De kristna uppmanas av sin Frälsare att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Ty evangelium är »Guds kraft som frälsar var och en som tror, först juden och så greken» (Rom 1:16). Tyvärr glömmer vi kristna ofta bort att världen inte kan komma till oss utan att vi måste gå ut till den med evangelium. Den som inte tror är andligt blind och kan inte själv leta sig fram till sanningen. Utan Kristus är världen förlorad och vi har fått uppdraget att gå ut och ta oss an de förlorade. Vår Frälsares kärlek till de svaga och blinda, de förlorade, bör prägla också oss. Paulus skriver: »För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall vinna några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att det skall komma också mig till godo» (1 Kor 9:22-23). [0]
För att vi och den kristna församlingen skall präglas aven brinnande iver och omsorg för de förlorade själarna krävs trohet mot Herren och hans ord. En bibeltrohet som inte yttrar sig i omsorg om de förlorade och en lydnad mot Herrens befallning att gå ut är ingen verklig bibeltrohet. Men tröghet och underlåtenhet att gå ut och uppsöka de förlorade behöver inte vara uttryck för medvetet trots emot Gud utan kan ofta vara en följd av osäkerhet eller svaghet eller okunnighet. Vi kristna behöver mycket uppmuntran, handledning och hjälp för att frimodigt dela med oss av den tro vi har fått till vår tids människor. När jag studerar en del av de skrifter och hjälpmedel som bl.a. den Evangelisk-Lutherska Wisconsinsynoden har arbetat fram, slås jag av hur mycket vi har att lära och hur mycket det finns att lyfta fram ur Skriften för att vi skall bli bättre rustade som lärjungar och Kristi vittnen »både i Jerusalem och hela Judeen och Samarien och ända till världens ände» (Apg 1:8). Det är en förmån att få dela med sig av evangelium, ja det finaste uppdrag som finns. Det vill Guds ord hjälpa oss att inse. [2]
Det är viktigt att renlärighet förenas med själavårdande omtanke och omsorg. Guds ords undervisning är ju given till människors hjälp. »Sabbaten blev till för människans skull och inte människan för sabbatens» (Mark 2:27). Likaså är den bibelenliga undervisningen, den rena läran, för människornas skull och inte tvärtom. De som är främmande för »den sunda läran», alltså i andlig ohälsa, skall inte slås i huvudet av läran utan hjälpas till andlig hälsa genom Frälsarens nådiga gärningar och gåvor, som »den sunda läran» handlar om och vill överräcka till liv och salighet. Att visa omtanke och kärlek är inte detsamma som att kompromissa med Guds ords undervisning. Jesus kompromissar inte med det sjätte budet, när han tar sig an äktenskapsbryterskor och skökor i deras svåra situation. Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka, säger han. Och först när den andligt sjuke har lärt känna läkaren Kristus, får han lust till att hålla sig till Guds ord och överge synden. [4]
Evangelisationens A och O är Jesus Kristus. Guds gåva för Jesu Kristi skull är evigt liv av nåd allena, genom tron allena, skapad av evangelium allena. Lag och evangelium skall förkunnas och tillämpas in i den enskildes situation. För att kunna göra det behöver vi bry oss om våra medmänniskor och lära känna deras nöd och behov. Och för att de skall lyssna till oss, måste det märkas att vi är deras vänner och vill deras bästa, att vi inte föraktar dem p.g.a. brister, svaghet eller sjukdom. Vi skall göra som vår Herre och Frälsare, som den barmhärtige Samariten, inte som prästen och leviten. Vi nöjer oss inte med att konstatera att här saknas den rätta tron, den andliga hälsan. Av tacksamhet och glädje över att Kristus har räddat oss från andlig död till andligt liv, har tagit sig an oss som var hans fiender, bör vi visa samma kärlek som Samariten: »Han gick fram och hällde olja och vin på hans sår och förband dem. Sen hjälpte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte om honom» (Luk 10:34) och stod sedan för alla kostnader. [6]
Skall vi kunna ge andlig hjälp åt medmänniskorna i vårt grannskap, måste vi först bli deras vänner och visa att vi bryr oss om dem och just deras problem. Om vi inte alls vill Iyssna till deras bekymmer och önskningar, skall vi inte bli förvånade om de inte lyssnar till vårt vittnesbörd om vad de djupast sett behöver. Av Jesus kan vi lära oss (t.ex. Joh 4) att anknyta till människans situation och behov (i detta fall behovet av vatten) för att kunna överbringa Bibelns ljuvliga evangelium. [8]
