Kristendom utan evangelium?

| Nr 1, 1983 sida 28

I Biblicum 5/82 uppmärksammade vi under »Utblick över samtiden» Erik Aurelius klarsyn gentemot dem som i strid med Paulus och Luther hävdar att människan har en fri vilja i andliga ting före omvändelsen och att Paulus och Luthers undervisning om Guds utkorelse och nåden allena måste avvisas som orimlig. I SKT 50-51/82 tar Aurelius ånyo till orda på ett förtjänstfullt sätt. Bakgrunden är »Bråkenhielms förnyade kritik av Paulus och Luther» och »den liknande men utförligare kritik som framförs i Hemberg-Holte-Jeffners nya lilla bok Människan och Gud. En kristen teologi, som väl kan anses representativ för nutida universitetsteologi från Uppsala». [0]

Aurelius visar hur försvaret för människans förnuft och fria vilja och kravet på ett rimligt evangelium omintetgör evangeliet och all sann frälsningsvisshet. Avgörande är »vad man har täckning i Guds ord för att lova människor, vad evangeliet har för innehåll», inte vad förnuftet kan finna vara rimligt. [1]

Utan människans goda vilja blir det nämligen ingen frälsning enligt Bråkenhielm, ty det vore »orimligt», och därav följer tydligen att det är falskt, även om det är evangelium för anfäktade och står i Romarbrevet. Man tar bort evangeliet för den anfäktade, den som har kommit till korta med allting, då tycker jag det kan vara detsamma med resten av kristendomen också. [2]

Vad man finner rimligt vore alltså viktigare än vad man finner i Guds löften i bibeln… Det man i själva verket gör anspråk på att beskriva blir ju då inte någon biblisk gudsbild utan en annan, rimligare Gud, som man själv sitter och hittar på. Det blir varken vetenskap eller kristendom, varken saklig beskrivning eller biblisk förkunnelse. [3]

I stället för att gå till sitt förnuft och fråga efter vad som är rimligt, bör man ge akt på »det som Gud gör och säger i ord och sakrament», framhåller Aurelius. [4]

Börjar man sortera bort allt som ter sig orimligt ur kristendomen, så hör evangeliet rimligen till det som åker ut först. Om man nu inte anser sig ha fullt rimliga anspråk på syndernas förlåtelse, liv och salighet. Men blir evangeliet degraderat till en självklarhet, är det ju inte något evangelium längre. [5]

 

NT-81 – utan fel?

| Nr 1, 1983 sida 29

Fastän NT-81 innehåller grova felöversättningar (se bl.a. Bibl. 6/81), tycks ledande ansvariga för NT-81 blunda för detta. I Sundsvalls Tidning 24/10 1982 återfinns rubriken »Han översatte bibeln – utan fel». Därunder står det: [0]

I tio år ledde professor Harald Riesenfeld arbetet med att översätta Nya testamentet. Nu reser han runt i riket och berättar varför bibelöversättningen ser ut som den gör. I Sundsvall på lördagen konstaterade han belåtet att ännu ett år efter det att den publicerades har ingen påpekat en enda felöversättning. [1]

I Svenska Dagbladet 15/12 1982 kan vi läsa: [2]

Nyöversatta Nya testamentet kommer inte att behöva revideras, innan det går in i nya Bibeln. – – – [3]

– Som jag ser det nu behöver inte en stavelse ändras, säger professor Harald Riesenfeld. – – – [4]

Inom NT-enheten har man tidigare talat om att vissa rent formella ändringar kan komma att bli nödvändiga. [5]

– Vi har sagt att om språkutvecklingen ger detta vid handen, kan det bli aktuellt med små justeringar vad svenska språket beträffar. [6]

Någon rättelse av de allvarliga felöversättningarna i NT-81 kan vi tydligen inte hoppas på. I strid med grundtexten skall vi tydligen bl.a. lära oss att grundvalen för Guds frikännande dom är vår trosförvandling, inte Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Därmed har kristendomens själva centrum fördärvats och den saliggörande trons sanna och livgivande föremål ryckts undan. Vi hänvisas i praktiken till att tro på vår tro. Men med Paulus vill jag säga: »Jag vet på vem jag tror.» Endast Kristus och hans fullbordade gottgörelse för oss kan ge full visshet om syndernas förlåtelse och evigt liv. [7]

