteckna sjömän. De dör samtidigt som en tredjedel av alla skepp går under. Därtill brukar »hav» i Uppenbarelseboken allmänt tolkas som »folkhav». Det senare citatet tar fasta på själva livsprincipen, som finns i allt levande.