Joh. 1:18
»Den ende sonen, själv gud» (NT-81). [1]
Detta bibelställe är svårt att komma förbi för dem, som betvivlar att Jesus Kristus är sann Gud. Flera av de äldsta handskrifterna säger t.o.m. kort och gott: » Den enfödde Guden». Giertz översätter: »Den enfödde, som själv är Gud.» NIV (New International Version) har »Gud den ende Sonen» och alternativt i en fotnot »Gud den enfödde». Beck har »Den ende Sonen som är Gud», N-78 »den enbårne Sønn, som er Gud». [2]
Efes. 1:19-20
Den grekiska grundtexten har här en satsbyggnad som är ganska svår att översätta till god svenska. I en enda mening talas det om hur överväldigande stor Guds makt är gentemot oss, »som kommit till tro genom hans mäktiga krafts verkan», och att det är samma mäktiga kraft med vilken han verkade i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen. När moderna översättningar har försökt göra denna innehållsrika mening mindre invecklad, har man i regel tappat en viktig del av innehållet, nämligen att tron är ett verk av Guds mäktiga kraft. Här några exempel: [4]
NT-81: »hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus…» [5]
Giertz: »hur överväldigande mäktig hans kraft bevisar sig på oss som tror – samma oemotståndliga kraft, som verkade så mäktigt i Kristus…» [6]
Förutom att man här tappar bort att vi tror »efter hans mäktiga krafts verkan» (1883) eller »efter hans mäktiga starkhets verkan» (1703), använder Giertz ordet oemotståndlig utan saklig grund och i ett sammanhang, där det inte hör hemma. Guds verkan genom evangelium är inte oemotståndlig. [7]
Ef. 1:19-20 bör alltså översättas: [8]
»och hur överväldigande stor hans makt är gentemot oss, som kommit till tro genom hans mäktiga krafts verkan. Denna kraft gjorde han bruk av i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen.» [9]
Ef. 1:19f påminner sålunda om Kol. 2:12, där det också talas om » tron verkad av Gud» (ang. den rätta översättningen av Kol. 2:12, se Biblicum 1-2/82, s. 3-4). [10]
Hebr. 9:3-4
»Bakom det andra förhänget fanns det rum som kallas det allra heligaste. 4 Där stod ett rökelsealtare av guld och förbundsarken, som var helt överdragen med guld» (NT-81). [12]
Uppgiften att rökelsealtaret stod i det allra heligaste är förbryllande. Ty enligt GT stod rökelsealtaret alldeles framför det allra heligaste, som doldes av »en förlåt» eller ett förhänge. Endast en gång om året fick översteprästen gå in bakom detta andra förhänge, nämligen på den stora försoningsdagen, 3 Mos. 16. Men rökelsen på rökelsealtaret skulle antändas varje morgon och varje afton, 2 Mos. 30:7f. Därför stod rökelsealtaret framför förbundsarken och framför förlåten. [13]
Hur skall vi då förstå Hebr. 9:4? Den bibelkritik som är skeptisk mot Bibelns tillförlitlighet ser här ett vittnesbörd om Bibelns brister. Men studerar vi Skriften noggrannare än vad skeptikerna gör, kan vi notera följande. Enligt 1 Kon. 6 stod rökelsealtaret framför »koret» (v. 20), d.v.s. det allra heligaste, men samtidigt hörde detta altare till koret (v. 22). Det står om rökelsealtaret på hebreiska ashär-laddevir, vilket betyder »som hörde till devir» = koret = det innersta rummet, det allra heligaste. Även om rökelsealtaret måste stå framför det andra förhänget (förlåten) för att kunna antändas dagligen, hörde det alltså till det allra heligaste. Den norska översättningen 1978 översätter devir helt riktigt med »det innerste rommet», men ashär le, som betyder »som hörde till», förändrar man till »som stod foran». [14]
Mot bakgrund av 1 Kon. 6:22, som säger att rökelsealtaret »hörde till» det allra heligaste, finns det inget att anmärka på Hebr. 9:4. Där brukas det grekiska participet echousa, som betyder »havande» och som också kort och gott kan återges med »med» eller »dit hörde». Hedegård översätter: » Dit hörde det gyllne rökelsealtaret och förbundsarken…» Detta är bättre än NT-81 och Giertz, som har »Där stod…» I en förklarande not framhåller Hedegård helt riktigt: [15]