Men NT-81 håller fast vid bl.a. följande felöversättningar: »Människan blir rättfärdig på grund av tro» (Rom. 3:28), [8]

» för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig» (Rom. 4:9), [9]

»därför är tron grunden för att nåden skall gälla» (Rom. 4:16), »en rättfärdighet som bygger på tro» (Rom. 9:30), [10]

»Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga på grund av deras tro» (Gal. 3:8). [11]

 

Kreationist i stället för evolutionist

| Nr 1, 1983 sida 30

I Korsets budskap 1/12 1982 berättar Chris Darnbrough varför han avvisar utvecklingsläran och tror på Bibelns skapelseberättelse. Han är kreationist i st f evolutionist. Han har fått sin doktorsgrad vid universitetet i Cambridge och forskar för närvarande vid universitetet i Glasgow. [0]

Kan då en seriös forskare tro på skapelsen? Dr Darnbrough svävar inte på målet när han svarar ett obetingat ja… Fossilen ger inget stöd åt neo-darwinistisk evolution. Framför allt inte dess början eftersom komplexa former av liv plötsligt bara finns där, i de lager som kan vara äldst, utan någon antydan om föregångare. Experiment rörande kemisk evolution (Miller, Fox och Orgel m.fl.) har inte visat på någon mekanism som skulle kunnat ge upphov till ens proteiner och nukleinsyror. Det finns inte ens en tänkbar mekanism som kan förklara hur informationsmaterialet i den levande cellen kunnat uppkomma utan intelligent design och konstruktion. Evolution är därmed en omöjlighet, även om mutationer tillsammans med naturligt urval kan åstadkomma förändringar i populationen. [1]

Skapelseberättelsen som talar om en perfekt fullt färdig skapelse som genomgått försämringar genom syndens och dödens inträdande (kap. 3) stämmer bäst överens med vetenskapliga data. [2]

 

Jehovas vittnen hotas av splittring

| Nr 1, 1983 sida 30

I Svenska Kyrkans Tidning 14/1 1983 kan vi läsa om att Jehovas vittnen nu skakas i sina grundvalar. »Det har rörelsen gjort sedan det visade sig att 1975 inte innebar slutet på denna tidsålder och tusenårsrikets inbrott. Vilket man förutsagt att det skulle bli.» [0]

I den lilla staden Soap Lake på den amerikanska västkusten har under nyårshelgen hållits en märklig konferens, berättar Lester Wikström. Det som förenade flertalet av deltagarna var att de blivit uteslutna ur Sällskapet Vakttornet (Jehovas vittnen) eller att de lämnat rörelsen frivilligt. Några av dem hade tillhört högsta ledningen. Lester Wikström skriver: [1]

I hela världen finns det 2,2 miljoner vittnen i 216 »nationer». Men nu skakar rörelsen i sina grundvalar och det har den gjort sedan 1976, när det visade sig att 1975 inte innebar slutet på denna tidsålder och tusenårsrikets inbrott. [2]

Den felslagna profetian innebar att många medlemmar började tänka på egen hand. De fann en sanning som inte stämde med den sanning som Jehovas vittnen lärde ut. Under en femårsperiod lämnade ungefär 100 000 vittnen varje år rörelsen. [3]

I nyårskonferensen i USA deltog en svensk. Det var Carl Olof Jonsson från Partille. Ett 70-tal av hans släktingar tillhörde Jehovas vittnen. Själv blev han döpt 1956. Som pionjär eller evangelist på heltid gick han från dörr till dörr för att sprida de goda nyheterna om Riket. Han blev äldste och tillsyningsman i den församling, där han bodde. [4]

Det var 1968, som jag fick mig en första tankeställare, berättar han. [5]

