Kristet hemlighetsmakeri

| Nr 1-2, 1985 sida 44

Frimureriet är mer än en fråga om dödskallar och likkistor. Där finns också anspråk på att förmedla en hemlig tradition från Jesus, oåtkomlig för vanligt folk, skriver docent Per Beskow i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 26/1 1985. Beskow sysslade en del år sedan med »Esseerbrevet», en bibelförfalskning från 1840-talet. I det sammanhanget kom han att studera frimurarlegenderna litet mera ingående. Han skriver bl.a.: [0]

Det från kristen synpunkt mest betänkliga med det fromma svenska frimureriet är att man i de högre graderna otvetydigt gör anspråk på att förmedla en hemlig tradition från Jesus. Esseerbrevet är en extrem variant på detta tema med sin historia om hur Jesus tillhörde esseernas orden, hur »bröderna» räddade honom från döden (han var bara skendöd på korset), och hur de sedan smusslade undan honom och inbillade lärjungarna att Jesus hade uppstått från de döda. Naturligtvis är detta inte något som prästerna i Frimurarorden tror. [1]

Men en hemlig tradition från Jesus är en tillräcklig märkvärdig tanke i sig. Man tänker sig inom det svenska frimureriet en traditionskedja, som förmedlar urgammal visdom… [2]

Det är i Frimurarordens högre grader som hemlig gnostisk visdom förvaltas och förmedlas. Rent historiskt är det nonsens att denna visdom skulle härröra från esseerna, vars lära vi ganska väl känner tack vare Qumran-fynden. Deras lära har knappast några likheter med den 1700-talsneologi som är Frimurarordens religiösa basis. [3]

Märkvärdigare är att präster i Svenska kyrkan så aningslöst kan ge sig in i en organisation som gör anspråk på att förmedla kunskaper om Jesus, oåtkomliga för vanligt folk… Nu finns det naturligtvis många frimurare inom det svenska prästerskapet som inte vet något om detta, eftersom ordens hemligheter avslöjas successivt. De som enbart gått igenom Johannes- och Andreasgraderna vet ingenting om de påstådda tempelherretraditionerna inom de högre graderna (om de inte har lurat ut det på egen hand). När de sedan avancerar upp i kapitelgraderna, är de redan så bundna av löften och lojalitetsband att det inte finns något annat val än hänga med. [4]

Att bli frimurare (liksom att gå med i andra hemliga sällskap med grader) är att köpa grisen i säcken, att svära obrottslig lydnad mot en organisation, vars egentliga ideologi och syften är obekanta. Jag kan inte förstå att ett sådant handlingssätt kan vara förenligt med kristen etik. [5]

Mer än 500 präster i svenska kyrkan och sju biskopar är frimurare. [6]

 

När jag blev kristen lämnade jag frimurarna

I tidningen Kyrkans Ungdom-Människovännen 19/84 berättar Med. dr. Sakari Orava bl.a. följande: [0]

Jag blev frimurare på mina vänners invitation… Jag hann vara med endast ett år. Under den tiden nådde jag tredje graden, jag blev med andra ord en egentlig frimurare. Jag lämnade frimureriet när jag kom till tro. Då insåg jag vad det i grund och botten handlade om. Man talade visserligen om gud eller rättare sagt om en gudom, men det var en opersonlig, panteistisk gudom som finns överallt. Jag kan inte förneka att det tilltalade mitt religiösa behov. Det var religiositet utan tro. [1]

Men när jag kom till levande tro och lärde känna Jesus Kristus som min personlige Frälsare, insåg jag vad som saknades i frimurarsammanhang. Det talades aldrig om synder eller frälsning och därför inte heller om någon Frälsare. Det var en människolära och gärningslära som predikades. Därför fanns det också många sådana med i frimureriet som inte var pånyttfödda och inte hade en levande kontakt med Gud. Var och en fick tro på den gud han ville… I frimurarorden tillber man sig själv och avgudar. Därför är det så svart att komma lös därifrån. I frimurarsammanhang förhindras man att se den rätta vägen och att komma till levande tro, säger Sakari Orava varnande. [2]

 

Svenska statskyrkans dilemma

Lars Engquist har skrivit en uppsats i ämnet »Informationsteknik» vid sociologiska institutionen vid Umeå universitet läsåret 1983/84. Den bär rubriken »Är svenska statskyrkans dilemma ett informationsproblem eller en trovärdighetskris?» [0]

Låt mig referera en del ur uppsatsen. I ett inledande kapitel tecknar Engquist statskyrkans dominans sedan en lång tid tillbaka och hennes ovilja att överge sina monopolanspråk. »Fortfarande kämpar statskyrkan för att människor även i framtiden automatiskt skall bli hennes medlemmar genom födelsen.» »Enligt SOU 1982:59 är 96% av svenska folket medlemmar. Därmed är statskyrkan det största lutherska samfundet i världen. Men förmodligen slår hon också ett annat världsrekord med bred marginal. Endast 2% av medlemmarna deltar nämligen i hennes högmässor enligt religionssociologiska institutet i Stockholm. Och knappt 50% tror längre att det överhuvudtaget finns en Gud enligt en Sifo-undersökning 1980.» »Ingen luthersk kyrka samlar så få av sina medlemmar till gudstjänst som vad statskyrkan gör. Då är ända en stor del av besökarna samma människor som återkommer och många är pliktsskyldiga besökare vid anhörigas dop, konfirmation, vigsel eller jordfästning.» [1]

