Av: Seth Erlandsson | Nr 5, 1984 sida 186
 
Denna artikel bygger på och innehåller utdrag ur en uppsats av prof Siegbert w Becker.

Utvecklingsläran och Bibelns lära om människan

Enligt 1 Mos 1 och 2 är människan en Guds särskilda skapelse, tydligt skild från djurvärlden. De olika slagen av fåglar och fiskar och landdjur skapades i grupper genom ett gudomligt beslut. Men när Gud skapade människan, gjorde han en varelse olik alla andra, en varelse som skulle vara föremål för Guds särskilda intresse och omsorg. Människans skapelse föregås av ett särskilt rådslag inom den heliga Treenigheten. Människan skapas i Guds bild eller till Guds avbild. Människan får herravälde över alla andra skapade varelser. Vi får också veta, att bland alla djuren fanns det inte ett enda som passade till att bli Adams följeslagare och hjälp. Människan är den enda skapade varelse, av vilken Gud väntar sig rationell och medveten lydnad. Från första stund är människan en moralisk varelse, som är ansvarig inför normer om rätt och fel, gott och ont. Från första stund har människan också förmågan att tala och att bruka ett språk. Sålunda kan hon förstå Gud, när han talar till henne, och hon kan i sin tur tala till Gud. [1]

Hur skiljer sig inte detta Bibelns porträtt av människan från det, som presenteras för oss inom den moderna evolutionistiska antropologin! Där är människan ingenting annat än ett djur. Det är bara fråga om en gradskillnad, inte en artskillnad. Människorna har i tusentals år levt i trädkronorna eller i grottor, meddelat sig med varandra bara genom grymtningar och skrik, okunniga i språk, i årtusenden utan kunskap om Gud eller om religion eller om rätt och fel. Här finns ingen plats för en Guds avbild. [2]

Enligt den evolutionistiska synen på människan och hennes begynnelse kan det aldrig ha funnits två verkliga människor som hette Adam och Eva. Det kan bara finnas ett stort antal djur, som gradvis blir mer och mer mänskliga. Hela tanken på ett enda par, från vilket alla människor härstammar, är främmande för utvecklingsläran, när det gäller den mänskliga rasens utveckling. [3]

Utvecklingsläran och arvsynden

Bibelns lära om människosläktets enhet och dess härstamning från samma föräldrar blir särskilt viktig, när vi talar om arvsyndsläran. Denna lära är oförenlig med evolutionismen. Enligt Paulus har vi alla ärvt syndafördärv och skuld från Adam. “Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden”, säger han (Rom 5:12). Enligt Bibeln är världen från början utan synd. Vi får veta upprepade gånger i 1 Mos 1, att allt som Gud hade gjort var “gott”. Detta sägs också efter människans skapelse. I 1 Mos 2 får vi lära oss mycket tydligt, att människan redan från början var en moralisk varelse och att Gud förväntade sig att människan håller hans bud. Ja, Guds avbild bestod i rättfärdighet och helighet. [5]

Men enligt evolutionismen var människorna en gång djur, som hängde i sina svansar bland träden. Att bita, slå, döda och stjäla från varandra var deras sanna natur. Böjelsen till det onda är någonting som vi fört med oss från djungeln. Dagens människor är tusen gånger bättre än de var för hundra tusen år sedan, och om hundra tusen år framåt i tiden kommer de att vara tusen ganger bättre än de är idag. “Vi har kommit en bra bit på väg sedan vi dinglade i våra svansar bland träden”, sa en evolutionistisk teolog för några år sedan. [6]

Enligt den evolutionistiska filosofin är arvsynden bara en rest av djuret i oss och för detta kan vi inte ställas till svars. Tanken på att hela människosläktet har en stamfader, som föll i synd, och att hans syndafördärv och skuld överförts till alla hans avkomlingar som har fötts på naturligt sätt, måste alltså överges, om man accepterar evolutionismens syn på människan och skapelsen. [7]

Utvecklingsläran och syndafallet

Bibelns lära om syndafallet kan inte stå sida vid sida med evolutionismen. I Bibelns första kapitel står människan framför oss som en god varelse, skapad till Guds avbild och utan synd. Denna heliga varelse föll emellertid i synd genom olydnad för budet att inte äta av kunskapens träd på gott och ont, och på detta sätt föll hon till ett tillstånd av fördärv och förvändhet. [9]

