Nyöversättning av Esther

Av: Mats Eskhult | Nr 5, 1984 sida 218

Nyöversättningen av Esther enligt BK:s » Nio bibel böcker» (1984) [0]

Bibelkommissionen har när det gäller själva översättningen av Esthers bok lyckats utmärkt, men några få anmärkningar kan vara på sin plats: [1]

1:8 »inget dryckestvång»: Frågan är om inte Haupt i sin artikel i ASJL 1908 har rätt när han hävdar att där inte rådde några dryckes restriktioner, dvs att alla fick dricka så mycket de kunde. En sådan översättning är mer i överensstämmelse med festens karaktär. [2]

2:9 »Han lät henne genast få skönhetsmedel»: Nämnde Haupt anser att Hege lade särskild vikt vid Esthers skönhetsbehandling, hans vana öga såg snart vilken av flickorna man borde satsa på. Däremot finns det inget i texten som anger att det var särskilt brådskande med Esther, vare sig beträffande skönhetsmedel eller kost. [3]

2:23 Att Mordokai hade avslöjat sammansvärjningen mot kungen skrevs ner i krönikan till kungens förfogande, inte »i närvaro av kungen». [4]

7:8 »kastade sig Harnan mot bädden»: Väl drastiskt. En poäng i sammanhanget är ju att kungen mycket väl vet att Harnan i förtvivlan ber för sitt liv – han försöker inte alls antasta drottningen, även om det är vad kungen anklagar honom för. [5]

Författaren till Esthers bok är mycket förtrogen med persiska seder och bruk, och han ger verkligen en vittnesgill beskrivning av haremsintrigerna vid Xerxes (486-465 f Kr) hov. Den grekiska populäröversättningen har däremot blandat ihop Xerxes (Bibelns Ahasveros) med en eller ett par av hans efterträdare som hette Artaxerxes. Därtill har kungens närmaste rådgivare, sju män (1:9), i den grekiska översättningen blivit tre, och deras namn har fullständigt förvanskats till att låta ungefär som grekiska namn. Betänkligt är därför bibelkommissionens val att i ett par fall följa den grekiska översättningen Septuaginta, som bär spår av bokens oerhörda popularitet hos judarna i det att den är fri i förhållande till originalet. Där finns tre större tillägg, vilka i våra översättningar räknas till apokryferna, plus en hel del smärre avvikelser från den hebreiska grundtexten. En sådan mindre avvikelse i grekiskan är 1:22 »att var man skall vara herre i sitt eget hus och tala sitt eget språk», där det kursiverade inte återfinns i den grekiska översättningen. Enligt en not i bibelkommissionens översättning har orden i fråga av misstag kommit in i den hebreiska bibeln! Uppgiften att barnen i riket lärde sig modersmålet, men att det (i högre ståndskretsar) var si och så med fadersmålet, stämmer väl överens med Neh 13:24, även om Nehemja syftar på befolkningen i Judeen. [6]

Tyvärr vet vi inte så mycket om det persiska riket vid denna tid. De historiska uppgifter som finns kommer främst från det sena 400-talets grekiska historieskrivare, män som hade en viss förkärlek för den persiska stormaktens inre förhållanden. Grekerna hade ju ett halvsekel tidigare med knapp nöd vid Maraton (490 f Kr) och Salamis (480 f Kr) lyckats avvärja hotet mot sin frihet. Däremot har perserna själva inte efterlämnat någon historisk litteratur. Man hade vid det här laget slutat att skriva på lertavlor i det gamla Mesopotamien. Andra skrivmaterial är ju förgängliga, och krönikorna måste kopieras om de skulle bevaras till eftervärlden, något som man tydligen inte ansåg viktigt. Därför har vi ingen inhemsk persisk historieskrivning från denna tid, förutom monumentalinskrifter och på arameiska bevarade fragment av kungliga proklamationer. Detta förhållande påpekas också av bibelkommissionen i en fotnot. Det är därför så mycket mer märkligt att det två gånger i fotnoter förklaras, att några historiska belägg för vad som berättas i Esthers bok inte finns. Men boken själv då, är den inte ett historiskt belägg? Tydligen inte. Den har ju enligt noten till 1:1 skönlitterära och sagobetonade inslag. Skönlitterära – ja, de finns där. Och vilken god klassisk historieförfattare har inte skönlitterära inslag? [7]

 

Hvad er teologi?

