Av: Siegbert W Becker | Nr 3, 1983 sida 109
(Artikeln bygger på ett föredrag, Objective Justification, hållet i Elgin, Illinois, den 9 november 1982. Förkortad och översatt av Sven-Olav Back.)

Några termer

Ordet »rättfärdiggöra» är en forensisk term, som betyder »frikänna» eller »förklara icke skyldig». Människan rättfärdiggörs eller förlåtes av nåd för Kristi skull genom tron. [1]

Läran att Gud har förlåtit alla människors synder kallas ofta den »allmänna» rättfärdiggörelsen. En annan term är »objektiv» rättfärdiggörelse. De två termerna är relativt moderna. De används inte i de lutherska bekännelseskrifterna. De är heller inte riktigt synonyma. »Den allmänna rättfärdiggörelsen» är en term som betecknar läran att Gud har förlåtit alla människors synder. I strikt mening uttrycker termen »objektiv rättfärdiggörelse» tanken att en människas synder är förlåtna av Gud vare sig människan tror det eller inte. Objektiv rättfärdiggörelse behöver inte vara allmän, men om rättfärdiggörelsen är allmän måste den nödvändigtvis vara objektiv. En teolog har frihet att använda dessa termer eller undvika dem. De är nyttiga teologiska redskap för dem som förstår läran, men för dem som inte förstår ökar de ofta förvirringen. Det vore bortkastad tid att debattera användningen av termerna innan vi besvarar den enkla frågan: »Har Gud förlåtit alla människors synder?» Om vi kunde vara överens om svaret på den frågan, skulle inte termerna vålla oss så stora svårigheter. [2]

Lag och evangelium

Om vi rätt skall kunna akta oss för att förledas när det gäller läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, är det mycket viktigt att klart förstå skillnaden mellan lag och evangelium. När Mose på Sinai begärde att få se Guds härlighet, sade Gud till honom: »Ingen människa kan se mig och leva» (2 Mos 33:20). Mose ville se hurudan Gud var. Men fastän Gud vägrade att visa sin härlighet för Mose, lovade han att berätta för Mose vad för slags Gud han var. Det gjorde han när han lovade att proklamera namnet HERREN till den störste av de gammaltestamentliga profeterna. [4]

Guds beskrivning av sig själv – uppfyllelsen av löftet är säkert ett av de mäktigaste ställena i Gamla testamentet. När Jahve proklamerade sitt namn för Mose sade han: »HERREN! HERREN’ – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i nåd och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led» ( 2 Mos 34:6f). [5]

I dessa ord uppenbarade Gud sig själv för Mose som Guden som i nåd och barmhärtighet förlåter synder och, på samma gång (i samma andetag, kunde vi nästan säga), som Guden som straffar all synd, rättvisans Gud, som aldrig kommer att förklara den skyldige rättfärdig. För det mänskliga förnuftet måste detta alltid vara en stötesten. Människans förstånd kommer aldrig att finna en väg att förena dessa två påståenden: Gud förlåter varje synd Gud straffar varje synd. Detta är den omedgörliga motsägelse som alla som allvarligt studerar Guds ord slutligen måste angripa. Endast vid Kristi kors, där Gud fann ett sätt att förlåta och bestraffa på samma gång och i samma handling, kan vi finna ett svar på detta dilemma. I Kristus har Gud förlåtit varje synd och i Kristus har Gud bestraffat varje synd. [6]

Och ändå förblir han för all evighet samme Gud, Guden som bestraffar och Guden som förlåter. Om vi inte förstår det, kommer vi alltid att ha problem med läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. I verkligheten har ingen människa rätt att tro att hennes synder är förlåtna om hon inte också tror att hennes synder har bestraffats. Därför verkar ortodoxa teologer, som inte bara upprepar vad de hört andra säga, ofta ha problem när det gäller att bestämma sig för huruvida det är läran om den ställföreträdande försoningen eller läran om rättfärdiggörelsen som är den centrala läran i den kristna religionen. Vi finner denna synbarliga tvekan särskilt hos Martin Luther. [7]

