| Nr 5, 1982 sida 181

Angående medlemskapet i svenska kyrkan

Många har påtalat det groteska förhållandet i svenska kyrkan att man kan vara medlem, även om man avvisar dopet och tron. I Svenska Kyrkans Tidning 2/9 1982 finner vi följande information i frågan: [0]

Oförändrad medlemsstatus, alltså att man föds in i Svenska kyrkan, är garantin för att vi får behålla den folkkyrka vi har. Därför blir det knappast någon förändring av nuvarande medlemsregler inom överskådlig tid. Det säger kommunminister Karl Boo. Vid en presskonferens i Uppsala har han gett sin syn på kyrkans framtid. [1]

Karl Boo säger vidare: [2]

En ändring av de nuvarande reglerna för medlemskap är en allvarlig sak, som äventyrar hela folkkyrkotanken och därmed river undan grunden för det beslut om ett reformerat kyrkomöte som togs i våras. Därför krävs förutom kyrkomötets ja att en 75-procentig riksdagsmajoritet förordar ett eventuellt ändringsförslag. Uppnås inte denna kvalificerade majoritet, så skall det vara nyval, innan frågan tas upp på nytt. Jag tror knappast att något av de nuvarande riksdagspartierna vill gå till val på ett sådant förslag. [3]

Folkkyrkotanken hotas sålunda av biblisk kristendom, som ju framhåller dopet och tron som nödvändiga för medlemskap i Kristi osynliga kyrka och därmed också för medlemskap i ett rätt yttre kristet samfund. För kommunministern är det en allvarlig sak om den obibliska folkkyrkotanken äventyras, däremot inte att en kyrka i strid med Guds ord likställer troende och icke-troende, döpta och odöpta. [4]

 

1982 års kyrkomöte och dess konsekvenser

Vid teologiska fakultetens offentliga fakultetsföreläsningar i Uppsala den 4 okt. 1982 föreläste teol. dr Sven Erik Pernler över ämnet »1982 års kyrkomöte och dess konsekvenser». Ur referatet i Upsala Nya Tidning 6/10 saxar vi följande: [0]

Dr Pernler, som främst tog upp frågorna utifrån kyrkorättsliga aspekter, framhöll att kyrkomötet genom att avstå från sin medbestämmanderätt i kyrkolagstiftningen övergått till att bli statskyrka från att ha varit nationalkyrka. I fortsättningen är det riksdagen, som ytterst är ansvarig för beslut rörande läro- och bekännelsefrågor, kyrkans sakrament och handlingar, kyrklig egendom, kyrkans ämbeten och tjänster m m. I gengäld delegerar statsmakterna till kyrkan att handha ärenden som berör lära, böcker, gudstjänster, kollekter. Kyrkan har i och med delegationsförfarandet erkänt statens överhöghet, och i princip kan staten återkalla sin delegation och ändra kyrkomötets normgivning… [1]

Pernler konstaterade också, att i och med att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst avskaffats, har det rättsliga läget klarnat, medan kyrkans praktiska handhavande av ämbetsfrågan fortfarande är oklart. Olika biskopar och stift har olika praxis. Juridiskt sett står det dock helt klart, att manliga präster fortsättningsvis är skyldiga att arbeta tillsammans med kvinnliga präster i alla tjänstefunktioner där förman eller domkapitel så påfordrar. [2]

 

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse vill inte lämna svenska kyrkan

Den 26-29 augusti höll Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse kyrkodagar i Uppsala. Många har undrat om de högkyrkliga kan stanna i svenska kyrkan nu, då blivande präster måste acceptera kvinnliga präster fullt ut och svenska kyrkan ännu mer än förut blivit en statskyrka. Enligt Svenska Kyrkans Tidning 2/9 1982 ges följande besked: [0]

Vågar man fortfarande rekommendera sina medlemmar att läsa teologi för att bli präster? [1]

– Ja! sa Bertil Gärtner. Om man inte förknippar sin kallelse med ett liv i lugn och ro, om man struntar i att bli uppburen och möjligheterna att avancera, då skall man inte tveka. Vi tror inte att Svenska kyrkan kommer att fungera i sin nuvarande form länge till. Vi vet att vi behövs. [2]

Mest drastiskt uttryckte sig Per-Olof Sjögren från Göteborg – och merparten av både gamla och (den stora majoriteten) unga tycktes instämma: [3]

– Nej, vi lämnar inte Svenska kyrkan. Inte förrän den dag man bär ut oss – en efter en – och efter rättegång. Och i domstolsprotokollet skall det stå: exkommunicerade. [4]

