Av: Åke Malander | Nr 1, 1984 sida 24
 
Vid temadagen om »bibelsyn och bibelöversättning» i Stockholm den 19/11 1983 höll pastor Åke Malander ett föredrag, sam här föreligger i lätt bearbetad form. 

Stiftelsen Bibeltrogen Bibelöversättning (SBB) har inte kommit till som något slags missnöjesparti, för att nu låna ett uttryck från det politiska livet, och vi har inte samlats till en temadag för att sjunga klagovisor. Däri ligger ingen uppbyggelse och ingenting vore därmed avhjälpt. Ingen läkare botar en sjukdom bara med att ställa diagnosen, även om den är helt korrekt. För att det skall bli någon bot måste även rätt behandling sättas in. Så är det även här. [0]

SBB har en klar målsättning, uttryckt i den bruna foldern som inbjuder till denna temadag. Där står:»… har som sitt mål att verka för en ny översättning av Bibeln.» Detta skall ske utifrån en klart definierad och öppet deklarerad bibelsyn. Därför heter det vidare i foldern: »Vi tror att hela Bibeln är Guds ord, till alla människor, i alla tider, under alla omständigheter. Vi tror att hela Bibeln är allenarådande rättesnöre… Vi tror att Bibeln själv ger oss riktlinjer för dess tolkning och tillämpning. Vi tror att Bibeln är den enda sanna dokumentationen av Guds självuppenbarelse.» Detta sista bildar en avgränsning mot sådana, som väl kan säga att Bibeln är Guds ord men sedan hävdar att vi även har andra vägar för Guds frälsningsuppenbarelse. [1]

Inom SBB är vi väl medvetna om att en bibelöversättning på sätt och vis alltid är en tolkning, men vi hävdar också att det är en väsentlig skillnad om den tolkningen sker med utgångspunkt i Bibelns eget vittnesbörd eller på grundval av utombibliska hypoteser och antaganden. NT 81 vittnar om att den statliga bibelkommissionen representerar det senare arbetssättet. SBB :s översättningsarbete skall utgå ifrån ett fullständigt accepterande av Bibelns egna anspråk och av Bibelns egna uppgifter. [2]

För att kunna förverkliga en sådan målsättning får vi gå till grunden och fråga oss: vad är det som skall översättas? och till vad? Man kan tycka att det var en dum och onödig fråga. Det är ju Bibeln som skall översättas till svenska. Men Bibeln måste i det här fallet vara lika med Bibelns grundtext. Vad menas då med grundtexten? Ingen enda av de ursprungliga originalhandskrifterna finns längre i behåll. Vad vi har är avskrifter, ja avskrifter av avskrifter. Arbetet att utifrån avskrifterna försöka fastställa originalets ordalydelse kallas textkritik. Detta är inte bibelkritik utan en viktig angelägenhet för den som tror att Bibeln är Guds ord. Vid en översättning kan vi dock inte bara följa en viss bestämd utgåva av grundtexten, utan vi har rätt och plikt att själva göra jämförelser och överväganden. [3]

Nu måste dock här bestämt sägas, att svårigheterna med en bibelöversättning inte ligger på det textkritiska planet. Detta är inget stort problem. Bibeltexten ligger fast och säker – i mycket högre grad än då det gäller andra skrifter från antiken. [4]

Grundtexten skall alltså översättas till svenska. Vad menas då med svenska? Man kan läsa i en kvällstidning och man kan läsa i Svensk Författningssamling – och man kan undra om det verkligen är samma sprak. Det är skillnad på svenska och svenska. Bibelöversättningen får inte ha en vardaglig platthet i sin språkdräkt (här felar stundom NT 81), men den får inte heller ha en konstlad högstämdhet och ännu mindre något slags ålderdomlighet i språket. Den skall inte heller vara bara en »akademisk» översättning, noggrant inriktad på att förmedla fakta för dess egen skull. Bibeltexten är helig text – för gudstjänst och andakt. Den känslan måste en god översättning förmedla. Därför skall man även försöka följa de stilskillnader som föreligger i originalet, dock utan att på något sätt överbetona den saken. [5]

