Yigael Yadin har avlidit
| Nr 4, 1984 sida 177Den israeliske generalen och arkeologen Yigael Yadin avled i en hjärtattack i Hadera i Israel den 28 juni i en ålder av 67 år. Yadin var född den 21 mars 1917 i Jerusalem och var son till arkeologen Eliezer Sukenik. Han tog sin licentiatgrad i arkeologi vid hebreiska universitetet 1947 och tjänade som ÖB i Israels armé år 1948. Yadin ledde de viktiga utgrävningarna i Hazor och utgrävningarna av Massada. Han har utgivit en rad viktiga arkeologiska handböcker. [0]
Anglikansk villfarelse
En majoritet av biskoparna i den anglikanska kyrkan i England tror inte längre att det är avgörande för kristna att tro på Kristi gudom, hävdar en rapport från Associated Press i England från julimånad 1984. [0]
Verdicts sorgliga avfall fortsätter
Verdict, tidigare Present Truth, som säger sig vara hängivet ingenting annat än evangeliet och evangeliet plus ingenting, fortsätter sitt sorgliga avfall. Tills för några år sedan kunde vi ofta citera ur denna tidskrift som då innehöll en rad grundliga bibliska artiklar. Men sedan dess har utgivarna steg för steg börjat acceptera några av den ödesdigra historisk-kritiska bibelforskningens teorier. De bekänner inte längre Den Heliga Skrifts ofelbarhet, de angriper Kristi ställföreträdande gottgörelse, själva trons centrum, och de har börjat att rekommendera modernisternas liberala teologi som förnekar hela den kristna tron. Utgivarna har också gått till angrepp mot dem som vägrar att praktisera bekännelsegemenskap med teologiska liberaler. [0]
Förnekare biskopsvigd
Den 8 juli 1984 prästvigde ärkebiskopen i York John Habgood David Jenkins till biskop i Durham inom engelska kyrkan (Church of England). Jenkins förnekar Kristi uppståndelse och hans födelse av jungfru. »Gick Jesus på vattnet? Föddes han av en jungfru? Måste man tro att han var både Gud och människa för att vara en kristen? Nej, säger pastor David Jenkins.» [0]
När Jenkins vigdes till biskop, var katedralen i Durham fylld till sista plats. Stiftets prästerskap var fulltaligt närvarande, jämte bl.a. 35 biskopar. Akten avbröts två gånger. Strax före predikan ropade en man, som sade sig heta Barry: »Stoppa detta! Låt inte Jesus Kristus skymfas ytterligare.» Mannen fördes ut av två kyrkväktare. När den kungliga fullmakten skulle läsas upp, steg en 51-årig präst från ett annat stift upp i talarstolen och började föredra en skriven protest mot att professor Jenkins vigdes till biskop. Båda gångerna reagerade församlingen med att ropa »skamligt. För ut honom» o.s.v. Efter vigningen hyllade de närvarande den nyvigde biskopen med en rungande applåd. [1]
Kommunalt alternativ till dopet
Jag hälsar dig välkommen till livet och till den samhälleliga gemenskapen. Med de orden vänder sig den kommunala »dopförättaren» Olle Melin i Gävle till ett nyfött barn. I Gävle är man nämligen först i landet med ett kommunalt välkomnande sedan kommunfullmäktige i slutet av augusti 1984 beslutat om detta. Olle Melin som redan »barnvälkomnat» fem barn berättar att musik och poesiinslaget i akten är stort. Med poesi kan många känslor tolkas. »Jag brukar också tända ett ljus, eftersom ljuset symboliserar både hopp, längtan och önskningar. Sedan betonar jag med några ord den skyldighet vi har gentemot barnen, att miljön som skapas kring barnet är viktig liksom en uppväxt i trygghet.» Också solidaritetstanken betonas och sedan förekommer att Olle Melin tar upp barnet i famnen och hälsar det välkommen till livet, till sina medmänniskor och till den samhälleliga gemenskapen. Barnet tillönskas så slutligen fysisk och psykisk kraft och vänd till föräldrarna framhålls det ansvar man nu har för barnet. [0]