När vi skall besvara frågan »Har Gud verkligen förlåtit alla människors synder?», måste vi ständigt vara på vår vakt så att vi inte leds vilse av förnuftsargument som hävdar att denna lära motsäger andra klara utsagor i Skriften, t ex läran om de otroendes eviga fördömelse. Teologer som lär den allmänna rättfärdiggörelsen anklagas ofta för att vara universalister. [8]

Vi måste alltid minnas att precis som lag och evangelium verkar motsäga varandra, så kommer också budskapet som ligger vid själva hjärtat av evangeliet nämligen det att Gud för Jesu skull verkligen har förlåtit alla människors synder, att verka motsäga klara element i lagen. När man menar att den allmänna rättfärdiggörelsen om den tillämpas konsekvent – slutligen måste leda till universalism (läran att alla människor slutligen kommer att bli frälsta), då säger man egentligen att om Gud verkligen förlåter kan han inte längre vara Guden som ingalunda frikänner den skyldige. Ända säger Gud själv att han gör bådadera. [9]

Det bibliska vittnesbördet

Mot bakgrund av åtskillnaden mellan lag och evangelium borde det egentligen inte vara svårt för dem som »gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus» att finna ett svar på frågan »Har Gud verkligen förlåtit alla människors synder’?». Svaret på frågan skall givetvis hämtas från sedes doctrinae, de klara bibelställen, där läran finns. [11]

 

2 Kor 5:19

Ett av de viktigaste av de ställena är 2 Kor 5:19: Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss ordet om försoningen. [13]

För att bättre förstå v 19 bör vi lägga märke till parallellismen med v 18. »Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus» (18a) står parallellt med »Gud försonade hela världen med sig genom Kristus» (19a) och »och givit åt oss försoningens ämbete» (18b) är en parallell till »och han har anförtrott åt oss ordet om försoningen» (19b). [14]

»Ty» i v 19 visar på förhållandet mellan de två verserna och vi kan förstå Paulus så: »Gud försonade oss med sig genom Kristus och har gett oss försoningens ämbete. Detta kan vi säga (»ty», v 19), eftersom Gud försonade hela världen med sig genom Kristus genom att inte tillräkna dem deras överträdelser och han har gett oss ordet om försoningen.» [15]

M a o kan vi vara säkra på att vi har försonats, eftersom hela världen har försonats och vi vet att vi har försoningens ämbete, eftersom Gud har gett oss ordet om försoningen. [16]

Paulus talar i 2 Kor 5:19 inte om en framtida försoning som äger rum när människor kommer till tro. Det kan vi visa både med hjälp av grammatiken och med ett annat ställe där katallassein (försona) används. Att denna försoning ägde rum i det förflutna och innan vi kom till tro görs klart av Paulus påstående att vi försonades med Gud genom hans sons död medan vi ännu var fiender (Rom 5:10). Och om Paulus kan säga att Gud försonade ( apokatallaxai, Kol 1:20) »allt» med sig genom blodet på Kristi kors, måste det säkert inbegripa flera än de troende, om vi nu inte vill förklara »allt» på kalvinistiskt vis. Dessutom, när Paulus i 2 Kor 5:18 säger att Gud försonade oss med sig genom Kristus, kan vi medge att hämas (oss) betyder troende Guds barn utan att medge att denna försoning är begränsad till de troende eller att den ägde rum när de blev troende. [17]

Ett användande av hämas för att begränsa försoningen till de troende visas vara ohållbart av v 21. Säkert skulle ingen luthersk teolog säga att hyper hämån (för oss) i den versen är ett sådant begränsande uttryck. Det finns ju många skriftställen som säger oss att Kristus tog på sig världens synder. [18]

När kommentatorer hävdar att »Gud var i Kristus för att försona världen med sig genom att föra dem till tro», gör de våld på texten. Paulus säger inte detta. I stället säger han att Gud försonade världen med sig, inte genom att föra dem till tro utan »genom att inte tillräkna dem deras överträdelser». [19]