Hvad er teologi? – om at læse teologi. Dansk Bibel-Institut 1984. 125 sid, Dkr 65: [0]

Vad innebär det att studera teologi? Hur bör man gå till väga? Denna samlingsvolym från DBI (Dansk Bibel-Institut) vill underlätta teologistudiet och vägleda de studerande. Olika författare behandlar ämnen som Skall jag läsa teologi? Teologi utifrån trons förutsättningar, Att studera Gamla testamentet, Att studera Nya testamentet, Dogmatik, Kyrkohistoria, Dogmhistoria, Etik och religionsfilosofi etc. [1]

Fastän DBI är starkt kritiskt mot den liberala teologi, som den danska folkkyrkan ger stort utrymme åt och vill fostra fram bibeltrogna teologer och präster, tänker man sig likväl att bibeltrogna präster skall kunna utföra sin prästgärning inom den danska folkkyrkan. Hur en sådan uppfattning går att förena med Bibelns förbud mot gemenskap med falska lärare och församlingar som tolererar att också falska lärare får förkunna där, tar denna bok inte alls upp. [2]

Den bästa artikeln i denna samlingsvolym är enligt min mening studierektor Vigilius artikel om »Teologi utifrån trons förutsättningar. Det är en mycket klargörande och god undervisning som här ges. Han visar bl a hur det moderna vetenskapsbegreppet anser det vara ovetenskapligt att befatta sig med något som förutsätter en verklighet som går utöver den empiriskt konstaterbara. Att studera Bibeln utifrån detta vetenskapsbegrepp leder alltså med nödvändighet till att hela Bibelns verklighetsuppfattning från början (aprioriskt) blir underkänd. Därför blir bibeltexterna ständigt föremål för omtolkningar och rekonstruktioner. Tron på såväl inkarnationens som inspirationens mysterium innefattar en historie- och verklighetsuppfattning, som omöjligt låter sig förena med modern empirisk och rent immanent historie- och verklighetsuppfattning. Den sistnämnda kan omöjligen komma till rätta med vare sig Jesu persons, den bibliska frälsningshistoriens eller de bibliska skrifternas egenart, framhåller Vigilius med rätta. Modern historie- och verklighetsuppfattning är bestämd av filosofiska förutsättningar av antingen ateistisk eller agnostisk karaktär. »Det torde vare omedelbart uppenbart, att det består en oförenlig konflikt mellan kristen tro och biblisk historie- och verklighetsuppfattning å den ena sidan och den här skildrade historie- och verklighetsuppfattningen å den andra sidan» (sid 27). [3]

När det gäller Jesu person och gärning, framhåller Vigilius att hela Jesu liv och gärning och allt det som skedde med honom är Guds absolut enastående och analogilösa ingripande i historien till vår frälsning. Modern profanvetenskaplig historie- och verklighetsuppfattning har varken plats för Jesu Kristi gudomliga preexistens, hans absoluta enastående och analogilösa inkarnation och gudamänskliga liv och gärning i historien eller för hans kroppsliga uppståndelse och eviga postexistens. Varje kristologi som vill göra anspråk på vetenskaplighet i modern mening, måste följaktligen vara en »kristologi nedifrån» i motsättning till den »kristologi ovanifrån», som alltid har varit innehållet i den kristna kyrkans tro och bekännelse. [4]

All sann teologi måste vara skriftteologi, framhåller Vigilius. Det måste finnas ett påvisbart och hållbart skriftunderlag för alla teologiska utsagor. Vad som görs gällande, förkunnas och lärs utan grund i vad Skriften lär, är inte sant utan falskt tal om Gud. [5]

