En teologi för de rika och friska

| Nr 1, 1984 sida 38

I Svenska Kyrkans Tidning den 21/10 1983 tar SESG :s generalsekreterare Hans Lindholm upp problemet med den s k framgångsteologin. Denna »teologi», som utlovar hälsa och framgång på alla livets områden, har en stor dragningskraft. Vi saxar ur Lindholms artikel, som bär underrubriken »Varför lyckas framgångsteologin?» [0]

Man kan naturligtvis säga att det ligger i tiden att människor dras till framgångsteologin. Vårt moderna tänkande är empiriskt inriktat – vi tror på det vi ser. Många dras också till Livets Ord för att de där sett saker ske, upplevt en stark trosatmosfär osv. Det man ser och upplever får bli »beviset» för att det som sägs inte kan vara fel. [1]

Med Livets Ord menas den församling och den bibelskola, som framgångsteologer med Ulf Ekman i spetsen har bildat i Uppsala hösten 1983. Om orsakerna till framgångsteologins framgångar skriver Lindholm: [2]

Den första boven är undervisningen vid våra teologiska fakulteter. – – [3]

Den andra boven är trons sekularisering. Ibland undrar man ju vad man skall ha Gud till. Förr var det klart att evigt liv var den stora gåva Han erbjöd, men numera gäller det oftast inomvärldslig förvandling. Antingen en sociopolitisk förändring av samhälle och strukturer eller – i vår individualistiska tid – en terapi som ger mig tröst när jag har det jobbigt . – – [4]

Den tredje boven som banar väg för framgångsteologin är den fromma självgodheten. – – – Medan vi sitter i var ostörda självgodhet, går den sökande människan till dem som verkar ha något att erbjuda. Och antalet förväntansfulla anhängare av framgångsteologin växer. – – [5]

Den fjärde boven jag vill peka ut är den ytliga förnyelsen. Här kan vi i SESG tjäna som exempel. Vi har sedan början av 70-talet velat vara öppna för s k »karismatisk» förnyelse. [6]

Den har betytt mycket för vårt arbete – liksom för många församlingar i Sverige. Men vi har alltför snabbt trott oss vara »förnyade» och »färdiga» med Andens verk. – – [7]

Till sist anar vi bakom allt detta själva ärkeskurken, den onde strategen som länkar samman hela processen så att Guds syften motverkas. [8]

En klar förståelse av vad som är grundfelet med den s k framgångsteologin får man, om man läser Gottfried Wachlers utomordentligt klargörande bok Att tro utan att se, Biblicums småskrifter nr 13, 1983. Beställ den från Biblicum! [9]

 

Show eller Guds under?

I Upsala Nya Tidning den 29 okt 1983 ägnas nästan en hel sida åt församlingen Livets Ord i Uppsala och framgangsteologin. K G Pettersson skriver om ett församlingsmöte under rubriken »Show eller Guds under?». Vi citerar: [11]

Du som är sjuk, kom och förvänta dig ett Guds under! [12]

– Så annonserade församlingen Livets Ord inför ett möte på torsdagen med den amerikanska sångerskan och helande evangelisten Vicki Jamison. [13]

Församlingen Livets Ords lokal i ett nybygge på industriområdet i Uppsala är fylld till bristningsgränsen. Människor sitter bokstavligen i knät på varandra och utgångarna är helt tilltäppta. Det dova mumlet förbyts i ett förväntansfullt sorl när församlingens ledare pastor Ulf Ekman stiger upp på scenen. [14]

“Underbar”

Han hälsar alla välkomna och ber publiken uppföra sig disciplinerat. Det måste finnas fria gångar mellan bänkraderna och möjlighet att snabbt nå utgångarna. Någon råkar stöta emot ljusknappen när han skall följa pastor Ekmans direktiv, och det blir mörkt i lokalen. [16]

– Halleluja! tjoar pastor Ekman, mest på skoj, när ljuset återkommer. Två gitarrspelande flickor står först på programmet. [17]

– Jesus är underbar! säger den ena flickan. Han är så underbar! [18]

Fulla i skratt

De blir fulla av skratt, men lyckas lägga band på glädjekonvulsionerna och genomför två sånger. Den kyrkvana publiken sjunger med högt och utan att staka sig. Sången blandas allt mer med eterisk musik ur högtalaranläggningen och stora delar av församlingen börjar tala i tungor. [20]