Då kan domprost Sjögren m.fl. känna sig trygga. Ty svenska kyrkan är mycket rymlig. Det är ju ett av kännetecknen på en avfällig kyrka, att man inte slår vakt om en biblisk endräkt utan ger utrymme för olika läror, ja, uppenbara avsteg från Guds ord. Man driver ingen biblisk läro- och kyrkotukt. Svenska kyrkan kommer inte att exkommunicera domprost Sjögren eller någon annan p.g.a. en annan lära än den som svenska kyrkans majoritet förkunnar och praktiserar. Det vet säkert domprost Sjögren. Därför behöver han inte befara någon uteslutning och tillåts därför förbli i en avfällig kyrka. Men vad säger Skriften? Skall man förbli i kyrkogemenskap med uppenbar synd och avfall från Guds ord, tills den avfallna kyrkan exkommunicerar en? Är det inte i stället så att de troende skall lämna kyrkogemenskapen med dem, som vägrar att överge sin synd och återvända till den bibliska bekännelsen? Skriften brukar ord som »ta er till vara, drag er därifrån». Ty »litet surdeg syrar hela degen». När en kyrka varken kan eller vill tillämpa en biblisk kyrkotukt, är inte de troende dispenserade ifrån att göra det. För dem är alltjämt Guds ord det helt avgörande. [5]

 

En vanlig judisk syn på Jesus

Tidskriften Shalom över Israel 5/82 refererar vad rabbinen R. Gradwohl säger om Jesus i Israelitisches Wochenblatt nr 33/81. Vi saxar: [0]

Israelitisches Wochenblatt har fått brev från kristna läsare som ställer följande fråga: »Varför är det judiska folket inte berett att erkänna Jesus som Messias?»… [1]

Vi judar ger detta svar: [2]

Tron på Messias (på hebreiska: Mashiach), Guds smorde, av Davids kungliga dynasti, är ett grundläggande element i judendomen… Utöver väntan på Messias är det av avgörande betydelse att man också hoppas på den messianska tidens kommande, en tid av fred för hela världen. När den tiden kommer skall folken förvandla sina vapen till nyttiga verktyg… [3]

Med utgångspunkt i de bibliska texterna har den muntliga Torah, den muntliga traditionen som finns i Talmud och i de religiösa lagarna vidareutvecklat och förstärkt begreppen Messias och den messianska tiden. [4]

Men ingenstans i den hebreiska Bibeln är det tal om Jesus från Nasaret. För en troende kristen som läser Gamla Testamentet retrospektivt med utgångspunkt i Nya som referens till de uppfyllda löftena i Jesu liv är det ett oemotsägligt faktum att den väntade Messias har uppenbarats i Jesu person… Den som tror på Jesus lever redan i den messianska tiden. [5]

Så är det inte för juden. Vilka relationer han än har till Jesus – Martin Buber, Schalom Ben-Chorin och andra ser i honom sin »storebror» – så ser han honom inte som den väntade Messias… Lika litet som de andra Messiaspretendenterna har Jesus uppfyllt de bibliska förväntningarna… [6]

I Jesu fall tillkommer en viktig faktor: Jesus är inte bara – enligt den klassiska kristna dogmen – en människa, en Guds utsände. Han är i sin person den »inkarnerade» Guden. Och följaktligen kan man vända sig till Jesus i sin bön vilket man inte kan göra till den judiske Messias. I Jesus är det Gud själv som uppenbarar sig, han blir människa, han föddes, han led och han dog. Den Osynlige blev synlig och man kunde röra vid hans sår och när han uppstod från graven så blev hans seger över döden en händelse som överträffar allt. Det är i tron på Försonaren, på Frälsaren, som den lidande mänskligheten har blivit helad. Idén om en inkarnerad Gud är för juden helt främmande… När juden talar om Messias så är han övertygad om att förlossningen aldrig kommer att bero på denne Messias utan att den uteslutande är ett Guds verk. Gud, och bara Gud, är förlossaren. Messias däremot är en människa sänd av Gud för att skapa fred i världen och åstadkomma att Guds rike, himmelriket äntligen blir en verklighet. [7]

För juden är Nya Testamentet inte en helig skrift, inte heller ett historiskt dokument. Det har inte skrivits av ögonvittnen utan av människor som levde efter Jesu brådstörtade död gripna av tron på hans messianitet. Det judiska folket tar de bibliska profetiorna om Messias på allvar men de vägrar att erkänna»kristenhetens förlossare». Detta gör de inte på grund av »olydnad» mot de bibliska profetiorna utan i djup övertygelse om att dessa profetior inte har gått i uppfyllelse. [8]

Så långt rabbi Gradwohl. Vi lägger bl a märke till hur tanken på ett jordiskt fredsrike (tusenårsrike) med jordisk lycka förblindar. Messias blir endast en människa, som lyckas skapa fred i världen. Att vårt syndafördärv definitivt har stängt vägen tillbaka till Edens lustgård på jorden, ett jordiskt paradis (1 Mos. 3:24) och att Messias, guda-människan Immanuel, måste genomborras för våra överträdelsers skull och lida straffet för våra synder för att vi skall få frid (Jes. 53:5) – det är man blind för. Man ser inte att Messias’ namn är.»Stark Gud» (Jes. 9:6) och att det genom hans sår blev botat för oss (Jes. 53:5). Man förstår inte att Jesus har makt att förlåta synder i kraft av sin återlösningsgärning och därför att han och Fadern är ett. Man förstår inte att fridsriket inte kommer på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon (Luk. 17:20), att det inte är av denna världen (Joh. 18:36), att endast den har en sann frid som genom Messias’ ställföreträdande gottgörelse har syndernas förlåtelse och en blidkad Fader. Man sätter sina muntliga traditioner över Guds ord och menar sig genom sina religiösa lagar ha »vidareutvecklat och förstärkt begreppen Messias och den messianska tiden». Därför blir det omöjligt att acceptera Nya testamentet som den rätta uppfyllelsen och tolkningen av Gamla testamentet. Man måste avvisa Nya testamentet som helig skrift och historiskt tillförlitligt. [9]