Enligt programmet borde jag egentligen ta upp en bestämd bibeltext och jämföra en översättning enligt vår definierade bibelsyn med NT 81. Men sedan det nu har blivit ändringar i programmet, har jag valt att i stället ta upp några bakomliggande, principiella, faktorer. Därmed går jag nu över till NT 81 och börjar med att fråga: varför ser NT 81 ut som det gör? Det är nämligen ingen tillfällighet. Det beror inte på någon okunnighet eller något slarv. Översättarna är mycket kunniga och högt kvalificerade personer, och arbetet har skett mycket noggrant och metodiskt och med många kontrollstationer. Orsaken är i stället bibelkritiken. [6]

Bibelkritiken är inget nytt påfund, som har börjat i var generation eller ens på 1900-talet. Den börjar inte med Wellhausen (1844-1918) och hans »copernikanska revolution» i synen på Israels historia och Gamla testamentets tillkomst, den börjar inte heller med Strauss (1808-1874) och Leben Jesu-debatten i slutet på 1830-talet. Bibelkritiken börjar inte ens med Semler (1725-1791) och Astruc (1684-1766), vilka ofta brukar anses som bibelkritikens, eller som man säger »den moderna vetenskapliga bibelsynens», förgrundsgestalter. Man får gå tillbaka till den rörelse vi kallar renässansen och humanismen, en epok som innebar en väldig blomstring inom konsten och ett stort uppsving inom de flesta vetenskaper. Men samtidigt lyfte även den gamla hedendomen på nytt sitt huvud i Europa. På nytt ville man göra människan till alltings mått. Gud far efter hand alltmer träda åt sidan till förman för människan. Från att ha vördats som Guds ord börjar Bibeln kritiseras som vilket annat mänskligt verk som helst med fel och brister. Fran mitten av 1600-talet kan bibelkritiken sägas vara allmängods bland filosofer och naturvetenskapsmän. En ny världsbild hade gjort sig gällande, och allting i tillvaron skulle anses ha uteslutande inomvärldsliga orsaker. Den judiske filosofen Spinoza (1632-1677) t ex menade sig vid en kritisk genomgång av Gamla testamentet finna, att många av dess uppgifter inte kunde godtas. Under och mirakel var brott mot naturlagarna och därför i princip omöjliga. [7]

Att Bibeln skulle ha kunnat komma till på ett fullständigt unikt sätt, så som den själv hävdar, genom att Gud på ett direkt och övernaturligt sätt har uppenbarat sitt ord för de heliga författarna och bevarat dem från varje misstag vid nedtecknandet – och likväl inte förvandlat dem till själlösa robotar, det var otänkbart. Den möjligheten måste på förhand avvisas. Under 1700-talet och början av 1800-talet tränger detta synsätt även in i kyrkorna och bland teologerna, och sedan gott och väl hundra år tillbaka är denna bibelkritik etablerad vid teologiska fakulteter och högskolor över hela nordeuropa. Bibelkommissionen (BK) står sålunda i en teologisk lärdomstradition, som gör att resultatet av dess arbete, NT 81, inte kan betraktas som oväntat eller egendomligt utan för den som känner till bakgrunden måste te sig som tämligen naturligt. [8]

NT 81 är en helhet av text, noter och uppslagsdel. Själva översättningen kan inte skiljas och frigöras från det övriga, så som några har funderat på att försöka göra. Nej, alltsammans hänger ihop. Undrar vi vad som ligger bakom BK:s översättning i enskilda stycken, så är noter och uppslagsdel något av en nyckel till förståelse. [9]

En allmän osäkerhet och ovisshet präglar NT 81, något som bör jämföras med apostelns klara ord: »Jag vet på vem jag tror» och »det är ett fast ord och på allt sätt värt att tas emot … » Men, om nu den kristna tron blir något osäkert och ovisst, så blir däremot den moderna teologins och bibelkritikens teser och förmenta resultat desto vissare och säkrare. Jag skall inte påstå något på egen hand här utan läsa innantill ur NT 81, ur den 48 sidor långa uppslagsdelen, där jag antecknat några uppslagsord . [10]

ande, andlig BK:s lära härvidlag har redan stötts och blötts i många sammanhang. Lägg bara märke till utvecklingstänkandet här! »Anden får alltså i NT efter hand personliga drag … »Efter hand får anden personliga drag redan inom NT, men fullt utvecklad blir den tanken först i fornkyrkan. Det näst sista stycket är märkligt: »Jesus blir bärare av Anden när han döps av Johannes (Matt 3:16).» Har inte en sådan tanke alltid förr ansetts vara en typiskt gnostisk lära? Men nu kanske den är upphöjd till god teologi. [11]

brev Här kan vi läsa, i andra halvan: »I NT finns en rad brev om vilka fler eller färre nutida utläggare hävdat att de är skrivna av andra personer än de uppgivna författarna.» Detta är alldeles sant, det är en helt korrekt uppgift. Vad man saknar är dock ett omnämnande av att fler eller färre forskare anser, att de omtvistade breven är äkta. Möjligen saknar man också ett ställningstagande. Vad anser BK? Även om frågan här verkar lämnas oavgjord, så träder likväl BK:s syn snart i dagen: dessa brev betraktas som oäkta. [12]

