Scientologernas grundare avliden

L Ron Hubbard, scientologikyrkans grundare, avled nyligen på sin ranch i Kalifornien, 74 år gammal. Den mycket kontroversiella scientologirörelsen har de senaste åren varit åtalad i flera rättegångar. Hubbard själv dömdes 1973 i sin frånvaro till fyra års fängelse för olaglig affärsverksamhet i Frankrike. 1979 dömdes 11 scientologer, bl.a. Hubbards fru, för inbrott och avlyssning av regeringskontor i USA. I flera länder har också rörelsens ställning som kyrka ifrågasatts. Scientologerna hävdar själva att man har 6 miljoner medlemmar i världen. Avhoppare från rörelsen anger i stället siffran 2 miljoner. Det var 1954 som scientologikyrkan grundades. Sista gången Ron Hubbard visade sig offentligt var 1980. Angående scientologernas lära, se vidare Biblicum nummer 5/85, sid 132-133. [0]

 

Prästers skilsmässor stort problem

Frågan om de många spruckna prästäktenskapen var uppe i engelska kyrkans generalsynod 1983, varvid en kommitté tillsattes. Den har följt utvecklingen och undersökt 90 fall av skilsmässa bland präster. I 21 av dessa skedde skilsmässan på bådas begäran, 35 gånger var det prästen som bröt upp från äktenskapet och i 29 lämnade kvinnan hemmet. Kommittén beräknar att man nu får räkna med 40-50 skilsmässor per år bland prästerna. [0]

 

Rallyvärldsmästaren Ari Vatanen: Livet har ingen mening utan Gud

Det var efter sin far finländaren Ari Vatanen ärvde lust till fart och tempo. Han tillhör världseliten bland rallyförarna med världsmästerskap och många segrar i olika tävlingar. – Det gör inte så mycket om jag skulle misslyckas i någon tävling, säger han, för det är det eviga livet i Jesus som är mitt mål. Livet har ingen mening utan Gud. Det är inte svårt för Ari att vittna om sin tro. Men, säger han, man borde vittna mer för sina arbetskamrater samtidigt som man inte ska störta över dem gång på gång. – Ofta förstår inte folk att en troende är en lika eländig syndare som alla andra. Han begår synd. Han tappar besinningen emellanåt. Ingen är syndfri och på det sättet bättre. Folk tror att kristna ser på sig själva som bättre än andra människor. Men så förhåller det sig inte, säger Ari många gånger. I sin svaghet och sina misstag är han som alla andra. Men det är en skillnad: Ari tror på ett evigt liv. Och han tror att Gud tilldelar oss detta eviga liv genom sin Son Jesus Kristus. [0]

 

Fria samfund i Norge

Pingströrelsen och den katolska kyrkan är de två samfund utanför statskyrkan som har den största tillväxten i Norge. Pingstvännerna har en anslutning på 44181 norrmän och det är en ökning med 6307 medlemmar sedan 1972. Pingströrelsen är det klart största frikyrkosamfundet i Norge. Antalet döpta medlemmar ligger något över 31000. Den katolska kyrkan har 16985 medlemmar, en ökning med 7619 medlemmar sedan 1971. Den evangelisk-lutherske frikirke har 19610 medlemmar och är alltså det näst största frikyrkosamfundet i Norge idag. Det har ökat med 626 medlemmar på de sista 15 åren. Metodistkyrkan har 15995 medlemmar, en tillbakagång med hela 1627 sedan 1971. Baptisterna hade vid årsskiftet 84-85 12476 medlemmar, en obetydlig ökning sedan 1971. Antalet anhängare till adventisterna är 6653 mot 6090 1971. Missionsförbundet ökar starkt, 6445 medlemmar nu mot 3804 1971. Det reella talet är mycket högre eftersom en rad missionsförbundare står som medlemmar i statskyrkan och därmed faller utanför denna statistik. De fria evangeliska församlingarna som p.g.a. motstånd mot offentlig registrering inte kommer med här beräknas ha ungefär 6000 medlemmar. När det gäller icke kristna samfund i Norge är islam-samfundet det största och det växer också snabbast, med hela 4000 under 1984. Idag finns ca 8000 muhammedaner i Norge. Jehovas vittnen har också ca 8000 medlemmar, medan human-etisk förbund har haft en klar ökning och räknar nu närmare 29000 medlemmar. [0]

 

En bortglömd kyrka som kämpar

I Sändebudet 3/12 1985 skriver Torsten Sandell en mycket intressant artikel om en bortglömd luthersk kyrka på Västbanken i Palestina. Det är fråga om Jordaniens evangelisk-lutherska kyrka (ELCJ) som har sitt främsta verksamhetsområde på den av Israel ockuperade Västbanken. Denna lilla kyrka är ett exempel på en hårt prövad kristenhet som kämpar för sin existens. De kristna, och i synnerhet de evangelisk-lutherska kristna, betraktas varken som judar eller araber och måste inte sällan emigrera för att få utbildning. [0]