Jag hade bibelstudium med en person, som påstod att det var år 587 eller 586 f Kr som Nebukadnessar, kungen i Babylon, förstörde Jerusalem och inte 607, som jag påstod. Jag litade naturligtvis mer på Sällskapets uppgifter än mannens men beslöt mig ändå för att undersöka påståendet. I sju år forskade jag och hur jag än bar mig åt så hade mannen rätt. Jag talade med några vänner om saken men eftersom ingen av dem kunde vederlägga mig ställde jag samman alla fakta och skickade dem till Sällskapet Vaktornets högkvarter i Brooklyn, New York, närmare bestämt till den styrande kretsens författarkommitte. [6]

Något allvarligt försök att bemöta mina argument gjordes aldrig. Däremot blev jag gång på gång varnad att för någon yppa vad jag kommit fram till. Samtidigt märkte jag att representanter för Sällskapet började förtala oss som ifrågasatt Sällskapets tideräkning eller kronologi. – – – [7]

Om mina argument var riktiga – och ingen av dem kunde motsäga mig – rasade hela lärobyggnaden som ett korthus. Länge ville jag tro att jag hade fel eller att Sällskapet skulle böja sig för sanningen, om jag hade rätt. Det är ju en grundsats att vi är sanningsvittnen. Men inte. Det slutade med att jag blev utesluten i juni 1982. [8]

Varför är 607 så viktigt?

Men varför är då årtalet 607 f Kr så viktigt? Jo, så här ligger det till. [10]

I Luk 21 talar Jesus om kommande prövningar: »De skall falla för svärdshugg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar, tills hedningars tid är förbi». Enligt Sällskapet började hedningarnas tider år 607 f Kr med att Nebukadnessar i sitt 18:e regeringsår (Jer 52) ödelade Jerusalem och pågick i 2520 år eller till år 1914 e Kr, då Jesus kom tillbaka osynlig och Guds rike upprättades i himlen – i båda fallen händelser som ingen kan kontrollera. [11]

Och varför skulle hedningarnas tider vara i 2520 år? Jo, enligt C T Russell, han som grundade denna rörelse, skall de sju tider som det talas om i 3 Mos 26 och Dan 4 tolkas som sju år. Ett »profetiskt» år har 360 dagar, en dag är lika med ett år eller en tid och 7 x 360 blir 2520 år. [12]

Med utgångspunkt från Matt 24:34 »Detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer» säger man att den generation, som upplevde 1914 inte skall förgå förrän slaget vid Harmageddon (Upp 16:16) inträffar. Detta var en av utgångspunkterna för spekulationerna kring 1975 som slutet på vår 6000-åriga historia, en annan var att Adam skulle ha fötts på hösten år 4026 f Kr. [13]

Men om årtalet 607 är fel, ja, då rasar också resten av beräkningarna. [14]

I början av 1920-talet trodde »russellianerna», som Jehovas vittnen då kallades, att slutet skulle komma 1925. Andra felslagna årtal för olika händelser har varit 1878, 1881, 1910, 1914, 1920, 1941, 1954 och 1975. Angående olika rörelsers spekulationer om de yttersta tingen finns det en utförlig artikel i Biblicum nr 1/1981, s. 4-30. Studera den på nytt! [15]

Bland dem som drabbats av utrensningarna inom Jehovas vittnen är Raymond Franz, brorson till Frederick W Franz som är president och därmed den högste ledaren för Sällskapet Vakttornet. Fred Franz är 89 år och Ray 60. Ray har länge betraktats som den självklare efterträdaren till Fred på presidentposten. Angående Ray skriver Lester Wikström: [16]

I 43 år har Ray tjänat Sällskapet på heltid. I tio år har han varit medlem i den styrande kretsen, en grupp på 16 personer som har den högsta makten. Den uppfattas som den trogna och omdömesgilla slavklass, som Kristus 1919 förordnade över alla sina angelägenheter. (Vittnena hänvisar här till Matt 24:45-47 och Jes 43:10). Den styrande kretsen styr alltså inte bara över de två tusen människor som bor på Högkvarteret Betel i Brooklyn, New York, den styr också allt vad de 2,2 miljoner vittnena skall tro och vad de får göra och inte får göra. (I boken Branch Organization Procedure finns 1 177 regler och förordningar.) [17]

