Av: S.E. | Nr 4, 1982 sida 112

Föreståndaren för Dansk Bibel-Institut Niels Ove Vigilius har skrivit en mycket lärorik bok som heter Vejen mellem afvejerne, Dansk Bibel-lnstitut 1981, 153 sid., 40 danska kr. De åtta kapitlen består av föredrag, som hållits vid olika tidpunkter och som nu sammanställts i en volym. [0]

Rättfärdiggörelsen

Det första kapitlet bär rubriken Hur får jag en nådig Gud? Här betonas med rätta att Guds rättfärdiggörelse av oss » inte består däri, att Han verkar en förändring av oss från att vara orättfärdiga till att vara rättfärdiga i oss själva. Den består däremot i, att Gud anser oss och förklarar oss, som i oss själva är ogudaktiga och orättfärdiga, för att vara utan synd och skuld och för att stå fullkomligt rättfärdiga inför honom i Kristus» (sid. 11). Det är fråga om » en främmande rättfärdighet, som blir oss tillräknad för Jesu Kristi skull. Denna Guds rättfärdiggörelse av oss omfattar både ett negativt och ett positivt moment: I) ett icketillräknande av synd = syndernas förlåtelse (Rom. 4:7-8) och 2) ett tillräknande av rättfärdighet = Kristi rättfärdighet (Rom. 4:5-6). Detta är två sidor av samma sak» (sid. 11). [2]

Rättfärdiggörelsen sker oförskylt, d.v.s. utan någon orsak hos oss. Gud »fäller en frikännande dom över oss ogudaktiga och orättfärdiga syndare och förklarar oss för fullkomligt rena och rättfärdiga inför honom, utan att det finns någon grund för detta hos oss… Det sker likaså utan hänsynstagande till, vad vi en gång skall bli genom Guds nåds och den Helige Andes kraft» (s. 11). Vad tron beträffar, bör man lägga märke till följande: »Icke på grund av tron utan genom tron på Jesus Kristus. Tron i sig själv är ingenting och förmår ingenting. Den har frälsande betydelse endast i kraft av Kristus och hans fullbordade verk, som vi i tro tar vår tillflykt till, griper om, hänger fast vid och litar på» (s. 14). [3]

När Vigilius i slutet av kapitlet (s. 18f) hänvisar till Luther och hans företal till Romarbrevet, kunde han ha passat på att nämna något om Luthers lära före och efter hans evangeliska genombrott. Först 1518-19 insåg Luther vad som var felaktigt i Augustinus’ rättfärdiggörelselära (den lära som många tror är den biblisk-lutherska). För vidare studier om hur och när Luther upptäcker det rena evangeliet, se U. Saarnivaara, Luther Discovers the Gospel (Concordia Publ. House: St. Louis 1951) och L.C. Green, How Melanchton Helped Luther Discover the Gospel (Verdict Publications: Fallbrook 1980). [4]

Förkunnelsen

Det andra kapitlet handlar om Den kristna förkunnelsen. Här betonar Vigilius vikten av att hålla sig till Guds rena ord och rätt dela lag och evangelium. Genom lag och evangelium utför Gud sin gärning med oss: »dömer och frikänner, dödar och gör levande» (s. 26). Genom evangeliet uppenbarar Gud sin nåd och gåva: » Guds nåd, d.v.s. att Gud är oss nådig och god för Jesu Kristi skull. Guds gåva, d.v.s. att Gud har skänkt oss Kristus Jesus som vår enda men också fullt tillräckliga rättfärdighet inför Gud, och att han genom tron tar sin boning i vårt hjärta och där börjar att sopa bort synden» (s. 26f). [6]

Svärmeri och död ortodoxi

Det tredje kapitlet heter Vägen mellan svärmeri och död ortodoxi. Vad är då svärmeriets kännetecken? Jo, »man framför sitt eget hjärtas tankar, inte ord från Herrens mun.» Man litar på och håller sig till sina egna tankar och meningar, egna känslor, sitt eget förnuft, egna upplevelser och erfarenheter. »Man litar med andra ord på sig själv i st f på Herren» (s. 33). Svärmeriet vinner insteg, när man ifrågasätter Guds ords trovärdighet och myndighet och när man blandar sant och falskt. [8]