På Västbanken, det område som judarna kallar Judeen och Samarien, och som araberna kallar Palestina, bor det ca 800000 personer. Det stora flertalet av landets kristna är palestinier, men det finns också en liten minoritet av kristna judar. Av Västbankens invånare är 80000 kristna och av dem de flesta grekisk-ortodoxa. Den lilla lutherska kyrkan, vars medlemmar är palestinier, räknar 1500 personer uppdelade på 6 församlingar. Totalt sett är de kristna att betrakta som en sparv i tranedansen i sitt eget ursprungsland. Den lutherska kyrkan grundades 1887. [1]

Kristenheten är inte enbart i minoritetsställning i Israel, den är dessutom hårt trängd. Då de två stora, judendomen och islam, kämpar om Mellanöstern, finns det inte plats för de kristna. De judiska myndigheterna har en rätt kylig inställning till samtliga icke-judar, må de sen vara kristna eller muslimer. Den fortgående koloniseringen av Västbanken drabbar också de kristna. Israels grannstater är i sin tur muhammedanska, och det stöd Israels arabbefolkning får av dem kommer så gott som helt muslimerna till del. För en ung kristen från Västbanken är det i praktiken omöjligt t.ex. att få en studieplats vid ett universitet i Israel eller i ett arabland. Vid Västbankens egna små universitet, vilka är fyra till antalet, är resurserna knappa. Dessutom kan man inte tills vidare studera ekonomi, juridik, statsvetenskap, teknologi eller medicin, d.v.s. sådana ämnen som är väsentliga för en nations oberoende. P.g.a. studierna söker sig därför många kristna utomlands, och på den vägen blir de flesta. De kristnas antal minskas därför stadigt, samtidigt som medelåldern stiger. Muslimernas antal ökar däremot, liksom också judarnas hittills gjort, eftersom dessa har studie- och arbetsmöjligheter i Mellanöstern. [2]

Det som kännts svårt för de kristna på Västbanken är inte minst att de s.k. kristna länderna ger ett så svagt stöd. Visst hjälper många missionssällskap oss med arbetet, säger kyrkoherden för Betlehems lutherska församling pastor Naem Nassar, men vad som förbryllat oss är att alla araber tros vara muslimer. Märkvärdigt är det också att så många kristna ungdomar okritiskt hjälper judarna på deras kibbutzer. [3]

Den palestinska kristenheten har bevarat en egen prägel som bär arv från en lång historia. Ett påtagligt exempel är doptraditionen, som inte torde existera utanför arabkristenheten. Vid en dophögtid bjuder den döptes familj församlingen på tre sorters bröd, det första bär namnet törnekronan, det andra graven och det tredje uppståndelsen. På det sättet vill församlingen åskådliggöra dopets innebörd och påminna om Kristi lidande, hans död och hans seger över döden. Genom de goda bröden får församlingsmedlemmarna dessutom delta i glädjen över sin nya medlem i Kristi kropp. På det hela taget är den lilla palestinska kyrkan som en påminnelse för varje kristen, framhåller Torsten Sandell till sist. Kringränd av fiender men inte förlorad, hårt trängd och splittrad men inte kuvad, övergiven av vänner men inte lämnad ensam, minskande men vid gott mod. För deras hopp står till Herren Jesus Kristus, han som har vunnit seger och som är trofast. Den bortglömda kyrkan har mycket att lära oss. [4]

 

Jesus inte unik?

Stockholmsbiskopen Krister Stendahl har gästat Svenska Missionsförbundets teologiska seminarium. Missionsförbundets tidning Svensk Veckotidning ger ett referat från detta besök. Där läser vi att Stendahl menade att det är en otänkbar tanke att Gud vill att alla ska ha samma tro. För Kristus är inte unik, menade Stendahl. Bibeln framhäver inte Kristi unika ställning, hävdade han. [0]

Biskopen blev starkt motsagd och Svensk Veckotidning för fram följande frågor: [1]

Vad gör då biskop Stendahl av Kristi kors? Var Jesus tvungen att dö och i så fall varför? Om det unika hos Kristus inte är hans lära vad är det då? Hans natur och vad i den i så fall? Och om biskopen finner det skäligt att fortsätta vara biskop i just Kristi kyrka, måste det finnas något bidrag som kristendomen är ensam om bland övriga religioner och bekännelser, något unikt. Men vad är det då? [2]

På dessa och fler liknande frågor gav biskop Stendahl inget svar. Angående Kristi kors menade han dock att det måste ha funnits trillioner sätt för Gud att frälsa världen på. Kanske är det därför frågan om korsets teologiska innebörd är ointressant för biskopen? [3]

För åhörarna var det dock intressant att biskop Stendahl inte tycker att den för kristendomen genom tiderna mest intressanta frågan är tillräckligt intressant för att besvaras. [4]

 

