Av: S. E. | Nr 1, 1981 sida 4

Vad skall egentligen hända i de yttersta tiderna? Det är en fråga som har sysselsatt många under historiens gång. Tyvärr har därvid inte alltid Bibelns undervisning fått ange svaret. Det synes vara mera attraktivt att spekulera på egen hand och endast i lös anknytning till vissa bibelställen. Resultatet har blivit en hel rad olika spekulationer och teorier om de yttersta tingen. [0]

Vi skall i denna artikel belysa detta ämne genom att referera en bok, som ger en nyttig överblick över »fem seklers syn på de yttersta tingen». För att bättre kunna förstå dagens många populära teorier om t.ex. ett hemligt bortryckande och en »sjuårig» vedermöda, bör man känna till hur och var sådana teorier vuxit fram. [1]

Docent Ingemar Lindén ger i sin bok Apokalyptik (Gummessons, Stockholm 1980, 116 sid.) en översikt över krafter och inflytelser som bestämt många samfunds syn på Kristi tillkommelse och de yttersta tingen från Martin Luther och fram till vår egen tids teologer. [2]

Martin Luther

Bokens första kapitel handlar om Martin Luther och reformationstidevarvet. Här ger Lindén exempel på Luthers nyktra hållning och hur han varnar för svärmeri, d.v.s. lösa spekulationer utan biblisk grundval. Varje lära måste ha bärkraftiga skriftbevis, tydliga och klara beläggställen. Svärmeandar, som menade sig sitta inne med »större ljus» över profetiorna och ansåg sig kunna bestämma tiden för befrielsen vid Jesu tillkommelse bl.a. utifrån Dan. 8:13-14, bekämpades konsekvent av Luther. »En av dessa spekulativa oroliga själar var Michael Stiefel, som lärde att den yttersta dagen skulle inträffa kl. 08.00 den 19 oktober 1533. Så trodde han utifrån sin speciella uträkning av Daniels 2.300 ‘dagar’» (s. 11). [4]

Kristi återkomst är enligt Luther en enda avgörande händelse, då de döda står upp från sina gravar och världsdomen äger rum. Alla spekulationer om judarnas roll under och före tusenårsriket var helt främmande för Luther. Det viktiga nya hos Luther var hans tes att hela påvedömet som institution betraktat var Antikrist, och inte bara vissa lastbara påvar» (s.12). Han hänvisade i synnerhet till 2 Tess. 2:4, där det framhålls att Antikrist skall ställa upp sin tron i »Guds tempel» eller mitt i kristenheten. [5]

Också Calvin hänvisade till 2 Tess. 2:3ff som bevis för att påvedömet är Antikrist. I sin Institutio Christianae Religionis skriver han bl.a.: »Daniel och Paulus hade förutsagt att Antikrist skulle sitta i Guds tempel. Detta förbannade och avskyvärda rikes huvud i den västra kyrkan försäkrar vi vara påven» (s. 13). [6]

Apokalyptiska spekulationer under 1600-talet

Kapitel 2 handlar om 1600-talets apokalyptiska huvudlinjer. Här ges många exempel på apokalyptiska spekulationer i England under 1600-talet. Thomas Brightman t.ex. ansåg att judarnas kollektiva omvändelse skulle äga rum år 1650. Då slutade nämligen enligt hans beräkningar den apokalyptiska perioden »en tid, tider och en halv tid» enligt Dan. 7 och Upp. 12. Samme man visste också besked om de 1335 »åren», att de skulle upphöra 1695. Ingen tidsangivelse sträckte sig längre än till 1700. [8]

Den engelska 1600-talsapokalyptiken diskuterade ingående judarnas återvändande till Palestina och i samband därmed tusenårsrikets inbrytande. Apokalyptikerna delade upp sig på tre grupper: 1) amillennialister, som hävdade att de tusen åren redan kommit genom kyrkans konstituerande, 2) premillennialister, som lärde att först efter Kristi tillkommelse kunde »tusenårsriket» förverkligas, och 3) postmillennialister, som lärde att världen redan höll på att gå över i idealtillståndet, där Kristi personliga framträdande markerade höjdpunkten i utvecklingen vid slutet av de tusen åren. [9]

Den pietistiska apokalyptiken

Kapitel 3 tar upp Franska revolutionen och napoleontiden – en apokalyptikens guldålder. I detta kapitel berörs de viktigaste apokalyptiska skolorna i Europa och USA till ungefär 1850. Lindén börjar på kontinenten i det pietistiska Würtemberg. Avgörande betydelse för apokalyptiken hade J. A. Bengel (1687-1752), känd i Sverige för sin Gnomon, »det är handledning vid läsningen af Nya testamentet, i hvilken, enligt ordens ursprungliga betydelse, de himmelska tankarnas enkelhet, djup, prydlighet och himmelska kraft framställes». Det latinska originalets tredje upplaga översattes till svenska av J. Ternström och utgavs i Jönköping 1877-78. Bengel var både teolog och kunnig matematiker. De apokalyptiska talvärdena fascinerade honom. Därför vittnar hans tryckta och handskrivna utläggningar om invecklade och ibland högst fantasifulla utläggningar. 1836 skulle världsförnyelsen ta sin början och tusenårsriket upprättas på jorden. [11]