I nästa kapitel prövar Engquist hypotesen om statskyrkans dilemma är ett informationsproblem. Han visar att statskyrkan har otroligt många informationskanaler och informatörer. »I varenda stad och snart sagt varenda by och församling har hon en eller flera heltidsanställda informatörer. Där finns en eller flera präster, en eller flera kyrkomusiker, ungdomsledare, diakoniarbetare, församlingssekreterare, församlingsassistenter, söndagsskollärare, barntimmeledare, studiecirkelledare, hembesöksgrupper, sjukbesöksgrupper, kyrkobröder och kyrkorådsledamöter för att nu nämna några. Dagstidningarna ställer villigt sina spalter till statskyrkans förfogande med reportage, annonser, predikoturer och betraktelser. Allt annonseras och rapporteras, ofta av yrkesskickliga journalister. Sin lära och sina åsikter får statskyrkan rika tillfällen att ’kabla’ ut i dagliga sändningar i riksradion, lokalradion och närradion. Även TV förmedlar frikostigt hennes program och bevakar vad som händer innanför kyrkans murar. Skulle någon undgå denna rika flora av information, så kompletteras eventuella luckor med programblad, församlingsblad och andra slags kyrkliga tidningar, tidskrifter och broschyrer och affischer på väntrum, på sjukhus, fängelser, offentliga inrättningar som bibliotek o.s.v.» »Förutom i varje fall söndagliga samlingar – cirka 2000 varje söndag – i magnifika kulturbyggnader med enormt dyrbara musikinstrument, dyrbar konst och fantastiska textilier som överväldigar den känslokallaste i ’Oceanien’, så är statskyrkan närvarande som aktör och informatör vid livets alla högtidstillfällen, då människor är särskilt mottagliga och formbara – när ett barn är fött, när barnet börjar räknas som vuxet, när barnet gifter sig och vid så gott som alla jordfästningar. Vilken enorm flora av information!» [2]

Är då ekonomin ett problem för statskyrkan? Tvärtom. Statskyrkan har en förmögenhet som kan uppskattas till mellan 15 och 20 miljarder kronor. Till detta kommer att statskyrkan fortfarande har beskattningsrätt. [3]

Försummar statskyrkan att utbilda informatörer i infommationsteknik? Nej, ämnet informationsteknik återkommer på pastoralinstitutets schema varje termin. Förutom informationscentralens lärare, deltar som lärare i nämnda utbildning yrkesjournalister från dagspress, radio och TV samt en AV-konsultent. Statskyrkan anordnar också fortlöpande utbildnings- och fortbildningskurser i informationsteknik. De flesta av dessa kurser är decentraliserade till stifts- och kontraktsnivå. Modern informationsteknik slår igenom mer och mer. I synnerhet arbetar de yngre prästerna och många förtroendevalda med denna teknik. Vissa församlingar har anställt egna informationssekreterare. [4]

Engquist drar den slutsatsen att statskyrkans dilemma inte i första hand är ett informationsproblem. [5]

Är statskyrkans dilemma egentligen en förtroendekris, frågar Engquist i nästa kapitel. Mycket tyder på det. Enligt kyrkolagen skall statskyrkan och hennes präster hålla sig till kyrkans bekännelse. Den präst som överger svenska kyrkans lära är skyldig att avgå från sin befattning och skall av domkapitlet skiljas från ämbetet. Statskyrkan är egentligen skyldig att informera sina medlemmar om vad Bibeln lär. Men här svävar man på målet, ja de flesta vågar inte lita på Bibeln och predikar därför inte i enlighet med Bibelns ord. Istället för man fram diffusa tankar om ett s.k. socialt evangelium. Man talar mycket om fredsrörelsen, om miljöförstöringen, om någon sorts trygghet, om en gränslös ekumenik och man anlägger hela tiden inomvärldsliga aspekter. Himmelen och evigheten tycks vara så långt bort att de blott sällan verbaliseras. Kyrkan samlar sig också skatter på jorden i strid med Jesu ord. Den sprider bibelkritik i strid med sin bekännelse. Man använder konfirmandläroböcker som ifrågasätter stora delar av Bibelns förkunnelse. Man accepterar kvinnliga präster i strid med aposteln Paulus ord. Man håller fast vid ett beskattningssystem som saknar motstycke i världen. »Det tvingar alla skattskyldiga, inte bara frivilliga medlemmar, utan också företag, aktiebolag och t.o.m. dem som utträtt ur statskyrkan att betala skatt till hennes verksamhet.» [6]

I sin sammanfattning skriver Engquist: »Världens största lutherska kyrka med över 8 millioner medlemmar förmår endast samla 2% av medlemmarna till sina huvudgudstjänster. Vilket dilemma. Orsaken är inte, som man kunde tro, att hon har problem med informationen. Den är tvärtom mycket påkostad och utbyggd. Istället verkar det vara den information hon når ut med, som ger henne problem i form av medlemmarnas avståndstagande och likgiltighet. Ett utbrett ’dubbeltänkande’ har skapat en förtroendekris. Nu sviker besökarna.» [7]

Tilläggas kan att också en företrädare för svenska kyrkans informationscentral vid en intervju framhållit: »Orsaken till de dåliga besökssiffrorna i kyrkan är inte att folk inte har varit där, utan att de flesta har varit där en gång.» [8]