Ray Franz har haft tillsynen över den viktiga författarkommitten och haft huvudansvaret för allt som stått i vittnenas böcker och tidningar. Han har skrivit otaliga artiklar i Vakttornet, som utkommer två gånger i månaden och har en upplaga på 9,3 miljoner exemplar. [18]

 

Öppet brev om bibelsyn och homosexualitet

| Nr 1, 1983 sida 33

I SKT 44/82 publiceras ett intressant öppet brev av kyrkoherde Einar Bäfverfeldt i Gustafsberg. Han vill diskutera »moderna tendenser i bibelsyn, förkunnelse och livshållning», eftersom det enligt hans mening blir allt tydligare att centrala kristna tankar och bibliska utsagor »håller på att förlora sin innebörd och aktualitet». Vi saxar: [0]

Det tycks mig som om vissa tankar beträffande bibeltolkning och teologi, som, vad jag förstår hör med till vad som har börjat kallas »stockholmsteologi», möjliggör en liberal hållning till nutida livsstilar, där homosexualiteten är bara en av flera företeelser. När bibelordet tar klart avstånd från utövandet av sådant »som strider mot naturen», måste man ju komma tillrätta med sådana utsagor. Man måste tolka. Och det är här jag börjar våndas. För mig måste det framstå som vetenskapligt omöjligt, som bedrägligt förfarande, att lägga objektet för forskningen tillrätta efter det som man vill uppnå med forskningen. Hypoteser får aldrig förväxlas med forskningsmaterialet, vilket nog sker inom naturvetenskaper, men oftare inom teologin. Jag tycker att bibeln är så odiskutabelt entydig, när det gäller beskrivningen av oss människor, att man inte kan komma ifrån det, utan att helt och hållet lämna bibeln som grund för vår tro. Gud har skapat oss människor till »man och kvinna». Att hebreiskan ordagrant har »manligt och kvinnligt» ändrar ingenting, eftersom syftet är klart angivet, nämligen för att människan skall »föröka sig och uppfylla jorden»… [1]

Bibeln talar om ett syndafall, och har för modernt tänkande obekvämheten att skildra, att följderna av syndafallet drabbar så vitala och till självupplevelsen knutna funktioner som sexualiteten bl.a…. Att påstå att Gud skapat människor homosexuella saknar all grund i bibeln, och är vetenskapligt-teologiskt ohållbart. [2]

Men tvingar oss då inte Kristi kärlek att visa kärlek och barmhärtighet mot alla människor? [3]

Jo, absolut! Men var står det att Jesus kommit för att upphäva allt stämplande av synd som synd, att göra avvikande beteenden till normala, att släta över följderna av syndens verkningar? Att han dog på korset upphäver inte verkningarna av det som är emot Guds avsikter med skapelsen. Det ondas verkningar är alltjämt alldeles för uppenbara! Domen är inte upphävd. Men följderna av min synd har han tagit på sig, för att de skall drabba honom och inte mig. Lovat vare hans namn! Amen. [4]

Det är en vanlig tendens att statistik görs till »vetenskaplig motivering» för påståenden. Ju frekventare en företeelse är, desto »normalare» är den. För att fortsätta tala om homosexualiteten, ju vanligare förekommande den är, desto »normalare» är den, också i förhållande till kristen tro. Detta är horribelt! Hysch-hysch i sådana här frågor har visat sig vara osunt, men för mycket tal om det, skapar en ökning av beteendet. Det som så många andra gör, det kan väl jag pröva på, det är ju »normalt» av den anledningen att det är så frekvent. Ur kristen synvinkel är detta som sagt horribelt. Enligt bibeln är det mest förekommande av alla mänskliga beteenden att synda. »Alla är vi syndare». Alltså skulle detta vara något normalt, alltså skulle det »höra med till skapelsen», och det gör det också! Nämligen till den fallna skapelsen. Vi är sådana, men det blir inte riktigare för det! Men nu tycks det vara så, att den uppfattningen sprider sig i kyrkan och bland många kristna, även fast engagerade personligt avgjorda kristna, att mycket måste mötas med förståelse, uppfattas som »normalt» beteende, som tidigare stämplats av kyrklig förkunnelse och av bibelns ord, som felaktigt. Kärleken kräver ett sådant förhållningssätt, säger man. Vilken kärlek?… [5]