Utanför Stuttgart grundades en brödraförsamling av en prästson, Gottlieb Wilhelm. Hoffman (1771-1846). Vissa fromma »läsare» hade helt fängslats av apokalyptiska studier, inte minst med tanke på omvälvningarna i Europa i samband med franska revolutionen och Napoleon-krigen. Med hjälp av Bengels skrifter sökte de att tolka »tidernas tecken» och bestämma kursen. För dem var ingen annan än Napoleon vilddjuret. [12]

Den pietistiska apokalyptiken hade många företrädare förutom förgrundsgestalten Johann Albrecht Bengel. Ur högen av efterföljare kan nämnas inflytelserika präster och prelater, bland dem Magnus Friedrich Roos, vars apokalyptiska uppbyggelseböcker översattes till svenska och fick stor spridning, inte minst på västkusten. [13]

Spekulationerna över tusenårsperioden hölls dock i schack, i någon mån tack vare den lutherska augsburgska trosbekännelsen, där dylika idéer fördömes. [14]

Förvirrande mångfald

I motsats till den tyska apokalyptiken uppvisade den engelska grenen ett påtagligt intresse för judafolkets återvändande till Palestina före tusenårsrikets början. Premillennialismen dominerade, d.v.s. att Kristi tillkommelse sker före tusenårsriket. Några menade att tillkommelsen skulle inträffa antingen 1843 eller 1847. Franska revolutionen blev slutpunkten för en mängd talangivelser. De 1260 dagarna skulle enligt mångas mening sluta 1792. »Hedningarnas tider» (jfr. Luk. 21:24) upphörde 1847 och de 1335 slutade också 1847, då tusenårsriket skulle vidta. Den judiska tempelkulten skulle förnyas 1843, då Daniels 2.300 dagar (Dan. 8:14) beräknades nå sin fullbordan. Andra kom med helt andra beräkningar och årtal. De motstridiga tolkningarna och förslagen vittnar om den engelska apokalyptikens bredd och förvirrande mångfald. [16]

Den tredje skådeplatsen för en uppmärksammad apokalyptisk väckelse finner vi i USA. Den store väckelseförkunnaren Charles Grandison Finney skilde sig från t.ex. William Miller genom att placera tillkommelsen efter tusenårsperioden. Han var alltså en s.k. postmillennialist. Genom gradvisa reformer och en intensifierad mission i världen skulle tusenårsriket gradvis förverkligas. Sådana tankar rimmade väl med andan i det optimistiska lägret i nationen. USA hade kallats av Gud för att bli den ledande kristna nationen. [17]

Millerismen

Den mest uppmärksammade och framgångsrika av de amerikanska apokalyptiska strömningarna vid 1800-talets första del var den adventistiska väckelse som blivit känd under beteckningen millerismen. Grundare var lekmannen – predikanten William Miller från Low Hampton i New York (1782-1849). Miller tillhörde en baptistfamilj med utpräglade väckelsetraditioner. Han kom fram till att Kristus skulle återvända till jorden 1843. Det efterlängtade tusenårsriket skulle då inledas. Genom massmöten i form av s.k. »campmeetings» och tältkampanjer i »The Big Tent», med sittplatser för inemot 5000 personer, spreds Millers idéer. Ändå mer imponerande var kanske masspridningen av tryckta alster. [19]

När den förutsagda tillkommelsen uteblev, tvingades Miller att ge upp alla möjligheter att gå vidare på det apokalyptiska tidsspåret. Men nya män trädde till med nya idéer. Så räddades millerismen temporärt från sönderfall. [20]

Darbyismen – det populära alternativet

Under perioden 1845-ca 1875 sker en kursförändring inom apokalyptiken. Intresset för de profetiska och apokalyptiska frågorna finns kvar, men de gamla apokalyptiska årtalen har förlorat sin trovärdighet och ersätts gradvis med de s.k. dispensationalistiska idéerna. Banbrytaren och den främste representanten för en alternativ apokalyptik är Plymouth-brodern John Nelson Darby. [22]

I stället för de komprometterade årtalen för tillkommelsen, fastslog Darby att Jesu tillkommelse i själva verket kommer överraskande för alla, »när som helst». Han indelade historien i klart avgränsade perioder, s.k. dispensations. Den skarpa skillnaden i frälsningsschemat mellan judarnas och hedningarnas »tider» kan nämnas som ett exempel på detta resonemang. Ett annat är boskillnaden mellan lagens och nådens tidsålder. [23]

