Av: S. E. | Nr 1, 1981 sida 20

På senare tid har det kommit ut en rad böcker om de yttersta tingen, som innehåller lösa spekulationer, påståenden och slutsatser, som inte kan grundas på de bibliska texterna. Därför är det med intresse, som vi nu skall granska George E. Ladds bok om De yttersta tingen (Bokförlaget Libris, Örebro 1980, 134 sid.). [0]

Två olika gudsfolk?

Det första kapitlet i boken handlar om hur man tolkar de profetiska skrifterna. Man bör observera, framhåller Ladd, att GT handlar huvudsakligen om nationen Israel och NT om församlingen. Hur passar då dessa olika skildringar ihop? Svaret på den frågan är viktigt och vi finner olika svar på den. Ett numera vanligt svar är följande: Gud har två olika program, ett för Israel och ett för församlingen. Israel var och förblir ett teokratiskt folk som är bestämt till att få det utlovade Palestina till arvedel, i vilket Jesus bokstavligen kommer att bli den davidiske konungen, när GT:s profetior blir uppfyllda på ett bokstavligt sätt. Detta synsätt kallas för dispensationalism. [2]

Dispensationalismens två viktigaste grundsatser är att det finns två gudsfolk, för vilka Gud har två olika program och mål – teokratiskt och jordiskt för Israel, andligt och himmelskt för församlingen. [3]

Det andra svaret innebär, att man skall tolka GT utifrån NT. Ladd nämner att han i sina yngsta år var dispensationalist, men att han nu genom eget studium av Bibeln har blivit övertygad om att GT måste tolkas utifrån NT. [4]

När man läser Jesaja 11 om den kommande Messias, kan det se ut som om Messias skall bli en politisk konung. På Jesu tid tolkade många denna text så, att Messias skulle befria människorna från Rom. Men Jesus Kristus visar att Messias uppdrag är ett andligt uppdrag, att befria människor från synd. Jesus Kristus befriar inte judafolket från den romerska makten. [5]

I Dan. 7 skildras Messias som Människosonen, en övernaturlig varelse. Människosonen kommer från himmelen. I Jes. 11 härskar Messias över ett fridens och rättfärdighetens rike på jorden. Enligt Dan. uppväcker Människosonen de döda och härskar i ett härlighetens rike. Dessa två gestalter kan synas motsäga varandra. Därför blev kanske lärjungarna förvirrade, när Jesus började använda uttrycket Människosonen för att beteckna sin egen verksamhet och tjänst. [6]

I Jes. 53 beskrivs Messias som Herrens lidande Tjänare. Han var ödmjuk och gjorde inget motstånd. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet. Men hans lidande var oförtjänt, ställföreträdande. Han led för sitt folks synder. Ja, han var genomborrad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev vi botade. [7]

Enligt Ladd verkar det som om Herrens lidande Tjänare i Jes. 53 skulle vara någon annan än den davidiske messianske Konungen eller den himmelske Människosonen. »Hur kan Messias på en och samma gång vara den som tillintetgör jorden med sin muns svärd och förgör de orättfärdiga med sina läppars anda och också vara den som är slagen, som hjälplöst och utan motstånd lider döden? Det var bara Jesu verksamhet som kunde förena de tre gammaltestamentliga begreppen» (s. 14). Dessa exempel visar, menar Ladd, att GT:s profetior måste tolkas i ljuset av deras uppfyllelser i Jesu person och verksamhet. NT handlar om uppfyllelsen av GT:s löften och det finns endast ett gudsfolk, de på Jesus Kristus troende. [8]

Hur är det då med Israel?

