Av: Mats Eskhult | Nr 1-2, 1986 sida 11

Paulus säger att det är hans och alla kristnas uppgift att riva ner alla de tankebyggnader och »bålverk» (2 Kor 10:5) som människor reser upp mot den sanning som Bibeln ger, och som har förmedlats till oss genom Guds profeter, evangelister och apostlar. [0]

Vi föreställer oss lätt att materialistiska och ateistiska tankeströmmningar inte har funnits, förrän de växte fram med utvecklingsläran och kommunismen i slutet av 1800-talet. Och vi tror lätt att det på något sätt är lätt att bli ateist för den som läser naturvetenskap och som får lära sig allt det människan numera vet om tillvarons uppbyggnad – och allt hon tror sig veta om människans ursprung. Vi får alltså lätt för oss – något som också verkar vara en del av propagandan – att den moderna gudsförnekelsen har sin grund i kunskap, framför allt naturvetenskaplig kunskap. [1]

Nu är det inte alls så. Bibeln säger helt klart: »Dårarna säger i sina hjärtan: ‘Det finns ingen Gud’», Ps 14:1. Det är alltså dårskap att förneka Guds existens. Det är dårskap, därför att den sker mot bättre vetande. Alla människor har en naturlig gudskunskap. Och det är betecknande att en av Sveriges mest ledande ateister, prof. Hedenius, i hela sitt liv var upptagen av tankar om Gud. [2]

Här följer i korthet något om de gamla grekernas tankar om Gud och världen. Det är nämligen mycket belysande, även för vår tid. På 500-talet f Kr fanns det flera filosofer som bodde i de grekiska städerna på nuvarande Turkiets västra kust. De hade det gemensamt i sina tankar om världen att de inte kunde tänka sig en gud som har skapat allt. Visserligen förstod de, att världen är välordnad och att vi kan förstå mycket av det som sker i världen och att det finns någon form av urämne som världen är uppbyggd av. Så kunde människor alltså tänka för 2500 år sedan. En del tänkte sig vattnet som urämne, andra luft, andra någon form av odelbar elementarpartikel, som man kallade atom (Demokritos). [3]

De som inte var så inriktade på ett rent materialistiskt tänkande tänkte sig att det fanns ett världsförnuft i allting. Man uppfattade alltså världen som en enhet och då var det också naturligt att syssla med naturvetenskap och matematik för att på så sätt tränga in i det hinsides. Många tänkte sig att man i matematiken kunde få en uppfattning om hur tillvaron egentligen är uppbyggd. Genom att underkasta sig fostran (och dithörande bildning) kunde människan alltså lära känna själva tillvaron. Här spelade läkekonsten en stor roll. I den gamla hippokratiska läkareden (Hippokrates, grekisk läkare död ca 370 f Kr) för övrigt, kan man finna ett vackert exempel på den naturliga rättsuppfattningen (Rom 2:12-13): »Jag skall inte ge någon gift att dricka om man ber mig därom. Inte heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel. I renhet och fromhet vill jag leva mitt liv och utöva min konst.» [4]

Sammanfattningsvis kan sägas att många av de gamla grekiska filosoferna var väldigt moderna i sitt tänkande – och det moderna bestod egentligen endast i att man tänkte i samma gudsförnekande banor som man gör nu för tiden. Att förneka Gud och vara materialist är alltså inget nytt för vår tid. Och det har inte med naturvetenskapens nuvarande kunskaper att skaffa. [5]

Den grekiska filosofien hade sin guldålder på 400-300-talet f Kr med filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles. Dessa har spelat en särskilt stor roll för det fortsatta tänkandet i västerlandet. Från renässansen på 1300-1400-talet kom framför allt Aristoteles att spela en stor roll inom katolska kyrkan, som i sin gärningslära fann en god bundsförvant i Aristoteles tankar, nämligen att man genom att forma sitt liv och sina möjligheter kan få dem att stämma överens med Guds vilja. Luther, däremot, som var lärd av Gud, insåg att sådant bara var människotankar: tankebyggnader som reser sig upp mot tron. Han insåg att människan aldrig utifrån sina egna möjligheter kan omforma sig själv till att duga inför den levande Guden. Här finns bara en väg: Att tro på honom som omskapar människan, föder henne till ett nytt liv genom tro på Herren Jesus Kristus som har dött och uppstått för alla människor. [6]

Om således Aristoteles spelade stor roll inom den medeltida katolska kyrkan – och gör så än idag – så hade han även under forntiden stor betydelse på så sätt att många tankeströmningar utgick från honom. Ett par livaktiga filosofskolor på Paulus tid var epikureerna och stoikerna. Av sin lärofader Epikuros (död ca 270 f Kr) hade de förra lärt att allt är materia, någon evig själ finns inte i människan, utan när människan dör är allt slut. Känns tankarna igen? De är inte ovanliga i vår tid: Inget nytt under solen! En annan filosof var Zenon, samtida med Epikuros. Lärjungarna till Zenon kallades stoiker, därför att de samlades i en viss pelarhall ( = grek. stoa). Zenon var panteist och trodde inte på någon personlig gud, utan han tänkte sig att gud finns överallt och genomsyrar allting. Därför, menade han, bör människan följa naturens ordning och vara lugn och oberörd vad som än sker. Vi har en text i Nya testamentet som berättar om Paulus möte med sådana filosofer, nämligen när Paulus besöker Aten i Apostlagärningarna kapitel 19. Han predikar för dem om en Gud som har skapat allt och som har sänt sin son till världen. Genom Sonen skall han också döma världen. Och han har gett alla ett bevis på detta: Han har låtit honom uppstå från de döda… Här blev Paulus avbryten. Han fick inte säga mera. Talet om uppståndelsen kunde de visa och lärda där i Aten inte tåla. [7]

Så ser vi alltså att människan går sin egen väg och hela tiden reser upp tankebyggnader mot en rätt kunskap om Gud. Därför kan det vara bra för en kristen att veta att det han möter av gudsförnekelse i den här världen inte är något nytt. Det är bara gamla tankar i ny tappning. Och, framför allt, förnekandet av Gud har inte sin grund i kunskap, utan i dårskap. [8]