Darby lär att Jesu tillkommelse består av två delar. Först kommer Herren osynligt för att hämta »bruden» eller den »rena» idealförsamlingen till himlen för Lammets bröllop, och sju år senare kommer Jesus åter till jorden, denna gång synligt och hörbart för alla. Så inleds tusenårsperioden. [24]

Låt oss närmare presentera Darbys syn på första delen av Jesu tillkommelse. Denna tillkommelse äger rum fullständigt osynligt för de otroende och ljumma kristna. Utan förvarning försvinner bara en massa människor, man vet inte vart. I radio och TV meddelar man mysteriet, men till en början kan ingen förklara gåtan, tills några minnesgoda »halvkristna» bekännare äntligen fattar det som hänt: Jesus har kommit igen, bruden är borta. Sedan de sanna kristna försvunnit från jorden, inträder en fruktansvärd andlig kyla. Antikrist kan nu träda fram utan hinder och börja sitt demoniska verk. Den stora vedermödan börjar. En »vecka» eller sju år efter brudens upptagande till himlen händer det så, att läget i ett nu förändras. Kristus visar sig i sin konungsliga härlighet, nu synligt och hörbart, och dödar den grymme, personlige Antikrist. Tusenårsriket bryter in. Judarna ser vem de har korsfäst och massomvändelser äger rum. Judarna blir det ledande kristna missionsfolket under tusenårsriket. Sedan Satan bundits och Antikrist förgjorts, kan Guds Ande verka fritt på de tidigare förhärdade människohjärtana. Det är nu som de helt avgörande omvändelserna sker bland judar och andra. [25]

Den traditionella protestantiska synen på påvedömet som vilddjuret och Antikrist förkastas av Darby och hans anhängare. Den personlige Antikrist uppträder ju inte enligt det darbyistiska systemet förrän efter den första etappen av Jesu tillkommelse. [26]

De sjuttio årsveckorna i Daniel 9:24-27 spelar en stor roll i det darbyistiska systemet. De delas upp på ett sådant sätt, att den 70:e veckan skiljs från de övriga 69, allt för att finna stöd för de dramatiska händelserna efter brudens bortryckande. Darby hävdar nämligen att den profetiska klockan stannade när den kristna församlingen hade konstituerats. Kyrkans tid skjuts alltså in mellan den 69:e och 70:e veckan som en icke-medräknad tid. [27]

En livslång kritiker till Darbys apokalyptik var den samtida rivalen och samfundsbrodern Benjamin Wills Newton. Han ansåg att de båda huvudidéerna i darbyismen, den tudelade tillkommelsen och »brudens hemliga bortryckande», samt uppspaltningen av de sjuttio årsveckorna hos Daniel saknade stöd i Skriften. [28]

Det specifika i Darbys tolkning var framför allt läran om det hemliga uppryckandet, the secret rapture, och indelningen av NT i två väsenskilda texter, sådana som handlade enbart om judarna och sådana som uteslutande gällde kristna. Man kommer att räkna med två olika gudsfolk, dels judarna (oberoende av tro), dels den kristna kyrkan, som dock endast utgör en parentes fram till bortryckandet. [29]

Darby överförde sitt system också till USA. Detta skulle på sikt få en oerhörd betydelse för de evangelikala samfunden där. Darby besökte USA och Canada sju gånger mellan åren 1862 och 1877. För att belysa hur snabbt och allmänt darbyismen upptogs i förkunnelsen också i Sverige, hänvisar Lindén till »världsmissionären» Fredrik Fransons apokalyptik i Himlauret (1897) och Lewi Pethrus och EFS-teologen Johan Hagners utläggningar av samma ämne. [30]

Fredrik Franson

Det darbyistiska schemat hade Franson troligen kommit i kontakt med i Chicago som medlem i Dwight L. Moodys kyrka. Ungefär samtidigt skulle en annan svensk evangelist i förskingringen, svensk-amerikanen John Ongman, Örebro Missionsförenings grand old man, acceptera darbyismen. Franson talar om »brudeskarans upptagande» som inledningen till »Herrens dag» eller tusenårsperioden. De sjuttio årsveckorna i Dan. 9 tolkar han så, att de första 69 sträcker sig fram till Kristi död och den 70:e årsveckan sträcker sig fram till början av tusenårsriket. Därför måste han likt Darby räkna med ett gap mellan den 69:e och 70:e årsveckan. Han hävdade att då judarna förkastade Kristus, slutade deras klocka att gå. Först sedan Jesu brudskara ryckts upp till himlen, börjar denna klocka ånyo att gå. [32]

Franson betonade också tusenårsperiodens fantastiska väckelser. Då skulle hela folk omvändas till kristendomen i samband med judarnas upptagande som Guds särskilda egendomsfolk. Han förmodade att det gamla judiska templet skulle återuppbyggas i Jerusalem under de tusen åren med hänvisning till profetiorna i Hes. 40-44. Denna förnyade judiska kult skall Antikrist försöka göra om intet i samband med vedermödan efter brudens bortryckande. [33]