När ljudet kopplas bort upphör genast tungomålstalandet. [21]

-Pastor Ekman presenterar kvällens gäst, den kända sångerskan och helande evangelisten Vicki Jamison från Dallas i USA. Han ber om generöst tilltagna gåvor till Vicki och hennes mission. Offret, som kollekten kallas, tas upp i stora vita plastbunkar av unga funktionärer. Bunkarna fylls snabbt med högar av sedlar. [22]

-Någon har ont i magen, ropar Vicki. Räck upp din hand! Pastor Ekman översätter snabbt. Några händer sträcks trevande upp. [23]

– Vifta om ni mår bra nu, uppmanar Vicki. Känn efter ordentligt ! [24]

Händerna viftar glatt och Vicki ser belåten ut. Hon botar i rask takt ryggbesvär, axelvärk, ledgångsreumatism och övergomsinflammation. En kvinna berättar att hon i flera år lidit av nervinflammation. Nu känner hon sig för första gången på länge bra. Hon är rörd till tårar. [26]

-Ni får visst allt här i kväll! utbrister Vicki skrattande. [27]

-Någon har inte kunnat se, fortsätter hon. Men nu blir det bättre. Innan kvällen är över skall den sjuke kunna se. Vem kan inte se? Räck upp din hand! [28]

-En stunds tystnad följer. [29]

-Slutligen reser sig en äldre kvinna och berättar att hon ser väldigt dåligt. [30]

Börjar det klarna nu? undrar Vicki. -Nej, svarar kvinnan. [31]

Föll i drivor

Pastor Ekman sveper över publiken med blicken efter en ny aspirant. En hand skjuter upp längst ut på vänstra flygeln. Volontären säger något till pastorn, men det var tydligen fel. – Nej, det är inte honom vi söker, säger pastor Ekman till Vicki Jamison. [33]

-Sökandet efter den synskadade avbryts med att Vicki ber att få sjunga en sång. Bakgrundsmusiken mullrar i gång i högtalarna och Vicki sjunger med klangfull stämma om det sanna budskapet. Därefter berättar hon hur det gick till när hon upptäckte att den helige Ande verkade genom henne. [34]

-Jag hade efter en längre tids sjukdom äntligen lyssnat till Guds uppmaningar att träda i hans tjänst. Vid ett kvinnomöte i ett stort konferenshotell i Dallas inträffade det märkliga att alla jag pekade på föll ihop. Personalen kom inrusande och även de föll under Guds kraft. Våra män som hade samlats i ett närbeläget rum kom in för att se vad som stod på. Alla föll de i drivor (pastor Ekmans översättning) på golvet. [35]

Kraftiga applåder och skratt. Vicki botar ett halvt dussin innan hon fortsätter sin berättelse. Pastor Ekman uppmanar en aktiv grupp att sitta ned och be tyst medan Vicki berättar. [36]

I stället för »När fienden bryter fram lik en ström, skall Herrens andedräkt förjaga honom», säger Vicki »När fienden bryter fram, lik en ström skall Herrens …» och ger på så sätt Gud mer makt och djävulen mindre. (Jes 59:19). [37]

Jubel i lokalen och Vicki mottar triumferande ovationerna. [38]

Tungomål

Berättelsen går vidare med Guds moln som infann sig under ett möte i Tyskland förra veckan. De otåligaste bland oss börjar snegla mot ventilerna och undra om det inte ska hända något snart. Plötsligt faller Vicki i tungomålstal. Nervösa skratt bland åhörarna. Hur skall pastor Ekman översätta det här? Men pastorn finner sig snabbt och förklarar allvarligt att vi kommer att få vara med om mycket i kväll som vi tidigare trodde var omöjligt. [40]

Åthutning

Föreläsningen är över och de som fortfarande känner sig sjuka uppmanas att ställa sig upp och ta emot den helige Andes gåvor. UNT:s fotograf far sig en åthutning, han hämmar besökarna, menar pastor Ekman. [42]

– Om du stör med det där knäppandet, så kan inte Anden sänka sig ned över oss, förklarar en ung flicka för fotografen. [43]

Vi lämnar mötet och åker in till stan tillsammans med ett par flickor som är aktiva medlemmar i Svenska kyrkan. De är besvikna och tycker att det var för mycket show över det hela. [44]

– Det handlade ju bara om kroppen, menar en av dem. Inte ett ord om själen eller syndernas förlåtelse. En högst besynnerlig frälsningsordning. [45]

De släpper av oss vid Stora Torget med uppmaningen: [46]

– Hoppas ni besöker någon annan kyrka här i Uppsala. Det här var trots allt bara en amerikansk föreställning. [47]

 

Vad menas med »evangelisk-luthersk»?

