Joh 7:8ff

| Nr 4, 1986 sida 135|

Fråga:

Kan er översättning av Joh 7:8ff verkligen vara rätt? Jesus skulle då först ha sagt: »Jag går inte upp till denna högtid» och sedan ändå gått dit (v 10). Varför har ni inte i likhet med vissa bibelöversättningar gett som alternativ: »Jag går ännu inte dit upp.» [0]

Svar;

Det är mycket värdefullt att denna fråga ställs. Den bör tas upp till behandling. Först skall då sägas, att Nestle-Aland i sin utgåva av det grekiska NT låter ordet »inte» stå uppe i texten. Denna läsart är väl betygad i många handskrifter och har också följts i 1917 års bibel, av David Hedegård i hans översättning av NT och nu senast i vår provöversättning. [1]

Hieronymus, som översatte det grekiska NT till latin, fann i sina handskrifter läsarten »jag går inte dit upp» och återger den i sin översättning (»non ascendo ad diem festum istum»). I sin bok mot villoläraren Pelagius berättar Hieronymus, att den hedniske filosofen Porfyrios (död omkring 300) hänvisade till detta bibelställe och därvid beskyllde Jesus för inkonsekvens och osanning. Det är tydligt att hedningar och kristendomsfiender har upptäckt att Jesus frångår sin först uttalade avsikt och har uppfattat detta som något mycket anstötligt. [2]

Kyrkofadern Chrysostomos omnämner också Porfyrios’ kritik av Jesu hållning men han tillbakavisar kritiken. Att Jesus skulle framstå som en som inte säger sanningen till sina bröder, det är för Chrysostomos helt uteslutet. Det framgår också att denne inte kände till läsarten »ännu inte». Det är helt uppenbart att det är hedningar som har funnit detta ställe anstötligt. Theodor Zahn omnämner att filosofen Schopenhauer (död 1860), som var påverkad av indiskt tänkande, beskyllde Jesus för osanning under hänvisning till detta bibelställe. [3]

Det kan från rent profan synpunkt se ut som om Jesus inte vore konsekvent. Men så är alls inte fallet. Den som läser evangelierna – berättelserna om Jesu liv och gärningar – ser där, hur Jesus i ödmjukhet och lydnad går mot sitt bittra lidande och sin död. Han förbereder sina lärjungar på att han ska bli överlämnad åt hedningarna. Att Jesus under sin förnedringstid ibland frångick sin först uttalade avsikt, berodde inte på svaghet eller inkonsekvens utan på att han levde i fullkomlig lydnad mot sin himmelske Fader. Liksom Jesus inte själv valde tidpunkten för sin död, så valde han inte heller tidpunkt för sina tecken och under. När Maria vid bröllopet i Kana säger till sin son att de inte har något vin, då bemöter Jesus sin mors förväntan med dessa ord: »Kvinna, vad har du med mig (dvs med mitt ämbete och min gärning) att göra?» I dessa ord låter Jesus sin gudom lysa fram. Han förklarar uttryckligen: »Min stund har ännu inte kommit.» Hans stund att göra tecken var ännu inte inne. Gezelius utlägger Jesu ord så. »Min stund att göra under må inte föreläggas av människor, utan efter min himmelske Faders vilja sker det då, när ingen annan hjälp finns.» Jesus säger ju också i Joh 5:19: »Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör också Sonen.» [4]

Vi ser alltså att Jesus var och förblev lydig in i döden. Att hedningar uppfattar hans lydnad som tecken på svaghet är uppenbart. Men detta förhållande skall inte oroa Kristi lärjungar. Genom Skriftens undervisning får de se Jesus sådan han är. I Hebr 5:8f heter det också: »Så lärde han, fastän han var Son, lydnad genom sitt lidande, och när han hade blivit fullkomnad blev han för alla dem som är honom lydiga, upphovet till evig frälsning.» [5]

Sammanfattningsvis skall sägas, att det är föga troligt att »Ännu inte» är ursprungligt i Joh 7:8, och att en sådan läsning skulle ha kommit att utträngas av den »svårare» läsarten »inte». Läsarten »ännu inte» borde dock kanske föras in i notapparaten. Det visar sig nämligen, att den är företrädd också i vissa tidiga handskrifter (P-66, P-75). [6]

 