Franson förkastar i likhet med Darby den klassiska reformatoriska tolkningen av påvedömet som Antikrist. Enligt Franson är Antikrist en ond politiker, som uppträder först efter första delen av Jesu tillkommelse. Frodiga spekulationer angående det fjärde vilddjuret i Dan. 7 presenteras. Det fruktade fjärde vilddjuret identifieras med den turkiske sultanen. Franson räknade med att sultanen tillsammans med tsarryssland och England skulle komma att utgöra »nordlandets» och »sydlandets» konungar. Han var så säker på sin sak, att han betygade att utgångspunkten för det sista anfallet mot Palestina skulle bli Petersburg eller nuvarande Leningrad. [34]

Lewi Pethrus

Den svenska pingströrelsens största namn Lewi Pethrus gav tidigt uttryck åt apokalyptiska tankar. Också Pethrus talar om olika stadier i parusin. Vid Jesu tillkommelse, när bruden rycks upp från jorden till himlen, ser bara de frälsta Jesus. Inte de övriga. Däremot kommer de icke-troende snart att märka att något högst märkligt har skett, fortsätter Pethrus. Ämnet »brudens hemliga bortryckande» blev för honom ett populärt predikoämne. Han följde troget den darbyistiska modellen i dessa utläggningar. [36]

I anslutning till Darby lärde Pethrus att »vedermödan» tar sin början först efter det att Guds trogna barn blivit upptagna till himlen. Likaså i anslutning till Darby lärde han att Antikrists framträdande äger rum efter tillkommelsen i hemlighet. När han predikar om »en stor vedermöda», är han helt genomsyrad av de darbyistiska idéerna. [37]

Under tusenårsperioden räknar Pethrus med en stor väckelse bland judarna, då 144.000 av dem skall bli »en förstling åt Gud och Lammet». Dessa kristnade judar skall »ha hand om frälsningens evangelium under vedermödans tid». Som andra darbyister ansåg Pethrus att templet i Jerusalem då skall återuppbyggas för att bereda judarna tillfälle att förrätta de gammaltestamentliga offren igen! Han tänker sig detta före judarnas nationella omvändelse till kristendomen. [38]

Ifråga om Antikrist följde Pethrus också darbyisterna. Eftersom den fruktade mystiska supermänniskan eller Antikrist inte kan verka förrän församlingen lämnat jorden, kunde inte påvedömet motsvara beskrivningen, ansåg han. I stället för att se tillbaka i tiden riktade Pethrus läsarnas uppmärksamhet mot framtiden. Antikrist skall uppträda vid mitten av Daniels »profetiska vecka och då avskaffa offren i Jerusalem». [39]

Stiftelseteologen Johan Hagner

Johan Hagner lade fram sin apokalyptiska variant i skriften Se, han kommer med skyarna (1932). Boken utkom på Evangeliska Fosterlands-stiftelsens förlag. Hagner skriver: »De stora missionsproblemen lösas först genom Kristi personliga återkomst. Fredsfrågan löses endast genom Kristi tillkommelse» (s. 5). Till skillnad från Lewi Pethrus lär Hagner att »brudförsamlingen» skall få genomlida »den begynnande antikristliga nöden» (s. 40). Hagner var alltså anhängare av den riktning som i USA kallas för pretribulationism, d.v.s. att den stora vedermödan skall inträffa före Jesu tillkommelse. [41]

Men Hagner var ingalunda konsekvent i sina idéer. »Avfallet» förlade han till framtiden efter Jesu tillkommelse. I denna fråga slår han sålunda följe med Franson och darbyisterna. »Brudens uppryckande utgör möjligheten för Antikrists framträdande», försäkrar han (s. 43). [42]

En genomläsning av kapitlet »Antikrist och den stora nöden» (s. 51ff) visar att Hagner var anhängare av darbyismen och inte representerade den äldre reformatoriska synen på Antikrist och tillkommelsen. Liksom darbyisterna delade han in Kristi tillkommelse i två etapper, först en osynlig och senare en synlig. I kap. 4-6 ger han sig helt i kiliasmens våld. Avsnittet inleds med den ljusa skissen om judafolkets nationella omvändelse – ett älskat ämne inom många fromma kretsar. I likhet med Lewi Pethrus hävdar han att templet i Jerusalem skall byggas upp på nytt efter första etappen av Kristi tillkommelse, då kulten åter skall fungera i den heliga staden. Detta sker strax före judarnas kristnande som nation efter Antikrists undergång. Judarnas omvändelse markerar alltså början till tusenårsperioden. Det som kyrkorna misslyckats med under 2000 år skall då hända. Den gigantiska missionsperioden inleds. Djävulen är bunden och hela hans regemente. Självfallet går det då lätt att missionera och vinna själar. Profetorden i Jes. 2 tillämpas på denna enastående segertid. [43]