Denna fråga ställer Ladd i sitt andra kapitel. »Det är så väl ordnat att vi i Skriften har en utförlig behandling av det ämnet i Romarbrevet 9-11» (s. 19). Paulus första punkt är att Israel inte är identiskt med Abrahams efterkommande på ett rent biologiskt sätt. »Ty Israel (andlig säd), det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel (naturlig säd). Ej heller äro de alla ‘barn’, därför att de äro Abrahams säd» (Rom. 9:6-7). Paulus erinrar om gammaltestamentlig historia för att styrka detta. [10]

Abraham hade två söner, Isak och Esau. Men trots att Esaus släkt och efterkommande är Abrahams naturliga säd är de inte innefattade i den andliga säden, utan »genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig» (Rom. 9:7). »Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd» (Rom. 9:8). Slutsatsen är klar. Inte alla judar på Paulus tid kan kalla sig ‘Israel’, Guds folk, utan endast de som har Abrahams tro och så visar sig vara löftets barn (s. 19f). [11]

I Uppenbarelseboken talar Johannes om »dem som säger sig vara judar, men icke äro detta, utan äro Satans synagoga» (Upp. 2:9, jfr. 3:9). Här är människor som försäkrat att de är judar. Trots att de biologiskt och religiöst sett är judar, säger Johannes att de inte är judar andligen, utan i själva verket en Satans synagoga, eftersom de förkastar Jesus som sin Messias och förföljer hans lärjungar. [12]

I Rom. 4:11-12 sägs att Abraham är troende judars och troende hedningars fader. I Rom. 4:16 heter det: »Han (Abraham) är ju allas vår fader.» I Gal. 3:7: »Så skall ni nu veta att de som låter det bero på tro, de är Abrahams barn.» [13]

När Ladd kommer fram till Rom. 11:25-27, ger han dock uttryck för en tolkning av dessa verser som är ett vanligt missförstånd. Han tror att »hela Israel» nu plötsligt skulle betyda hela det biologiska Israel. Men uttrycket »hela Israel» brukas i v. 26 på samma sätt som uttrycket »hedningarnas fulltalighet» i versen innan. Lika litet som »hedningarnas fulltalighet» betyder alla biologiska hedningar, så betyder hela Israel alla biologiska judar. Det är fråga om det fulla antalet av utvalda hedningar och det fulla antalet av utvalda judar. Rom. 9-11 handlar ju om de utvalda, om hur Gud av nåd allena utan någon mänsklig medverkan har utvalt alla dem, som till slut blir evigt saliga. Och Gud skall verkligen inbärga i sitt rike alla utvalda från både judafolket och andra folkslag. De kristna skall veta det, att så länge som Gud inte har samlat in alla de utvalda från hednafolken, finns det alltjämt utvalda judar, som skall samlas in i Guds rike genom samma evangelium och som inte har drabbats av Guds förstockelsedom. Förstockelsen är partiell. Judemissionen skall fortsätta så länge hednamissionen pågår. För en utförligare genomgång av dessa verser, se boken Israels frälsning, Biblicums småskrifter nr 10. [14]

Hur är det då med alla detaljerade löften i GT om ett återuppbyggt tempel? Hebreerbrevet besvarar klart den frågan, när det säger att lagen endast var »en skugga av det tillkommande goda, men framställer inte tingen i deras verkliga gestalt» (Hebr. 10:1). Lagen med sitt tempel och offersystem var bara en skuggbild av välsignelserna – verkligheten – som har kommit till oss i Kristus. Skuggbilden har fullgjort sitt syfte. Kristus har nu gått in i det sanna tabernaklet i himmelen där han sitter som vår store överstepräst. Det är otänkbart att Guds frälsningsplan skall återgå till skuggbildernas tidsålder. [15]

Nästa kapitel i Ladds bok handlar om »Mellantillståndet», ett ämne som borde få en klarare behandling än i denna bok. Vi går därför vidare till kapitlen om den andra tillkommelsen och dess språk. [16]

Två olika tillkommelser?

Efter fullbordat försoningsverk regerar nu Kristus upphöjd på Guds högra sida. Men detta är ett herravälde som bara de troende känner till. Jesu återkomst kommer att innebära ingenting mindre än att hans nuvarande herravälde skall göras synligt för hela världen, framhåller Ladd. [18]

Enligt dispensationalismen kommer Kristi återkomst att uppdelas på två olika tillkommelser. Man lär ju att Gud har två gudsfolk, dels Israel och dels församlingen, och att Gud har två olika program för dessa båda. Programmet för Israel, säger man, är ett jordiskt, teokratiskt program. Programmet för församlingen är ett andligt, himmelskt program. För att förverkliga dessa program måste Kristus komma tillbaka i två omgångar. [19]