I den danska tidskriften Kirke Nyt nr 11/1983 skriver pastor Vagn Lyrstrand klarläggande om vad som menas med »evangelisk-luthersk». Om ordet »evangelisk» skriver han: [0]

Evangeliet är ju frälsningens såväl som kyrkans enda grund, ty i evangeliet uppenbaras rättfärdigheten från Gud. Den rättfärdighet som Gud fordrar, men som vi inte kan åstadkomma – den skänkes oss i evangeliet av nåd allena, för Kristi skull allena och genom tron allena. — Men denna rättfärdighet har jag alltid propter Christum per fidem, dvs på grund av Kristus genom tron. Detta är vad det vill säga att vara »evangelisk». Och här må du noga se till att du placerar prepositionerna rätt. Ty förväxlar du dem kommer det att stå: »Genom Kristus på grund av tron.» Och då är du förlorad, ty då blir Kristus bara en hjälpare – eller en »ny laggivare» som Rom lärde och lär – och du är på en gång orättfärdig och syndare (inte rättfärdig och syndare). Ty trons rättfärdighet är aldrig trons utan alltid Kristi rättfärdighet. [1]

Lyrstrand citerar sedan Luthers förklaring till tredje trosartikeln, där Luther framhåller att den helige Ande har kallat mig genom evangelium och upplyst mig med sina gåvor: [2]

Och dessa gåvor är Ordet och sakramenten. Därför måste och må de »evangeliska» kristna för trons svaghets och för evangeliets renhets skull alltid ha sakramenten med sig – vara kyrka och inte bara missionsförening! Och därför drevs också Luther att energiskt bekämpa svärmarna och vederdöparna samt Zwingli och Calvin. Dessa förväxlade nämligen prepositionerna och sade: Genom Kristus på grund av tron överräckes den i sakramenten tillbjudna rättfärdigheten. Och då kunde Luther varken tiga eller vika. Han skrev på sitt bord med krita: Jag är döpt! Och han satte i den latinska bibeln sitt anfäktade pekfinger under orden »hoc est», » detta är min lekamen och mitt blod». Guds rättfärdighet har och får jag aldrig på grund av tron, utan endast på grund av Kristus genom tron. [3]

– Det gäller nåden allena. Därför kallar vi oss »evangeliska». [4]

Är det då berättigat att kalla sig luthersk? Han svarar: [5]

Det är t o m högst nödvändigt i denna bibelkritikens, läroförvirringens och enhetssträvandenas tid som är vår. För evangeliets renhets, kyrkans enhets och själarnas frälsnings skull vill och må vi med glädje bära det lutherska namnet som ett ärenamn, ty att vara luthersk är intet annat än att vara biblisk. – – – Under hänvisning till Luk 10:16 skriver Luther: »Om du är klar över att Luthers lära är evangelisk och påvens oevangelisk, kasta då inte alltför snabbt bort Luther, ty då kastar du bort läran tillsammans med honom. Hans lära är ju inte hans utan Kristi egen lära. Och det är ju just för lärans skull de angriper dig och frågar om du är luthersk. Här må du icke svara med hala ord utan bekänna öppet!» Och här hänvisar Luther till 2 Tim 2:8. [6]

Vill du kasta bort Luther och det lutherska namnet, så se upp så att du inte därmed också kastar bort Guds eget ord som är uppenbarat i den heliga Skrift. Luther kan du gärna kritisera, men gör det då med Skriften i hand. Det inbjöd han ju själv till på riksdagen i Worms 1521: »Om ni inte kan överbevisa mig med klara skäl från Guds ord, då varken kan eller vill jag kalla tillbaka något. Ty det är icke tillrådligt att handla mot sitt samvete, och mitt samvete är bundet i Guds ord. Här står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig. Amen.» [7]