Abortsiffror oroar i Västtyskland

Västtyskland har upp till 200000 aborter årligen. Det oroar mig djupt att man umgås på detta sätt med människoliv, säger ordföranden i den tyska evangeliska kyrkans råd, biskop Martin Kruse, Berlin. Det är kyrkans stora uppgift att här ändra på människors medvetande. En förändring av abortparagrafen 218 förbereds. Men biskop Kruse tror för sin del inte att den aviserade skärpningen av lagparagrafen kommer att få någon direkt avgörande betydelse. [0]

 

Statskyrkan kvar

Någon skilsmässa mellan kyrka och stat är inte aktuell för närvarande. Det förklarade civilminister Bo Holmberg när han medverkade vid samråds-konferensen i Lundsbrunn nyligen. Det socialdemokratiska partiet har flera gånger uttalat sig för friare relationer mellan kyrka och stat. Men man menar också att en bred politisk och kyrklig enighet bör finnas innan man gör någon dramatisk förändring. Någon sådan enighet finns inte idag. Tvärtom visar en ny undersökning att 73 % av svenska folket vill ha statskyrkan kvar. [0]

 

Antroposofin på stark frammarsch

Många människor har funnit Walldorfpedagogiken eller Steinerpedagogiken, som den rätteligen borde heta, intressant utan att veta särskilt mycket om dess bakgrund. Rudolf Steiner är upphovsmannen. Namnet Walldorf kommer från platsen Walldorf-Astoria i Stuttgart, där den första Walldorfskolan startade och har ingenting med pedagogiken som sådan att göra. [0]

I antroposofin betraktas människan som ett ursprungligt gudomligt väsen, som genom egen förkovran och goda kunskaper kan bli gudomlig igen. Grundtemat i Steinerpedagogiken är därför att vårda, utveckla och fullborda det gudomliga jaget (själen) hos barnet. Den undervisning och uppfostran som skulle ske i Walldorfskolan var enligt Steiner själv en religiös kult. [1]

 

Forskare röstar om Bibelns äkthet

Under ledning av den nytestamentlige bibelforskaren Robert Funk har en grupp på mer än 15 nytestamentliga forskare bildats. Denna grupp skall försöka fastställa vilka yttranden av Jesus som vi kan lita på. Nu råder ingen konsensus bland forskarna, men genom ett röstningsförfarande skall man försöka komma till sådana majoritetsbeslut, som alla förnuftiga människor bör rätta sig efter. [0]

När Guds ord underställs det mänskliga förnuftet och endast det som förnuftet finner rimligt accepteras av Bibelns utsagor, måste naturligtvis det mesta förkastas. Hittills har gruppen granskat saligprisningarna i Matt 5. Man använder sig av färger för att symbolisera graden av accepterande eller förkastande bland forskarna. Rött står för »äkta», rosa för »kanske äkta», grått för »förmodligen oäkta» och svart för »oäkta». Gruppen hoppas i en framtid kunna publicera en populär »Jesus-bibel» med olika färger. När det gäller Jesu saligprisningar och ve-ord, har man röstat för att ordet »Saliga de som stiftar frid, de skall kallas Guds barn» (Matt 5:9) är oäkta. Ordet »Saliga de saktmodiga, de skall besitta jorden» (Matt 5:5) har fått sex rosa eller röda röster av 30 möjliga. Genomgående är det så, och det är ju inte att förvåna sig över, att ord som begränsar sig till jordiska och inomvärdsliga frågor möjligen kan accepteras, medan ord om det andliga och övernaturliga måste avvisas. Förnuftet kan ju bara acceptera det som kan kontrolleras. Därför har endast tre av tolv saligprisningar och ve-ord kunnat accepteras. Ordet »Saliga är ni, när de smädar er och förföljer er och ljuger och säger allt ont om er för min skull» (v 11) har vållat splittring och mycken debatt inom gruppen. [1]

Robert Funk talar sig varm för den historisk-kritiska bibelforskningens s.k. säkra resultat och att det är på tiden att bibelforskarna för ut dessa till den breda massan. Det som gruppen hittills har åstadkommit vittnar klart om hur dåraktigt det är att ställa Gud och hans ord under vårt förmörkade förnufts domar. Hur kan man överhuvud taget kalla någonting för Gud, som vi människor skulle vara överordnade och döma över?! [2]

 

Landet där ondskan avskaffats

Ulf Wickbom publicerade under påskhelgen en krönika i Svenska Dagbladet om Sverige som landet där ondskan avskaffats. Vi citerar en del ur hans tänkvärda reflektioner: [0]

Vart har ondskan tagit vägen? Denna nationella bristsjukdom blir alldeles tydlig i påskveckan… I Sverige, utvecklingsoptimismens, hygglighetens och socialingenjörernas paradis, har vi helt enkelt inte plats för ondskan under resten av året. Vi jobbar inte så mycket med den biten, säger en talesman för Socialstyrelsen. [1]