Dispensationalisterna räknar med att det skall komma en stor vedermöda. Men Kristus kommer tillbaka före denna vedermöda för att uppväcka de heliga som är döda och rycka upp de heliga som ännu lever, ty de skall få vara med honom i himmelen. Detta kallas för »uppryckandet». Därigenom kommer församlingen att undkomma den stora vedermödan. Förföljelsen mot de heliga kommer att riktas mot Israel, d.v.s. de då levande judarna. Men vid vedermödans avslutning kommer Kristus att återvända och denna gång åtföljd av församlingen för att rädda Israel och föra den in i ett tusenårigt jordiskt herravälde. [20]

Man lär vidare att uppryckandet kommer att vara en fördold tillkommelse. Endast församlingen vet av den. Först när Kristus kommer en tredje gång, kommer han synligt med makt och härlighet för att upprätta ett jordiskt tusenårsrike. [21]

Läran om att Kristus skall komma tillbaka före vedermödan för att uppväcka de heliga som är döda och rycka upp den levande församlingen har blivit dispensationalismens mest kännetecknande lärosats. Är denna lära biblisk? Grundstället är I Tess. 4:15-17. Men där finner vi ingalunda en dold och hemlig återkomst. Kristi tillkommelse skall åtföljas av ett maktbud, en överängels röst och en Guds basun. Vidare lär Bibeln att de troende kommer från vedermödan, d.v.s. de har inte ryckts upp innan vedermödan kommer. [22]

Om Kristi återkomst heter det i Matt. 24:27: »Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.» Den kommer alltså att vara som ett blixtnedslag, förhärligad, synlig, uppenbar för alla. Enligt Bibeln är det vid Kristi återkomst i härlighet som de döda kommer att uppväckas och tillsammans med de levande ryckas upp Herren till mötes i skyn för en yttersta dom. Denna återkomst kommer att medföra både frälsning och dom. [23]

Kristi återkomst kallas också i NT för Kristi apokálypsis, vilket betyder Kristi uppenbarelse. De kristna ser fram emot denna uppenbarelse med glädje. Den är de kristnas välsignade hopp. Men om den uppfattningen är riktig att de kristna redan tidigare och före vedermödan har uppryckts till himmelen, då finns ju inte de kristna kvar här på jorden med en längtan efter att Kristus skall uppenbara sig. [24]

Enligt Bibeln lever de kristna under korset och i vedermöda och lidande fram till Kristi apokálypsis, Kristi uppenbarelse. Och den äger rum när han synligt kommer åter till de sinas frälsning och för att döma levande och döda. Men enligt dispensationalisterna väntar de kristna inte på uppenbarelsen vid Kristi återkomst utan på uppryckandet. [25]

Skriften lär ingenstans ett uppryckande, som kommer att äga rum före Kristi apokálypsis, före uppenbarelsen på den yttersta dagen. Enligt NT är vår Herres parousia, d.v.s. ankomst, apokálypsis d.v.s. uppenbarelse och epifaneia d.v.s. synliga framträdande en och samma händelse. Ladd skriver helt riktigt: »Åtskillnaden mellan församlingens uppryckande och Kristi uppenbarelse är något som ingenstans hävdas i Guds ord och inte följer av den terminologi som hör samman med Kristi återkomst» (s. 62). »Kristi återkomst kommer att vara en enda odelbar tilldragelse i härlighet» (s. 63). [26]

Antikrist och den stora vedermödan

Ladd visar utifrån en rad texter att dispensationalisternas tolkning av Antikrist och den stora vedermödan inte grundar sig på en korrekt textutläggning. Han behandlar bl.a. Dan. 9:24-27 och visar på vilket godtyckligt sätt dispensationalisterna utnyttjar denna text för sin tanke om en sjuårig vedermöda. Han går också igenom Matt. 24, Mark. 13 och Luk. 21. [28]