De judar som inte tror på Jesus Kristus har inte samma Messias som de kristna, vilket vissa kristna grupper numera påstår. Rabbi Gradwohl framhåller att judarnas Messias kan man inte vända sig till i bön. Man är blind för att den utlovade Messias är Guds evige Son, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern (Ps. 2, 45, 110, Jes. 9, 11, 53, Mika 5) . »När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu denna dag samma täckelse oborttaget kvar. Ty först i Kristus försvinner det. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Mose föreläses. Men när de en gång omvänder sig till Herren, tages täckelset bort» (2 Kor. 3:14-16). Så skriver Paulus och Jesus säger till judarna: »Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv» (Joh. 5:39f). »Trodde ni Mose, så skulle ni tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni icke hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?» (Joh. 5:46f). [10]

 

Är Gud allsmäktig?

I sin bok »Uppgörelse med allmakten och döden» bestrider Storkyrkans pastor Ludvig Jönsson att Gud är allsmäktig. I en ledare i Svensk Kyrkotidning 25-26/82 anknyter Carl-Reinhold Bråkenhielm till Jönssons uppfattning och vill avvisa orimliga uppfattningar om Guds allmakt. Bråkenhielm menar bl.a. att Luther måste kritiseras, när han hävdar att människan före omvändelsen saknar fri vilja att säga ja till Guds nåd. Bråkenhielm föredrar Erasmus framför Luther. [0]

I SKT 38/82 kommenterar prästen och doktoranden i Lund Erik Aurelius på ett förtjänstfullt sätt Bråkenhielms ledare. Vi saxar: [1]

Det var roligt att SKT publicerade en ledare om Gud av C R Bråkenhielm. Men det var synd att Luthers och i någon mån Paulus syn på »viljans frihet» och Guds utkorelse avfärdades så lättvindigt till förmån för Erasmus. [2]

»Orimligt» kallar Bråkenhielm Paulus och Luthers synsätt. Det är klart att det är orimligt! Evangeliet är ju orimligt, annars vore det inte evangelium. Håller man sig till vad som är rimligt kan man komma fram till mycket men inte till något evangelium, inte till att det är rimligt att Gud förlåter. Man kan inte resonera sig fram till nåd. [3]

Därav följer inte att allt som är orimligt också är kristet. Men att tron på Guds utkorelse är väsentlig för att evangeliet skall förbli evangelium, det är väl klart och enkelt utrett redan i Luthers lätt tillgängliga företal till Romarbrevet:»… så att det tages alldeles ur vår hand och lägges allena i Guds hand att vi varda fromma. Och det är ocksa högst nödvändigt. Ty vi äro så svaga och opålitliga att om det berodde på oss bleve visst ingen människa salig.»… [4]

Bråkenhielm menar att det strider mot »en allmänmänsklig erfarenhet» att förneka »människans fria vilja». Är det inte tvärtom när man bejakar denna »fria vilja» som man kommer i strid med en rätt allmän erfarenhet: att det inte är jag som har valt Gud utan han som valt mig, att jag för länge sedan skulle upphört att hålla mig till honom om det vore mig det hängde på, jag skulle inte ens ha börjat, att min tro är en gåva, ett återkommande under, kort sagt: en erfarenhet av nåd. – Visst är det orimligt! [5]

I sitt svar på Aurelius kritik skriver Bråkenhielm: [6]

Erik Aurelius hävdar att Luther har rätt – jag känner mig å andra sidan mer övertygad av Erasmus. Mitt skäl är att jag finner Luthers absolutifiering av Guds vilja i det kristna troslivet orimlig. [7]

En ärlig men avslöjande sammanfattning. Det rena evangeliet får träda tillbaka till förmån för Erasmus’ rationalistiska teologi. Det är inte alltid det erkänns så öppet som av Bråkenhielm. [8]

 

Vi härstammar inte från aporna!

Svenska Kyrkans Tidning, 3 juni 1982, rapporterar om dr Gary Parkers besök i Sverige. Dr Parker arbetar på Institute for Creation i San Diego, Californien, och är som biolog och paleontolog f d evolutionist. [0]

Skapelsemodellen, som vi kallar vår teori, är mer vetenskaplig än utvecklingsläran. Det finns helt enkelt fler bevis, säger han… [1]

När jag studerade Bibeln började jag fundera över evolutionen. Evolutionisterna tror på utvecklingsläran utan att ha konkreta bevis för den! Om utvecklingsteorin är sann, borde man hitta fossil som tyder på levande organismer i olika utvecklingsstadier. Men det har man inte gjort. Mellanformerna skulle dessutom, om de funnits, varit mutationer. Och mutationer har mindre chans att överleva. Fossilen är därför utmärkta bevis för skapelsemodellens riktighet. Varje art skapades för sig, perfekt anpassad till den just då rådande miljön! [2]

Många av oss svenskar har Carl Sagans TV-serie »Kosmos» i färskt minne. Populärvetenskaplig utvecklingslära som sändes rakt in i folkhemmet. Vad anser Parker om det? – Superb science fiction! säger han med ett stort skratt. [3]