Kyrkans budskap, så som jag känner från radions andakter, är ett välvilligt pladder och joller. Morgongymnastiken förmedlar inte sällan en starkare insikt om att allt kött kommer att bli hö, alldeles oavsett hur många bålrullningar detta kött utför i gryningen… Det finns kanske någon dyrbar konsultfirma som har bestämt att också kyrkan skall vara serviceinriktad och önska alla en bra dag. Men i en tid när många människor alldeles uppenbarligen söker en djupare mening i tillvaron, förnekar kyrkan alltför ofta tillvarons mystiska dimension som rymmer just kampen mellan ont och gott… [2]

Utvecklingsoptimismen har upphöjts till religion. När människor tror att allt bara blir bättre och bättre, då invaggar de sig gärna i föreställningen att ondskan och vad därtill hörer tvingas stryka på foten. I sådana länder finns det inte längre något djupt behov av att fira påskens eviga mirakel. Därför är vi bättre i slalom. Utvecklingsoptimismen är en kult inom företagen. Den odlas med egna överstepräster och ritualer. Där kallas den företagskultur, humanism och en del annat… [3]

Men när utvecklingsoptimisterna också börjar fingra på människors själar, då är det farliga grejer på gång. Sökande människor kommer att få patenthurtiga slagord till svar. Livet blir slätstruket som en årsredovisning. Andligheten tas om hand av produktutvecklingsavdelningen och marknadsförarna. Och i slutändan kommer alla att bli besvikna. Ty företagen har inte hittat på allt detta för att ersätta kyrkorna eller frälsa själar. Företag har mer jordiska mål. De vill sålla agnarna från vetet. [4]

Man behöver därför inte ens vara kristen, utan bara vanlig löntagare, för att innerligt hoppas på, att kyrkan återtar sitt andliga ledarskap genom att ställa människan sub specie aeternitatis.[5]

Utvecklingsoptimismen är en trevlig vardagsfilosofi. Men då och då behöver vi lite av ödmjukhet och förkrosselse. Och då framför allt behöver vi påskens drama om och om igen. [6]

 

Längtan efter inre revolution

I Östgöta Correspondenten av den 24/3 1986 skriver Carin Stenström många tänkvärda saker. Vi citerar: [0]

Den som emellanåt lyssnar till radions morgonandakt slås av att själsnöden finns också inom kyrkan: kyrkans kris måste i stor utsträckning vara dess förkunnares kris. [1]

Morgonandakterna handlar nästan alltid om samhällsproblem: hotet mot freden, arbetslösheten, miljöförstöring. De saknar nästan helt en religiös terminologi, men avslutas med en bön – ofta med ett tonfall av ‘härtill är jag nödd och tvungen’ som ger ett slags religiös legitimitet åt det sagda… [2]

En rörelse som gör anspråk på att företräda en högre makt måste ha lite mer att komma med än ett politiskt parti vilket som helst… [3]

Den hunger efter ett livsinnehåll, efter en högre mening, som manifesterats under de senaste veckorna (efter mordet på Olof Palme) är inte en hunger efter politiska slagord. Det är en längtan efter en inre revolution, ett lyssnande efter en röst som talar till det innersta. Men vi har en kyrka som koncentrerar sig på att påtala problem som de politiska partierna sedan årtionden sökt lösning på. En kyrka som följaktligen ingen människa är intresserad av. [4]

 

Sökes: en bra Frälsare

I Östgöta Correspondenten 27/3 1986 skriver red Bertil Torekull: [0]

Så är det skärtorsdag och Frälsaren har en dag kvar innan han spikas fast på korset. På påskdagen uppstår han emellertid i all sin glans och härlighet och kyrkornas folk samlas i glädje… [1]

För kyrkans folk finns ingen oklarhet. De har sin Frälsare. Men utanför kyrkorna, så tycks det mig, pågår just nu en intensiv jakt på en ny Frälsare. Inledningsvis har den gett socialdemokratiska arbetarpartiet dess högsta opinionssiffror på år och dag. [2]

En brevskrivare fäster min uppmärksamhet på en bok av Charles Brenner om Psykoanalysens grunder. Med utgångspunkt från Freud granskar Brenner religionens förändrade ställning i världen. Brenner påpekar att så sent som 1915 omfattade alla regeringar i världen någon form av religion. Sedan dess har bland annat två av världens folkrikaste länder officiellt fördömt religionen – Kina och Ryssland. Långt över miljarden människor har mist sina samhällens sanktion att utöva en tro. Vad har hänt med dem, frågar Brenner. Vart tog deras tro vägen?… [3]

Brenner menar att politiken i allt högre grad kommit att inta samma psykologiska position som religionen fordomdags. Det senaste året har det största partiet visat sig kunna arrangera tre magnifika begravningar med ett ceremoniel helt i klass med kyrkans – där är Tage Erlander, där är Alva Myrdal och där är Olof Palme. Partiet har blivit den nya kyrkan. [4]