Det man saknar hos Ladd är en rätt förståelse av Antikrists natur. Antikrist gör anspråk på gudomlig auktoritet och tillbedjan och framträder i Guds tempel (2 Tess. 2). Han är ingen politisk person i första hand utan framträder i kristenheten. Att den lutherska tolkningen av Antikrist som påvedömet har sitt stöd i texterna är uppenbart. [29]

De 144.000

Ladd går också in på Uppenbarelseboken. På ett förtjänstfullt sätt visar han vad Uppenbarelseboken menar med de 144.000. Han skriver bl.a.: »Vad menar Johannes när han räknar upp Israels tolv stammar vilka är Israel, men ändå inte Israel i bokstavlig bemärkelse? Han ger oss en vink i 2:9 där han talar om ‘dem som säger sig vara judar, men icke äro detta, utan äro Satans synagoga.’ Se också 39. ‘Se,… några från Satans synagoga, några av dem som säga sig vara judar, men icke äro det.’ Här är ett klart faktum: de var människor som kallade sig judar och i bokstavlig bemärkelse var de verkligen judar, och ändå, i en andlig bemärkelse var de inte judar, utan utgjorde en Satans synagoga. I de här verserna skiljer Johannes klart på judar i bokstavlig bemärkelse och judar i andlig bemärkelse. Vi kan anta att Johannes avsiktligt räknade upp de 144.000 genom en oregelbunden uppräkning av stammerna för att säga att det finns de som är sanna judar i andlig bemärkelse utan att vara judar i bokstavlig bemärkelse: med andra ord, församlingen» (s. 79). »Siffran 144.000 är liksom andra tal i Uppenbarelseboken ett symboliskt tal och står för fullständighet» (s. 80). »Den andra skaran som skildras är samma människor, de 144.000, sedda från en annan synvinkel. De är församlingen vilken ur mänskligt perspektiv är en stor oräknelig skara från alla nationer och tungomål» (s. 80). [31]

Uppståndelsen och tusenårsriket

I kapitlet »Uppståndelsen och uppryckandet» ger Ladd en intressant undervisning om uppståndelsen och Kristi härlighetskropp. Här betonas också att uppryckandet hör ihop med den yttersta dagen, inte med något osynligt skeende 1007 år före denna dag. [33]

Men Ladd har inte förstått vad Upp. 20 menar med den första och den andra uppståndelsen och det tusenåriga riket. Ladd tror att den första uppståndelsen äger rum efter Kristi återkomst och att därefter ett tusenårigt rike kommer. [34]

Med den »första» uppståndelsen menas den andliga uppståndelsen, d.v.s. att en andligt död själ uppväckes till liv genom evangelium. Upp. 20:4 talar ju inte om kroppens uppståndelse och liv utan uttryckligen om deras »själar» som har dött i tron. Scenen är inte denna jorden utan Johannes skådar in i den osynliga världen, in i himmelen. Det liv som de troende har tack vare evangelium utsläcks inte i och med den lekamliga döden. Johannes såg martyrernas och de troendes själar, att »dessa levde och regerade med Kristus i tusen år», som det ordagrant står. [35]

Också Jesus talar om två slags uppståndelser i Joh. 5. I vers 25 talar han om det första slaget: »Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall bli levande.» Här är det inte fråga om den allmänna uppståndelsen på den yttersta dagen. Här är det fråga om sådana som redan nu hör Sonens röst och därigenom »blir levande». Det är alltså fråga om den uppståndelse från andlig död till andligt liv, som också Paulus talar om: Gud har »gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder. Av nåd är ni frälsta! Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen (som Johannes fick blicka in i), i Kristus Jesus» (Ef. 2:5, 6). [36]

Det andra slaget av uppståndelse, nämligen kroppens uppståndelse, talar Jesus om i Joh. 5:28f: »Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem: de som har gjort, vad gott är, skall uppstå till liv, och de som har gjort, vad ont är, skall uppstå till dom.» Denna »andra» uppståndelse har sålunda ännu inte inträffat, den »kommer» och den gäller alla kroppar, »alla som är i gravarna». [37]

De som »har del i den första uppståndelsen», d.v.s. tror på Kristus, »över dem har den andra döden ingen makt», d.v.s. den eviga fördömelsens död. »Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden» (Joh. 8:51), d.v.s. den andra döden. »Den brinnande sjön är den andra döden» (Upp. 20:14). [38]