 

Den teistiska evolutionen

Evolutionsläran i dess ateistiska grundform kan man uttrycka i en kort formel, framhåller »Informationsbrief Nr. 92», utgivet av bekännelserörelsen »Kein anderes Evangelium» (inget annat evangelium). Den formeln ser ut så här: Evolution = slump + mutation + naturligt urval + mycket långa tidsperioder. På så vis skall allt liv ha kommit till, från den första levande cellen fram till människan. Materien skall alltså ha organiserat sig av sig självt. [0]

Denna tankebyggnad synes emellertid orealistisk t o m för engagerade företrädare för evolutionsläran. Sålunda säger J. Monod: »Det är absurt och helt vansinnigt att tro att en levande cell har uppstått av sig självt. Men likväl tror jag det, ty jag kan inte tänka mig det hela annorlunda.» [1]

Också David Attenborough, som skrev en bestseller om evolutionen, är mycket ärlig i förordet till sin bok »Das Leben auf unserer Erde»: »Vid beskrivningen av evolutionsprocessens konsekvenser brukas mycket lätt uttryckssätt, som skapar den föreställningen att djuren själva varit inriktade på att på ett målinriktat sätt frambringa en förändring – som om fiskarna hade gått upp på land och velat omgestalta sina fenor till ben, som om reptiler hade haft önskan att flyga och därför senare önskat förvandla sina fjäll till fjädrar, så att de till slut kunde flyga. Det finns inte de ringaste konkreta bevis för ett sådant antagande.» [2]

Den bekante vetenskapsteoretikern Karl Popper säger: »Jag har kommit till den slutsatsen, att darwinismen inte är en kontrollerbar vetenskaplig teori utan ett metafysiskt forskningsprogram.» Detta yttrande är beaktansvärt, eftersom Popper själv företräder evolutionsteorin. [3]

Nu har några evolutionister kommit på den idén, när evolutionen är omöjlig inom ramen för naturlagarna, att vi måste utvidga den ovan angivna formeln med faktorn »gud», som blir en ordnande princip som kan göra vad slumpen inte kunde. Den nya formeln ser då ut så här: Teistisk evolution = slump + mutation + naturligt urval + mycket långa tidsperioder + gud Företrädare för denna lära, t.ex. Teilhard de Chardin, har funnit anhängare också inom kristna församlingar. Informationsbrevet från »Kein anderes Evangelium» visar utförligt hur denna lära om en teistisk evolution är oförenlig med Bibelns undervisning om Gud och skapelsen. [4]

 

»Bekjennelsesspørsmål»

I en artikel i For Fattig og Rik 32/82 skriver generalsekreterare Odd Bondevik om »bekjennelsesspørsmål». I denna artikel betonar han att kyrkotukt är nödvändig men att endast avvikelser från centrala trossanningar kan bli föremål för kyrkotukt. Han polemiserar mot Pieper och Erlandsson, som menar att allt vad Bibeln lär är bekännelsespörsmål. Vi måste skilja mellan centrala och mindre centrala trossanningar, framhåller han. [0]

Men också Pieper och Erlandsson skiljer mellan centrala och mindre centrala trossanningar. Men inte så att vi får lära och bekänna i strid med Guds ord när det gäller de mindre centrala trossanningarna. Den som tror de centrala trossanningarna (fundamentalartiklarna i den kristna tron) är en kristen, även om han av okunnighet eller missförstånd står främmande för de icke-fundamentala läroartiklarna. Men enligt Bibeln är det viktigt att undervisa i allt Guds ord, ty mindre avsteg från sanningen hotar snart själva centrum. Den som avvisar »mindre centrala trossanningar» trots undervisning, avvisar Herrens eget ord, och det är alltid farligt. Därför inskränker inte Bibeln kyrkotukten till endast centrala trosartiklar. Bibelns lära är en helhet och »litet surdeg syrar hela degen». Människan har ingen rätt att välja och vraka i Guds ord, att välja ut endast vissa läror som »bekännelsefrågor» och skära bort andra bibliska läror. Allt vad Herren har talat säger en Herrens lärjunge amen till. Vi får inte dra ifrån någonting från Guds ord, inte heller lägga till någonting (5 Mos. 4:2, 12:32, Ords. 30:6, Upp. 22:18f). [1]

 

40-60 millioner foster dödas årligen

Varje år aborteras i världen 40-60 millioner foster. Det framgår av en studie, som gjorts vid Harvarduniversitetet i U.S.A. på uppdrag av president Ronald Reagan. [0]

 

Nygamla angreppsförsök på Bibeln

Prästen Karl Gustav Krook i Borgå ser tydligen som sin uppgift att inför allmänheten avslöja fel och brister i Bibeln. I Biblicum nr 3/82 tog vi upp hans skriverier om Hebr. 9:3-4 i Borgåbladet av den 22/12 1981 och visade hur ohållbara hans angrepp på Bibeln var. Nu har Krook kommit med »nya» angrepp på Bibeln i Hufvudstadsbladet av den 31/5 och 6/9 1982. I Sändebudet nr 14/82 kommenterar Halvar Sandell dessa angrepp på ett mycket klargörande sätt. Vi citerar: [0]