På ett annat plan har Hans Zetterberg någon gång beskrivit ‘sysselsättningen’ som en sorts Gud. Ett politiskt honnörsbegrepp – full sysselsättning – blir med ens ledordet för människorna. Individen får bara legitimitet och trovärdighet och trygghet om hon kan säga att hon har ett arbete… [5]

I en artikel skriven av Hans Haste och John Olle Persson – den ene socialdemokratisk företagarideolog och den andre chef i Stockholms stadshus – kallas socialdemokratin den svenska nationella självexistensens urgrund. Socialismens ankomst – anar man – är det himmelrike vi äntligen ska vinna här på jorden sedan drömmen om Atlantis sjönk till oceanens botten. [6]

Vi är nära frälsningens höjder, vi inte bara sörjer en stor politiker, vi tillber hans ideal, vi förvandlar dem till kultföremål och av mordplatsen gör vi en utomhuskyrka att samlas och bedja i… [7]

Kyrkan, den delvis statskontrollerade folkkyrka vi har, ter sig mer och mer som en skogsägare, en aktieförvaltare, en ivrig tillskyndare av god konst, en lysande byggnadsherre. Var ska Frälsaren få rum i den? Vem har tid med honom? [8]

Så söker sig människorna andra symboler för att släppa fram sin egen dödsångest inför det oförklarliga som är livet. Så söker vi en Frälsare i minnet av en man som älskade att stå i stridens mitt, som aldrig levde intensivare än då han fick gå hårt åt meningsmotståndare, en man som gärna eldade massorna och njöt av polemikens blodiga sabelhugg. Men Olof Palme, en Frälsare? Jag tror han ser med förvåning på vad som skett med hans eftermäle. Vem kunde ana att detta land behövde en Gud? [9]

 

Så föds ett helgon

Reaktionerna efter Olof Palmes död har också analyserats av en religionsprofessor. Vi hämtar följande ur Expressen 25/3 1986: [0]

Det var precis så här helgonen kom till, påpekar religionsprofessorn milt. – Hjälten som blev martyr och fick mytiska dimensioner och det han sagt i livet blev till profetior. – För 600 år sen hade en kyrka byggts i hörnet Tunnelgatan – Sveavägen och vi hade fått ett svenskt helgon, S:t Olof. [1]

Hampus Lyttkens i Lund, professor emeritus i religionsfilosofi, fick dagarna efter mordet på Olof Palme ett samtal från nyhetsbyrån Reuter för att förklara svenskarnas reaktion på dådet. Ryktet om den svenska icke-religiositeten hade fått en knäck. Ty reaktionen har klara religiösa undertoner. Platsen där Palme dog har blivit en kultplats – där i gathörnet står högaltaret rest av blommor, småaltare växer upp överallt i landet. Dit vallfärdar folk i andakt och offerritualen är redan utvecklad och enkel: en blomma. [2]

På ett sådant småaltare är en lapp fästad: ‘Palme för världen givit sitt liv.’ Efter sin död har Olof Palme fått messianska drag: han var den som kom för att frälsa världen… [3]

I vår tid omges vi av fler hotbilder som ger mer ångest än nånsin förr: inför cancer, kärnvapen, farlig mat, förgiftad miljö. Chocken över mordet har förstärkt den ångesten. Vi har rubbats ur vår med möda uppbyggda trygghet: att det kunde hända här! [4]

Människors iver att lägga rosor är en handling som i en sådan situation är befriande. [5]

Bland arketyperna – myterna i vårt kollektiva undermedvetna finns dessutom hjältemyten. Den passar utmärkt på Olof Palme som död. Medan han levde sågs han sällan som idealgestalt. Nu tillfredsställer han alla aspekter på hjältemyt och martyrskap. [6]

En central punkt i kristendomen har traditionellt varit svaret på människors drömmar om en värld utan sorg, orättvisa och död. I förkunnelsen har den världen kallats himlen. Dit har folks förhoppningar knutits. Idag lyssnar få på kyrkans traditionella svar. Drömmarna finns kvar, men svaren är annorlunda – alltihop har flyttats ner på jorden. Och de världsliga svaren på drömmarna om en bättre värld och ett rättvisare samhälle kopplas ihop med den kristna barmhärtighetsmoralen, som ju ligger till grund för välfärdssamhället. Den Palme ville göra till en global norm – hela världen skulle omfattas. Och alldeles oavsett vad Palme en gång varit, så blir han nu symbolen för det rätta svaret på dessa uråldriga drömmar om en bättre värld. [7]

En av religionens uppgifter är att ge svar på frågan om livets mening. I dag när kyrkan inte längre förmedlar något svar som känns verklighetsanknutet för människor så famlar vi var och en bland alla de förklaringar som konkurrerar med varann om vår uppmärksamhet. Därför, menar professor Lyttkens, är det oerhört intressant att iaktta denna massvandring till socialdemokratiska partiet och fredsorganisationer efter mordet. [8]