Men Jesus talar om synd. Skulle han vara kärlekslös? Eller är det bibelns författare som fördunklat Jesus och hans kärlek? Förvränger, omtolkar t ex Paulus evangeliet, när han skriver det han gör i Rom. 1? Är då utsagan i det kapitlet om evangeliet som Guds kraft som räddar var och en som tror, en likadan förvrängning, eller vad är det som avgör vad som är en förvanskning en tolkning av det ursprungliga i Jesu kärlek? Biskop Lars Carlzon sa vid ett tillfälle att det gäller att finna Jesus »mellan raderna» i bibeln. Det står faktiskt en hel del på raderna också! [6]

 

Lämnar svenska kyrkan och går till Rom

| Nr 1, 1983 sida 35

Förbundet för kristen enhet-gemenskap (FKE-G), som bildades 1973 som en organisation inom svenska kyrkan, har beslutat ansöka om att bli erkänd som en organisation inom den romersk-katolska kyrkan. FKE-G har 80 medlemmar, varav 30 är präster i svenska kyrkan. [0]

Vi lämnar svenska kyrkan bl.a. därför att hon är för litet luthersk, säger förbundets ordf. Hans C. Cavallin. Man väntar att omkring hälften av dess medlemmar konverterar så småningom och att återstoden fortsätter att arbeta inom svenska kyrkans ramar för en återförening mellan kyrkorna. FKE-G vill arbeta för kyrkornas synliga enhet. Man beklagar djupt »svenska kyrkans allt starkare beroende av maktpolitiska strukturer… Dessa hotar enligt vår mening svenska kyrkans identitet som kristen kyrka och därmed trovärdigheten som ekumenisk partner», säger FKE-G. [1]

Jag har inget emot det här beslutet, säger den katolske biskopen i Stockholm Hubertus Brandenburg enligt Katolsk Kyrkotidning 18/82. Men det finns naturligtvis en hel del detaljer som vi måste samtala om, både då det gäller hur man i praktiken ska kunna som man säger »ta med sig sitt arv från svenska kyrkan i gudstjänst- och fromhetsliv» och då det gäller de präster som skulle vilja få prästtjänst i katolska kyrkan, säger biskop Brandenburg vidare. [2]

 

Nattvarden i katolsk-lutherska samtal

| Nr 1, 1983 sida 35

I fyra år har en romersk-katolsk/evangelisk-luthersk kommission arbetat med och nu avgivit sin rapport om »Nattvarden – Herrens måltid». Katolsk Kyrkotidning 19/82 skriver bl.a. följande om de problem som återstår: [0]

Offerproblematiken betraktas olika i de två traditionerna. På katolsk sida ser man i varje eukaristi »ett verkligt och egentligt offer», det har en specifik soningseffekt och frambäres därför inte endast för de levande, utan också för de i Kristus avsomnade. Katolska kyrkan vågar säga, inte bara att Kristus offrar sig för människorna utan att de också offrar honom . [1]

Den obibliska mässoffersläran lever alltjämt inom den katolska kyrkan, och det tycks finnas s.k. lutheraner som är beredda att acceptera den. [2]

 

Tre lutherska kyrkor i USA går samman

| Nr 1, 1983 sida 36

Den 8 sept. 1982 beslöt tre lutherska kyrkor i USA att förenas i en enda ny kyrka år 1988. Den nya kyrkan kommer att få cirka 5,4 milj. medlemmar. Ungefär 3,2 milj. lutheraner i USA går av läroskäl inte med i denna union. Bland de kyrkor som står utanför är Missourisynoden störst med sina 2,7 milj. medlemmar. [0]

De tre samgående kyrkorna står redan i kyrkogemenskap och utmärks av läropluralism och bibelkritisk teologi. Några bekännelsetrogna kyrkor är det förvisso inte fråga om. [1]