Tanken på ett förande av människor till tro finns i detta sammanhang, men inte i vers 19. Vad Gud beträffar så försonade han världen, dvs alla människor, med sig genom Kristus ( dia Christou i v 18). Detta gjorde han genom att inte tillräkna världen dess synder. Mä logizomenos autois ta paraptåmata autån kan inte betyda något mindre än detta. Sak samma vad man i övrigt kan säga om detta ställe: autois (dem) och autån (deras) kan inte syfta på något annat än »världen» (s k constructio ad sensum). [20]

Den försoning som äger rum när människor kommer till tro omtalas i följande vers. När Paulus säger: »Vi ber på Kristi vägnar: låt försona er med Gud», uppmanar han dem att förändras i sitt förhållande till Gud. Hur det går till ser vi klart i det vidare bibliska sammanhanget. När människor i och genom tron upptäcker att Gud har förlåtit dem, som ordet om försoningen säger, kommer de att förändras från människor som är förskräckta inför Guds vrede och som hatar Gud, till människor som ser Gud som sin nådige himmelske fader. Gud förändrade dem eller försonade dem i sitt förhållande till sig själv genom att inte tillräkna dem deras överträdelser. Han ställde dem i ett annorlunda förhållande till sig själv i och genom Kristus. När de i tro accepterar det budskapet, kommer de att förändras i sitt förhållande till Gud. Vi styrks i vår övertygelse om att det är detta som Paulus säger oss av det faktum att denna förändring, som äger rum i stunden för omvändelsen, kallas metanoia, som ordagrant betecknar en ändring av sinnet. Denna metanoia är förändringen som äger rum när människor å sin sida försonas med Gud. Sedan de av lagen har lärt sig att se Gud som en fiende och bestraffare, ser de honom nu, genom tron på evangeliet, som en vän och benådare. [21]

När Franz Pieper säger att det ägde rum en förändring hos Gud när Gud försonade världen med sig, uttrycker han sig på ett sådant sätt som kan rättfärdigas utifrån bibliskt språkbruk. Bibeln säger på många sätt att Gud låter sin förgrymmelse fara och vänder sig ifrån sin vredes glöd. Men vi förstår att det här är en antropopatism, som talar om Gud med mänskliga termer. Vi kan endast tänka oss det som hände som en förändring hos Gud. Men förändringen som äger rum består inte i detta att hans vrede förbyts i kärlek. Nej, om vi håller oss till vad skriften faktiskt säger, är det så att förändringen som vi uppfattar den skedde på det sättet att Gud, som utanför Kristus ser oss som skyldiga syndare, i och genom Kristus nu anser oss vara icke skyldiga på grund av frälsarens försoningsverk. Vi kan endast uppfatta detta som en förändring i Guds inställning till oss. Det som egentligen har ändrats är vår ställning inför Gud. Gud är alltid vred på syndare. Det är, som Luther säger, omöjligt för Gud att inte vara vred på eller hata syndare. Men eftersom han i Kristus inte längre ser oss som syndare, är han inte längre vred på oss. Endast i den meningen kan vi säga att det finns en förändring i Guds inställning till oss. [22]

Ändå har många av Piepers efterföljare hävdat att förändringen i Guds inställning består i detta att Guds vrede har förbytts i kärlek. Detta språkbruk kan endast uppkomma från en oförmåga att förstå skillnaden mellan lag och evangelium. Gud har alltid varit och kommer alltid att vara Guden som förlåter och Guden som bestraffar. Han har alltid varit och kommer alltid att vara Guden som älskar syndare trots deras synd. Han har alltid varit och kommer alltid att vara Guden som hatar syndare på grund av deras synd. Han kan inte bli vred eller sluta älska mer än vattnet kan bli eller upphöra att vara vatten. [23]