Olof Palmes död har givit människor en mening med livet. Den har också förlöst ett sedan länge uppdämt behov av gemensam, djup känsla, något utanför den egna individen. En gång tillfredsställdes det av kyrkan – där visste man att den förväntade känslan var gemensam. [9]

– Man känner sån gemenskap, sa folk i TV utefter kortegevägen vid begravningen. Man har samma känsla, man ingår i en enhet, man vet att alla andra tänker på det som jag gör, det är bra faktiskt. [10]

Sedan finns dessutom hela den kristet religiösa rekvisitan: blodet, det oskyldiga lammet, lidandet, begabbelsen vännerna vittnar om som föregick offret för världens ondska. Där finns försoningsmystiken – han har sonat vår skuld, vår brist på engagemang i världsnöden. [11]

Och han segrar genom sin död. Detta har framhållits gång på gång: kampen lever vidare, sa alla talare vid minneshögtiden, arvet lever vidare och det har förstärkts. [12]

– En stor fredsman! utropade en man inför TV-kameran någon dag efter mordet. Han är inte död – han lever fortfarande! [13]

 

Med fingret i vädret

Carin Stenströms krönika i Östgöta Correspondenten 1/4 1986 kan vi inte undanhålla Biblicums läsare. Hon tar sin utgångspunkt i en intervju med biskop Krister Stendahl i Året Runt nr 12/86. Vi citerar: [0]

Tillfrågad om vilket parti han röstar på svarar Krister Stendahl: ‘Senast på socialdemokraterna. Jag var rädd för högervågen.’ Och så lägger han till: ‘Hade jag vetat att det skulle gå så bra för Westerberg hade jag kanske röstat på honom.’ [1]

Det är lätt att häva upp ett gapskratt inför denna naiva osjälvständighet… Men beteendet speglar så skrattretande och tragiskt den allt dominerande ängslan inom kyrkan: rädslan att stå utanför majoriteten, att inte komma med den vinnande vagnen, att stämplas som udda och avvikande. Fingret i vädret och sedan ta ställning – det är inte längre ett elakt skämt om kyrkan, det är det naturliga förhållningssättet. [2]

Det råder på papperet trosfrihet i landet, med den innebörden var det väl tänkt – att varje trossamfund självt skulle avgöra sin lära. Men i svenska kyrkan råder den absurda ordningen att läran bestäms inte av dess anhängare utan av dess belackare… [3]

En politiker eller en föreningsman kan våga vara inopportun, kanske därför att han vet att han har sin rörelses stöd eller åtminstone för att han vet att hans åsikter i någon mån måste bemötas med argument och sakskäl. Men en präst som vågar avvika, som vågar stå ensam, kan vara säker på att tidningarna nästa dag bådat upp tio kolleger som är beredda att sätta kniven i honom. [4]

Liksom ett parti hålls ihop av en idé och ett program måste en lära hållas ihop av ett korrektiv: av en skrift eller av traditionen. Och det måste, liksom i ett parti, finnas de som tolkar och uttyder det gemensamma arvet och de gemensamma skrifterna. [5]

I svenska kyrkan finns inte längre något korrektiv, bibeln är satt på undantag… Därmed finns det inte heller något som skyddar mot angrepp utifrån, inget som enar och håller samman. [6]

Vad som återstår av kyrkan är ett slags paraplyorganisation för ett obegränsat antal privatreligioner. Biskopar och präster blir administratörer och tillhandahållare av en religiös rekvisita att användas efter vars och ens gottfinnande. Man har inte längre något svar på människors sökande efter gemenskap och livsinnehåll. [7]

Det kan tyckas som en generös religion som tolererar allt och förordar inget. Men det blir också – och framför allt – en ensamhetens och tomhetens religion. [8]

 

Skall de bekännelsetrogna lämna statskyrkan?

På ovanstående fråga svarar kyrkoherde Severin Blidö i Kyrka och Folk 9/86: [0]

Nej, vi står tryggt kvar, på Skriftens grund, och betygar: ‘Här står vi och kan inte annat.’ Vi gör det inte främst för vår egen skull – utan för Svenska kyrkans, och för hela vårt folks skull. En ockuperad kyrka behöver befrias – och vi vill göra det inifrån. Vi vill vara med och restaurera den kyrka, vars grund och murar fått allvarliga skador. Vi skulle svika den uppgiften, om vi lämnade kyrkan. Hon är vår andliga moder – och man överger inte sin gamla mor – även när hon visar svaghetstecken!» [1]

Severin Blidö hänvisar också till att Bo Giertz flera gånger understrukit: Man bildar inte en kyrka, den blir i så fall människoverk. [2]

Detta svar innehåller så många missförstånd, att vi inte kan underlåta att ge en liten kommentar. För det första skiljer inte Blidö mellan Kristi osynliga kyrka och en yttre kyrkoorganisation. Men det måste alla som vill vara bibel- och bekännelsetrogna göra. Kristi osynliga kyrka är en enda, oberoende av hur många kyrkoorganisationer som finns i världen. Om Kristi osynliga kyrka gäller att hon inte kan bildas av människor. Endast Gud kan bilda eller skapa denna kyrka och han gör det genom sitt evangelium i ord och sakrament. Endast de som är födda på nytt ovanifrån tillhör denna sanna kyrka. Och eftersom den sanna tron i hjärtat inte kan ses, är Kristi sanna kyrka osynlig. [3]