Liberalast är LCA, Lutheran Church in America, med drygt 2,9 milj. medlemmar. ALC, the American Lutheran Church, har 2,3 milj. medlemmar och är inte fullt så liberal men förvisso mycket läropluralistisk. Bakgrunden till dessa båda kyrkor skall jag strax återkomma till. Den tredje i unionen, AELC, Association of Ev. Luth. Churches, bildades så sent som 1976 av pastorer och församlingar inom Missourisynoden med en liberal bibelsyn och som fann denna synod alltför trång läromässigt. AELC har drygt 100.000 medlemmar. [2]

Ledarna för de tre kyrkorna, biskop James R. Crumley Jr (LCA), president David W. Preus (ALC) och president William H. Kohn (AELC) är alla mycket glada över beslutet och ser det som ett stort steg mot ytterligare ekumenisk enhet. Generalsekreteraren i Kyrkornas Världsråd Philip A. Potter säger sig vara djupt rörd över beslutet och tror att det får genomgripande konsekvenser för det ekumeniska arbetet. Också ärkebiskop John Roach i St. Paul och Minneapolis, president i »the National conference of Catholic Bishops», är mycket glad över det planerade samgåendet. [3]

Min kommentar är följande: när Skriftens auktoritet är uppriven, blir en läromässig enhet inte bara omöjlig utan dessutom något negativt. Därför är man så glad, fastän någon verklig enhet inte föreligger. [4]

Hur kan då lutherska kyrkor bortse från sin egen bekännelse, som i anslutning till bl.a. 1 Kor. 1:10 och Rom. 16:17 kräver enhet i läran och bekännelsen för all kyrkogemenskap? Förklaringen är den att de ovannämnda kyrkorna bara är lutherska till namnet, inte i praktiken. En kort teckning av deras historia kan belysa detta. [5]

Lutheran Church in America

LCA bildades 1962 av fyra kyrkor: 1) ULC, United Lutheran Church, som i sin tur hade bildats 1918 av tre läromässigt oklara och icke bekännelsetrogna lutherska kyrkor, nämligen följande: General Synod från år 1820, United Synod-South från år 1863 och General Council från år 1866. 2) Den svenska Augustanasynoden från år 1860. 3) Den finska Suomi Synod från år 1890. 4) Den danska American Evangelical Lutheran Church. [7]

LCA är både medlem i Kyrkornas Världsråd och i det ytterst liberala National Council of Churches. [8]

The American Lutheran Church

ALC bildades 1960 av fyra kyrkor: 1) Det »gamla» ALC, som i sin tur hade bildats 1930 av Ohiosynoden från år 1818, Iowasynoden från år 1854 och Buffalosynoden från år 1845. Dessa tre omfattade inte helt den lutherska läran, vilket lärodiskussioner med den gamla Missourisynoden vittnar om. 2) Den danska United Ev. Lutheran Church från år 1896. 3) Den norska Evangelical Lutheran Church från år 1917, som hade bildats av Norwegian Synod av år 1853, United Norwegian Lutheran Church av år 1890 och den pietistiska Hauge Synod av år 1846. Eftersom sammanslagningen 1917 inte innebar att man var eniga i läran om bl.a. omvändelsen och utkorelsen utan gav rum för obiblisk synergism, bildades 1918 en liten norsk synod, som så småningom fick namnet Evangelical Lutheran Synod (ELS), idag en bekännelsetrogen kyrka på drygt 20.000 medlemmar. 4) Den norska Lutheran Free Church från år 1897, som förenade sig med ALC 1962. [10]

ALC är medlem i Kyrkornas Världsråd och har mer och mer präglats av LCA. [11]

Det skulle föra för långt att mera i detalj beskriva de kyrkors läroståndpunkt och profil, som nu beslutat gå samman 1988. De som gärna vill se en stor luthersk kyrka bör ha klart för sig, att den nya sammanslagningen visserligen leder till en stor kyrka på cirka 5,4 milj. medlemmar men samtidigt till ytterligare likgiltighet för den rena bibliska läran, till en kyrka som bara till namnet är luthersk. [12]