Men vad skall vi göra av syndafallet, om människan bara är ett djur, som gradvis utvecklas till en moralisk varelse? Då finns det inget ursprungligt heligt tillstånd, från vilket hon kan falla i synd, ty böjelsen till ont har då alltid funnits där och avlägsnas nu gradvis från henne genom förädling. Precis som oönskade egenskaper hos boskapsdjur kan avlägsnas genom förädling! Om den evolutionistiska synen på människan är korrekt, kan syndafallet endast vara ett steg uppåt! Berättelsen om syndafallet, som vi har den i Bibeln, kan då bara vara ett mytiskt eko från den tid, när människoliknande djur kom fram till en skuldkänsla. Det var den tid, då människan slutligen blev en moralisk varelse, den tid då hon slutade att göra onda ting utan tanke på följderna, den tid när hon började känna ansvar för sina handlingar. Därför bör man inte längre tala om det, som beskrivs i 1 Mos 3, som ett avfall utan i stället som ett av de största framstegen i hela mänsklighetens historia. Man måste överge Pauli ord i Rom 5 att “genom en enda människa kom synden in i världen” som en rabbinsk feltolkning av GT. [10]

Utvecklingsläran och verksynden

Utvecklingsfilosofin förstör inte bara Bibelns lära om syndafallet och arvsynden. Den fördärvar också hela den bibliska läran om verksynden. I 1 Mos 2 får vi veta att Gud gav människan ett alldeles bestämt bud. “Av alla träd i lustgården får du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter därav, skall du döden dö” (1 Mos 2:16f). Det är detta bud som människan överträdde och sålunda blev skyldig till en verksynd. Enligt 1 Mos 2 är synd överträdelse av ett Guds bud och skuld är att man är belagd med straff, i detta fall döden, som en följd av denna överträdelse av Guds lag. [12]

Enligt evolutionismens syn på lag och synd och skuld, finns det inget sådant som absoluta bud, som kommit till oss genom direkt uppenbarelse från Gud. Lagar är snarare förhållningsregler, som vuxit fram ur erfarenheten. Liksom djuren i djungeln utvecklat en liten smula av mänsklig intelligens! De började att inse att ett visst slags uppförande inte var bra. De lärde sig genom bitter erfarenhet, att vissa handlingar sannolikt förde med sig vedergällning. Om man biter ett annat djur, blir man själv biten, och av de ärr som de fick genom ett dussin sådana erfarenheter kunde t o m vilda och primitiva varelser snart lära sig, att det är en bra idé att inte bita andra. Utifrån detta växte så budet fram, “du skall inte bita”, som i sin tur blev grundvalen för “du skall inte dräpa”. [13]

Utvecklingsläran och lagen

Utifrån denna evolutionistiska syn på lagens ursprung, en syn som har influerat och underminerat hela vårt moderna sätt att leva och tänka, har den pragmatiska principen vuxit fram, d v s att en god handling är en sådan handling som har goda följder. Från detta är det ett mycket kort steg till tanken att lagen är folkets vilja, att det folket vill är det rätta. När också teologer antar denna evolutionistiska filosofi, är det inte att undra på, att man också inom kristna samfund får höra att all moral är relativ och att det inte finns några absoluta normer för vad som är rätt och fel. [15]

Hur långt man har kommit från Bibelns lära bör stå klart för var och en, som läser berättelsen om Adam och Eva i Edens lustgård. Det första bud som ges åt människorna har ingenting att göra med att bita och riva och dra i håret. Det var ett bud att inte äta av frukten på ett visst träd. Detta är inte ett bud som vuxit fram ur mänsklig erfarenhet. Tvärtom undrar kristna ibland, varför Gud valde något så obetydligt, som att äta från ett träd, för att pröva Adam och Eva. Moderna, sofistikerade teologer brottas också med den frågan och kommer fram till det svaret, att ätandet av den förbjudna frukten bara är en symbol för sexuell erfarenhet, och sedan hittar de på en konstlad motsättning mellan kap 1 och kap 2. Ty i 1 Mos 1 får vi lära oss, att Gud skapade människan till man och kvinna och gav dem budet att vara fruktsamma och föröka sig, vilket innefattar att sexualiteten är en gudomlig skapelse och att sexuellt umgänge inom äktenskapet är välbehagligt för Gud. Men i 1 Mos 2 skulle alltså det sexuella förhållandet tecknas som något syndigt genom symbolen med den förbjudna frukten. [16]

Om människan i stället tar del av den bibliska texten som den föreligger, får hon lära sig vad synd i grunden är, nämligen ett överträdande av ett bud, som givits av Gud, »lagöverträdelse» som Bibeln säger. [17]

Modern kriminologi är i stor utsträckning påverkad av evolutionismen, när man talar om att brottslingen inte är ansvarig för sina brott och att syftet med hela vårt bestraffningssystem inte är att straffa utan att förbättra, att homosexualitet inte skall betraktas som synd etc. I tre generationer har våra barn i de statliga skolorna fått lära sig, att vi härstammar från djuren. Vi bör då inte bli förvånade om de börjar uppföra sig som djur. [18]

