Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1984 sida 74

Fråga:

Aposteln Paulus säger i Gal 4:24, att berättelsen om Abrahams båda söner har »en djupare innebörd» och skall förstås »allegoriskt». Men om så är fallet, blir då inte bibeltextens enkla, bokstavliga mening utplånad genom en sådan exeges? Om kyrkofadern Origenes kritiseras för sin allegoriska bibelutläggning, hur skall då apostelns bruk av allegorien förstås? [0]

Svar:

I Gal 4:24 brukar aposteln Paulus ett grekiskt ord, som skulle kunna översättas »detta är allegoriskt talat» (hatina estin allegoroumena). 1917 års bibel översätter »dessa ord har en djupare innebörd». Denna översättning är bra. Ty även om aposteln använder ett uttryck, som ordagrant kan översättas »allegoriskt talat», så är det här inte fråga om en allegorisk bibelutläggning i Origenes anda. [1]

Hos kyrkofadern Origenes och den judiske religionsfilosofen Philo (båda från Alexandria) kom gammaltestamentliga händelser att uppfattas som bilder och motiv, som uttryckte allmänna tidlösa sanningar. Origenes bortsåg från textens historiska innehåll. Detta betraktade han som något tillfälligt. Det viktiga och väsentliga vid studiet av GT var för honom att komma åt den fördolda andliga sanningen, som han betraktade som evig och oförgänglig. Den allegoriska bibelutläggningen, sådan den brukades av Origenes, innebar att han släppte textens förankring i historien och i stället sökte avvinna den allmänna filosofiska sanningar. [2]

I NT har vi ett helt annat bruk av allegorien. Gammaltestamentliga händelser relateras där till nytestamentliga händelser. När Jesus i sin undervisning går tillbaka till ökentiden och ökenvandringen och till hur »Mose upphöjde ormen i öknen» (4 Mos 21:6ff), då hänvisar Jesus till den yttre händelsen. Samtidigt förklarar han denna händelse som »typos» (= typ, förebild) för det som måste ske, att Människosonen »måste bli upphöjd», upphöjd på korset. [3]

På samma sätt relaterar Paulus i 1 Kor 10:1-11 till uttåget ur Egypten och till Israels barns ökenvandring. Han griper tag i själva händelseförloppet men ser samtidigt i det som då hände en profetia om det som skulle hända. Aposteln säger att mosetidens händelser skedde »på ett typiskt sätt». Ökengenerationens släkte avföll från Gud och deras avfall tjänar som varnande exempel. Öknens släkte ställs fram som typiskt för det gudsfrånvända släktet i fullbordans tid. »Men detta vederfors dem för att tjäna till varning och det blev upptecknat till lärdom för oss, som har tidernas ände inpå oss», förklarar Paulus i 1 Kor 10:11. På motsvarande sätt ställer Jesus fram flodens släkte som varnande typ för slutskedets otrogna mänsklighet (Matt 24:37ff). [4]

Men hur skall vi förstå apostelns framställning i Gal 4:21-23 – stället om Hagar och Sara? De båda kvinnorna Hagar och Sara sägs beteckna två förbund. Luther skriver härom i »Stora Galaterbrevskommentaren»: »Abraham är en bild av Gud, som har två söner, det är, två folk, företrädda av Ismael och Isak. Dessa är födda av Hagar och Sara, vilka betecknar de båda förbunden, det gamla och det nya. Det gamla kommer från berget Sinai och föder till träldom. Det är Hagar.» [5]

Paulus utsaga om att »ordet Hagar är berget Sinai i Arabien» anger att han i själva namnet har funnit en djupare innebörd. Men inte heller här är den historiska händelsen upplöst i en tidlös sanning. Själva händelsen står kvar i sin ursprungliga verklighet, något som klart framgår av vers 29: »Men liksom förr i tiden den som var född av köttet förföljde den som var född efter Anden, så är det också nu.» Kort och koncist sammanfattar Hedegård i en not till vers 23 apostelns undervisning på följande sätt: »En ’typologisk’ tolkning av framställningen i 1 Mos 16:15, 21:2, 9.» [6]

Det är alltså viktigt att skilja mellan »allegorisk» och typologisk bibelutläggning. När Origenes och Philo i GT sökte finna allmänna religiösa ideer och begrepp berodde detta på att man sökte anpassa GT till platonska tankar. I apostlarnas typologiska utläggning träder frälsningshistorien fram. Löftena har gått i fullbordan. [7]