David »I Psaltaren anges David i överskrifter, som dock inte är ursprungliga, vara författare till en stor del av psalmerna. Eftersom NT tillämpar innehållet i flera av dessa psalmer på Kristus, betraktas David som en profet, som förutsagt Kristi framträdande.» David har inte alls genom den helige Andes ingivelse profeterat om Kristus och förutsagt hans verk. Dessa psalmer är inte ens skrivna av David, det är bara något som senare rubriker påstår. Och psalmerna handlar över huvud taget inte om Kristus och hans verk. Den tillämpningen är uppfunnen av de nytestamentliga författarna. Detta är f ö ett genomgående tema i NT 81: Gamla testamentet har från början handlat om något helt annat, men i Nya testamentet har man omtolkat GT och tillämpat dess texter på Jesus Kristus, Messias. När t ex Jesus i Joh 5:46 säger till judarna: »Trodde ni Mose så trodde ni mig, ty om mig har han skrivit», då vet BK bättre besked. [13]

fäder »Ordet fäder betecknar i NT ofta förfäder, vilket i regel innebär tidigare generationer av Israels folk – – – I 2 Petr 3 :4 används ordet på samma sätt om den första kristna generationen.» Varför plötsligt den betydelsen just där? Låt oss slå upp stället och läsa! »Hur blir det med löftet om hans ankomst? Vara fäder har redan dött, …» I en not till versen står: »Fäderna måste i detta fall vara kristna ur en tidigare generation. De hånfulla frågorna ställs alltså av människor som lever på avstånd från den första kristna tiden.» Visst, Andra Petrusbrevet är ju en mycket sen skrift, inte alls skriven av aposteln Petrus. Som tidigare sagts, BK lämnar inte äkthetsfrågan öppen. Den bibelkritiska synen blir i verkligheten den enda accepterade. Därtill vill BK gärna i tid och otid komma med en liten pekpinne, så att läsaren kan få klart för sig hur det egentligen är – enligt BK. [14]

Herren »Jesus kallas ofta Herren i Paulus brev, … Beteckningen antyder den höghet i Jesu ställning som framträdde efter hans uppståndelse.» Jesus är inte i sig själv hög och upphöjd, men hans lärjungar börjar efter uppståndelsen tilldela honom en höghet och upphöjdhet som han tidigare inte haft. »Likheten med GT:s användning av Herren som gudsnamn är kanske också avsiktlig; i så fall antyds att Jesus är jämställd med Gud (jfr Fil 2:6ff).» Ja kanske, men säkert är det alltså inte. Bibeltexten är alltför klar och tydlig, för att det skall gå att komma ifrån att den verkligen säger att Jesus är Herren, »han som är och som var och som skall komma, den Allsmäktige». Men enligt bibelkritiken kan den tanken knappast vara utvecklad redan i NT, där kan på sin höjd finnas en antydan om det nu ens är avsiktligt när det står »Herren», dvs om NT verkligen menar vad som faktiskt står i texten. [15]

högtider I det stycke som börjar med »Påsken» läser vi: »Båda högtiderna knyts i GT till uttåget ur Egypten (se 2 Mos 12). Från början var påsken troligen de vandrande boskapsherdarnas vårfest. Det osyrade brödets högtid skulle då härröra från den bofasta jordbrukarbefolkningen.» Troligen är alltså ursprunget ett helt annat än vad Bibeln säger. En i grunden spekulativ teori anses troligare än GT:s enkla och klara berättelse. Varför? Jo på så sätt kan dessa högtiders ursprung förklaras med ett rent inomvärldsligt utvecklingstänkande, utan någon särskild uppenbarelse och instiftelse av Gud. En sådan förklaring, den må innehålla hur många osäkra faktorer som helst, föredras alltid i de fall då Bibelns version innehåller uppgifter om ett direkt gudomligt ingripande i det naturliga skeendet här i denna världen. [16]