Om en rätt evangelisk-luthersk kyrka skriver Lyrstrand till sist: [8]

Kyrkan skall alltså vara fri: fri från allt mänskligt gärningsvälde, fri från allt bibelkritiskt påvevälde, fri från allt statligt herravälde, fri från allt självgjort fromhetsvälde. Nåden allena är hennes bärare, Guds ord allena hennes lärare, Kristus allena hennes Herre, och tron allena hennes livsnerv. Någon annan kyrka än en sådan fri kyrka känner varken Skriften, Luther eller vi. [9]

 

MF 75 år

Menighetsfakulteten i Oslo har i oktober 1983 firat sitt 75-årsjubileum. Vid en festgudstjänst i Oslo domkyrka närvarade bl a konung Olav. Ja, en rad framstående representanter för statskyrkan och dess »fria» organisationer och från regering och storting deltog under de tre dagar långa festligheterna. Dekanus vid Menighetsfakulteten, professor Torleiv Austad, höll ett jubileumstal. Han framhöll bl a att Menighetsfakulteten har tillfört den norska kyrkan en teologi, som har gjort det möjligt för de frivilliga kristna organisationerna att stanna kvar inom statskyrkan. Detta yttrande är ganska avslöjande. Genom att Menighetsfakulteten försökt slå vakt om en mera bibeltrogen teologi än statsfakulteten, har de grupper inom statskyrkan som inte vill veta av bibelkritiken kunnat stanna kvar i statskyrkan. Principen »så länge vi också får predika vår lära», »så länge en bibeltrogen teologi också får påverka utvecklingen», »så länge bibeltrogna präster också finns i kyrkan», har ansetts tillräcklig för ett kvarstannande. [0]

Bibelns klara lära har gått förlorad: att endast den bibliska läran får förekomma i Kristi församling, att allt som uppenbart strider mot Guds ord måste avvisas, att endast bibeltroheten har hemortsrätt i kyrkan, att »venneflocken», de rättroende kristna, sammanfaller med kyrkans medlemmar. En kyrka som finner det försvarligt med både bibelkritisk prästutbildning och en mera bibeltrogen, med både bibelkritiska präster och mera bibeltrogna, med bekännare av olika tro, lära och bekännelse, har avlägsnat sig långt från vad Bibeln lär om kyrkan. Det är tragiskt att de s k fria organisationer som vill befrämja en bibeltrogen prästutbildning inte inser detta. [1]

I Utsyn av den 16/10 1983 skriver Egil Grandhagen: [2]

Kyrkan har präster och teologiska lärare i sin mitt som förkunnar i strid med Guds ord. Det är åtskilligt mer problematiskt för kyrkan som kyrka att den har präster som hävdar fri abort, än att ett flertal i Stortinget godtar vår nuvarande abortlag. Den norska kyrkans stora nöd är att den inte är enig med sig själv om sitt budskap. Detta problem borde kyrkans folk sysselsätta sig åtskilligt mera med framöver. [3]

Likväl förordar Grandhagen ett kvarstannande i den läropluralistiska statskyrkan. Statskyrkoordningen ger oss en plattform att förkunna Guds ord mitt i folklivet, menar Grandhagen. Så länge de fria organisationerna, som vill vara bibeltrogna, tillåts verka inom statskyrkan, bör man tydligen förbli inom en läropluralistisk kyrka. Som enda alternativ tänker sig Grandhagen »en fri folkkyrka». Men också en sådan kommer att präglas av teologisk pluralism, framhåller han med rätta. Men det bibliska alternativet är inte en fri folkkyrka utan en fri bekännelsekyrka. [4]

Den enda kyrka som Bibeln känner är en endräktigt bekännande kyrka, som predikar allt vad Gud lär i sitt heliga ord rent och klart, som tar sig an de svaga och förvillade med Guds ords oförfalskade medicin. En läropluralistisk kyrka är enligt Bibeln en styggelse, lik ett sjukhus som tillåter också skadlig vård och medicinering. När villolära tränger in i kyrkan, uppmanas församlingen och dess ledare att kraftfullt avvisa den och genom läro- och kyrkotukt återupprätta den bibliska endräkten. Varje samexistens med falska lärare fördöms som en svår synd. Och den hotar allvarligt själarnas hälsa. [5]

 