Men de medel som Gud använder sig av för att föda människor på nytt är synliga. Och de människor som bekänner sig till Kristus och frälsningen genom honom och som har att bruka nådemedlen till människors frälsning är synliga. Dock råder inte identitet mellan alla Kristusbekännare och Kristi sanna kyrka, ty bland bekännarna kan det finnas hycklare. Därför förblir Kristi sanna kyrka osynlig och är en Guds skapelse. [4]

De kristna behöver dock någon form av organisation för att kunna förvalta Ordet och sakramenten enligt Herrens vilja. Och Herren har gjort det mycket klart för lärjungarna att en kristen församling eller kyrkoorganisation enigt skall hålla fast vid allt Guds ord. Alla skall lära ett och detsamma (t.ex. 1 Kor 1:10 och 1 Petr 4:11). Uppenbara avvikelser från Guds ord i lära eller liv måste församlingen rätta till och vägrar de felande att låta sig återföras till full bibeltrohet, måste de ställas utanför församlingen (Matt 18). Om nu hela församlingen och t.o.m. hela kyrkoorganisationer som t.ex. svenska kyrkan inte längre bryr sig om Herrens undervisning i detta stycke och därför blir en läropluralistisk kyrka, som öppet tolererar otrohet mot Gud i både lära och liv, måste man överge en sådan kyrkoorganisation (2 Joh 9-11, Rom 16:17, Matt 7:15). Den kyrkoorganisation man kan tillhöra skall hålla sig till Herrens ord, dvs vara bibeltrogen eller renlärig. Finns det ingen sådan kyrkoorganisation, vilket Blidö tycks mena, är det de kristtrognas plikt att upprätta en sådan. Luther hade ingen renlärig kyrkoorganisation att ansluta sig till, när han tvingades bryta med sitt irrläriga samfund (den romersk-katolska kyrkan). Ändå kunde han inte kompromissa med Guds ord och så växte en renlärig, luthersk kyrkoorganisation fram. [5]

Vår andliga mor, det är den osynliga kyrkan, det himmelska Jerusalem (Gal 4:26) – hon är inte sjuk. Just därför att vi inte kan överge Kristi sanna kyrka, just därför att vi inte klarar oss utan Guds oförfalskade ord och Kristi sakrament enligt hans instiftelse, kan vi inte frivilligt tillhöra »en ockuperad kyrka» där obiblisk undervisning och själavård tillåts förekomma. Den ockuperade kyrkan kan endast räddas, om alla bekännelsetrogna bryter kyrkogemenskapen med ockupanterna, dvs alla biskopar, präster och andra medlemmar, som tillåter obiblisk tro, lära och bekännelse. Genom att i strid mot Guds ord inte överge alla falska profeter hjälper »de bekännelsetrogna» svenska kyrkan att förbli en ockuperad kyrka, en läropluralistisk och en icke-bekännelsetrogen kyrkogemenskap. I en sådan kyrkogemenskap far många själar djupt illa och många blir förförda. Gud hjälpe oss alla till en rätt bekännelsetrohet både i ord och handling – av kärlek till Herren som vet bäst, och av kärlek till själarna. [6]

Låt mig också säga att denna kommentar inte vill lägga sten på börda. Jag har stor respekt för många präster inom svenska kyrkan, som verkligen försöker sköta sin församlingsuppgift i full trohet mot Guds ord. Men jag önskar så innerligt att en otrogen och ockuperad kyrka inte skall försvåra deras uppgift och skilja dem från en rätt kyrkogemenskap, där de bekännelsetrogna blir uppmuntrade och hjälpta, inte motarbetade och tvingade att acceptera en falsk kyrkoledning. Icke-renläriga kyrkor skiljer bekännelsetrogna från varandra. Det är djupt smärtsamt och vi vet att det strider mot Herrens vilja. Bibeln säger: Dra ut ur Babel! Babel står för en gemenskap där man är splittrad, där man inte förstår varandra, där man inte talar samma språk, där man inte är ett i den bibliska läran. [7]

Vad jag här skrivit om situationen i svenska kyrkan bekräftas av Börje Rundgren i en insändare i VA 24/4 1986: [8]

De våldsamma angreppen på komminister Jan-Åke Karlsson är ett av många tecken på den djupa kris svenska kyrkan befinner sig i. Den är med ökad fart på väg bort från Guds ord och därmed också bort från sina egna bekännelseskrifter. Till namnet är den evangelisk-luthersk men det är inte mycket kvar av det arvet, vare sig bland dem som står i ledningen eller bland dess medlemmar i allmänhet. [9]