Den döda ortodoxin kännetecknas av yttre kunskaper om Gud och hans heliga vilja, men det stannar vid en läpparnas bekännelse. Vigilius hänvisar till fariseerna på Jesu tid. Men detta exempel är inte så lyckat. Ty man kan knappast påstå att fariseerna var renläriga. De hade inte rätta insikter vare sig i Guds lag eller i Guds evangelium. Det man brukar nämna som kännetecken på död ortodoxi, blindhet för egen otillräcklighet och ofullkomlighet och ett förlitande på den egna renlärigheten, vittnar ju om att man inte är ortodox. Ty detta är ju så uppenbart oförenligt med Guds lag och Guds evangelium. Botemedlet mot död ortodoxi är alltså inte mindre renlärighet utan verklig ren lära. Hjärtats tro och en ny människa, som har sin lust i Herrens lag, skapas av Guds rena evangelium. [9]

Bibeltroheten

Vad menas med bibeltrohet? lyder det fjärde kaptilet. Det är ett mycket lärorikt kapitel. Rättar vi oss efter Jesu vittnesbörd om Skriften, innebär det att vi tror »att det är Gud själv, som är den yttersta och egentliga upphovsmannen till allt det, som står skrivet, och att det är Gud den Helige Ande, som talar till oss genom profeterna och apostlarna. Det innebär tre ting: [11]

  1. allt, vad Skriften lär, lär Gud; [12]
  2. allt, vad Skriften lär, är helt tillförlitligt, inre motsägelsefritt och ofelbart, ty Gud är absolut sannfärdig och kan inte ljuga; [13]
  3. allt vad Skriften lär, står oryggligt fast med absolut gudomlig auktoritet och myndighet» (s. 52f). [14]

Till sann bibeltrohet hör »reservationslös tillit till och ett oryggligt fasthållande vid Jesu vittnesbörd om Skriften. Detta omöjliggör varje tudelning av Skriften i sådant som är Guds inspirerade ord och sådant som inte är det, eller mellan en kategori av bibliska utsagor, som är absolut auktoritativa, helt trovärdiga, inre motsägelsefria och ofelbara, och en annan kategori av bibliska utsagor, som inte nödvändigtvis är det i alla stycken» (s. 53). [15]

Dopet

Det femte kapitlet behandlar Dopets plats i förkunnelsen. Här betonar Vigilius bl. a. att »den som aldrig talar om dopet i förkunnelsen, han talar inte som Guds ord talar» (s. 56). Inte heller kan man betrakta dopet som ett obetydligt och ringa ting (s. 57). Bibelns undervisning om dopet är tydlig och klar. På grundval av Guds ord måste man betona att dopet verkligen överlämnar en gåva och att dopet har en frälsande och pånyttfödande verkan (s. 58f). Det är vidare viktigt att ha klart för sig, att det inte bara är dopet som föder på nytt. Dopet är ett nya födelsens bad (Tit. 3:5) tack vare Ordet, som är förbundet med dopets vatten. Evangelium föder på nytt (Jak.1:18, 1 Petr.1:23). [17]

Vigilius betonar med rätta att dopet och tron hör ihop. Dopet är en gåva och tar man inte emot en gåva, blir den till intet gagn. Men i detta sammanhang kommer Vigilius in på en tankegång, som strider mot evangelisk-luthersk tro. Utifrån den riktiga iakttagelsen att tron i hjärtat är osynlig, menar han det vara felaktigt att säga om ett nydöpt barn att det nu blivit fött på nytt genom vatten och den Helige Ande. Vi kan ju inte se in i hjärtat och därigenom avgöra om tron upptänts där. Det är sant. Men det är inte heller på grundval av ett sådant seende som vi betraktar vissa människor, barn eller vuxna, som troende systrar och bröder. Vi grundar oss på det som är uppenbart. Den som tar emot evangelium, den som bekänner den kristna tron, en sådan skall vi erkänna som ett troende Guds barn. Huruvida mottagandet av gåvan och bekännelsen är ett hyckleri, det kan endast Gud avgöra. [18]