Adventistisk apokalyptik

Kapitel 5 handlar om Adventistisk apokalyptik efter Miller. I detta kapitel presenteras många märkliga teorier, som vi här går förbi, bl.a. den att Jesus den 22 oktober 1844 skulle ha gått in i ett nytt rum i himlen, in i det allraheligaste i den himmelska helgedomen. Med nya teorier gjorde man det möjligt att hålla fast vid Millers felslagna kalkyler. Det som Miller förlade till jorden 1843-44 överfördes till den osynliga världen, där ingen människa kunde kontrollera teorierna. »Här finner vi kärnan i den sabbatariska adventismens apokalyptik och profetietolkning», skriver Lindén (s. 63). [45]

Jehovas vittnens apokalyptik

Jehovas vittnens grundare Charles Taze Russel (1852-1916) var från början medlem i den presbyterianska kyrkan. Senare fick Russel via adventister kontakt med milleriter (anhängare till Miller), som Jonas Wendell och N. H. Barbour. Dessa gick på milleriten George Storrs linje och lärde att det inte fanns något evigt brinnande helvete. [47]

Under flera år samarbetade Russel intimt med bl.a. Barbour och denne formulerade det mesta i de första apokalyptiska tryckalstren. Barbour visste besked om »Guds tidsåldersplan». Egentligen var Russel dispensationalist i likhet med Darby och andra. Men den nya läran om »brudens hastiga uppryckande till himlen» förkastade både Barbour och Russel. [48]

Talet om Jesu osynliga närvaro från 1874 och tusenårsrikets ankomst 40 år senare fascinerade Russel. 1914 skulle det efterlängtade tusenårsriket få sin början. [49]

Russel talar om ett andra frälsningstillfälle under tusenårsriket. Inte minst hedningarna skulle få ett verkligt tillfälle att avgöra sig för Gud efter döden. De som trots allt skulle komma att förkasta det nya erbjudandet skulle tillintetgöras. [50]

Men 1914 kom och gick utan att den gyllene tidsåldern kunde skönjas vid någon horisont. Tvärtom inleddes ju det blodiga världskriget och djävulen hädade i sanning i världen. Utan Russels motåtgärder strax före det kritiska året kunde det ha gått riktigt illa för rörelsen. Redan under sin livstid kom han med försiktiga omtolkningar och under efterträdaren Rutherfords ledning skapades så småningom ordning i leden. Snart lärde man att Jesus återvänt osynligt till jorden 1914! [51]

Ett utmärkande drag för Jehovas vittnens apokalyptik är den ständiga omtolkningen av utsagorna. Man läser in världshändelserna i apokalyptiken och nyhetssidorna får bli nyckeln till tydningen. Nya årtal för tusenårsriket fastställs för att öka ivern inom leden. Det senaste årtalet var 1975, som ledde till en allvarlig kris inom sällskapet. Det märkliga är att människorna inte tycks lära någonting av misstagen. Omtolkningarna kan tydligen bli nästan hur många som helst. [52]

Den modifierade darbyismen

30-talet skulle i vårt land i hög grad komma att bli ett apokalyptikens decennium. De apokalyptiska förkunnarna drog stora skaror till sina tribuner. Adventisterna delade dessa framgångar med andra apokalyptiska predikanter. Den mest kände icke-adventistpredikanten var nog den märklige svensk-amerikanen C. A. Chader, d.v.s. Tjäder. Han var en typisk darbyist och utgav boken Guds plan, som utkom i flera upplagor på Harriers förlag. Förordet till Chaders amerikanska profetietolkning skrevs av en annan darbyist, Johan Hagner. Denne gav Chaders utläggningar ett högt vitsord. [54]

I Sverige verkade Chader som en sorts frilansare med bas i Florakyrkan i Stockholm, med anknytning till Svenska Missionsförbundet. Han reste rätt mycket i landet och höll ofta sina serier i baptistkyrkor. [55]

Chaders dispensationalism börjar med skapelsen. Han tänker sig tre skapelseperioder och dessutom en förhistofisk världskatastrof mellan 1 Mos. 1:1 och 1:2. Här laborerar han med långa tidsperioder och sätter katastrofen i samband med Lucifers fall. Han röjer en uppenbar påverkan av det evolutionistiska schemat. Skapelsedagarna skulle inte fattas bokstavligt som 24-timmarsdagar, förklarar han. [56]