Bland de lutherska kyrkor som står utanför sammanslagninggen är, förutom den redan nämnda Missourisynoden av år 1847, Wisconsinsynoden (WELS) av år 1850 (med cirka 410.000 medlemmar), ELS av år 1918, Church of the Lutheran Confession av år 1960 och Lutheran Churches of the Reformation av år 1964. Lutherska bekännelsekyrkan av år 1974 står i kyrkogemenskap med WELS och ELS på grund av samma tro, lära och bekännelse. [13]

 

Kvinnopräster ger nytt kristet budskap

| Nr 1, 1983 sida 38

I Svenska Dagbladet av den 20 och 21 december 1982 ägnades hela sista sidan åt kvinnoprästernas betydelse för kyrkan och teologin. [0]

Den första artikeln bar rubriken »Kvinnopräster ger nytt kristet budskap». I denna artikel framhåller Ulla Carin Holm, teologie doktor i Lund, att de kvinnliga prästerna på sikt kommer att förändra det kristna budskapet. »Vi kommer att få en förändrad gudsbild eftersom de kvinnliga prästerna inte ser Gud som Fadern. De uppehåller sig inte heller vid begrepp som synd och skuld.» »Till slut måste ‘det manliga monopolet i himlen’ ifrågasättas», framhåller Holm. Vidare: »De kristna myterna stämmer dåligt med vår tillvaro, därför känner människor sig mer och mer främmande för kyrkan. De djupaste behoven fylls med olika – eller mindre destruktiva – substitut.» [1]

När det gäller Bibeln, framhåller Holm att de kvinnliga prästerna nästan aldrig citerar Bibeln. »Bibeln är inte kvinnornas bok. Åtminstone tycks den inte vara någon primär källa till omvändelse.» [2]

I den andra artikeln kommer kyrkoadjunkt Ulla Britt Berglund till tals. Hon säger så här: [3]

Kvinnliga präster har gjort predikan mer medmänsklig. Vi använder ett enklare språk än män, utgår inte från dogmer utan försöker ge styrka och tröst… [4]

Bibeln har formats av män. Detta är lika upprörande som att samhället har formats av män, fortsätter Ulla Britt. [5]

– Kyrkan borde vara en förebild. I jämställdhetshänseende släpar den efter alla andra institutioner. Det är en skymf, främst mot evangeliet. [6]

Kyrkans uppgift är INTE att predika att vi alla är syndare. Vad vi gjort och underlåtit att göra vet vi bäst i våra egna hjärtan. Jag vill att människor skall gå från mina predikningar med en känsla av styrka och befrielse. [7]

Dessa båda artiklar vittnar om så stort främlingsskap för biblisk kristendom, att det är ofattbart att s.k. kristna och t.o.m. Guds ords tjänare, som en präst skall vara, kan yttra sig på detta sätt. Men det är egentligen inte så underligt att kvinnliga präster lär på detta sätt. Bakgrunden till deras existens är ju en teologi, som förkastar Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre. Man hämtar sin teologi i stället från människan och inbillar sig sålunda att Bibelns teologi inte är något annat än människotankar, och till råga på allt mäns tankar. [8]

Grundfelet är alltså den liberalteologi, som banat väg för bl.a. kvinnliga präster i strid med Guds ord. Därmed anser man sig vara fri att förkasta Bibelns lära om sitt gudomliga ursprung, om vårt syndafördärv och om Frälsarens återlösning av oss genom sin ställföreträdande tillfyllestgörelse. Läran om Kristi återlösning blir otidsenliga myter, påhittade av de odrägliga männen, och predikan av synd och nåd meningslös. Man vill i stället ha tröst och styrka utan någon syndernas förlåtelse, ty man vill inte höra talas om att man är en fördömd syndare, som utan Kristi gottgörelse går evigt förlorad. Därför läser man inte heller Bibeln och förblir helt främmande för Bibelns evangelium och den nya födelsen, som endast evangelium kan skapa. [9]

Arma människor, blinda för det enda som kan ge oss hopp och evig salighet, blinda vägledare i en kyrka som i så stor utsträckning förts på villovägar och själv för vilse. Man vill ge människorna »en känsla av styrka och befrielse», men i själva verket befäster man dem i deras mörker och i själafiendens fångenskap. [10]