Utvecklingsläran och Bibelns syn på döden

Evolutionismen är inte bara oförenlig med den kristna synen på lagen och synden och skulden, utan den strider också mot den kristna läran om döden. Enligt 1 Mos 2 hotade Gud Adam och Eva med döden som ett straff för ätandet av den förbjudna frukten, och Paulus säger oss i Romarbrevet, att döden kom in i världen som en följd av Adams synd. [20]

Men om den evolutionistiska synen på människan är riktig, då dör inte människan därför att hon är en syndare, inte heller kommer döden in i världen som ett resultat av Adams synd. Enligt evolutionismen innehåller själva berggrunden ett vittnesbörd om en död, som föregår mänskligheten med millioner år. Ja, enligt evolutionismen är inte döden något ont som kommer in i världen som en följd av synden, utan döden är ett grundläggande medel för utvecklingen. Hela utvecklingsprocessen skulle inte kunna fungera utan en allomfattande död. När därför den mänskliga rasen framträdde i sin mest primitiva form, var det naturligt för dessa vilda och ociviliserade varelser att dö, ty de härstammade från varelser som alltid hade dött. Det finns alltså inget samband mellan människans död och hennes synd. [21]

Utvecklingsläran och den ställföreträdande försoningen

Men om detta är sant, vad är då betydelsen av Herren Jesu Kristi död? Bibeln säger att liksom genom en människas olydnad synden och döden kom in i världen, så har genom en människas lydnad, Jesus Kristus, en rättfärdigförklaring till liv kommit över alla människor (Rom 5:18). Om döden inte är syndens lön (jfr Rom 6:23), vad är det då för samband mellan Guds Sons död och våra överträdelser, och hur kan hans död då betala hela världens syndaskuld? Det är förvisso ingen tillfällighet att kristna, som slutit fred med evolutionismen, också har börjat tala om en frälsning för människorna utan tro på Kristus. Man kan tryggt förutsäga, att där utvecklingsläran accepteras, kommer också läran om den ställföreträdande försoningen att förnekas. [23]

Första Mosebok och jordens ålder

Men någon kanske undrar, hur vi ställer oss till de vetenskapliga vittnesbörd, som tycks visa att jorden är milliontals år gammal. Om vi i tro accepterar 1 Mos 1 och 2, får vi åtminstone en utgångspunkt för problemets lösning. [25]

Om en vetenskapsman från vår tid kunde föras tillbaka i tiden till Edens lustgård och till den sjätte skapelsedagens afton, så skulle han finna en bördig trädgård med fullvuxna djur som vandrar omkring bland träd med mogna frukter på, och han skulle ha mött två vuxna människor. Från vetenskaplig synpunkt skulle ingen kunna klandra honom, när han drar den slutsatsen att denna trädgård måste ha funnits här flera år. På grundval av hans iakttagelser kan han ha dragit den slutsatsen, att Adam och Eva levt i denna trädgård i flera årtionden. Utifrån vetenskapliga vittnesbörd skulle han ha kunnat säga med rätta, att dessa fruktträd måste ha planterats åtskilliga år före tiden för hans besök, och om han hade huggit ned ett av dessa träd för att räkna årsringarna, kan han mycket väl ha dragit den slutsatsen, att trädgården existerat i hundratals år. Om han mätt djupet på jordmyllan i trädgården, kan han ha antagit att trädgården måste ha existerat i tusentals år. Ty han skulle utgå ifrån att denna jordmån bildats från nakna klippor i samma takt som jord bildas under liknande förhållanden idag. Och om han hade sett upp mot himmelen och studerat samma stjärnor som vi ser idag, skulle han ha dragit den slutsatsen, att denna jord och dessa stjärnor måste vara milliontals år gamla, eftersom vissa av dessa stjärnor är på milliontals ljusårs avstånd från jorden. [26]

Men alla hans åsikter skulle ha varit en osäker gissning, ja, varenda slutsats som han kommit fram till skulle ha varit felaktig. Stjärnorna hade kommit till bara ungefär 48 timmar tidigare, skapade “till att lysa över jorden” (1 Mos 1:17) och därför skapade med en ljusstråle, som nådde billioner, ja kvadrillioner mil tillbaka ut i rymden. Jordmyllan hade lagts ned bara tre dagar tidigare och träden hade kommit till med frukter och allt bara några ögonblick efter det att myllan hade framträtt ur havet. Fåglarna som han såg flyga omkring på himmelen hade inte kläckts fram från ägg efter veckor av ruvande, inte heller hade de tillbringat ytterligare veckor i nästen, så att fjädrar kunde växa ut under sina föräldrars omvårdnad. Nej, de hade flaxat fullvuxna ur Guds hand för lite mer än 24 timmar sedan. Och dessa båda människor, som kunde tala så begripligt om djuren i trädgården (Adam gav ju namn åt dem), var båda mindre än 12 timmar gamla. [27]