När det gäller Bibelns tillförlitlighet, citerar Vigilius följande från kyrkofadern Augustinus: [6]

»Jag tror fullt och fast att ingen av den heliga Skrifts författare har tagit fel i något av det de skrev. Om jag därför stöter på något som jag undrar över, eftersom det tycks stå i strid med sanningen, så tvivlar jag inte på att det antingen är fel i den avskrift som jag har fått fatt i eller också har jag inte fått stället riktigt förklarat för mig eller är det kanske jag själv som inte till fullo har förstått det som står skrivet. Vi får föda av de klara orden, vi hålles i fruktan av de mera dunkla. De förstnämnda stillar hungern, de sistnämnda fördriver uppblåstheten.” [7]

l artikeln om det Gamla testamentet, ger Leif Kjoller Rasmussen följande enkla förklaring av svårigheten med en hebreisk text utan vokaler. Han skriver: »En annan komplikation är att hebreiskan ursprungligen bara skrev med konsonanter. Dt kn gtt gv nldnng ti l mssppfttnngr (=det kan gott giva anledning till missuppfattningar). T ex kan t11 stå för: till, tall, tull, tulla etc. [8]

Också Vigilius artikel om att studera Dogmatik är mycket bra. Han skriver bl a: »Det är av livsavgörande betydelse för den kristna församlingen, att den lär sig att skilja mellan rätt och fel, sant och falskt. Ty livet är beroende av läran! Den sanna och sunda läran skapar och ger näring åt tron och främjar allt gott i församlingens liv (1 Tim 4:6, 16). Falsk lära däremot bryter ner och ödelägger allt (1 Tim 6:3ff, 2 Tim 2:16-18). Därför gäller det för Guds församling att hålla fast vid det trovärdiga Ordet i överensstämmelse med läran (Tit 1:9) och samtidigt avvisa och dra sig bort ifrån all villfarelse och falsk lära (1 Tim 1:3ff, 4:7, 6:20-21).» [9]

 

Jag tror därför talar jag

Björn Donobauer, Jag tror därför talar jag. Salt & Ljus 1983, 192 sid. [0]

Någon har kallat Björn Donobauer för en »verbal kulspruta». Det är en ganska träffande benämning, ty Donobauer kan verkligen spruta fram en framställning som är rik på bilder och slående formuleringar. I denna läsvärda bok behandlas framför allt frågor som berör Bibelns fulla tillförlitlighet. Invändningar mot Bibelns ofelbarhet och missförstånd av dess innehåll tas upp på ett förtjänstfullt sätt. Ibland behandlas så många olika åsikter och tankar om Bibeln att innehållet blir väl kompakt. [1]

Donobauer riktar inte bara kritik mot liberala teologer utan kan också avslöja grupper som står honom mycket nära. Han påtalar t ex att när den s k nyandligheten med rätta har avvisat Kyrkornas Världsråd och modern ekumenik, kan den ibland själv begå det misstaget att sätta egna upplevelser över Guds ord. D beskriver också på ett belysande sätt Barths försåtliga bibelsyn och visar hur nyortodoxin ofta talar ett språk som är snubblande nära den traditionella kristendomen men i sista ögonblicket faller undan och befinns vara något helt annat. Dessvärre har nyortodoxin trängt djupt in i många samfund. Också en rad frikyrkliga utbildningsinstitutioner har mer eller mindre övergivit tilltron till Bibelns totala ofelbarhet, skriver D (sid 39). En urvattning av tilltron till delar av Nya testamentet äger också rum inom kretsar som kallar sig evangelikala och karismatiska, framhåller han. [2]