I enlighet med Darbys teser framhåller Chader att Kristi kyrka på jorden utgör »en slags parentes» i den längre epoken, kallad »hedningarnas tider». Också enligt Chader kommer Jesus först osynligt för världen och rycker bort bruden undan världsnöden. Sedan den lilla skaran förts till Guds sköna himmel undan vedermödans hemskheter, följer en fruktansvärd tid på jorden. Den drabbar namnkristna och otroende lika. Denna tid säges vara i sju år och skall sålunda svara emot den sjuttionde årsveckan i Dan. 9. Därefter följer den andra etappen i tillkommelsen. Jesus låter sig ses av alla. Tillsammans med den frälsta bruden återvänder Kristus till jorden som härskare och domare. Satan och Antikrist förlorar då greppet över människorna. Kristus segrar vid Harmagedon. Tusenårsriket tar vid. »Ja, vi känner väl igen schemat vid det här laget», skriver Lindén. [57]

Enligt Chader skall två politiska förbund komma till stånd i världen, ett tiostatsförbund och ett ryskt bolsjevikiskt förbund. Tanken på ett tiostatsförbund förs fram i anslutning till Dan. 2 och 7, där det berättas om bildstodens tio tår respektive det fjärde djurets tio horn. Tiostatsförbundet skall ha Rom som centrum och Chader såg Mussolinis framträdande som en uppfyllelse av denna profetia. Men Rom blev aldrig den mäktiga huvudstaden i ett återupplivat Imperium Romanum och Mussolini slutade som en ömklig figur. Men idén om tiostatsbildningen är inte död. Tvärtom tillämpar många den nu på EG:s stater. Tre och ett halvt år efter brudens hemförlovning skall dock tiostatsförbundet krossas och Rom intagas. Ty då uppfylls profetiorna i Upp. 17 och 18. [58]

Chaders nära vän och andlige arvtagare var pastor D. 0. Belfrage i Göteborg. Han är s.k. posttribulationist och lär att den »sanna» kristna kyrkan kan slippa vara med om vedermödan. Belfrage har påverkats mycket av den brittiske apokalyptikern från 1800-talet Michael P. Baxter. Denne Baxter stod för bedriften att förutsäga flera felaktiga årtal för tillkommelsen (mellan 1861 och 1908) än någon annan. Det var också Baxter som framförde idén att Napoleon III var Bibelns fruktade Antikrist. [59]

Missionsförbundet och E. J. Ekman

Missionsföreståndaren E. J. Ekman utgav sitt omfattande verk De yttersta Tingen 1886. Han följer de gängse populära uppfattningarna då det gäller synen på judarnas unika roll vid ändtidens händelser och i fråga om tusenårsriket. När det gäller årsveckorna i Dan. 9 menar han att judarna återvänder till Kanaan i början av den sista årsveckan och bygger upp det tempel och anför den gudstjänst, som skildras i Hesekiels slutkapitel. [61]

Tusenårsperioden blir den stora missionstiden, menar han. Han skriver: »Vad som i våra dagar görs för hednamissionen är endast förberedande förpostfäktningar för den stora hednamissionen under det tusenåriga riket» (s. 132f). Förändringen inträffar efter Jesu tillkommelse, då judarna som nation kommer att omvändas och så själva bli tusenårsperiodens suveräna missionärer bland hedningarna. Man får nästan känslan att alla då blir Guds barn, och Ekman kom ju också sedan att förneka den dubbla utgången och de eviga straffen. [62]

I förhållande till lutherdomen innebär Ekmans utläggningar i De yttersta Tingen ett klart avsteg in i de kiliastiska idéernas lockande landskap. Men i fråga om Kristi tillkommelse förkastar han darbyismen och det hemliga »bortsnappandet» av den kristna elitförsamlingen. [63]

Under andra världskriget får SMF en ny uttolkare i den apokalyptiska genrern. Det är den dåvarande missionsföreståndaren Axel Andersson. År 1944 kom hans studie Kyrka och stat i Bibelns sista bok. [64]

Hal Lindsey – apokalyptik i sexdagarskrigets skugga

Knappast något har påverkat den aktuella apokalyptiken så mycket som staten Israels tillkomst 1948. Efter sexdagarskriget år 1967 stegrades intresset för Israel ytterligare. Profetiorna i GT, hos Hesekiel och Jeremia, hade gått i bokstavlig fullbordan, förklarade många. Snart skulle templet byggas upp igen – gamla staden i Jerusalem hade då nyss erövrats – och sedan skulle Jesu tillkommelse äga rum. [66]

En typisk exponent för denna renässans för apokalyptik med judarna och staten Israel i centrum är den amerikanske fundamentalisten Hal Lindsey. Som få har han gett nytt liv åt den sedan länge knäsatta amerikanska darbyismen. Hans engelska bestseller The Late Great Planet Earth, som också har översatts till svenska, sägs ha tryckts i mer än 9.500.000 exemplar. Den svenska utgåvan har titeln Vart är mänskligheten på väg? Hans bekännelse till darbyismen är tydlig från början. Vi läser: »Någon gång i framtiden kommer en sjuårsperiod, som leder fram till en höjdpunkt i form av Jesu synliga andra tillkommelse.» [67]