Det som bör stå klart för oss alla är att vi av den bibliska uppenbarelsen om skapelsen får lära oss, att vi lever i en värld som tycks vara mycket äldre än den i verkligheten är, och detta helt oberoende av utvecklingsläran. Om vetenskapsmännen skulle vara verkligt vetenskapliga och säga att universum tycks vara milliontals är gammalt eller t o m att det är milliontals år gammalt, såvida inte någon gång i det förflutna hela den naturliga världen kom till på ett övernaturligt, mirakulöst sätt, och såvida ingen katastrofartad händelse (syndaflod) vid någon tidpunkt ökat hastigheten hos vissa naturliga processer, skulle vi inte ha någon anledning att gräla med dem. I stället skulle vi vara överens och säga, att jorden tycks vara vida äldre än den är. Vi vet att den är mycket yngre än den tycks vara bara därigenom att Gud, som är den ende som verkligen vet hur allting kom till, har delgivit oss denna hemlighet i 1 Mos 1 och 2. [28]

Mytologiska tolkningar

Till verklig skada för kristendomen är de mytologiska tolkningar av Bibelns första kapitel som på senare tid utbrett sig inom samfunden. Berättelserna om skapelsen, om Adams och Evas syndafall, om Kain och Abel, om syndafloden och om Babels torn behandlas som primitiva myter, som vi måste lära oss att växa ifrån, eller som vi måste lära oss att förstå på ett sådant sätt, att de inte accepteras som historiska händelser och gör oss löjliga inför moderna, sofistikerade människor. [30]

Om kristna tillåts säga, att skapelseberättelsen är en myt, vad hindrar dem då ifrån att säga att berättelsen om jungfrufödelsen är en myt, att berättelsen om Kristi uppståndelse är en myt, att berättelsen om himmelsfärden är en myt, att profetian om Kristi andra ankomst är en myt etc. Allt detta sägs också inom kristna kyrkor idag. Nämner du en kyrka som tolererar teologer som förnekar den historiska tillförlitligheten av 1 Mos 1 och 2, så nämner du nästan utan undantag en kyrka som också tolererar som medlemmar personer, som ifrågasätter den historiska riktigheten i berättelserna om Herren Jesu uppståndelse! [31]

Under medeltiden var det vanligt i teologiska kretsar att behandla Bibelns berättelser som allegorier. Allting stod för någonting annat. Eva var en symbol för människans lägre natur, Adam var en symbol för människans förnuft, stjärnorna i 1 Mos 1 betydde i verkligheten änglarna och de sju folkslagen som Israel drev bort från Kanaan var de sju dödssynderna etc. Inte att undra på att man kom till den slutsatsen att Bibeln var en dunkel bok. Om orden inte betydde vad de sa, vad betydde de då? Var och en fick gissa. [32]

In i detta exegetiska klimat kom Martin Luther med sitt påstående, att “det naturliga talet skall vara kejsarens hustru”, d v s att Bibelns mening skulle återfinnas i Bibelns ord, eller att Bibeln menade just det som den sa. I sin kommentar till Första Mosebok sa han, att Moses “syfte är att undervisa oss om, inte allegoriska varelser och en allegorisk värld, utan om verkliga varelser och en synlig värld, som kan uppfattas med sinnena… Han använder termerna ‘dag’ och ‘afton’ utan allegori” (Luther’s Works, 1,5). Som en kommentar till Origenes’ syn att träden i Edens lustgård var änglar och. floderna en symbol för visdom, sa Luther: “Sådant trams är ovärdigt teologer… Origines betänker inte att Mose skriver historia” (1,9). När han kommenterade människans syndafall skrev han: “Jag håller mig helt enkelt till den historiska och bokstavliga meningen, som är i harmoni med texten. Enligt denna mening förblir ormen en orm…. kvinnan förblir en kvinna, Adam förblir Adam” (1,185).. Bara om vi närmar oss Bibeln på samma sätt, kan vi veta med visshet, vad Herren önskar att säga oss i denna bok. [33]

När man vill ändra och anpassa Bibelns lära för att inte stöta sig med världen, bör man komma ihåg att det är människans onda, otroende hjärta som behöver ändras och människans fördärvade och blinda förnuft som behöver upplysas. För den oomvända människan är “det som hör Guds Ande till” “en dårskap” (1 Kor 2:14), och så har det alltid varit. [34]

Låt oss därför fortsätta att lära Ordet i all dess enkelhet och renhet! Samme Ande, som lärde de heliga upptecknarna vilka ord de skulle använda för att förmedla detta budskap till människorna, skall vara med dessa ord också i vår tid för att hjälpa människor att lära känna och förstå den värld, i vilken de lever, den Gud som de är ansvariga inför, den synd som de är skyldiga till, och den frälsning som de har i Herren Jesus Kristus. [35]