De tusen åren och Satans bindande (Upp. 20:2) betecknar den nytestamentliga tiden. Genom sin död befriade Kristus människorna från Satans makt. Kristus blev delaktig av kött och blod, »för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom» (Hebr. 2:14, 15). Denna befrielse proklameras i evangeliet, »så att de omvänder sig från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud, på det att de genom tron på mig skall få syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som är helgade» (Apg. 26:18). Utan synden har Satan ingen makt. Därför blir Åklagaren (Satan) bunden och oförmögen att anklaga och plåga, där Kristus och syndernas förlåtelse är. Genom tron tar den troende i besittning den befrielse från Satans makt, som Kristus genom sitt blod vunnit åt alla. Därmed får den andligt döda själen liv och kommer inte under någon dom utan har övergått från döden till livet. [39]

När evangelium förvanskas eller tystnar, kommer Satan lös och kan förvilla människorna. Men i jämförelse med det eviga livet med Kristus, varar Satans krig och förföljelse mot den sanna kristna församlingen, »den älskade staden», endast »en liten tid». Också Kristus använder uttrycket »en liten tid» om de troendes liv under korset här i världen. Satans sista kraftansträngning för att förgöra Herrens utvalda skall inte lyckas och endast vara »en liten tid». »För de utvaldas skull skall den tiden bli förkortad», säger Jesus (Matt. 24:22). [40]

Domen

Ladd lär klart att »det kommer att bli en tvåfaldig utgång på domens dag: frikännande eller fördömelse» (s. 100). Han skriver också helt riktigt: »De frikända är inte rättfärdiggjorda på grund av sina egna gärningar, utan på grund av den rättfärdiggörelse Kristus framverkat på korset» (s. 101). »Den väsentliga frågan är: vad är rättfärdiggörelse? I paulinskt tänkande är rättfärdiggörelse när universums laggivare och domare tillkännager sitt frikännande. Rättfärdiggörelse, frikännande, är inte en subjektiv etisk kvalitet. Det är ett objektivt förhållande i vilket Gud kungör att den troende människan står i ett rätt förhållande till alla människors domare» (s. 101). [42]

Matt. 25 tolkas av dispensationalisterna som en annan dom än den yttersta domen. Enligt dem handlar Matt. 25 om vilka som Människosonen låter gå in i tusenårsriket och vilka som inte får vara med i detta jordiska lyckorike. Ladd visar mycket tydligt, att det är omöjligt att låta detta kapitel handla om någon annan dom än den yttersta domen. Matt. 25 handlar inte om vilka som får gå in i tusenårsriket utan om domen till »evigt liv» respektive »evigt straff», som det uttryckligen står. [43]

På sid. 113f skriver Ladd följande intressanta ord: »En slutlig fråga återstår att ställa. Om det här är den yttersta domen, vad gör vi då med tusenårsriket? Det verkar inte finnas någon plats för det. Denna boks författare är uppriktig nog att medge att om vi vore tvungna att följa det här bibelstället som vårt tidsprogram för profetians uppfyllelse, så skulle det inte finnas något utrymme för ett tusenårsrike. Jag skulle tvingas till att vara en som inte tror på tusenårsriket (amillenialist).» Detta är ett intressant medgivande, som visar att vår tolkning av Upp. 20 är i harmoni med Bibeln i övrigt. [44]

Guds rike

I sitt slutkapitel kommer Ladd återigen in på tusenårsriket. Som vi redan sett menar Ladd att ett jordiskt tusenårsrike trots allt skall inbryta efter Kristi återkomst. Han tror att det i historien skall komma »en period av politisk, social och ekonomisk rättvisa innan änden kommer. Men till och med i ett sådant samhälle förblir människorna upproriska och låter sig påverkas av djävulen när han blir befriad, så att det gudomliga domslutet om fördömelse av de ogudaktiga i den slutliga domen visar sig vara rättfärdigt» (s. 123). [46]

