Av: Mats Eskhult | Nr 5, 1984 sida 203

Är 1887 gjordes i El-Amarna i mellersta Egypten ett fynd som skulle få stor betydelse för vår kunskap om Kanaan på domartiden. En bondkvinna hackade i jorden på platsen efter den gamla ruinstaden Achetaton. Plötsligt fann hon ett antal lertavlor med kilskrifttecken, många tavlor inte större än ett ordinärt fotografi. Först ville den lärda världen inte tro att fynden var äkta, men snart förstod man dess värde. Tyvärr hade många tavlor då redan förstörts genom ovarsamhet. De kvarvarande spreds genom olika kanaler till museer och samlingar världen över. Under de kommande åren företogs en rad utgrävningar på platsen. Man kunde då, förutom en del ytterligare textfynd, frilägga resterna efter den huvudstad som byggts enbart av och för farao Echnaton. [0]

Förhistorien är denna: Under 1400-talet f Kr utvecklades i Egypten en maktkamp mellan farao och guden Amons präster. Med tiden blir motsättningarna allt skarpare och vid hovet börjar man dyrka en ny gud, solskivan Aton. Till slut byter den unge faraonen Amenophis IV, 1370-1353 f Kr, namn: Istället för att heta “Amon är tillfreds”, vilket Amenophis betyder, kallade han sig nu Echnaton “Nyttig för Aton”. Detta och annat bidrog till att farao och hans vackra gemål Nefertite ville bort från huvudstaden Thebe. Lösningen blev att bygga en helt ny huvudstad, Achetaton “Atons horisontstad”. Här hängav sig farao tillsammans med de uppkomlingar som numera omgav honom åt en andaktsfull dyrkan av Aton. [1]

Men vad hände i rikets utkanter? På denna tid hade Egypten stora intressen att förvalta långt uppe i nuvarande Syrien och Libanon. Men Echnaton misskötte utrikesaffärerna. Hans bundsförvanter i norr gick under i brist på hjälp. Med möda satte skrivarna hos småkungarna i Kanaan ihop skrivelser på babylonisk kilskrift – ofta uppblandat med deras eget modersmål. Breven andas oro och förtvivlan. Ökenfolk – de kallas Chabiru – härjar landet, medan furstarna i Kanaan ligger i inbördes fejd. Kungen i Jerusalem försöker i förtvivlade ordalag att få farao att förstå: Kommer ingen militär hjälp från Egypten nu, så är hela landet förlorat för farao. Men den egyptiska hären får inga marschorder. Någon gång skickas en löjligt otillräcklig truppstyrka, men annars ingenting. [2]

Hur det gick vet vi av Bibeln. Ett trettiotal år tidigare hade israeliterna under Josua genom ett par snabba fälttåg, ett i söder, ett i norr – med Herrens hjälp – lyckats vinna avgörande segrar och så säkra landet för israelitisk bosättning. Emellertid var inte israeliterna det enda folk som kom utifrån öknen. Så snart de hunnit bli bofasta, hotades de i sin tur av midjaniter, amalekiter och östliga ökenstammar överhuvud, Dom 6:lff, 33. Och före dessa hade en viss Kushan från “Tvåflods-Aram” i åtta år plågat israeliterna. Till dessa hot utifrån kom att israeliterna under domartiden aldrig fick något grepp om kustlandet vid Medelhavet – här slog sig i stället filisteerna ner. Och de stora kananeiska städerna vid Jisreelslätten Bet-Shan, Megiddo, Taanak m fl förblev oerövrade och uppenbarligen också under egyptiskt inflytande. [3]

De kananeiska småkungarna kallade israeliterna Chabiru. Det uttrycket hade då i snart 700 år används av den bofasta befolkningen vid Eufrat och Tigris för att beteckna vad man ansåg som halvvilda stammar och befolkningsgrupper, som stod utanför det ordnade samhället i städerna. Våra israelitiska Chabiru hade således inte att göra med en stark egyptisk militärmakt. Istället mötte de vid den första erövringsvågen endast ett nödtorftigt enat land med Adoni-Sedek av Jerusalem som ledande kraft i alliansen mot Israel. Senare, när man väl berett sig plats i landet, började en del av Israels stammar – i synnerhet Aser – att assimileras med kananeerna i städerna. De var ju duktiga handelsmän och därtill utgjorde deras sexualfixerade religiösa kult en stark lockelse för israeliterna. [4]

När alltså Amarnabreven skrivs någon gång ca 1370-1350 f Kr finns redan israeliterna i landet sedan något trettiotal år. Men de har endast i liten utsträckning varaktigt lyckats bemäktiga sig de stora städerna som Jerusalem, Megiddo, Gezer osv. De har inte heller upprättat något centralstyre med kung, huvudstad och stående armé, utan de lever inom sina stammar med gudstjänsten inför Herren som enda sammanhållande faktor. Det är därför förståeligt att de av kananeerna kallas Chabiru och så jämställs med allsköns lösa stammar. Att kungen i Jerusalem i Josua heter Adoni-Sedek och i Amarnabreven Abdi-Cheba visar endast att vi inte har riktigt samma tidsperiod för de två, den förre regerade fram till ca 1405 f Kr, den senare var kanske hans efterträdare. [5]

Så har vi alltså ur samtida dokument fått en bild av Kanaan under domartidens första årtionden. Det var en förvillad tid. I Egypten dyrkade en alltmer isolerad farao solskivan Aton, i provinsen Kanaan råder politisk upplösning. Visst var det ett gott tillfälle för Israel att slå sig ner i landet. Men den allmänna upplösningen skulle snart också sprida sig till Herrens folk. De fördrev inte kananeerna som Herren hade befallt, utan började alltmer att umgås med dem, delta i deras religiösa fester, gifta in sig i deras familjer. Så blev kananeerna en snara och en fålla för Israel. De kom på fall och Herren måste gång på gång överge dem, eftersom de struntade i Herrens lära, den som han hade givit genom Mose. Men i tider av yttersta nöd vände sig folket till Gud, som sände dem frälsare. Och med dessa hjältar som gång på gång räddade sitt folk, kom tider av större klarsyn, när folket höll sig till Herren och hans ord. [6]