Ytterligare en fri organisation inom Svenska kyrkan

Inom folkkyrkorna i Norden finns en rad s k fria organisationer, som på olika sätt vill komplettera en kyrklig verksamhet som de anser i många stycken vara obiblisk. Den 15/11 1983 bildades inom Svenska kyrkan »Svenska kyrkans fria synod». Medlemmarna i denna synod inser att Svenska kyrkan har bekänt sig till en bibelsyn, en ämbetssyn och ett organisatoriskt förhållande till staten, som inte är förenligt med Bibeln och en rätt tolkning av de lutherska bekännelseskrifterna. Men då kan den fråga ställas, som ställs i en ledare i Svensk Kyrkotidning av den 5/11: [0]

Är det rätt mot mitt eget samvete och rätt mot kyrkan att stå kvar i dess sammanhang trots att jag förnekar dess grundläggande uttryck: bibelsynen, ämbetet och organisationen? [1]

Man kan ju inte tvinga Svenska kyrkan att vara bibel- och bekännelsetrogen. Nu har Svenska kyrkan i laga ordning bestämt sig för en tolkning av Bibeln och den lutherska bekännelsen, som bekännelsetrogna människor genomskådar som falsk. Kan då de bekännelsetrogna fortsätta att företräda en sådan kyrka? Kan man försvara sitt kvarstannande med att man företräder den bekännelse, som borde vara Svenska kyrkans, den bibelsyn, den ämbetssyn etc som en kyrka bör ha som kallar sig evangelisk-luthersk? [2]

 

Valet

Helt i enlighet med Bibeln lär Martin Luther i förklaringen till tredje trosartikeln: »Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på eller komma till min herre Jesus Kristus.» Och Jesus säger till sina lärjungar: »Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt eder.» Men ändå lär många att det är den oomvända människan som genom sitt val åstadkommer omvändelsen. I den finlandssvenska tidningen Korsets Budskap av den 15/10 1983 står att läsa under rubriken »Valet jag inte ångrat»: [0]

Då jag som 20-åring bestämde mig för att bli frälst, gjorde jag ett gott val. [1]

Om att bli ett Guds barn skriver Paulus: »Det beror inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet» (Rom 9:16). »Vi var genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi liksom de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder. Av nåd är ni frälsta!» (Ef 2:3-5). Och så här heter det i Augsburgska bekännelsens 5:e artikel: »Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos den som hör evangelium frambringar tro, var och när det behagar Gud[2]

 

Ny evangeliebok för Svenska kyrkan

Från Första söndagen i Advent 1983 gäller en ny evangeliebok för Svenska kyrkan. Här skall vi informera om några av nyheterna, som det kan vara av intresse att känna till. [0]

Söndagarnas ämnen har i många fall omformulerats eller fått helt nya ämnen. Ibland har det skett genom en förflyttning mellan söndagarna. Första söndagen efter Trefaldighet har t ex fått ämnet »Vårt dop». Ämnet låg tidigare på söndagen efter Nyår. Men eftersom den söndagen ofta föll bort och texterna dessutom handlade både om Jesu dop och vårt dop, har tillfällena till doppredikan inte varit så många. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet har fått ämnet »Våra hem» och tjugoförsta efter Trefaldighet »Vart samhällsansvar». Mikaels dag skall i fortsättningen endast handla om änglarna. Texterna om barnen flyttas bl a till »Hemmets söndag». Av de fyra böndagarna blir två kvar. Tacksägelsedagen kommer alltid att firas på andra söndagen i oktober. Reformationsdagen har förts till söndagen Sexagesima, som har fått rubriken »Det levande ordet eller Reformationssöndagen». I Fastan finns texter angivna också för Askonsdagen (onsdagen efter Fastslagssöndagen) och Skärtorsdagen. Sammanställningen från de fyra evangelierna om Vår Herres Jesu Kristi lidande kommer inte längre att brukas. I stället finns fyra olika serier – från vart och ett av evangelierna där man under fastan kan följa passionshistorien. Varje söndag och helgdag har i regel nio texter angivna. De är fördelade på tre årgångar. I varje årgång finns en text från Gamla testamentet, en text från breven och en evangelietext. I högmässorna kommer alltså tre texter att läsas. [1]

Den nya evangelieboken använder sig av bibelkommissionens översättning NT 81. [2]