När ett litet barn tar emot det som dopet skänker, syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet, har vi ingen grund för att beteckna detta mottagande som hyckleri. »Att ta emot Guds rike och att tro – det är en och samma sak», framhåller Vigilius med rätta. Och Jesus själv säger, att de små barnen tar emot Guds rike med dess välsignelser, när han överräcker dessa gåvor åt dem. Han säger inte att deras mottagande (= tro) är ett hyckleri. Tvärtom vill han att vi vuxna skall ta emot Guds rike så som barnen gör det. »Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin» (Mark. 10:15). »Om ni inte omvänder er och blir som barn, skall ni inte komma in i himmelriket» (Matt. 18:3). »Den som förför en av dessa små, som tror på mig, för honom vore det bättre, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup» (Matt. 18:6). Nu säger Jesus: »Guds rike hör sådana till» (Mark. 10:14). Inte »sådana hör Guds rike till» utan »Guds rike hör sådana till», d.v.s. Guds rike är till för sådana. Jesus säger alltså tydligt att Guds rike skall ges åt barnen och att vi skall ta emot Guds rike på samma sätt som barnen tar emot denna himmelska gåva. Att ta emot Guds rike, det är detsamma som att bli en troende, att bli född på nytt. Och dopet föder på nytt, ty Jesus säger »Om en människa inte blir född av vatten och Anden, så kan hon inte komma in i Guds rike» (Joh. 3:5). Dopet är »ett bad till ny födelse», säger aposteln (Tit. 3:5). »Ni alla, som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus» (Gal. 3:27). [19]

På grundval av Jesu ord tar alltså det lilla barnet emot Guds rike, när det räckes till det. Och i dopet överräckes Guds rike som en fri gåva. Att ta emot denna gåva, det är att tro och bli född på nytt. Därför bekänner barnet den kristna tron i samband med sitt dop enligt Luthers dopritual. Faddrarna ger röst åt den tro, som blir barnets genom evangelium i Ordet och dopets vatten. Precis som barnet tar emot evangeliets gåva och blir en troende, så borde vi ta emot denna gåva, säger Jesus. Endast när vi vet att mottagandet, tron, är ett hyckleri, kan vi säga att dopets gåva aldrig mottogs, aldrig födde på nytt. Vigilius vänder på det och tycks mena: Endast när vi vet att det föreligger sann tro i hjärtat, kan vi säga att personen i fråga blivit född på nytt. Men därmed kan vi inte hålla någon för en troende, ty endast Gud kan se in i hjärtat, han allena känner de sina. [20]

Vigilius är klar över att små barn enligt Skriften kan bli troende. Varken ung eller gammal kan tro av sitt eget förnuft eller av egen kraft. Ingen är av naturen en troende. Men när Gud skänkte den Helige Ande åt Johannes Döparen redan när han var i moderlivet (Luk. 1:15, se också Luk. 1:41, 44), »kan då vi sätta gränser för vad han förmår uträtta och verka genom sitt ord och sin Helige Ande förbundet med dopets vatten?» (s. 68). »Det står inte heller någonstädes i den Heliga Skrift någon antydan om, att barn måste bli som oss vuxna för att bli födda på nytt, gå in i Guds rike och få del i Guds frälsning. Tvärtom: ‘Sannerligen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som ett barn, skall ni inte komma in i himmelriket’» (s. 68). »Ett litet barn är hjälplöst och vanmäktigt i sig självt: det vet intet, förstår intet och kan intet. Skall det gå in i Guds rike och få del i Guds frälsning, kan det bara ske på ett sätt: därigenom, att Gud själv utför sin frälsande gärning med barnet och tillägnar det sin frälsning fritt och för intet. Utan att där finns någon grundval eller särskild förutsättning därtill hos barnet självt. Någon annan möjlighet för att gå in i Guds rike eller något annat sätt att få del i Guds frälsning existerar inte heller för oss vuxna» (s. 68). [21]