Det är sant att psykologiska metoder inte kan skapa tro, det kan endast evangelium. Men vi talar nu om »pre-evangelism», alltså det som föregår själva förkunnelsen av evangelium. Syftet är att vinna åhörare till Guds ord, ty endast evangelium är Guds kraft till frälsning. Därför är det så viktigt att i enlighet med Guds ord visa kärlek och omtanke mot människorna, försöka förstå vad som är deras bekymmer, önskningar, missförstånd ifråga om Gud och kyrkan etc. Alla som inte tror på Kristus lever ju i andlig nöd och också bland de troende kan det finns mycket nöd och svaghet. Så också bland dem behövs lyssnande människor, som visar omtanke och kärlek och en sann omsorg om själens bästa. Också där behöver Bibelns ljuvliga evangelium om och om igen överräckas. En troende som inte ser sina egna många synder och brister och som inte själv dagligen behöver Guds evangelium om syndernas förlåtelse för Kristi skull allena blir ingen missionär som kärleksfullt försöker hjälpa och ta sig an sina medmänniskor. [9]
Vi kan inte älska världen (de icke-troende) som Gud har älskat den (Joh 3:16). Men om vi inte visar någon omtanke och omsorg och kärlek och intresse för våra medmänniskor, blir det svårt för oss att kunna förmedla till människorna den kärlek och den omsorg, som vår Herre hyser mot oss. »Om ni har kärlek till varandra, då skall alla förstå att ni är mina lärjungar», säger Jesus (Joh 13:35). Och Paulus skriver: »Lev var dag i kärlek, så som Kristus älskade er och utgav sig själv för er till en gåva och ett offer ’som en ljuvlig doft inför Gud’»(Ef 5:2). Petrus uppmanar oss till att vinnlägga oss om gudsfruktan med broderlig kärlek och »i den broderliga kärleken allmännelig kärlek» (2 Petr 1:7). Vi skall inte uppträda högmodigt och självsäkert gentemot dem som inte känner och tror evangelium utan komma ihåg att vi själva varit blinda och okunniga och att det bara är genom Guds nåd och obegripliga godhet som vi lärt känna Kristus och fått trons gåva. När vi redogör för vårt saliga hopp om evigt liv för Kristi skull allena, skall vi göra det »vänligt, inte självsäkert» (1 Petr 3:15). [10]
Ett grundbehov för alla människor är att vara älskade, att känna att man behövs. Mot den bakgrunden har vi kristna verkligen någonting att komma med, mot den bakgrunden kan vi vittna om Kristus, som gått i döden för oss. Låt också människor märka att du är glad i din tro, glad över kärleken i Kristus Jesus. I sitt avskedstal säger Jesus: »Såsom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek! Om ni bevarar mitt budskap, förblir ni i min kärlek, så som jag bevarar min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig» (Joh 15:9-11). Och Paulus skriver: »Gläd er i Herren, alltid! Åter säger jag: gläd er. Låt människor se, hur storsinnade ni kan vara» (Fil 4:4). Möt dina medmänniskor med värme och omtanke utan att blygas över din Frälsare. [12]
Att visa förståelse för människors behov kan öppna många stängda dörrar. Går vi utan vidare förbi det som uppfyller människors sinnen, är det nästan omöjligt för dem att koncentrera sig på vad vi har att säga. Och de kan knappast tänka sig att det har någon betydelse för deras liv, om vi helt nonchalerar det som för dem upplevs vara livsviktigt. Vi bör först visa äkta intresse för människans problem och behov. Då får vi lättare en lyssnare, när vi bär fram lag och evangelium. Och vi kan bättre tillämpa och konkretisera Guds ords innebörd, när vi känner vår medmänniskas behov och kanske speciella invändningar eller missförstånd. Vill vi att en människa skall öppna sig och verkligen komma fram med sin själs nöd och djupa behov, är det en förutsättning att vi först verkligen lyssnar med intresse, kärlek och omtanke. Man behöver inte heller med en gång korrigera alla fel och uppträda polemiskt på detta förberedande stadium. Gör man det, skapar man lätt nya blockeringar och fastnar i ett diskuterande, som tar ifrån oss möjligheten att bära fram lag och evangelium. Hamnar man i en försvarsposition, är det ytterst svårt att evangelisera. Men upplever vår nästa oss som en vän, som bryr sig om och vill hans bästa, då har vi vunnit en lyssnare för vårt vittnesbörd om lag och evangelium. [14]
Många människor kan för länge sedan ha kommit i kontakt med en kyrka, som kanske skapat avsmak för allt vad kristendom och tro heter. Därför skall du försöka komma in på din väns relation till Gud och inte i första hand till kyrkan. Det primära är ju att komma till sann tro på Gud, att lära känna Jesus Kristus, inte att vinnas för en viss kyrka. Kyrkogemenskapen tas upp först senare. [15]