Efter en lång parentes mellan den 69:e och 70:e årsveckan börjar den 70:e veckan med brudens uppryckande i samband med första etappen av Kristi tillkommelse. Lindsey är posttribulationist och menar att den stora vedermödan börjar när den kristna elitskaran tagits upp till himlen. [68]

Enligt Lindsey skall hedningarnas tider avlösas av judarnas tidsålder. Då skall 1) den judiska staten pånyttfödas i Palestina, 2) judarna erövra hela Jerusalem och överta kontrollen över alla de heliga platserna, och 3) judarnas tempel byggas upp på dess gamla plats, där nu klippmoskén ligger. Så snart templet står på plats igen, kommer också offren att förrättas på nytt. [69]

I likhet med Chader och många andra tror Lindsey på ett framtida tiostatsförbund i Europa med Rom som huvudstad. Tecken på framväxten av ett förenat tiostatsförbund i Europa tycker sig författaren se i tillkomsten av den gemensamma marknaden EG. (Ett problem synes vara att EG snart kommer att omfatta fler än tio stater). [70]

Mot bakgrund av Upp. 13 menar sig Lindsey kunna påstå att Bibelns fruktade Antikrist skall träda fram i det nämnda tiostatsförbundet. Under vedermödans tid flyttar Antikrist högkvarteret till Jerusalem, där han skall uppbåda all sin kraft för att förvilla judarna. [71]

Höjdpunkten i utläggningarna nås i det kapitel som behandlar »Det tredje världskriget», men det skulle föra för långt att referera dessa spekulationer i detalj. Efter sju år vänder sig krigslyckan. Kristus kommer tillbaka och tusenårsriket tar vid. Under denna gynnsamma tid kommer de icke-troende att få del av evangeliet genom de 144.000 omvända judarna. Eller, som Lindsey uttrycker det, »de 144.000 judiska Billy Graham-förkunnarna släpps lösa på denna jord» (s. 111). Nu inleds historiens mest framgångsrika missionsperiod. [72]

Lindén skriver: »Idag har darbyismen med få undantag accepterats av de flesta bland väckelsesamfunden. Men man måste verkligen fråga sig, om idéerna håller vid en grundlig och allsidig konfrontation med Skriften. För idag ges det ut den ena sensationella skriften efter den andra i samma stil som Hal Lindsey’s The Late Great Planet Earth, och de flesta anammar idéerna utan någon som helst kritisk reflexion!» (s. 102). [73]

Den karismatiska rörelsen

Med den numera ganska vanliga karismatiska rörelsen har den tidigare darbyismen fått en stark draghjälp. I denna förkunnelse talas ofta om »brudens» plötsliga bortsnappande. »Därför har det blivit allt vanligare i USA, den karismatiska rörelsens hemland, att dessa kristna blivit så fängslade av dessa tankar, att flera framgångsrika köpmän låtit teckna försäkringar angående underhåll till de kvarlämnade ‘ljumma kristna’ efter deras egen himmelsfärd! Man har lämnat anvisningar om hur folk skall förfara med deras egendom efter ‘the secret rapture’. Vissa har varit så förutseende att de har låtit testamenten o.dyl. skrivas så, att egendomen skall återgå till dem själva efter återkomsten till jorden tillsammans med Kristus och änglarna vid början av tusenårsperioden!» (s. 103). [75]

Slutreflektioner

Kap. 9 innehåller Lindéns slutreflektioner under rubriken Han skall komma igen! Här framföres flera korrekta reflektioner, som är värda att citeras: »Uttolkarnas önsketänkande och behov har ofta fått bestämma interpretationerna. Misstagen har varit legio och i många fall avskräcker spåren» (s. 104). »I de flesta apokalyptiska utläggningarna saknas en konsekvent och kunnig hermeneutik eller bibeltolkning» (s. 105). »Dagstidningen har i flera fall blivit bestämmande.» »Om Russel hade satt sig in i grunderna för exegetiska studier, skulle han aldrig ha framfört tanken att Kristus skulle ha kommit till jorden 1874 eller 1914 (s.105). [77]

»Likaså finns det inte heller någon exegetisk grund till Darbys godtyckliga idé om det oändliga gapet mellan Daniels 69 och 70:e vecka. Över huvudtaget är de många konjunkturbetonande tolkningarna i Daniel och Apokalypsen högst otillfredsställande och komprometterande för hela kyrkan. Så skall man självfallet inte handskas med helig Skrift» (s. 106). [78]