Vigilius betonar till sist att vi i förkunnelse och själavård bör hänvisa människor till vad Gud har skänkt dem i dopet, och vad de är och äger i kraft av det (s. 75). »Allt vad Kristus var, hade och gjorde, har i dopet överflyttats på oss. Hela den frälsning som han vann åt oss, har det behagat honom att genom sina ord om dopet nedlägga i och förbinda med detta. Så många, som därför bli döpta till Kristus, blir på en gång iklädda allt, som är nödvändigt för att bli salig, nämligen Kristus och hela den frälsning som han vann» (Rosenius). [22]

Nattvarden

Bokens sjätte kapitel heter Vägen mellan sakramentalism och spiritualism i nattvardsuppfattningen. Med sakramentalism menar Vigilius att man bortser från Ordet och att välsignelsen ges mekaniskt oberoende av om man tror löftesorden »utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse». Här behandlas den romersk-katolska nattvardsuppfattningen. Med spiritualism menar Vigilius »den tro och praxis, som kretsar kring människans eget inre, andliga liv utan att låta sig upplysas och vägledas av Ordet, och som just därför alltid far och för vilse» (s. 88). Zwinglis och Calvins nattvardsuppfattningar skärskådas och avslöjas i Skriftens ljus. [24]

På frågan »Vad får vi i nattvarden?» svarar Vigilius: »Om inte Jesu lekamen och blod är där, och om det inte vekligen är det utan bara bröd och vin som räckes till var och en som äter och dricker – oavsett tro eller otro, så är nattvarden inget nådemedel och inget evangelium för den, som behöver det allra mest: den som inte kan finna hos sig själv någon tro, någon nåd eller nådeverkningar, något andligt liv över huvud taget» (s. 95). [25]

Vigilius betonar att »nattvarden hör hemma i de troendes församling. Därför bör nattvarden också firas och mottagas av de troende i den församling, där man har sitt andliga hem» (s. 107). Vigilius är medveten om att detta fungerar inte »i den kyrkliga situation, där vi befinner oss», alltså i folkkyrkan. Man borde ju hålla sig borta från obiblisk förkunnelse. »Det är vad Gud i sitt ord direkt förmanar oss till (Rom. 16:17 och 2 Joh. 10-11). Det är i andlig mening livsfarligt att vara ohörsam mot denna förmaning och handla tvärtemot den. Man står då i fara både att själv komma på fall och samtidigt att också dra andra med sig i fallet»(s. 108). [26]

Den folkkyrkliga situationen har fått ödesdigra konsekvenser, framhåller Vigilius. »Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning har i praxis för många blivit skilda åt. Jag menar detta, att man har sitt andliga hem och församlas omkring Ordets förkunnelse i ett sammanhang, medan sakramenten förvaltas i ett helt annat sammanhang, som man inte längre har någon verklig samhörighet med. Det är ett faktum, att många lever sitt kristenliv i sådana fria församlingar, oavhängiga av och självständiga i förhållande till det officiella folkkyrkliga arbetet och ämbetet. Men utan sakramentsförvaltning. Följden av detta blir i många fall, att man ytterst sällan går till Herrens bord och får del av nattvardens välsignelse och gåva. Är detta tingens nuvarande tillstånd verkligen försvarligt på Ordets grund? – På detta kan bara svaras ett avgjort nej» (s. 108). [27]