Det är verkligen ett märkligt förfarande att en kristen pastor vill misstänkliggöra Bibeln inför den stora allmänheten. Åtgärden är ägnad att ytterligare fördjupa de finlandssvenska kulturliberalernas fördomar mot Bibeln. Krook har genom sitt förfarande närmast dömt sig själv till tystnad i det forum han uppträder, men eftersom han genom konkreta exempel vill försöka visa hur Bibeln är betingad av mänsklig bristfullhet kan det vara på sin plats att här på annat håll diskutera de exempel han anför för sina påståenden. [1]

I debattartikeln 31.5 anför Krook egentligen bara ett exempel med någorlunda tydlighet för sitt bestämda påstående om fel och motsägelser i Bibeln. [2]

 

Kopparhavet

1. Det gäller uppgiften om kopparhavet i 2 Krön., »tio alnar från den ena kanten till den andra» och »ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång». Krook hävdar att det exakta måttet inte kan ha varit 30 alnar utan omkring 31,4 (3,14 gånger 10). [4]

I Bibeln kan vi iaktta två mått angivna som hela tiotal. Att kräva en decimals noggrannhet (något som Bibeln inte annars förutsätter) endast för det ena av de två talen är inte naturligt. En approximativ uppskattning är inte ett fel. Vi kan dessutom konstatera att Krooks påstående gäller bara såvitt det är fråga om en absolut plan regelrätt cirkel och diametern och inte omkretsen är det exakt givna. Huru nu någon kan veta allt detta. Däremot kan man presentera faktiska feluppgifter, när man bestämt förutsätter hur olika mått i ett föremål, som man själv inte närmare känner till, förhåller sig till varandra. Krook nämner inte att kopparhavet, som var det stora kärl i Salomos tempel där prästerna skulle tvätta sig (2 Krön. 4:6b), hade djupdimension »fem alnar högt» (2 Krön. 4:2). Det är faktiskt inte givet att omkretsen på varje punkt upp efter kanterna var densamma. Kopparhavet kan ha sett ut som det är rekonstruerat på bild i Illustrerat Bibellexikon sp. 3221-3223, dvs. vidare upptill än vid basen. Vi kan vidare se i Bibeln att diametern anges från kant till kant i alnar, höjden i alnar medan omkretsen både i 2 Krön. 4:2 och i 1 Kon. 7:23 anges på annat sätt »ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång». [5]

 

Bibelns omfång

2. Krook säger i slutet av sin tidningsinlaga 31.5 att Bibelns omfång var oklart i Sverige-Finland på 1600-talet: Hebreerbrevet, Jakobs brev, Judas brev och Uppenbarelseboken räknades till apokryferna. För en oinitierad torde ett dylikt påstående utan bakgrundsteckning ge helt fel bild av det verkliga förhållandet. Krook torde som välmeriterad präst bra känna till kanonhistorien. För det första att kanonprocessen är en negativ avskiljande process där böcker med falska anspråk skilts från Kyrkans heliga skrifter. Det är inte en positiv process där kyrkomöten har valt och vrakat efter människors gottfinnande. För det andra torde Krook väl känna till hur kanonfrågan konkret hanterades och hur det blev en samstämmighet i fornkyrkan kring de 27 skrifter vi har i vårt NT c. 1250 år före den tid Krook talar om (biskop Athanasius 39:e påskbrev av år 367 och synoderna efter detta). Från den fornkyrkliga kanondiskussionen känner vi omsorgsfulla distinktioner och beteckningar för olika skrifter (Odeberg, Skriftens studium… 2 uppl. s. 53f). Om vi använder oss av Eusebius av Caesareas (269-339) termer har vi att göra med två huvudgrupper: homologomena (skrifter av alla erkända) och antilegomena (motsagda). Den här distinktionen är inte en uppdelning i kanoniska och icke-kanoniska skrifter. Innanför gruppen antilegomena (motsagda) finns det tre grupper: a. skrifter godkända och antagna av de många. Hit räknades i Eusebius förteckning Jak., Jud., 2 Petr., 2 och 3 Joh. Dessa skrifter behandlades som kanoniska. De var »motsagda» därför att enskilda ställt sig frågande. b. oäkta (närmast dem vi kallar de apostoliska fäderna), c. opassande alltigenom och gudlösa, i den här sista kategorin finner vi de skrifter som är utgivna bland oss (t.ex. 1972 på svenska) under titeln »Apokryferna till Nya Testamentet». [7]

Under reformationstiden och den tid som närmast följer på reformationen aktualiseras kanonfrågan på nytt. I den romerska kyrkan fastställs kanon vid kyrkomötet i Trient (1545-63). De äldre lutherska fäderna behandlar kanonfrågan omsorgsfullt. I detta eftersinnande som slutar i bejakelse av de 27 skrifterna, lyfts termerna från den fornkyrkliga diskussionen på nytt fram. (Se Martin Chemnitz, Examination of the Council of Trent I, Fred Kramer, St. Louis – London 1971, s. 64ff och R.D. Preus, The Theology of Post-Reformation Lutheranism, St. Louis – London 1970, s. 304-306). [8]

Krook nämner ingenting om den fornkyrkliga kategoriindelningen som förklarar förhållandet med »oväntade apokryfer» i Gustav II Adolfs bibel från 1618. De skrifter Krook nämner var antilegomena, motsagda, men inte konstaterade oäkta eller av Kyrkan avvisade från kanon. Samma vårdslösa berättelse om apokryfer på 1600-talet som i Krooks debattartikel 31.5 finner vi i förutvarande Borgåbiskopen John Vikströms herdabrev (Tro i kris, 1972, s. 72). [9]

 

23.000 eller 24.000?

