Alltsedan bibelkritikens stora genombrott i slutet av 1800-talet hävdas det i bibelkritiska handböcker att Bibeln innehåller en mängd motsägelser och dubletter. Förklaringen till detta är, säger man, att kompilatorer och redaktörer vävt samman ett brokigt, mänskligt material från skilda miljöer och tider. När det gäller Moseböckerna skall olika och egentligen oförenliga källskrifter ha flätats samman av redaktörer för att till slut bli vår nuvarande bibeltext. [0]
Det har länge ansetts höra till bibelkritikens »säkra» resultat, att 1 Mos 1-2 skulle innehålla två motsägande skapelseberättelser. Den första anges omfatta kap 1:1-2:4a och vara hämtad från en prästerlig källskrift (P) från 400-talet f Kr (alltså 1000 år efter Mose tid). Den andra skapelseberättelsen anges omfatta 2:4b-25 och härstamma från en s k jahvistisk källskrift (J) från ca 900 f Kr. [1]
Går vi till S R Drivers klassiska handbok An Introduction to the Literature of the Old Testament, 9 uppl 1913 (1 uppl utkom 1891), får vi bl.a. lära oss följande: En sen kompilator eller redaktör har vävt samman olika dokument eller källor. Det syns bl.a. genom att texten innehåller dubletter. Sålunda innehåller 1:1-2:4a och 2:4b–25 »en dubbel berättelse om människans ursprung på jorden» (sid 8). Visserligen kan man vid första påseende tro att 2:4b-25 är avsett som en mera detaljerad berättelse om vad som beskrivs mera summariskt i 1:26-30, medger Driver. Men ordningsföljden mellan skapelseverken är en helt annan i 2:4b-25: 1/Mannen (v 7), 2/vegetation (v 9, jfr v 5), 3/djur (v 19) och 4/kvinnan (v 21f). Dessutom är det olika stil i 1:1-2:4a och 2:4b-25. [2]
Denna uppfattning, som Driver för fram i sin klassiska handbok, upprepas alltjämt okritiskt som den självklara och rätta tolkningen av 1 Mos 1-2. Se t.ex. Albrektson-Ringgren, En bok om GT, sid 153, Ringgren, Israels religion, sid 42ff, och Lindblom, Iraels religion i gammaltestamentlig tid, 3 uppl sid 143f. [3]
Emellertid går det att bevisa att Första Mosebok själv inte vill lägga fram två skapelseberättelser. Det avgörande beviset är kap 2:4. Denna vers lyder ordagrant: »Detta är himlarnas och jordens fortsatta historia, när de hade skapats, då när Herren Gud hade gjort jord och himlar.» De kursiverade orden är menade som en rubrik till avsnittet 2:4-4:26, varefter nästa avsnitt börjar med rubriken »Detta är uppteckningen av Adams fortsatta historia» (5:1-6:8). Kap 2:4a kan omöjligen föras till det föregående, vilket källsöndrarna ständigt gör. Dessutom är 2:4 en odelbar enhet. Genom en kiastisk ordställning förutsätter versens andra del den första. Kiasmen ser ut så här: (a) himlarna, (b) jorden, (c) skapats – (c) gjort, (b) jord, (a) himlar. [4]
Hela Första Mosebok är, efter den majestätiska inledningen med skapelsen (1:1-2:3), indelad i tio toledoth, ett ord som närmast kan översättas med »historisk fortsättning» eller »fortsättningshistoria». Detta ord är bildat av verbet walad (senare jalad), som betyder »avla, föda, frambringa». Det plurala substantivet toledoth brukas främst om en persons historia, men inte ursprungshistoria utan fortsättningshistoria. Det är fråga om vad som föds fram, vad som blir den historiska fortsättningen. Går vi t.ex. till 5:1, möter vi där rubriken »Adams toledoth». Det betyder inte historien om Adams ursprung utan historien om Adams fortsättning, Adams eller mänsklighetens fortsatta historia. Går vi till t.ex. 11:27, möter vi där rubriken »Teras toledoth». Det betyder inte historien om Teras ursprung utan historien om Teras fortsättning genom sonen