Med bekännelseskrifterna är vi villiga att säga att Gud är försonad med världen. men att vi bör vara försiktiga när vi säger att Gud blev försonad och utifrån det hävda att detta måste beteckna en verklig snarare än en skenbar förändring hos Gud. Detta antyds också av det faktum att Gud aldrig är objektet utan alltid subjektet till katallasså (försona) i skriftens språkbruk. Bibeln säger aldrig om Gud katallassomenos (blir försonad). [24]

Men å andra sidan är det också sant att bibeln aldrig säger att Gud inte är försonad. När moderna teologer säger att Gud inte behöver försonas är detta ofta förenat med ett förnekande av Guds vrede. Var och en som vill tala som Guds utsagor gör måste medge att skrifterna har mycket att säga om Guds fruktansvärda vrede mot all synd. Denna vrede måste på något sätt stillas, och den stillades genom Kristi död. [25]

När Gud försonade världen med sig, ägde något slags förändring rum. Det förstår vi av verbet katallasså, som är bildat på allos (annan). Vilken denna förändring var måste avgöras utifrån både det snävare och det vidare bibliska sammanhanget. Av vad bibeln säger om människans natur även efter Golgata är det helt klart att det inte blev någon grundläggande förändring i världens natur. Att det inte blev någon förändring i Guds natur är också klart utifrån den bibliska läran om den gudomliga oföränderligheten. Förändringen måste därför sökas på annat håll. [26]

Sökandet behöver inte ta så lång tid. Paulus talar om för oss vilken förändring som ägde rum när han säger att när Gud försonade världen med sig själv, tillräknade han inte människorna deras synder. I stället tillräknade han Kristus dem. »Den som icke visste av någon synd har han för oss gjort till synd» (v 21). Jesaja hade sagt det mer än sju århundraden före Paulus när han skrev: »Herren lät allas vår missgärning drabba honom» (Jes 53:6). Och när Kristus gjordes till synd för oss, gjordes vi till »Guds rättfärdighet i honom». I korthet är detta den förändring som ägde rum i katallagä (försoningen). [27]

 

Rom 5:18f

Det andra stället av dem som oftast citeras som bevis för den allmänna rättfärdiggörelsen är Rom 5:18 f. Där skriver Paulus: “Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, så ledde också en endas rättfärdiga gärning till en frikännande dom för alla människor, en som ger liv. Liksom de många kom att stå som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av en endas lydnad.” [29]

Översättningen »frikännande och liv» (så i NT 81) är egentligen inte riktig. Kristi rättfärdiga handlande resulterar i frikännande för alla människor. Men det resulterar inte i liv för alla människor. Den frikännande domen som för Jesu skull uttalats över alla människor resulterar i liv bara om den accepteras i tro. Allt vad genitiven »livets» (i uttrycket »livets rättfärdiggörelse») säger oss är att det finns något slags samband mellan frikännandet och livet. Vilket det sambandet är måste klargöras av sammanhanget, i detta fall alla de bibelställen som talar om tron som medlet med vilket vi griper tag om Guds förlåtelse, och om omvändelsen, genom vilken vi kommer till tro, som en uppståndelse till nytt andligt och evigt liv. [30]

Annars är alla översättningarna – även om de olika översättarna befinner sig på motsatta poler på det teologiska spektret – överens om att Paulus säger att en fördömande dom uttalades över alla människor på grund av Adams synd och att en frikännande dom uttalades över alla människor på grund av Kristi rättfärdiga liv. (Becker åsyftar nio olika engelskspråkiga översättningar, vilka ej tagits med här). [31]

Därför behöver vi inte spilla så mycket tid på att visa att vers 18 lär en allmän rättfärdiggörelse. De som förnekar den här läran hänvisar till vers 19, som vi därför bör kommentera mera. [32]

Det har sagts att polloi (många) i denna vers klart antyder att Paulus inte menade att alla skulle rättfärdiggöras i och genom Kristus. Man har t o m sagt att »många» betyder »inte alla». [33]