3. I debattartikeln 6.9 ser Krook en motsägelse i Bibelns uppgifter om dem som föll p.g.a. otukt i öknen. »I 1 Kor. 10:8 varnar Paulus korintierna för otukt och nämner att 23.000 ‘föll på en enda dag’… I själva verket var offrens antal 24.000 enligt 4 Mos. 25:9.» [11]

Här är det skäl att inte omedelbart låta sig drabbas av hybris och tro sig veta bättre än Paulus. En noggrann innantill-läsning kan peka på några omständigheter. Paulus nämner måhända dem som dött genom en plåga eller pest och Mose räknar också dem som på hans befallning hängdes och dödades (4 Mos. 25:4, 5), vilka i så fall kanske utgjorde tusen. En annan omständighet att observera är att inte heller de främmande folken som lockade Israels barn till synd blev ostraffade (4 Mos. 25:17, 31:8, Jos. 13:22). Man kan dessutom märka att uttrycket »på en enda dag» finns endast hos Paulus. Slutligen skall man märka att uppgifterna ges i hela tusental, varför det kan vara fråga om avrundningar. Möjligen ett antal mellan 23.000 och 24.000 som p.g.a. beräkningsgrunderna avrundas antingen uppåt eller nedåt. [12]

 

Jesu dödsdag

4. Följande sak Krook tar upp den 6.9 är Jesu dödsdag. Liksom bibelövers. NT-81 menar Krook att Johannes anger en annan dödsdag än NT i övrigt. Krook skriver: »Enligt Mark. 14:12 fick Jesu lärjungar på första dagen i det osyrade brödets högtid i uppdrag att ställa till påskmåltid. Uppdragsgivaren var Jesus själv. Men enligt Johannes 19. kap. dömdes och avrättades Jesus redan på förberedelsedagen före påsken (se t.ex. verserna 14 och 31).» [14]

Här gäller det att ta reda på vad som egentligen står i texten. I Joh. 19:14 står det en de paraskeue tou pascha dvs. »och det var påskens tillredelsedag», och i v. 31 epei paraskeue en dvs. »eftersom det var tillredelsedag», alltså i ingetdera fallet med nödvändighet »det var tillredelsedagen före påsken». Ordet paraskeue »tillredelsedag» avser tillredelsedagen före sabbaten, dvs. fredagen, och »påskens tillredelsedag» (v. 14) betyder tillredelsedagen före den sabbat som inföll under påsken. En genomläsning av v. 31 klargör utan utredning av ordet paraskeue vad det är fråga om. V. 31 (delvis enl. NT-81): »Eftersom det var tillredelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat = bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort.» Kropparna måste bort, emedan sabbaten skulle gå in. »Stor sabbat» syftar på att denna sabbat (den följande dagen, lördagen) inföll i påskveckan. [15]

5. Vidare säger Krook: »Enligt Mark.15:25 korsfästes Jesus vid tredje timmen, men enligt Joh. 19:14 stod Jesus ännu vid sjätte timmen inför Pilatus.» NT-81 hävdar också här i likhet med Krook att en motsättning föreligger. [16]

Inte heller här är det skäl att påstå något bestämt utan grundlig eftertanke. Vi skall ge en tolkning här. [17]

Den tolkningen är att Johannes, som enligt traditionen vistades i Efesus på sin ålderdom och sent skrev sitt evangelium, skulle ha varit påverkad av romarnas system för att ange klockslag. I så fall är »sjätte timmen» kl. 6 på morgonen eller på kvällen. Både från Mark. 15:1 och Joh. 18:28 får vi uppgiften att Jesus fördes till Pilatus tidigt på morgonen. Hela det sammanhang vi har i Joh. 18:28-19:13 kan alltså ha ägt rum före kl. 6 på morgonen och Jesus kan ha korsfästs »vid tredje timmen» som Markus berättar, alltså i så fall kl. 9 (se Bengt Halldorf i Dagen 29/12 -81, återgivet i Nya Väktaren 2/82, för en kort översikt av Johannes-evangeliets tidsangivelser beträffande klockslag). [18]

Christofer Starke diskuterar i sitt bibelverk utförligt andra sätt att lösa detta problem med stöd i judiskt tänkande (band III Johannis Evangelium, Stockholm 1874, s. 369-370). [19]

Grundligt bibelstudium behövs

Krooks utspel är ett av de många vittnesbörd vi har om bibelstudiets svaga ställning i Borgå stift och om nödvändigheten av att nu få i gång ett noggrant och grundligt bibelstudium, som präglas av respekt och ödmjukhet inför Bibelns gåta. Inte minst genom biskop John Vikströms herdabrev »Tro i kris» har den övermodiga negativa bibelkritiken fått en status i vår del av folkkyrkan. [21]