Bland allt det matnyttiga och värdefulla i Donobauers bok finns också några ting som man kan kritisera. Bl a tycks D kunna tänka sig att denna syndens värld skall kunna inrymma ett yttre fridsrike. Bibeln lär klart att denna syndens värld först måste gå under innan det nu fördolda fridsriket, Kristus och alla som tillhör honom, kan träda fram i yttre härlighet, då när nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor upprättas. Ända fram till den dagen, den yttersta dagen, befinner sig Guds rike under korset. Det attackeras, bekämpas och föraktas precis som dess store Konung, vår Frälsare Jesus Kristus. Likväl finns frid hos honom redan nu. Men hans frid och hans rike är inte av denna världen och blir därför föraktat av den. Min frid ger jag er, säger Jesus, inte så som världen ger den, och Guds rike kan inte ses med ögonen. [3]

När det gäller Israel tycks D räkna med två Guds folk, dels Israel efter köttet, dels den kristna församlingen. Enligt NT finns endast ett Guds folk. Inte alla judar tillhör detta folk utan endast de som tar emot Guds goda ord och löften, de troende judarna. Och alla hedningar som tror är inympade i detta Guds folk. Detta Guds folk bor genom tron i Guds land, har kommit till Guds Sion, även om de bor långt borta från det fysiska Kanaan (se Hebr 12:18ff). D behandlar Hebreerbrevet men inte slutet av detta kapitel. Det bör också påpekas att Bibeln inte utlovar en allmän omvändelse varken för hedningarna eller för judarna. Bibeln talar om en utkorad kvarleva både från judarna och från hedningarna. Löftet om att Israel som folk och nation skall se på honom som de har stungit lovar ingen allmän judeomvändelse. Alla troende judar och hedningar i alla tider utgör ett enda folk, en enda nation, idag ett osynligt Guds rike, fr o m den yttersta dagen ett synligt härlighetsrike. [4]

 

Material om bibelsynen

Torgny Wirén (f d Gustafsson) har i samband med sina studier vid Lunds universitet varit mycket aktiv när det gäller att studera frågan om Bibelns tillförlitlighet och bibelforskningens arbetsmetoder. I informationsbladet »Theologen» har han flera gånger fått in debattartiklar i detta ämne. I en av dessa påtalar han hur vetenskapsbegreppet alltifrån upplysningstiden har ändrats, så att allt i tillvaron måste förklaras utan Gud. Vad hände då inom teologin, när det inte fanns något utrymme för Gud längre? Wirén skriver: »Lämna universitet med svansen mellan benen? Nej. I stället valde man att acceptera den nya vetenskapsdefinitionen, man lovade att använda den då man jobbade med Bibeln, kyrkohistorien osv. Under de förutsättningarna fick man vara med och med de förutsättningarna har det sedan rullat vidare.» [0]

I en uppsats inom ämnet Tros och Livsåskådningsvetenskap (30-40 p) behandlar Wirén »Bibelns syn på sig själv». Denna uppsats innehåller mycket värdefullt material och rekommenderas till studium. Den visar klart att den historiskkritiska bibelforskningen redan från början måste utgå ifrån att Bibelns eget vittnesbörd om Gud och om undervisningens ursprung inte kan accepteras. I samma ämne har Wirén presenterat en uppsats på 109 sid om »De evangelikala och motsägelserna i Bibeln». Här förtecknar han alla tänkbara motsägelser som kan letas fram som ett vittnesbörd mot Bibelns tillförlitlighet. Han anger också kortfattat en eller flera lösningar på problemen. Den som är intresserad av att känna till alla problem som bibeltexten kan erbjuda, får här en lättillgänglig sammanfattning. Men eftersom lösningsförslagen blir ytterst fragmentariska och inte alltid, enligt min mening, är så lyckade (ett grundligt bibelstudium kan i flera fall resultera i bättre förklaringar), kan förteckningen hos somliga kanske skapa förvirring. Uppsatsen försöker vara objektivt beskrivande utan personliga ställningstaganden. [1]