Den kyrkliga situationen i Norge
I tidskriften Fast Grunn 2/1984 skriver en av tidskriftens redaktörer Jon Kvalbein en artikel som fått rubriken »Kan kirken reformeres?» (sid 70-80). I anslutning till denna artikel skall vi något kommentera den kyrkliga situationen i Norge. [0]
Många förespråkar i dag en reformering av den norska statskyrkan, så att kyrkan förses med ett kyrkomöte som kan uppträda auktorativt å kyrkans vägnar. Men Jon Kvalbein går kraftigt emot en sådan reformering. Han vill ha kvar en statskyrka, som lämnar största möjliga frihet för olika fria organisationer inom statskyrkans ram. För att försvara den synen att statskyrkan skall lämna frihet för olika riktningar, argumenterar han för att den norska statskyrkan aldrig får förvandlas till en biblisk kyrka i enlighet med Nya testamentets undervisning. Men, frågar man sig, är då någon kyrkoorganisation dispenserad ifrån att handla i enlighet med Nya testamentet? Enligt Guds ord får ingen kyrka vara läropluralistisk, enligt Guds ord måste kyrko- och lärotukt drivas mot alla medlemmar som öppet försvarar obiblisk lära eller praxis, enligt Guds ord skall endast sådana män kallas till herde- och läroämbetet, som är väl förtrogna med Guds ord. Försvarar de eller sprider obiblisk lära, har de ingen rätt att fortsätta som lärare i den kristna församlingen utan skall ställas under kyrkotukt. [1]
En obiblisk kyrka
Kvalbein är klar över att den norska statskyrkan är en obiblisk kyrka. Han betonar att Helge Hognestad ingalunda är den ende prästen och teologen inom statskyrkan som lär i strid med kyrkans bekännelse. 50-60 teologer stöder aktivt Hognestad genom sin organisation »Alternativt arbeidsfelleskap i kirken». Teologiprofessorerna Jacob Jervell och Inge Lönning har också offentligt försvarat Hognestads ställning som präst i Höviks menighet. Hur skall kyrkan själv kunna driva en biblisk lärotukt, frågar Kvalbein, när så många falska lärare tolereras inom kyrkan? Professor Jacob Jervell opererar med en »historisk Jesus» som inte är född av en jungfru, inte vill vara Messias och Guds Son, inte gjorde naturunder, inte instiftade nattvarden, och inte med sin död ville sona världens synd. Han menar vidare att de fattiga går rakt in i Guds rike utan att ha hört något som helst Guds ord. Jervell blev också för några få år sedan nominerad som biskopskandidat. [3]
Inge Lönning har introducerat och anbefallt böcker av mycket bibelkritiska teologer som Rudolf Bultmann och Ernst Käsemann. Under förra året förnekade han offentligt vid flera tillfällen möjligheten av en evig förtappelse. [4]
Likväl har det lagkyrkliga lekfolket stannat kvar inom statskyrkan – fastän de är medvetna om att den norska kyrkan aldrig kan bli något som liknar en nytestamentlig kyrka! Och Kvalbein försvarar den läropluralistiska statskyrkan som en lämplig kyrka för lekfolkets fria organisationer! Bibeln förmanar oss att inte ha något frivilligt samarbete med villolärare, skriver Kvalbein. Och det har man tydligen inte enligt Kvalbein, när man står kvar i statskyrkan. I själva verket står Kvalbein frivilligt kvar i en som han själv inser obiblisk kyrka och enligt Guds ord (bl.a. 2 Joh 9-11) är han därmed medansvarig till den olydnad mot Guds ord som statskyrkan visar prov på. Alla som tillhör statskyrkan är medansvariga till kyrkans avfall. Den kyrka som inte vägrar att låta sig betjänas av villolärare är en falsk kyrka och en falsk kyrka skall undflys. Människor skall endast hänvisas till en sådan kyrkan där förkunnelsen är i överensstämmelse med Guds ord och där falsk lära avvisas och bekämpas. [5]