Detta är ett argument ovärdigt lutheraner, som alltid har motsatt sig den kalvinistiska uppfattningen att Jesu ord om att hans blod utgjuts för många (Matt 26:28) och om att han hade kommit för att ge sitt liv till lösen för många (Mark 10:45) är ett bevis för läran om den begränsade försoningen. Allt vad vi logiskt sett kan säga om användningen av ordet »många» på dessa två ställen (där förresten polloi saknar artikel) är att det inte nödvändigtvis inbegriper »alla» och att det inte nödvändigtvis utesluter någon. Om han dog för alla, dog han helt visst för många. och om han dog för många, kan han ha dött för alla. Endast sammanhanget kan avgöra hur dessa ord bör förstås. [34]

Så är det även här. För det första bör det påpekas att det här står »de många» ( polloi har artikel), ett vanligt uttryck på grekiska för »massorna». Goodspeed översätter hoi polloi med »the mass of mankind» (hela mänskligheten) och Moffatt med »all the rest» (alla de övriga). [35]

Det är sant att hoi polloi i grekiskan vanligen, åtminstone i »politisk» användning, stod i kontrast till hoi oligoi (de få), massorna i kontrast till aristokratin. I det fallet betydde polloi inte »alla». Det är emellertid inte den kontrasten vi har här. I hela detta sammanhang står ordet polloi inte motsatt till oligoi utan till heis (en). En människa gjorde någonting och »de många» påverkades av vad den ene gjorde. Om en människa håller lagen, skulle vi vänta oss att den människan förklaras oskyldig. I stället är det många som förklaras oskyldiga. Så även om en människa syndar. Då skulle vi inte vänta oss att många blev fördömda. Precis som hoi polloi i grekisk politik inbegrep alla dem som inte innefattades i hoi oligoi, så inbegriper uttrycket hoi polloi här alla utom den som utesluts av sammanhanget. Goodspeeds »all the rest» är en så god tolkande översättning som någon. [36]

I sammanhanget finns det starkare bevis som tvingar oss till slutsatsen att hoi polloi är alla människor. I v 12-14 hade Paulus påstått att alla människor ( pantes) dog på grund av Adams synd. Men i nästa vers säger han att hoi polloi dog. Ingen kan med framgång hävda att hoi polloi inte betyder alla människor i detta fall. Och precis som pantes i v 12 reflekteras av hoi polloi i v 15, så är pantas i v 18 i båda fallen återgett med hoi polloi i v 19. [37]

Det har sagts att eftersom katastathäsontai (skall ställas, v 19) är futurum, kan Paulus inte tala om en frikännande dom som ägde rum när Kristus uppväcktes från de döda. Lexikograferna visar att kathistämi ofta används i ett forensiskt sammanhang. Vi har förvisso ett sådant forensiskt sammanhang här. Katakrima (fällande dom) och dikaiåsis (frikännande dom) i den föregående versen räcker för att fastslå detta. Kathistämi betyder ordagrant »ställa ner» och med hänsyn till sammanhanget kan vi översätta hamartåloi katestathäsan med »de ställdes ner som syndare i forensisk mening», d v s »de förklarades skyldiga». Så kan dikaioi katastathäsontai parafraseras »de, d v s hoi polloi, de många, eller alla, skall ställas ner som rättfärdiga, igen i forensisk mening». Vi kan förstå futurformen här som gnomisk, betecknande något som händer i varje fall. Om alla fördöms på grund av en människas synd (18a), och alla rättfärdiggörs på grund av en människas rätta handlande (18b), och om alla ställs ner som syndare genom en människas olydnad (19a), då kan vi verkligen vänta oss att alla människor kommer att ställas ner som rättfärdiga genom en människas lydnad (19b). Om handlingen som beskrivs i l9b är något som händer när en människa kommer till tro, är dessa ord inte sanna eftersom inte alla kommer till tro. [38]

 