Det hörde till det allra heligaste, ty rökelsen skulle nå dit in, ’inför Herrens ansikte’,2 Mos. 30:8, men det kunde inte stå i det allra heligaste. Rökelsen skulle nämligen antändas var dag,2 Mos.30:7, men i det allra heligaste fick endast översteprästen gå in en gång om året, v.7. [16]
Till sist kan nämnas att det grekiska ordet thymiatärion, som här översatts med rökelsealtare, egentligen betyder »en plats för eller ett kärl för brinnande rökelse». Det kan alltså både betyda »rökelsekar», och »rökelsealtare». Gezelius föredrar översättningen »det gyldene rökelsekaret». En gång om året brukades detta rökelsekar i det allra heligaste, nämligen på försoningsdagen, 3 Mos. 16:12. [17]
Oavsett om thymiatärion skall översättas med »rökelsealtare» eller med »rökelsekar», är sålunda uppgiften i Hebr. 9:3-4 helt i harmoni med GT. Hebr. 9:4 säger inte att rökelsealtaret (eller rökelsekaret) stod bakom det andra förhänget utan endast att det hörde till det allra heligaste. Rökelsemolnet skulle ju skyla nådastolen, platsen för Guds uppenbarelse. [18]
Mot denna bakgrund kan det vara intressant att ta del av ett vittnesbörd, som vittnar om hur lättvindigt man kan gå till väga, när man vill bevisa att Bibeln inte är tillförlitlig: [19]
Det finns alltså uppenbara fel och motsägelser i vår bibel. Undertecknad ställde för ett par år sedan en besvärlig fråga till en av vår tids mest kända fundamentalister (=bokstavstroende). Jag bad honom förklara för mig, hur det kan komma sig, att Hebréerbrevets författare (kap.9, vers 3-4) placerar både det gyllene rökelsealtaret och förbundets ark i tabernaklets innersta rum, »det allra heligaste», trots att det för oss alla av Gamla testamentet är klart, att rökelsealtaret stod i det yttre rummet »det heliga» (se t.ex. 2 Mos. 40:26-27), medan förbundets ark stod bakom den andra förlåten i »det allra heligaste». Den kända fundamentalisten kunde intet svara. Han lovade undersöka saken, men jag har aldrig fått något svar på min fråga. Och jag behöver inte heller få det, ty för mig ligger svaret i öppen dag. För att använda ett av min avlidne fars älsklingsuttryck: »t.o.m. en höna borde ju begripa», att Hebréerbrevets för oss alla okända författare här tar miste. Han hugger så grundligt i sten, som inte ens en folkskolelev på min tid fick göra, ty vi ritade ju på tavlan det gammaltestamentliga tabernaklet med dess inredning. Och ve den elev, som inte kunde sin sak! Men när Hebréerbrevets författare tar miste, då måste det i »bibeltrohetens» namn förtigas eller bortförklaras! Låt mig säga det så tydligt och klart, att ingen tvekan mera råder om min ståndpunkt i dylika småsaker: Jag ger inte ett ruttet lingon för en dylik »bibeltrohet». [20]
Detta citat från en artikel av prästen Karl Gustav Krook i Borgåbladet den 22 dec. 1981 är ganska typiskt för många skeptiska bibelkritiker. När man själv tar grundligt miste, är man i stället säker på att det är Bibeln som tar miste. Fastän Hebréerbrevet vittnar om en förtrogenhet med Gamla testamentet, som vi sentida bibelforskare måste avundas, menar ända bibelkritikern att Hebréerbrevets författare är okunnigare än t.o.m. en folkskoleelev. Den egna okunnigheten, som man är blind för, tillskriver man Bibeln. Han behöver inte något bibelstudium, som kan ge svar på hans frågor. Han vet ju redan det rätta svaret, nämligen att Bibeln tar miste. [21]
1 Petr. 3:20-21