Förfallet har pågått lång tid. Det kom tydligt i dagen 1958, när lagen om kvinnans behörighet till prästämbetet drevs igenom och något av en slutfas kom för några veckor sedan. Då godtog ‘Ansvarsnämnden för biskopar’ biskop Ahréns hävdande, att utövande av homosexualitet är förenligt med kristen tro. Det finns uppenbarligen ett samband mellan dessa två otrosakter: Ett uppror mot vad Gud bestämt när det gäller man och kvinna. Avfallet kan inte döljas av än så hurtfriska uttalanden uppifrån eller av aldrig så välregisserade lovsångsgudstjänster… [10]

Lekmän och präster som sätter sig till motvärn mot det avfall som är på gång kommer ofelbart förr eller senare i blåsväder och kan t.o.m. bli förföljda. De får räkna med att ha biskop och stiftsledning i övrigt mot sig och därmed också många av dem som litar på kyrkoledningen, bland annat flertalet kyrkoråd och kyrkofullmäktige, organ som nu så gott som alltid är politiskt valda och därmed oftast lydiga mot sina partiers ställningstaganden i riksdagen. Till kyrkoråd och kyrkofullmäktige kan räknas också det så kallade kyrkomötet, som i verkligheten fungerar som ett rikskyrkofullmäktige eller ett riksdagsutskott.» [11]

Eftersom komminister Jan-Åke Karlsson nämns i denna insändare, vill jag gärna passa på att rekommendera hans skrift Låt oss hålla fast vid bekännelsen. [12]

 

Svenska kyrkan som en gruva med giftig gas

I Nya Väktaren 3/86 skriver red GA Danell: »Vi måste påminna varandra om att den sanna Kyrkans högsta rättesnöre är den Heliga Skrift och inte månheten om den yttre organisationens bestånd i en falsk och förödande samexistens med alla slags förnekare och villolärare.» Danell publicerar också i detta nummer en mycket tänkvärd artikel av Gunnar B Peterson. Den bär namnet Burfågeln i gruvan. Låt oss citera den som ytterligare en kommentar till Blidös ovan refererade uppfattning: [0]

Författaren Sven Lidman berättade om burfågeln i de engelska kolgruvorna. För att varna arbetarna för gas som plötsligt kunde dyka upp nere i gruvan hade man alltid med en liten fågel i sin bur. Den reagerade snabbare än människorna och när den vinglade till och föll från pinnen till burens botten så visste man att den giftiga gasen kommit in i gruvgången, och kunde sätta sig i säkerhet. Den dödliga gasen var desto farligare som den var luktfri och osynlig. Dåraktig hade den gruvarbetare varit som stannat kvar i gruvan och förklarat detta med att han skulle stanna till dess förmannen kom och körde ut honom. Exemplet passade bra för Sven Lidman när han för snart fyrtio år sedan lämnade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Det hade kommit in en andligen giftig gas i Lewi Pethrus’ kyrka. [1]

Men tänk om gruvarbetarna trivdes bra i gruvan! Tänk om de inte kunde få betalt om de inte stannade kvar trots gasen som sipprade in i schakten och gångarna! Tänk om de inte visste vilken gruvgång som ännu var fri från den dödande gasen! Tänk om de inte kunde något annat än att bryta kol i gruvorna! Tänk om de såg sitt smutsiga och många gånger uselt betalda arbete som något viktigt, som en uppgift som kom hela England till godo, ja, rentav som en kallelse! Skulle de för den skull stanna kvar nere i gruvan? Deras situation kunde jämföras med Lots i Sodom. Han fick befallningen av Herren genom de två änglarna: ‘Fly för ditt livs skull’, 1 Mos 19:17. Måste han taga det så bokstavligt? [2]

Är det så att man i motsats till andra levande varelser är immun mot giftig gas så skall man naturligtvis stanna i gruvan och med friskt(?) mod fortsätta sin gärning. Arbetet i de engelska kolgruvorna har alltid varit riskabelt, men ändå finns ju gruvorna kvar. För resten är det ju inte bara giftig gas som fyller gångarna, det finns en hel del frisk luft också, fastän den blandas med gasen och fastän ingen makt på jorden tycks kunna skilja den giftiga gasen från den friska luften. [3]

Så fortsätt då nere i gruvgångarna! Kalla burfåglarna för överkänsliga neurotiker när de vinglar omkring på burens botten. Betrakta de flyende gruvarbetarna som fanflyktingar och svikare, de som ger sig iväg ut fast de inte vet vart de sedan skall taga vägen. Anse dem som fanatiker, med böjelser för överdrifter, som frågar efter att en liten fågel dör av en gas som varken har färg, smak eller lukt. [4]

Och stanna för all del kvar i den svenska folkkyrkan! Särskilt du, som inte vet vart du annars skulle bli av. Gör inte som Lot! Bry dig inte om Sven Lidmans resonemang! Glöm bort arbetarna i de gasfyllda gruvgångarna under jorden borta i England. [5]