1 Tim 3:16

I sitt första brev till Timoteus skriver Paulus ner något som nog kan ha varit en tidig kristen hymn. En del av denna lyder: “Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig” (3:16). Det kan inte råda någon tvekan om att dessa ord handlar om Herren Jesus Kristus. Han visade sig i ett kroppsligt existenssätt och rättfärdiggjordes i ett andligt. Enligt 1 Petr 3:18 började detta andliga existenssätt när han väcktes till liv. När frälsaren inträdde i detta nya existenssätt genom sin uppståndelse, rättfärdiggjordes han, d v s förklarades han fri från den skuld som varit följden av alla de synder som lagts på honom. Vid uppståndelsen förklarade Fadern att en fullständig betalning hade erlagts för de synder, på grund av vilka Kristus hade blivit »räknad bland överträdare». Kristus var inte längre »skyldig» utan fri från allt straff. Men synderna för vilka han hade fördömts var världens synder, och eftersom Kristus är alla människors ställföreträdare, kan vi säga att om en rättfärdiggjordes, rättfärdiggjordes även de, vilkas ställföreträdare han var, vid hans uppståndelse, precis som Paulus kan säga: »Om en har dött för alla då har alla dött» (2 Kor 5:14). [40]

 

Rom 4:25

En vers som indirekt kan tillämpas på vår fråga är Rom 4:25, där Paulus säger att Kristus “blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull”. Uttrycket för – skull kan syfta både framåt och bakåt. Meningen »Jag kom för mina föräldrars skull», exempelvis, kan betyda »Jag kom för att mina föräldrar tvingade mig» eller »Jag kom för att jag hoppades träffa mina föräldrar här». Samma sak gäller för den grekiska prepositionen i Rom 4:25, dia med ackusativ. [42]

När Paulus säger att Kristus utlämnades för våra överträdelsers skull, är dia utan tvekan retrospektivt (syftar bakåt). Han dödades eftersom våra synder hade tillräknats honom. Det är visserligen sant att »våra» i detta sammanhang syftar på de troende och att endast troende kan säga vad Paulus säger här, men det är ända helt klart att det som Paulus här påstår om troende gäller alla människor. [43]

Det är klart att uttrycket »blev utlämnad för våra överträdelsers skull» står exakt parallellt med »uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull». Om dia är retrospektivt i det första ledet av parallellismen, är det mycket naturligt att även det andra dia förstås retrospektivt. Dikaiåsis är avkunnandet av domen »icke skyldig» över någon. Uttrycket »vår rättfärdiggörelse» säger att det är vi som är objekt för rättfärdiggörelsen. Vi kan översätta: »Kristus uppväcktes eftersom vi hade rättfärdiggjorts.» [44]

Som vi har sett antyder Paulus i 1 Tim 3:16 att Jesus rättfärdiggjordes när han uppväcktes från de döda. Detta stämmer precis med vad Paulus säger i Rom 4:25, om vi uppfattar »för vår rättfärdiggörelses skull» retrospektivt. Det stämmer även med vad Paulus säger i 2 Kor 5:18f och Rom 5:18f. [45]

 

1 Joh 2:2

Vi kan också säga att de ställen som säger att Kristus dog för alla, att han tog bort världens synder, att han gav sitt liv till lösen för alla, och alla liknande ställen egentligen lär en allmän och objektiv rättfärdiggörelse. Hur skulle vi kunna säga, att Kristus är Guds Lamm som tog bort världens synder, utan att säga att världens synder är förlåtna? [47]

Dessa ord av Johannes Döparen syftar klart på Asaselbocken i 3 Mos 16. När Aron lade folkets synder på Asaselbocken och sände iväg den ut i öknen, var detta garanterat ett målande, konkret sätt att proklamera syndernas förlåtelse. Psalmisten beskriver säkert förlåtelsen utan att använda ordet då han skriver: »Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i nåd. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss» (Ps 103:8-12). [48]

Om vi medger att dessa ord talar till oss om förlåtelse, vilket de garanterat gör, hur kan vi säga att världens synder ändå inte blev förlåtna när Kristus tog bort dem? [49]

Ett av de klaraste ställena i hela denna grupp är kanske ändå 1 Joh 2:2: “Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens”. Här används ordet kosmos (världen) återigen klart som en beteckning på hela den mänskliga rasen. Johannes betonar starkt att Jesus är hilasmos inte bara för de troendes synder utan också för de otroendes. [50]