»De hade en gång vägrat att lyssna, när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar, medan arken byggdes i vilken några få, bara åtta människor, räddades genom vattnet. 21 På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet, som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Och ni räddas genom att Jesus Kristus har uppstått» (NT-81). [23]
Det är i synnerhet de grekiska orden bakom det kursiverade avsnittet som översätts olika. Här några exempel: [24]
»en bön till Gud om ett gott samvete» (Hedegård). [25]
»att ett renat samvete bindes vid Gud» (Giertz). [26]
»att man anropar Gud om ett gott samvete» (1917). [27]
»såsom ett gott samvetes förpliktelse till Gud» (1883). [28]
Vad är nu orsaken till dessa olika översättningar? Den främsta orsaken torde vara det grekiska ordet eperåtäma. Detta substantiv kan betyda »fråga, begäran, hänvändelse» men också »avtal, förbund». Det förekommer endast här i hela NT. I en sådan situation blir det än viktigare att ge akt på hela textsammanhanget, som är tydligt och klart. [31]
När det gällde Noa, räddade (frälste) vattnet Noa och hans familj från ogudaktiga och otroende människor. På samma sätt räddar (frälsar) dopets vatten oss från vår egen ogudaktighet och otro. Syndaflodens vatten var en förebild ( typos) för dopets vatten och dess verkan. Därför kallas dopets vatten för en antitypos till syndaflodens vatten, d.v.s. det som svarar emot denna förebild. Precis som syndaflodens vatten frälste Noa och hans familj, så frälsar vattnet också oss nu, nämligen dopet, läser vi i vers 21. Därefter klargöres närmare i två satser vad detta frälsande dop uträttar eller ger: 1) inte ett avlägsnande av smuts från kroppen 2) utan ett gott samvetes förbund med (hänvändelse till) Gud. [32]
Vi lägger alltså märke till att Petrus talar om vad dopet ger, inte vad människan gör när hon döpes. Dopet ger – inte en yttre rening utan en inre – ett gott samvetes förbund med (eller hänvändelse till) Gud. Genom dopets gåva, syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet (Gal. 3.27), står den troende i ett gott samvetes gemenskap med Gud och kan nu ständigt vända sig till Gud med ett gott samvete. [33]
Inte alla har givit akt på att orden »ett gott samvetes förbund med (hänvändelse till) Gud» är en beskrivning av vad dopet ger. Man vill i stället uppfatta det som en beskrivning av vad människan gör, när hon döps eller för att få bli döpt. Längst i detta missförstånd går Levande Bibeln. När grundtexten säger att » vattnet frälsar (räddar) också er (eller oss) nu, nämligen dopet» säger LB: »I dopet vittnar vi om att vi har blivit räddade». När grundtexten talar om vad dopet åstadkommer, talar LB om vad vi gör. [34]
När grundtexten fortsätter och säger att dopet inte åstadkommer »ett avlägsnande av smuts på kroppen utan ett gott samvetes förbund med (eller hänvändelse till) Gud», säger LB: I dopet vittnar vi om att vi har blivit räddade…, »inte därför att våra kroppar tvättas rena av vattnet, utan därför att vi i dopet vänder oss till Gud och ber honom rena våra hjärtan från synden.» LB skapar alltså en helt ny text, som strider mot grundtextens innehåll. Grundtextens vittnesbörd om vad dopet åstadkommer och ger förvandlas till en text om vad vi gör. Därför kan man inte heller behålla grundtextens ord om att dopets vatten »frälsar (räddar)». [35]
När grundtexten säger att syndaflodens vatten räddade Noas familj och därigenom är en förebild för dopets vatten, vänder LB på detta och menar att det är dopets vatten som är en bild eller en symbol. LB säger: »Ändå blev bara åtta personer räddade från att drunkna i den fruktansvärda floden. 21 Detta är i förbigående sagt vad dopet bildligt uttrycker.» Detta är ju fruktansvärda förvanskningar. När grundtexten säger att åtta personer » räddades genom vatten», säger LB » blev räddade från att drunkna i den fruktansvärda floden». När grundtexten säger »vattnet, nämligen dopet, räddar också nu på motsvarande sätt», talar LB om »vad dopet bildligt uttrycker». Hedegård översätter riktigt: »I arken blev några få personer, tillsammans åtta, frälsta genom vatten. Detta vatten är en förebild till dopet, som nu frälsar er.» [36]