Abraham, Teras fortsatta historia, vilken föreligger i 11:27-25:11. Går vi till 25:19, möter vi där rubriken »Isaks toledoth». Det betyder inte historien om Isaks ursprung utan historien om Isaks fortsatta historia med Jakob i centrum (25:19-35:29). Går vi till 37:2, möter vi rubriken »Jakobs toledoth». Det betyder inte historien om Jakobs ursprung utan historien om Jakobs fortsättning genom sonen Josef, Jakobs fortsatta historia (37:2-50:26). Sålunda kan inte »himlarnas och jordens toledoth» i 2:4 betyda en andra skapelseberättelse, historien om himlarnas och jordens ursprung. Det betyder i stället »himlarnas och jordens, d.v.s. världens, historiska fortsättning eller fortsatta historia». [5]
Vi kan vidare lägga märke till att rubrikernas genitivbestämning till ordet »toledoth» anknyter till det föregående stycket. Första Moseboks första stycke, 1:1-2:3, handlar om Guds skapelse av världen och har ingen föregående historia att anknyta till. Men nästa stycke, 2:4-4:26, har en historia att anknyta till, nämligen skapelsen av himlarna och jorden (1:1-2:3). Därför lyder rubriken »Himlarnas och jordens toledoth». Denna första toledoth handlar om människan i Guds skapelse, och eftersom människan, Adam, står i centrum för denna historiska fortsättning, lyder följaktligen rubriken för nästa toledoth »Adams toledoth» (5:1-6:8). [6]
När bibelkritiken tar sig för att stycka sönder textens egen struktur och jämföra berättelsen om världens skapelse (1:1-2:3) med berättelsen om skapelsens fortsatta historia (2:4-25, som bara är början av enheten 2:4-4:26), är det inte så konstigt att man kan konstruera fram motsägelser. Man jämför ju ojämförbara ting. Sålunda kan man hävda att »den första skapelseberättelsen» börjar med stora vattenmassor över ett ännu ej synligt fastland (1:2), medan »den andra skapelseberättelsen» börjar med obevattnad mark (2:5). Men i 1:2 talas det om tiden innan det torra hade blivit synligt, vilket ägde rum först på den tredje dagen (1:9). Kap 2:5 talar inte om tiden före den tredje dagen utan om den sjätte dagens början, då förutsättningen för odling ännu inte föreligger, nämligen en människa och bevattning. När det gäller vegetationen, så talar kap 1 om skapelsen av växtligheten i allmänhet, medan kap 2 endast talar om Edens lustgård. När det gäller skapelsen av djuren, innebär inte 2:19 att djuren skapats efter mannens skapelse. Kap 2 nämner djurens skapelse av logiska skäl efter Adams skapelse (2:7), eftersom Adams roll i skapelsen är textens huvudämne. Därför nämns också Edens trädgård (2:8-14) efter mannens skapelse, eftersom trädgården kommer in i blickfältet först när Adams förhållande till Gud närmare skall belysas. Allt som berättas i kap 2 sätts i relation till Adam, textens huvudämne, för att bättre förklara människans roll i skapelsen och ge den nödvändiga bakgrunden till kap 3 om syndafallet. Därför kompletteras de summariska uppgifterna om människans skapelse i 1:26-30 med ytterligare detaljer om mannen och kvinnan. För att finna stöd för sin tanke om två motsägande skapelseberättelser, bortser bibelkritiken från att kap 2 berättar om människan i den föreliggande skapelsen i logisk ordning, efter det att kap 1:1-2:3 redan berättat om Guds skapelse av världen i kronologisk ordning. [7]