För att helt begripa denna mening bör vi förstå ordet hilasmos. Det hör ihop med verbet hilaskomai, som betyder »stilla vrede». Kristus är alltså det offer för världens synder, som stillar Guds vrede. Eftersom det är synden som väcker Guds vrede, kan endast borttagandet eller förlåtelsen av synden stilla och ta bort den Allsmäktiges vrede. Ja, borttagandet av Guds vrede och syndernas förlåtelse behandlas som synonyma uttryck i Gamla testamentet. Som exempel kan vi citera dessa ord av psalmisten: »Du förlät ditt folks missgärning, du överskylde all dess synd. Du lät all din förgrymmelse fara och vände dig ifrån din vredes glöd» (Ps 85:3f) . [51]

Ännu betydelsefullare är Septuagintas bruk av ett besläktat ord, hilastärion, som översättning av kapporeth, nådastolen, Nådastolen var platsen där försoning gjordes för folkets synder, genom blodet som stänktes därpå av prästen. Ordet för försoning är kippur, som är härlett från kpr, vars grundbetydelse är »täcka över». När blodet stänktes på nådastolen gjordes ett »övertäckande» genom vilket folkets synder gömdes undan från den vrede Gudens ögon. Vi behöver inte bevisa det här, men jag är övertygad om att om Johannes hade talat hebreiska hade han sagt att Kristus är kippur, täcket, för våra synder, och inte bara för våra utan även för hela världens synder. [52]

Men att täcka över synder är att förlåta synder. Att de två uttrycken är helt synonyma och att båda termerna är synonyma med rättfärdiggörelse är solklart när Paulus säger, att David talar om den “åt vilken Gud tillräknar rättfärdighet” (rättfärdiggör), när han skriver: »Saliga äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna och vilkas synder äro överskylda. Salig är den man som Herren icke tillräknar synd» (Rom 4:7f). Därför borde det stå klart att stället hos Johannes är ännu ett klart bevis för den allmänna och objektiva rättfärdiggörelsen – detta trots att det vanligen inte citeras som ett sådant. [53]

Rom 4, som vi nyss citerade, säger också att Gud är den som rättfärdiggör den ogudaktige ( ton dikaiounta ton asebä, v 5). Man är nästan frestad att foga också denna sats till de beläggställen, som lär den objektiva rättfärdiggörelsen, även om vi inte med endast dessa ord kan bevisa läran om den objektiva rättfärdiggörelsen. Ordet asebäs (ogudaktig) är mycket starkt. I Nya testamentet är det i regel en beteckning för de otroende, även för dem som till slut fördöms (jfr t ex 1 Petr 4:18, där ho asebäs är motsatsen till ho dikaios, den rättfärdige, och Jud 15). Vi pressar inte ordet för mycket om vi säger: När Paulus säger att Gud rättfärdiggör den ogudaktige, påstår han att Gud förklarar den otroende rättfärdig. Det faktum att den otroende genom att förkasta Guds domsutslag för evigt berövar sig själv den glädje och tröst som detta budskap ger, gör inte Guds frikännande osant. [54]

Trons plats

Bibeln lär klart att de som inte tror på Jesus kommer att gå evigt förlorade. Om läran om den allmänna rättfärdiggörelsen skiljs från läran om den ställföreträdande försoningen, blir den en falsk lära och måste slutligen leda till universalism. Som vi redan har antytt, har ingen rätt att tro sina synders förlåtelse, om han inte också tror att full betalning har erlagts för synderna. Den som tror på en Gud som förlåter synder men inte straffar synder dyrkar inte den Gud som uppenbarade sig för Mose. [56]