levit »Enligt GT:s släktledningar (t ex 4 Mos 3) var leviterna avkomlingar till Jakobs son Levi och tillhörde därmed samma stam som prästerna. Deras verkliga äldre historia är okänd.» Kan det sägas tydligare? Deras verkliga historia, till skillnad från GT:s mytologiska släkthistorier! Bland de gamla grekerna knöts, för att nämna ett exempel, folkstammen jonernas namn till en mytisk anfader, som då skulle ha hetat Ion. Det är, enligt den teologiska tradition som BK står i, rent principiellt samma typ av namnförklaringar i GT. [17]

Messias »Tanken att Messias måste lida är inte klart belagd före nytestamentlig tid.» Nej naturligtvis inte! Alla texter i GT som säger detta förklaras ju handla om något annat. NT omtolkar, för att inte säga feltolkar, GT:s messianska profetior. (Det vi kallar profetior är heller inte gudomlig sanning -någon sådan finns ju inte – utan profeternas egna, mänskligt begränsade, reflektioner. Profeternas skrifter visar oss, inte vad Gud har uppenbarat för profeten, utan vad profeten har tänkt om Gud.) Vi läser vidare: »Alla dessa ställen tillämpas på Jesus, vilket bl a innebär att han tillskrivs den roll som Gud enligt GT utvalt Israels folk att spela.» Så skulle säkert en judisk rabbin också kunna skriva. Kommentaren visar på en märklig förbrödring mellan judendomen och den moderna bibelkritiken. En förbrödring som kanske inte blir så märklig, när vi betänker att de båda har en huvudpunkt gemensamt: Mose och profeterna har inte skrivit om Jesus av Nasaret. NT ger inte den rätta utläggningen av GT. [18]

Människosonen Här träder tanken på en gradvis utveckling av den bibliska läran tydligt i dagen. »Den övertagna bilden av Människosonen har sålunda utvecklats vidare och fått drag av Herrens lidande tjänare (Jes 53).» Och den sista meningen lyder: »På samma gång har de gett impulser till det tänkande om Kristus som framträder redan i NT.» Liksom alla andra skrifter har även de bibliska genomgått en mänsklig utveckling och är en produkt av sin samtid. Här finns inget utrymme för någon övernaturlig uppenbarelse. [19]

rike, Guds rike »Uttrycket ‘Guds rike’ kan också användas om de ansatser till gudomligt herravälde som genom Jesus finns redan på jorden (Matt 12:28), som utbreds genom hans kyrka (Kol 1 :3) och som råder inom de troende (Luk 17:21).» Ansatser! Varje bibelläsare inser strax hur förvirrat detta är. Jesus skulle således ha totalt misslyckats med sin uppgift – det blev bara några ansatser av det tänkta riket. [20]

Till sist några avslutande reflektioner. Det har tidigare idag berörts hur NT:s text löper som en helhet där de olika styckena binds ihop med olika småord och att detta i regel har behållits i tidigare översättningar, och NT 81 har kritiserats för att hacka sönder helheten och införa ett slags »staccato-stil». Den korthuggna stilen har nog sin förklaring. Texten betraktas ju inte som en ursprunglig helhet. Det rör sig om från början självständiga berättelser och »Jesus-ord», som senare redigerats och vävts samman. Detta vill BK gärna förmedla till läsaren och försöker då skala bort lite av den konstlade enhet som texten senare kom att få. [21]

När BK:s vice ordf här sökte förneka, att NT 81 innebär ett förnekande av Kristi gudom, då hänvisade han bl a till att BK i Joh 20:28 låter Tomas ord lyda: »Min Herre och min Gud.» Man använder alltså här stor begynnelsebokstav. Det låter ju vackert, men samtidigt kan vi minnas, att vi här har att göra med »de sena påsktexterna», som återspeglar förhållandena på 100-talet. Då var den tanken, som från början bara fanns antydd, utvecklad och då hade man börjat tänka sig Jesus som Herren och som Gud. Därför kan det vara naturligt att låta de ord som författaren lägger i Tomas mun ha formen av en bekännelse till Kristi gudom. [22]

Ett skärskådande av NT 81 :s bibelkritiska förutsättningar synes mig visa på behovet av en alternativ bibelöversättning, som låter Guds Ord få gälla som Guds Ord. [23]