Några mindre anmärkningar
Ord och uttryck som BK inte tycker fyller någon väsentlig funktion i sammanhanget blir ofta utelämnade i NT-81. I Mark. 9:1 står ordagrant »Och han sade till dem». NT-81 utelämnar »till dem» till skillnad från nästan alla andra översättningar. I Mark. 7:24 står det ordagrant. »Och han bröt upp därifrån och gick bort till trakten av Tyrus.» BK tycker att det räcker att säga: »Han begav sig bort därifrån och kom till trakten av Tyros.» NT-81 hoppar alltså över de inledande orden »Och han bröt upp». I Mark. 12:1 står det ordagrant: »Och han började att tala till dem i liknelser.» Det anknytande ordet »och» kan i sammanhanget återges med något annat ord, t.ex.: » Så började han tala till dem i liknelser» (Hedegård) eller » Sedan började han tala till dem i liknelser» (Giertz). Men NT-81 tar bort anknytningen till det föregående helt och hållet och hoppar dessutom över »började». I NT-81 heter det endast: »Han talade till dem i liknelser.» [38]
Många exempel kan ges på hur NT-81 inte tar med grundtextens anknytningar mellan olika avsnitt i evangelierna. Genom en korthuggen stil gör BK de olika avsnitten mera självständiga än vad de är i grundtexten. Bibelkritiken anser nämligen att anknytningarna är sekundära och att de skapar ett konstlat samband mellan som man tror ursprungligen helt fristående avsnitt. [39]
I Mark. 1:29 står det »Och strax när de kommit ut ur synagogan…» BK hoppar över »när de kommit» och tycker att det räcker med att säga »Från synagogan gick de…» (NT-81). Denna frihet i förhållande till grundtextens sätt att uttrycka sig är en nyhet som skiljer NT-81 från andra översättningar. Låt oss jämföra med Hedegård, Giertz och 1917: [40]
När de sedan hade kommit ut ur synagogan, gick de tillsammans med Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus (Hedegård). [41]
Och strax, när de kommit ut ur synagogan, gick de hem till Simon och Andreas i sällskap med Jakob och Johannes (Giertz). [42]
Och strax, då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus (1917). [43]
Det kan ges många exempel på hur NT-81 försöker ta fasta på det huvudsakliga innehållet i en mening utan att bry sig om grundtextens sätt att presentera detta innehåll. Så t.ex. översätter NT-81 Apg. 1:26 på följande sätt: [44]
Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna. [45]
Detta stämmer sakligt med innehållet i grundtexten. Men det stämmer inte med grundtextens sätt att presentera detta innehåll. Grundtexten brukar inte uttrycket den tolfte bland apostlarna, vilket läsaren av NT-81 kan fås att tro. Giertz kommer närmare grundtextens uttryckssätt genom att översätta [46]
och så blev han utsedd att vara apostel tillsammans med de elva. [47]
Slår vi upp i Gal. 1:18 i NT-81, får vi veta att Paulus stannade »fjorton dagar» hos Kefas. Men i grundtexten står det att Paulus stannade »femton dagar» hos honom. NT-81 är den första översättning mig veterligt som låter grundtextens »femton dagar» bli liktydigt med vårt begrepp »fjorton dagar». [48]
I de läromässiga partierna i de nytestamentliga breven är det än mer viktigt att noga ge akt på grundtextens uttryckssätt. Den frihet hos NT-81 som vi ovan givit exempel på blir ytterst allvarlig i samband med den apostoliska undervisningen om frälsningen, rättfärdiggörelsen, omvändelsen, utkorelsen etc. Det har vi visat i Biblicum 6/81 och det får vi anledning att återkomma till. [49]