När vi enligt Guds ord söker bevara vår tro oförfalskad, måste detta bevarande av läran gå hand i hand med att vi vill dela vår tro, vårt ljuvliga evangelium, med dem som ännu inte känner Jesus Kristus. Och vill vi att andra människor skall lyssna till och underordna sig Guds ord, bör vi vara angelägna att själva alltid underordna oss det och låta Kristi ord rikligt bo ibland oss (Kol 3:16). Lever vi inte själva av Guds kärlek i Kristus Jesus, är det inte underligt om människor misstror vårt budskap. »Den sunda läran» får inte bli ett problem, som gör att vi skyggar för dem som står utanför och därmed gör ett ovälkomnande intryck. Den sunda läran är en stor Guds gåva och Guds evangelium har makt att skapa tro hos dem som nu är utanför och i mörker. Vårt vaktslående om läran får inte ske så, att främlingen känner sig avvisad och ovälkommen till de kristnas gemenskap och gudstjänst. Med stor kärlek skall han tas emot, så att Guds ord får möjlighet att utföra Guds goda verk också i honom, skapa tro på Kristus och därmed skänka frid och evig salighet. Äkta kärlek, förståelse och tålamod är mycket viktigt vid uppsökandet av de förlorade. Förståelse betyder inte ett accepterande av synd eller falsk lära. Förståelse betyder att man själv vet hur lätt man kan falla och hur farlig synd och falsk lära är. Förståelse betyder att man vet att den oomvände inte av egna krafter kan komma till en rätt tro och just därför är det så viktigt att bevara och förkunna Guds ord rent och klart, av kärlek till syndare som utan Guds ord är förlorade. [17]
Det är också viktigt att vi alltid presenterar de olika läroartiklarna i den sunda läran i relation till Kristus och hans frälsningsverk för oss. När Kristus och apostlarna talar om efterföljelsens kors och det lidande som hör med till lärjungaskapet, sätter de alltid denna undervisning i förbindelse med centrum, återlösningen genom Kristi kors. När Paulus talar om utkorelsen, presenterar han inte en teoretisk lära oberoende av evangelium om Kristus. Denna lära hör samman med Guds stora nåd och godhet mot oss, att inte någonting skall skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Alla läror i Skriften bör vi på ett naturligt sätt förbinda med evangelium. Problem uppstår, när vi för utomstående försöker förklara den sunda läran utan att sambandet med Kristus och frälsningen genom honom blir klart. [19]
Låt oss också komma ihåg, att för en människa sam inte känner Kristus framstår Bibelns läror sam motsägelsefulla, konstiga, ja omöjliga. Därför skall vi inte börja vår evangelisation med att tala om att skapelsen skedde på sex dagar eller att Bibeln är ofelbar eller att gemenskapen vid nattvardsbordet förutsätter samma tro, lära och bekännelse. Man måste inte först förstå dessa läror för att komma till tro på Jesus Kristus och man kan inte heller förstå dessa bibliska läror, förrän man lärt känna och kommit till tro på Jesus Kristus. Börjar vi i fel ända, kräver vi en rad prestationer, ja laggärningar, för att bli ett Guds barn. Och det är ju obibliskt. »Ty av nåd är ni frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det – inte genom gärningar, för att ingen skall förhäva sig» (Ef 2:8-9). Att först försöka diskutera fram en tro på t.ex. Bibelns fulla tillförlitlighet är ingenting annat än rationalism. Tron på Bibelns inspiration och ofelbarhet är en följd av tron på Kristus. Genom honom får jag ljus över Skriftens verkliga innehåll och enhet, och hänvisar till Skriften och dess sanning så finner jag att Skriften vittnar om Kristus och hans frälsning mig till godo. Därför blir det omöjligt att ha Kristus kär utan att också ha Skriften kär och alla dess läror. [21]
Guds ords undervisning bryr sig om oss människor. Den är praktisk och tar sikte på människans situation. Nya testamentet undervisar inte som en systematisk läroframställning, en dogmatik. Evangelierna och breven är adresserade till verkliga människor i bestämda situationer. Läran framställs vardagsnära och konkret för människor med bestämda synder, i relation till bestämda problem eller glädjeämnen. Det sätt på vilket Gud undervisar oss i sitt ord bör vi ta efter i förkunnelse och evangelisation. Så som Jesus och apostlarna gör, bör också vi göra när vi överbringar den sunda läran till människorna. Den sunda läran tar sikte på människans väl nu i tiden och sedan i evigheten och vill hjälpa henne i just den hjälplöshet hon befinner sig i. Gud bryr sig om människan sådan hon är. Kristus kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Det uppmuntrar också oss att gå ut och uppsöka de förlorade, att inte bara sitta och vänta på att de av egen kraft skall bli andligt sunda och troende. Gud give att vi som har fått den sunda läran som en stor Guds gåva inte upplevs som eller framträder som fariseer, som lägger Skriftens läror som tunga bördor på människors axlar (Matt 23:1-4). Låt oss bruka den sunda läran till människors hjälp och frälsning genom att gå ut till dem med evangelium. I detta härliga uppdrag har Kristus lovat att vara med oss alla dagar intill tidens ände (Matt 28). [23]