Så här beskrivs de evangelikalas avståndstagande från bibelkritikens metoder: »Det man tar avstånd ifrån är främst att det inte är en neutral metod, att den i sin förutsättning tar in en alldeles bestämd deistisk eller ateistisk gudsbild som är totalt främmande för Bibeln själv. Man kritiserar också bibelkritiken för att behandla Bibeln på ett för Bibeln främmande sätt, inte som en enhet, inte som om den var Guds ord utan behandlar den tvärt emot Bibelns egna anspråk. Den kanske skarpaste kritiken som även går in i den tidigare är att bibelkritiken skär bort möjligheten av gudomlig inspiration, gudomligt ingripande.» [2]

Wiren skildrar också i anslutning till Lindsell hur evangelikala grupper på många håll har glidit till en mera liberal position: »Deras bekännelse har varit klar, deras missionsiver både inom och utom landet stor. Så händer en liten förändring, ofta i form av att en lärare antas till seminariet utan att stå för samma bibeltrogna linje. Sakta men säkert sprider detta sig bland studenterna. Fler lärare med samma syn tas in, studenterna blir präster och undervisar det de blivit lärda och sakta men säkert släpper bibeltroheten också hos ‘kyrkfolket’. På det sättet sprider sig, som Lindsell uttrycker det, ‘infektionen’.» [3]

Torgny Wirén har adressen Vildanden H:303, 222 34 Lund, ifall någon är intresserad av hans material. [4]

Vad är skillnaden mellan en fundamentalistisk och en ortodox bibelsyn? Den frågan söker Leif Jensen, präst i den danska lutherska frikyrkan, besvara i en debattbok om bibelsynen, som beräknas utkomma på G E C Gads Forlag 1985. Jensens artikel är en synnerligen klargörande framställning och vi hoppas att i ett kommande nr kunna publicera en översättning eller ett sammandrag av denna artikel. [5]

 

Barnböcker

EFS-förlaget har givit ut en rad barnböcker, ofta mycket vackert illustrerade. Ibland är innehållet kristet orienterat, ibland mera allmänt. I ett paket om fyra små böcker presenteras fyra klassiska sagor från naturens värld: Sagan om syrsan Jakob, Sagan om rödhaken Robin, Sagan om larven Charlotta och Sagan om biet Benjamin. [0]

Du och jag och vår lilla baby är en bok i stort format med utomordentliga bilder och fin text med god sexualundervisning i rätt sammanhang. Farfar och jag talar om döden innehåller också utomordentliga bilder. Den åtföljande texten svarar fint på barnets frågor om döden och livet efter detta. Håkans jul innehåller illustrationer av Hanne Haivorsen och text av Torhild Moen. Här saknas en klar framställning av den kristna julens innebörd. Herdepojkarna från Nasaret (1984) är en av Josef Stenlunds många ungdomsböcker. Spännande äventyr i biblisk miljö. Flickan från Gedi och andra tonårsnoveller (1984) innehåller åtta noveller, skrivna av deltagare i EFS-förlagets novellpristävling för ungdom 1983. Pricken och Knytet av Ingrid Andrae innehåller små söta berättelser som En näbbmusunges begravning, Besök hos morfar och mormor, Skryt-Fia och Russie får valpar. Pricken är sju år och Knytet fyller fem den dag då skildringen börjar. [1]

Skapelsen – hur allting började av Lena Arvidsson (BV-förlag) är en mycket bra barnbok. Fina teckningar med klar och bibliskt förankrad undervisning för barn. Människans väg av samma författare och på samma förlag utgör en fortsättning på föregående bok. Här behandlas Syndafallet, I väntan på Jesus, Jesus Kristus, världens Frälsare och Efter döden. Texten är också i denna bok anpassad för barn från icke-kristna uppväxtmiljöer. Förf företräder den diskutabla uppfattningen att man kan datera skapelsen till 4000 år före Kristi födelse och att syndafloden därför ägde rum ca 2500 f Kr. En sådan datering kan inte grundas på Bibeln och skapar onödiga problem. [2]