Dessutom lär bibeln klart att Guds förlåtelse skall proklameras och tillkännages för människorna. Gud ger sin förlåtelse till människorna genom sitt ord. Han meddelar m a o människorna den förlåtelse som finns i hans hjärta genom att säga dem att han har förlåtit dem. Precis som vi behöver få veta att våra vänner har förlåtit oss om vi har felat mot dem, och precis som de måste säga oss med ord eller antyda med sina handlingar att de har förlåtit oss, om vi skall kunna känna oss väl till mods i deras närvaro, så måste människor få veta att Gud har förlåtit dem om de skall kunna känna tillförsikt inför hans fruktansvärda vrede. [57]

Gud säger oss i evangeliet att han har förlåtit oss. Ja, han säger oss att han har förlåtit världens synder, att hela världens synder är övertäckta ( hilasmos) av Kristus, att hela världens synder är borttagna av Guds Lamm. Och varje människa som hör det borde veta att hon är inbegripen i pronomenet »oss», när Bibeln säger: Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud» (2 Kor 5:21). [58]

När hans ords tjänare, både de som innehar predikoämbetet och de som är delaktiga i det allmänna prästadömet, omtalar för människorna att deras synder är förlåtna, finns det bara två möjliga reaktioner på budskapet. Antingen kan det accepteras genom tro eller så kan det förkastas i otro. De som tror kommer att finna glädje och tröst och vila från ett bekymrat samvete i budskapet. De som inte tror finner ingen tröst och inget hopp för all evighet. [59]

Tron gör ingenting annat än accepterar förlåtelsen som proklamerats i evangeliet. Den är inte ett villkor som vi måste uppfylla innan vi kan förlåtas. Den är inte en orsak till förlåtelsen. Gud förlåter inte på grund av tron. Förlåtelsen kommer först. Tron är endast svaret på budskapet. Gud säger till oss: »Dina synder är förlåtna. Detta är den objektiva rättfärdiggörelsen och Guds budskap är sant vare sig vi tror det eller inte. Tron gör Guds budskap till sitt eget och säger: »Mina synder är förlåtna». Detta är den subjektiva rättfärdiggörelsen. Hela läran är så enkel. [60]

Vi bör lära den allmänna och objektiva rättfärdiggörelsen eftersom Bibeln lär den. Även om vi inte kunde förstå varför den är så viktig, skulle det ända vara varje ortodox teologs plikt. [62]

Men den allmänna och objektiva rättfärdiggörelsen har också en avgörande betydelse för det kristna livet. Närhelst man lär att tron kommer först som ett villkor som måste uppfyllas eller en gärning som måste göras eller t o m som ett faktum som måste erkännas, innan förlåtelsen ges eller blir verklig, kommer människor att övas i att se in i sina egna hjärtan för att finna trygghet i stället för att se på Guds ord och löften. Om mina synder är förlåtna endast om jag först har tro, har jag ingen stadig grund att bygga mitt hopp om det eviga livet på. Då måste jag veta att jag har tro innan jag kan veta att mina synder är förlåtna. [63]

Men ibland vet en kristen inte att han har tron. Många människor som tror att de har tron har den inte, och många som tror att de inte är troende är troende Guds barn. När det gäller vår egen tro kan vi ha fel eller vara fyllda med tvivel. Men det finns ingenting osäkert i den sanning som proklameras i evangeliet. Din synd är borttagen, utplånad, förlåten, makulerad, svald av den tomma graven i Josefs trädgård. Till det måste vi hålla oss. Till det kan vi hålla oss. På det kan vi bygga ett fast hopp som inte kommer att skämma ut oss. [64]

I stunder av frestelse när jag inte längre är medveten om min tro, när mitt hjärta talar om för mig att jag är en icke-troende, har jag ingenstans att hämta tillförsikt, ifall tron måste komma före förlåtelsen. Men om förlåtelsen kommer först, om den alltid finns till, om den är sann vare sig jag tror den eller inte, behöver jag inte veta om jag har tro eller inte förrän jag kan hålla mig till Guds löfte. Jag vet att mina synder är förlåtna vare sig jag känner mig förlåten eller oförlåten. Och när jag vet det, då vet jag också att jag är en troende. Johannes lär oss det när han skriver: »Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt». [65]