Kvalbein är också klar över att det inte är statens fel att norska kyrkan är läropluralistisk. Han skriver: »Den norska kyrkans största problem är inte staten, det är den inre läropluralismen innanför kyrkan själv!» Likväl försvarar han sitt medlemskap i denna kyrka. Han menar att eftersom kyrkan är så fallen är det bättre att vi har en statskyrka utan kyrkomöte och utan egna lärotuktsorgan än en statskyrka som har ett kyrkomöte som tar itu med lärofrågor och lärotukt. Ty, skriver han, »varken biskopsmöte eller kyrkomöte kommer att kunna dra upp de rätta gränserna mellan sann och falsk kristendom i kyrkan». Det är sant, så illa är det. [6]
Men hur kan då Kvalbein försvara en sådan kyrka? Jo, i en sådan kyrka får de fria organisationerna största möjliga frihet, de kan agera »uavhengig både av embete og rådsstruktur i kirken». Det är alltså för att försvara de fria organisationernas existensberättigande och arbetsmöjligheter som Kvalbein försvarar en kyrka, som han inser är avfallen och som enligt Kvalbein »ikke får sammenliknes med en nytestamentlig menighet». Synnerligen avslöjande! [7]
Enligt Kvalbein får en folkkyrka inte bli bibeltrogen, en kyrka i nytestamentlig mening. Ty han likställer på något sätt folkkyrkan med det borgerliga samhället, och liksom det i det borgerliga samhället bör råda religionsfrihet, så bör man acceptera religionsfrihet och läropluralism inom folkkyrkan. Han tycks inte inse att en kyrka aldrig får och kan vara detsamma som det världsliga samhället. [8]
Kvalbeins uppfattning leder till en kluven attityd. Dels kritiserar han kyrkan för dess obibliska förkunnelse, dels försvarar han folkkyrkans läropluralism och menar att den har positiva egenskaper och möjligheter som de fria organisationerna tacksamt skall ta emot. »Å styre statskirken etter det bibeltroende ideale mål, det är helt enkelt ikke mulig. Det er ikke en gang önskelig.» »En skal tenke sig vel om för en ödelegger en 1000-årig tradisjon som har brakt mye velsignelse til det norske folk.» Ett skrämmande försvar för en statskyrka som handlar i strid med Guds ord! [9]
Kvalbein vill inte att statskyrkan skall få egna läroorgan, som vakar över att kyrkan håller sig till sin bekännelse. Han vill att statskyrkan skall vara så öppen, att de fria organisationerna fritt och oavhängigt kan handla inom statskyrkans ram och så fritt som möjligt från statskyrkans styrelse och präster. Därmed förespråkar han församlingar och kyrklig verksamhet, som han vet inte överensstämmer med Nya testamentets undervisning. En nådemedelsförvaltning inom församlingens ram men fri från församlingens styrelse och kallade herdar är en anomali, som också strider mot den lutherska bekännelsen. CA XIV lär att »ingen skall i kyrkan predika offentligen och förvalta sakramenten som inte är rätteligen kallad». [10]
En kristen verksamhet utan församlingar med själavårdsansvar och utan kallade präster och lärare, som å församlingens vägnar förvaltar Ordet och sakramenten, kommer i konflikt med Guds ord. En kyrka eller församling som är läropluralistisk och underlåter att bedriva lärotukt är i Guds ögon en styggelse. En sådan kyrka är en falsk profet som skall undflys. Det är obegripligt hur någon som vill vara bibeltrogen kan försvara och rekommendera sådana kyrkor och församlingar. [11]