På s. 124 medger han dock att den uppfattningen att tusenårsriket är den kristna församlingens tid har bibliskt stöd. Han skriver: »Skriften lär faktiskt att de heliga har del i Kristi seger och regim. Gud har ‘gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder… han har uppväckt oss med honom och satt oss i den himmelska världen, i Kristus Jesus’ (Ef. 2:5-6). Andligen sett har vi blivit uppväckta från de döda, upplyfta till själva himmelen där vi har del i Kristi tron på Guds högra sida. Det är vad Uppenbarelseboken 20 lär.» [47]

Ladd polemiserar mot den form av premillennialism, som är mycket vanlig idag och som dispensationalisterna bekänner sig till. Enligt dessa är tusenårsriket främst till för judarna. »Israel kommer att bli återfört till sitt land, det kommer att återuppbygga templet och kommer att återinföra det gammaltestamentliga offersystemet. Vid den här tiden kommer alla de gammaltestamentliga profetiorna om Israel som nation att uppfyllas bokstavligen. Det dras som slutsats utifrån övertygelsen om att Gud har två bestämda och åtskilda folk: Israel och församlingen, med två olika program och olika välsignelser. Guds program för Israel är teokratiskt och jordiskt. Guds syfte med församlingen är universellt och andligh (s. 125). [48]

Ladd kan inte längre omfatta denna dispensationalistiska uppfattning som biblisk. »Hebréerbrevet 8 säger klart att avbildernas och skuggbildernas tidsålder – Gamla testamentets kultsystem – avskaffats, eftersom verkligheten som var avbildad i kulten har kommit i Kristus» (s. 125). [49]

Men Guds rike är inte bara Guds synliga härlighetsrike i och med Kristi återkomst på den yttersta dagen. Guds rike är också en verklighet i och med Kristi fullbordade verk och uppståndelse. Det är ett nådens osynliga rike. Alla tillhör detta rike som tror på Herren Jesus Kristus. De är lemmar i Kristi kropp och har det eviga livets gåva. De har redan uppstått till andligt liv och gemenskap med sin Konung Jesus Kristus. På den yttersta dagen skall också deras kroppar uppstå och förvandlas till oförgängliga härlighetskroppar. [50]

Tiden mellan Kristi uppståndelse och återkomst kallas i Bibeln för den yttersta tiden. Den kristna församlingen lever alltså i den yttersta tiden, i de yttersta dagarna. I GT betyder de yttersta dagarna ofta den messianska tidsåldern. Många teologer tänker sig de yttersta dagarna endast som den allra sista perioden före änden. Men NT likställer den yttersta tiden eller de yttersta dagarna med den tid, då den utlovade Frälsaren har kommit och fullgjort sitt försoningsverk. [51]

Sammanfattning

Ladds bok »De yttersta tingen» ger mycket viktig undervisning i detta ämne. Den dispensationalistiska tolkningen av Israel och de yttersta tingen håller inte inför en närmare granskning. Förtjänsten med Ladds bok är att den tydligt visar på det godtycke som präglar dispensationalisternas eller darbyisternas bibeltolkning. [53]

Bristerna i Ladds bok är främst att han ansluter sig litet väl mycket till en del bibelkritiska uttryckssätt vid tolkningen av GT. Han kan tala om olika messiasutsagor, som skulle vara delvis oförenliga. Han ser inte att dessa messiasutsagor harmonierar till fullo med varandra, fastän de tar fram olika sidor i Messias’ uppgift. Han skriver också ofta att NT ger gammaltestamentliga profetior en helt ny tolkning, en helt ny innebörd. Det är riktigare att säga att NT lyfter fram den verkliga och fulla innebörden i de gammaltestamentliga profetiorna. NT:s tolkning har saklig grund i de gammaltestamentliga texterna själva. [54]

I övrigt har vi pekat på Ladds tolkning av Rom. 11:25-26 och Upp. 20 som oriktig. För ett utförligare bibelstudium om Kristi återkomst, sättet för Kristi återkomst, tiden för Kristi återkomst, tecknen på Kristi återkomst, Israel och tusenårsriket, uppståndelsen och domen hänvisas till Biblicums Kassettarkiv. [55]