Är då lösningen den »att man utträder ur folkkyrkan och i stället grundar fria evangelisk-lutherska församlingar med egen sakramentsförvaltning»? »Det är mycket som talar för denna lösning i dagens situation. Ja, den frågan bör allvarligt övervägas, om vi verkligen på något annat sätt. kommer till rätta med Skriftens klara varningar för varje form av frivilligt andligt samarbete och gudstjänstgemenskap med villolärare. För att inte tala om Skriftens övriga anvisningar med hänsyn till församlingsordning och kyrkotukt» (s. 109f). [28]

Kyrkan och ämbetet

Vad lär Bibeln och bekännelsen om kyrkan och ämbetet? Så lyder det sjunde kapitlet. Här ges ett nyttigt bibelstudium om kyrkan i GT och NT i dess egentliga mening. Också den lutherska bekännelsens klara undervisning om kyrkan som ett yttre samfund av döpta människor omkring nådens medel ( ecclesia large dicta) och kyrkan i egentlig mening ( ecclesia proprie dicta) som alla sant troende lyftes fram. Kyrkans rätta kännetecken är Guds ords rena förkunnelse och sakramentens rätta förvaltning. »Det ‘samfund’ och de ‘församlingar’, där man rent faktiskt inte hör eller ser ‘notae ecclesiae’ (kyrkans kännetecken), alltså en ren förkunnelse av evangeliet och en rätt förvaltning av sakramenten efter Kristi instiftelse – dem skall man inte söka sig till utan tvärtom hålla sig borta från (jfr Apol. VII, 48 och Matt. 7:15 och Gal. 1:9)» (s. 127). Vigilius betonar med rätta att man inte bara skall se till bekännelsen »på papperet». »Det avgörande är vad man rent faktiskt hör och ser: den förkunnelse, som rent faktiskt ljuder, den undervisning och andliga vägledning, som ges, den sakramentsförvaltning och det bruk av nådemedlen, som praktiseras, och vad som i övrigt tolereras i detta yttre samfund och i dess enskilda ‘församlingar’ (jfr CA VII, 2-4)» (s. 127). [30]

När det gäller ämbetet, visar Vigilius att predikoämbetet är en gudomlig instiftelse. »Det är därför varken överflödigt eller ett adiaforon med en ordnad nådemedelsförvaltning och ett ordnande av församlingens förhållanden i övrigt. Det är tvärtom en kristen nödvändighet». Men »den kyrkliga ordningens praktiska utformning och struktur är däremot ett adiaforon» (s. 135 ). [31]

Bokens avslutningskapitel lyder Kristendom och politik. Också detta kapitel innehåller väsentlig undervisning av principiell natur. Men vårt utrymme medger inte något referat. [32]

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att Vigilius har sammanställt en mycket lärorik bok. I ett folkkyrkligt sammanhang är mycket av stoffet brännbart. Författaren nämner också i förordet, att inte alla ansvariga på Dansk Bibel-Institut är eniga i allt vad han för fram i boken. När det gäller förhållandet mellan dop och nyfödelse förstår jag att man inte kan vara enig med författaren. Kanske kommer förf. att närmare tänka igenom sin lära i det stycket. Han har med rätta reagerat emot att många frikopplar tron från dopet. Men sedan har han gått för långt och inte förstått, att en mottagare av dopet är en troende, såvida det inte föreligger uppenbara vittnesbörd om motsatsen. Ty att vara troende är att ta emot Kristus och hans rike, som skänkes oss i dopet. [34]

När det gäller bokens undervisning i övrigt får vi hoppas att ledningen för Dansk Bibel-Institut snart blir helt enig med författaren. Ty han gör med rätta anspråk på att förkunna Bibelns klara lära, inte människomeningar. Med glädje kan konstateras att Vigilius gör flitigt bruk av hela Konkordieboken och att han nu visar förtrogenhet med ortodoxa lärare som Pieper och Walther. Vigilius tycks finna glädje i studiet av de lutherska bekännelseskrifterna och av verkligt ortodoxa lärare, uppenbarligen av det skälet att de ständigt hänvisar till Kristus och till Skriftens klara och tillförlitliga ord. [35]