Exemplen på att bibelkritiken är ute i ogjort väder och kritiserar Bibeln på ohållbara grunder är många. Gång på gång har man varit för snabb med sin dom. Här ytterligare ett exempel: Just idag (den 5 okt.) kom »Biblical Archeologist» Summer 1982 (Vol.45:3) Biblicum tillhanda. I detta nummer tar specialisten på »ancient science and technology» Albert Zuidhof upp just Bibelns uppgifter om kopparhavet (s. 179ff). Pastor Krook borde studera denna artikel. Genom en ingående analys av en verklig fackman konstateras att Bibelns uppgifter om kopparhavet är helt korrekta. Zuidhof sammanfattar: »The analysis presented in this article shows that the technical description of the sea and the numbers recorded as the dimensions in the biblical record are correct. Moreover, they lead to a very satisfactory agreement with archeological and documentary evidence for measures of length and capacity.» [22]

 

Ett “fromt” försvar

I Sändebudet 5/10 1982 försvarar pastor Krook sin bibelkritik gentemot Halvar Sandells avslöjanden av kritikens bräckliga grund. Han betonar att han velat hjälpa menige man »att förstå att små avvikelser i detaljfrågor inte har någon betydelse ur helhetens synpunkt». Han har endast velat kritisera »ett felaktigt sätt att läsa Bibeln», framhåller han. [24]

Men de osakliga och grundlösa beskyllningarna om fel, som han kommit med, tar han inte tillbaka. Utan att kommentera eller ta hänsyn till Sandells motargument, sätter han in ett förnyat angrepp: [25]

För varje tänkande bibelläsare torde det stå klart, att Jesus enligt de tre första evangelisternas samstämmiga skildring dog på »första dagen i det osyrade brödets högtid» eller m.a.o. på den judiska påskdagen… Men det står lika klart, att Jesus enligt evangelisten Johannes skildring dog på tillredelsedagen före ätandet av påsklammet (Joh. 18:28, 19:14 och 19:31). [26]

Att denna vanliga feltolkning skulle vara helt klarlagd som den rätta är ingalunda sant. Också Johannes lär att Jesus dog den 15:e nisan, alltså på den första dagen i det osyrade brödets högtid. Angående tolkningen av de angivna Johannesställena, se Biblicum 6/81, s.154ff och »Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission», 2 uppl s.63ff. Bibelkritiken – vare sig den är from eller ofrom – läser ingalunda Bibeln på rätt sätt. Den blir blind för sina egna felaktiga slutsatser och vill inte låta sig dömas av Guds ord. Den högsta instansen blir människan och hennes förmörkade förnuft, inte Gud och hans ord. De lutherska bekännelseskrifternas ord om den heliga Skrift som »högsta norm, regel och rättesnöre» torde skorra hemskt illa i bibelkritikers öron. [27]

 

Evolutionsteorin

Inte bara i skolan utan också i hemmen gör sig evolutionsteorin ofta påmind. Detta genom TV och Radio. Såsom fastslagna fakta talar man om årmillionerna och människans härstamning från apliknande varelser. De som avvisar evolutionsteorin och kan visa att denna teori kommer i konflikt med flera kända fakta tillåts inte komma till tals. Men i Vasabladet 9/7 1982 har biologilektor Håkan Wiklund fått ta till orda mot evolutionsteorin. Låt oss återge en del av hans värdefulla inlägg: [0]

Främsta orsaken till evolutionsteorins framgång bör troligen sökas i skolorna. Nästan undantagslöst är läroböckerna i biologi och historia skrivna av evolutionister. Detta kunde naturligtvis accepteras om författarna vore objektiva i sin presentation av evolutionen. Men de hemfaller åt överdrifter. Mattila & Vestelin m.fl. skriver t.ex. i Skolans biologi 7: »Det råder idag inget tvivel om att organismerna har utvecklats ur primitivare former.» De lämnar totalt bort all den tungt vägande kritik, som vetenskapen riktat mot teorin och som skulle sätta den i rätt belysning. Evolutionisten och biologen Jean Rostand bekände i The Orian Book of Evolution: »Vi är genomsyrade, inpyrda, med utvecklingstanken. Vi fick lära detta i våra klassrum. Vi fortsätter att mekaniskt upprepa att livet utvecklas, att levande organismer övergår från en annan form till en annan.» [1]

Radio och TV ger i regel också sitt stöd för evolutionen, medan kritikerna inte längre släpps fram. Vanliga människor har ingen aning om andarnas kamp bakom kulisserna, utan tror vad som bjuds i vetenskapens namn – vana som de blivit att i andra sammanhang lita på naturvetenskapen (t.ex. rymdteknologi och medicinsk forskning). [2]