När det gäller olika stil i kap 1 och 2, så ligger detta i sakens natur. En berättelse om människans roll i Guds skapelse (2:4ff) kan inte få samma strikta stil som en summarisk redogörelse för Guds skapelse dag för dag och art för art. Inte heller är det märkligt att skapelseberättelsen (1:1-2:3) använder ordet Elohim (Gud) om Skaparen, ett ord som framhäver att Gud är den mäktige Skaparen, medan berättelsen om skapelsens fortsättningshistoria också tillfogar namnet Herren om Gud. Ty därigenom klargöres att »den Gud som så nådigt tar sig an människan» (= HERREN) är ingen annan än den mäktige Skaparen. [8]
Det är alltså helt felaktigt att stycka sönder kap 2:4 och hänföra den första delen (2:4a) till det föregående och så försöka dela upp kap 1 och 2 på två motsägande skapelseberättelser. Denna bibelkritikens felaktiga syn går emellertid igen i 1917 års bibelöversättning. Där översätts 2:4 på ett sådant sätt, att läsaren skall kunna hänföra versens första del till det föregaende. I stället för att översätta toledoth på samma sätt i alla de tio rubrikerna i Första Mosebok, återger man toledoth i 2:4a med inte mindre än tio ord, här kursiverade: »Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och jorden.» Denna översättning är ett utslag av hur den bibelkritiska källsöndringsteorin har påverkat översättarna och denna översättning måste omgående ändras. Ordagrant står det endast: »Detta är himlarnas och jordens toledoth», d.v.s. fortsatta historia. [9]
När man i strid med textens egen struktur och uppbyggnad söker konstruera fram två motsägande skapelseberättelser, kan det heta så här: »Skapelseföreställningen var ingen fixerad dogm, utan uppträder i flera varianter. En sådan är den andra (den ’jahvistiska’) skapelseberättelsen i Gen. 2:4f. Här är den torra jorden urämnet, vilket tyder på ett torrt land som ursprungsort (Nordmesopotamien, Syrien eller Kanaan), varemot prästkodexberättelsen förutsätter ett vattenrikt översvämningsland (Sydbabylonien)» (Lindblom, Israels religion i gammaltestamentlig tid, sid 143f). Och i Ringgren, Israels religion, heter det: »Den jahvistiska skapelseberättelsen börjar med att skildra en öken utan växter, i vilken vattnet skapar liv… Detta tyder på att berättelsen uppstått i en trakt, där torkan är en livsfientlig makt, alltså kanske i Palestina eller någonstans i öknens närhet. Vidare måste det framhållas, att den är föga systematiserad och ger intryck av att återge gamla folkliga föreställningar. Helt annorlunda förhåller det sig med den relativt sena s.k. prästerliga skapelseberättelsen i Gen. 1. Här är allt väl ordnat och systematiserat… Begynnelsens kaos är här vattnet, urhavet, och inte den torra öknen som hos jahvisten» (sid 42ff) [10]
Betecknande för citaten ovan är inte bara att man jämför ojämförbara moment, vilket vi redan påtalat, och är blind för att 2:4ff är en fortsättningshistoria, inte en omtagning av begynnelsen. Betecknande är framförallt hur man utgår från att texten måste ha en rent mänsklig upprinnelse och därför är präglad av folkliga föreställningar i en viss miljö. Texten anses vara så mänskligt begränsad, att endast den som bor i ett vattenrikt område kan tala om väldiga vattenmassor över jorden vid skapelsens början (1:2) och endast den som bor i ett torrt land kan tala om att odling kräver bevattning (2:5-6)!! (Ang tolkning och översättning av 1 Mos 2:4-7, se min bok Världshistoriens första dagar, Biblicum 1981). [11]
Bibeltexten skulle alltså enligt bibelkritiken helt bestämmas av olika människors inskränkta horisont. Ja, forskningen har visat att det förhåller sig så, tror man. Men i själva verket är det inte någonting som forskningen har kommit fram till, utan i stället vad bibelkritiken utgår ifrån. Men därmed kommer vi in på bibelkritikernas världsbild och bibelsyn, och det får bli föremål för en annan artikel. [12]