Av: Martin Pettersson 1954 (red:s käre farbror, som avled den 19 okt 1984) | Nr 5, 1984 sida 198

Jag var tio år när min bror föddes (år 1910, red:s anm). Det var i januari. Kallt var det och mycket snö. Våra föräldrar var fattiga. Det var inte lätt att hålla kölden utanför den gamla bräckliga bondstugan. Om det nu berodde på den stränga vintern, eller vad orsaken var, vet jag inte, men min lillebror var mycket smal och mager och hade inte alls nån rungande matlust heller. Så det såg inte alls lovande ut för hans framtid i den hårda vintern. Jag förstod nog inte riktigt allvaret i situationen, förrän jag en kväll, troligen rent “olovandes” hörde far och mor resonera sådär lågmält och allvarsamt, med något glänsande i ögonvrårna, om liv och död för den lille magre skrikhalsen. [0]

– Om vi åtminstone hade den lille stackarn döpt, sade mor, där hon låg i sängen. [1]

– Ja, nån utväg får det lov att bli med den saken i morron – om han lever till dess, sa far. [2]

Inte var jag då så väl insatt i frågan om rättfärdiggörelsen, men jag hade dock hört mina syskon plugga på sina katekesläxor och hört, att dopet medför syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evigt liv och salighet. [3]

Du förstår nog vad som den natten sysselsatte mina tankar. Skulle han få leva till nästa dag? Skulle han bli döpt? På mitt vis bad jag till Gud, att han skulle få leva, och att detta förunderliga, som gav liv och salighet skulle få ske. Inte var jag så särskilt förtjust i min bror, för han skrek ju och gastade natt och dag, men se nog ville jag att han skulle bli frälst från döden och djävulen och få evigt liv. [4]

Här gör vi en liten paus i berättelsen. [5]

Vi måste lämna den store allsmäktige Skaparen i hans majestät och gärningar. Därför skall vi inte bekymra oss om hur och vad Gud gör med de små, som dör utan dop. Men det står fast, att Herren Jesus tydligt befallt, att vi skall döpas i vatten till den treenige Gudens namn. [6]

Han har sammanfogat sitt löfte om evigt liv och salighet med tro och dop. Därför är det ogudaktigt att säga, att de små är riktigt återlösta och därför är det inte så farligt för dem att bli utan dop. Tvärtom bör vi säga så: »Eftersom eller just därför att de små är riktigt återlösta, vill jag så fort jag kan tillförsäkra dem denna lycka.» [7]

Därför handlade mina föräldrar alldeles riktigt och kristligt, när de gjorde allt för att lillebror skulle bli döpt, ty Guds rike hörde honom till. [8]

Men nu åter till berättelsen. [9]

Hur tidigt på morgonen och på vilket sätt far kom i kontakt med socknens skäggige kyrkoherde, vet jag inte, men för 44 år sedan fanns inte bil och telefon hos fattigfolk på landsbygden, det vet jag. [10]

Alltnog, när jag vaknade på morgonen, så levde lillebror, och jag fick veta, att kyrkoherden skulle komma på eftermiddagen, och då skulle det där hemlighetsfulla ske. Vad jag gladdes! Min bror skulle bli döpt! Jag skulle få se hur det gick till! Och så skulle jag få se kyrkoherden. [11]

Ack, vilken dag var inte detta i min lilla värld. Undra inte på att jag då och då kikade bort mot grinden vid skogskanten. Verkligen, en gulblack häst kom pulsande i snöyran, och där bak i släden satt prästen väl påpälsad! [12]

Nåja, själva akten fick jag och mina syskon beskåda frän köksdörren. Vi var ju inte presentabelt klädda. Men öron det hade vi och det på spänn ändå. Jag hörde om en tro till vilken detta barn skall döpas. Och så tog prästen den lille gasten under armen, tog vatten i den högra handen, tre gånger gjorde han så. Först sade han: »till Faderns», andra gången sade han: »till Sonens», och tredje gången: »till Den Helige Andes namn». Så torkade han försiktigt lillebror. Därpå lade han åter sin hand på det lilla huvudet och bad Fader Vår och Välsignelsen. [13]

Nu, tänkte jag, ska du väl sluta skrika. Inte gjorde han det, men jag lugnade mig med ett: »Det gör du nog så småningom.» [14]

I varje fall – nu hade han syndernas förlåtelse, var frälsad från döden och djävulen, och skulle ha evigt liv, det var då säkert. Och då var ju allting väl. [15]

När kyrkoherden skulle fara, tog far upp sin smålandspung, och frågade vad han fick betala. “Det kostar ingenting, såna här förrättningar får prästen inte ta betalt för.” “Jaså”, sa far, och höll sin femma i tumgreppet, “men resan då i detta förfärliga väder?” “Hästen är min, kusken är min och släden är min, och det kostar ingenting”, svarade prästen och log så gott i sitt gråa skägg. Och så satte han sig i släden och for hem. [16]

Tänk så egendomligt – det kostar ingenting. Så är det ju. Vi blir räddade från döden och djävulen, får syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet, och det kostar ingenting. [17]

Min bror är nu en vuxen man, som erfarit mycket av livets växlingar. Men både han och jag sjunger ännu så gärna: [18]

Dig vare pris för livets ord [19]

för dopets bad och nådens bord. [20]

Din frid oss här i tiden giv, [21]

och efter döden evigt liv. [22]