Jag var själv evolutionist i ca 15 år, bunden av skolkursen i biologi, och vet hur svårt det är att börja tänka om. Oväntat nog kom de första svåra tvivlen vid studiet av Stebbins: Processes of Organic Evolution, en kursbok i genetik, vilken enligt professorn hörde till de bästa som behandlar evolutionsteorin, men som lämnade mig besviken i sökandet efter säkra indicier för evolutionen. Istället blev det en chock för mig att upptäcka hur teorin byggts upp av hypotes på hypotes! I samtal med flera akademiskt bildade personer har jag senare förvånat mig över hur ytliga deras kunskaper i evolutik de facto är. I de flesta fallen har de nöjt sig med vad som serverades i skolan och knappast någon visste, att en vetenskaplig kritik mot teorin överhuvudtaget existerar. Så effektiv har mörkläggningen varit i våra skolor och universitet. [3]

 

Blandning av äkta och falskt

Som teori saknar utvecklingsläran motstycke inom vetenskapen. Alla andra naturvetenskapliga teorier underkastas en synnerligen noggrann kontroll, där ingenting godtas som inte klart och upprepat kunnat demonstreras. Evolutionsteorin däremot grundar sig till största delen på obevisade hypoteser. Den är en intrikat väv av sanningar, halvsanningar, antaganden, fantasier, övertro och lögner – ovärdig att kallas vetenskap och i stället ett hån mot den, såsom teorin vanligen presenteras. [5]

Vid konstruktionen av teorin utgår man från välkända fenomen och utvecklar sedan tankegången genom extrapolering bakåt och hänvisning till mikroskopiska sannolikheter. Ingenting får hindra evolutionen att vara »ett faktum». Man gör eleganta tankeskutt över de största klyftor (luckorna i fossilmaterialet) och blundar när man ställs inför fakta som inte passar in i systemet (t.ex. »felplacerade» fossil). Sedan förklarar man trosvisst att aminosyrorna i den ångande pölen resulterat i en människa! [6]

Genom att dölja svårigheterna och desto mera betona de äkta elementen i evolutionsteorin har man lyckats övertyga majoriteten av en oinitierad publik. Också skapelseanhängare erkänner villigt, att vi i naturen kan iaktta variationer inom arten genom naturligt urval ibland splittras upp i raser och underarter (exempelvis hund, björkmätare och talgoxe). Men när evolutionister hävdar att samma mekanismer svarat för utvecklingen av de större systematiska grupperna – en makroevolution – från t.ex. fiskar till groddjur, och kräldjur till däggdjur, gör de sig skyldiga till en våldsam extrapolering, som saknar alla hållbara bevis. Tesen om makroevolution är därför enbart en hypotes, vilket vetenskapsmän som använder ett exakt språk medger. Varje antydan om evolution (d.v.s. makroevolutionen) som ett faktum, måste betecknas som lögn. Idén om uralstring hör till kategorin fantasier och övertro. [7]

 

Vapen mot religionen

Enda reella alternativet till evolutionsteorin är tron på en speciell skapelse. Denna enkla motsättning är i sig själv en av de viktigaste förklaringarna till teorins popularitet. Var och en som inte godkänner evolutionen, antas helt naturligt tro på skapelsen och Gud. Många har inte tillräckligt mod, att på det sättet indirekt bekänna sin tro, och väljer därför medvetet – eller kanske oftare omedvetet – evolutionsteorin som lämpligt kamouflage. Man accepterar alltså evolutionen, inte främst för dess vetenskapliga giltighet, utan av rädsla för medmänniskor! … [9]

Andra evolutionsanhängare har med största tillfredsställelse välkomnat teorin som en möjlighet att komma undan ansvaret inför Gud. Om Gud har skapat människan måste hon lyda honom. Om livet däremot har utvecklats spontant, behöver man ingen Gud och kan vara sin egen herre. Evolutionen har samma tjuskraft som äpplet i paradiset: man vill opponera sig och bli gud. [10]

Sedan Darwins tid har evolutionen varit ateismens grundpelare och bästa vapen… Också andra gudlösa ideologier, fascism och kommunism, hämtar inspiration ur evolutionsteorin, som märkligt nog omfattas med religiös fanatism. Redan Darwin klagade över att man gjorde hans idéer till en religion. Hur rätt hade han inte! [11]

 

Liberalteologins svek

Om skapelseläran är riktig, väntar man sig att teologer skall försvara den med hjälp från Gud. Många präster och predikanter brukar göra det efter bästa förmåga. Men det finns flera tongivande teologer, mest s.k. liberalteologer, vilka gett efter för evolutionistiska idéer och börjat tolka första moseboken mytologiskt. Avsikten har väl varit att hjälpa människor över evolutionsteorins troshinder, men resultatet har blivit det rakt motsatta. Skapelseläran har undergrävts och publikens förtroende för kristendomen och Gud har minskat. [13]

I samma mån som skapelseläran mist terräng har naturligtvis evolutionsteorin avancerat. Om nu både teologer och biologer med en mun förkunnar evolutionens realitet, skall man inte mera i kyrkliga kretsar förundra sig över den tilltagande sekulariseringen. Den är ett ofrånkomligt resultat av att Guds ord misstänkliggörs vid teologiska fakulteter. Så har oförståndiga liberalteologer hjälpt fram evolutionsteorin till majoritet i den allmänna opinionen! Själva har de blivit bedragna av naturvetenskapsmän, som gett en skev bild av evolutionsproblematiken. Därför vore det orättvist att kasta hela skulden på teologerna. När skall de på allvar börja använda de vapen som efesierbrevet rekommenderar? [14]