»I detta sammanhang måste det också påpekas att man inte får behandla språket i Bibeln på ett oansvarigt och godtyckligt sätt. Det får räcka med den antydda tolkningen av de två grekiska uttrycken ‘parousia’ och ‘epifaneia’. Uttolkare av den darbyistiska skolan har nämligen menat sig finna språkligt stöd för sin idé om den uppspaltade parusin eller tillkommelsen i två etapper beroende på vilket ord som brukas i grundtexten. Det vanliga ordet ‘parousia’ sägs avse en ‘osynlig tillkommelse’ eller ‘närvaro’ (Russel och andra), medan ‘epifaneia’ sägs betyda Jesu synliga tillkommelse till domen. Utifrån en språklig undersökning finner man dock ingenting som stöder den darbyistiska uppfattningen. Tvärtom avser ‘parousia’ en gudoms ankomst till en kultplats. Ordet kan också gälla kejsarens ankomst Adventus Augusti. I intet fall kan det sägas att ordet skulle stödja idén om en osynlig tillkommelse» (s. 106). [79]

Det »tarvas inte något större djupsinne eller någon djupare förtrogenhet med Skriften för att förstå att de fantastiska berättelserna om massomvändelser under tusenårsperioden alltid har avvisats av kyrkan som kiliastiska spekulationer» (s. 107). [80]

»Om det är något NT understryker i samband med tillkommelsen är det väl detta att Jesu tillkommelse inte skall ske i ringhet och obemärkthet. Han kommer andra gången som Domaren och Konungen. Han ska ses av alla, vänner som fiender. Evangelisterna använder alla de visuella verben för att underbygga denna tanke. Enligt Matt. 24:30-31 ska mänskligheten, inte bara de troende, få se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet’» (s. 113). [81]

Låt oss hoppas att docent Lindéns fina översikt över krafter och inflytelser som bestämt många samfunds syn på Kristi tillkommelse och de yttersta tingen leder till besinning. Bengels och i synnerhet darbyistiska tankegångar översvämmar idag marknaden på ett beklämmande sätt. [82]

Dagsläget

En rad spekulationer kring det politiska förloppet i Mellersta östern och ett tusenårsrike med Israel i centrum dominerar i många böcker och tidskrifter. Här kan bl.a. nämnas tidskrifter som Ordet og Israel i Danmark, Karmel, Evangelisten och Troens Bevis i Norge och Shalom över Israel (f.d. Israels Väktare), tidningsorgan för »judarnas vänner» i Sverige. [84]

Veckotidningen Hemmets Vän i Sverige inför i så gott som varje nummer darbyistiska spekulationer om Israel och ändens tid. En av skribenterna, Samuel Sollerman, ger i boken Profetiskt och aktuellt om Israel (Evangeliipress, Örebro 1976) detaljerade tydningar av de världspolitiska händelserna med staten Israel som Guds särskilda stat. Att judarna är gudsfolket också i nya förbundets tid och skall spela den ledande rollen under tusenårsriket betyder dock inte enligt Sollerman att de måste bli kristna. »De kommer inte att omfatta ‘kristendomen’ och behöver inte heller göra det» (s.78). Bakom detta uttalande ligger tanken på de två vägarna eller de två programmen. »Hedningarnas tider» blir följaktligen inte detsamma som nya förbundets tid, då evangelium predikas också för hednafolken och att när det har skett kommer »änden» (Matt. 24:14). Nej, »hedningarnas tider» blir detsamma som den tid, då judarna inte råder över hela Jerusalem. Många menar sålunda att »hedningarnas tider» upphörde i och med sexdagarskriget 1967. En annan, lika grotesk uppfattning refereras av Sollerman på s.42. När Israels regering flyttade till Jerusalem upphörde »hedningarnas tider». Då klippte nämligen president Chaim Weizmann av ett snöre, som var spänt över vägen. »Vad var det presidenten klippte av?» frågade en närvarande israelisk journalist. »Hedningarnas tider», svarade presidenten. [85]

Bjarne Storsets bok Hesekiel kan också nämnas i detta sammanhang (EFS-förlaget 1970, originalförlag: Lutherstiftelsen, Oslo). Här framföres den populära tanken att Magog är lika med Sovjet-Unionen och »Tarsis’ köpmän och alla dess unga lejon» (Hes. 38:13) »leder tanken mot de unga fria kolonialmakterna inom brittiska samväldet med USA i spetsen», heter det på s. 183. Ja, »tanken ledes» till många godtyckliga sammankopplingar av textens ord och dagstidningarnas politiska nyheter. Det är förståeligt att Sollerman hänvisar till Storsets kommentar, liksom t.ex. John Lundmark i sin bok Israel och profetian (EFS-förlaget 1971). [86]

Så sprids idag i många variationer de darbyistiska tankegångar som bl.a. Fredrik Franson, Lewi Pethrus och Johan Hagner ivrade för. Men också Bengels och Roos’ kiliasm lever vidare. Ja, L. M. Engströms bok De yttersta tingen (Kyrkliga Förbundets bokförlag, 1962) vittnar om långtgående och grova kiliastiska spekulationer också på gammalkyrkligt håll. [87]