Aposteln Paulus anklagad för inkonsekvens och opålitlighet

Det kan vara skäl att med anledning av ovanstående fråga om den rätta förståelsen av Joh 7:8ff också gå till 2 Kor 1:15-2:17. Det framgår där att också aposteln Paulus blev anklagad för inkonsekvens. Den yttre anledningen härtill var att aposteln nödgades ändra sin tidigare angivna resplan. Aposteln var mycket angelägen att uppehålla den personliga förbindelsen med korintierna, men omständigheterna tillät honom inte alltid att göra detta i den utsträckning han själv önskade. Utlovade besök måste inställas, något som också kunde bli fallet i andra församlingar. Så säger aposteln till de kristna i Tessalonika, att han »både en och två gånger varit redo att komma till dem» (1 Tess 2:18) och till församlingen i Rom säger han, att han »ofta har föresatt sig att komma… men hittills har jag blivit förhindrad» (Rom 1:13). Det förhållandet, att utlovade besök inställdes, utnyttjades emellertid av apostelns belackare i Korint som bevis på att han inte stod vid sitt ord. Aposteln förklarade då i sitt brev, hur det förhöll sig med hans ändrade resplaner och sammanfattar: »Så tänkte jag, och inte har jag väl därför handlat i lättsinne? » (2 Kor 1:17). [8]

Det är helt uppenbart att Paulus i detta sammanhang klart avvisar kravet på att han nödvändigtvis skall vara konsekvent och till varje pris »stå vid sitt ord». Han är höjd över mänskligt konsekvensmakeri. Det enda som har betydelse för honom är att följa Guds vilja och »omsorgen om alla församlingarna» (2 Kor 11:29) går för honom före allt. »Vem är svag, utan att också jag blir svag?», frågar han (2 Kor 11:29). Det är i sådana fall helt omöjligt för honom att vara »principfast» på de svagas bekostnad. Det utsäger han i klartext, när han frågar sina förtalare: »Eller beslutar jag, vad jag beslutar, efter köttet, för att hos mig ‘ja’ skall vara ‘ja’ och ‘nej’ skall vara ‘nej’?» (2 Kor 1:17 – Ordagrann översättning). När aposteln gör upp sina resplaner, när han säger att han snart skall vara hos korintierna, då tillfogar han »om Herren så vill» (1 Kor 4:19). [9]

 

Översättning av 2 Kor 1:17

Denna vers är i Odebergs »Korintierbrevskommentar» översatt så: »Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter köttet, så att hos mig ‘ja är ja och nej är nej’?» Odebergs översättning avviker från den hos oss allmänt kända (1917 års bibel, NT 81). Men den allmänt antagna översättningen stämmer knappast överens med den grekiska texten. [11]

Gösta Thörnell, känd för sitt arbete »Pastoralbrevens äkthet» (1931), översätter denna vers på samma sätt som Odeberg. Han skriver: »Paulus avvisar beskyllningen för principlöshet såsom olämplig på honom, därför att han i själva verket följde en annan princip än den som dikteras av mänsklig klokskap (varom talas strax förut v 12), så att han inte beslutar sig för något bara för att man hos honom skall finna konsekvens och kraft att ‘stå vid sitt ord’» Uppsala Universitets Årsskrift 1941:7, 5 s 133ff). Samma utläggning ges också av den kände bibelforskaren Bengel: »Aposteln är varken opålitlig (vankelmodig) eller köttsligt principfast.» [12]

 

Jesu bröder och systrar

Fråga:

»Hade Jesus köttsliga bröder och systrar? Om så var fallet, var i Bibeln står det?» [0]

Svar:

Det finns flera ställen i Skriften som talar om för oss att Jesus hade »bröder». I Matt 13:55 och Mark 6:3 t.ex. nämns Jakob, Joses, Judas och Simon som Jesu bröder, och där heter det också: »Och bor inte hans systrar här hos oss?» Av aposteln Johannes evangelium (Joh 7:3-5) får vi reda på att Jesu egna bröder inte trodde på honom. Men man antar att dessa bröder senare, efter Jesu uppståndelse från de döda, kom till tro och att Jakob och Judas t.o.m. blev författare till de nytestamentliga brev som bär deras namn (se Jud 1, Jak 1:1, Gal 1:19 och 1 Kor 15:7). [1]

Betyder orden »bröder och systrar» barn till Maria och Josef (halvbröder och halvsystrar till Kristus), eller avses här i dessa verser endast kusiner? Det är sant att ibland kan ordet »broder» betyda »kusin»; det grekiska ordet för »broder» brukas på många olika sätt. Den ortodoxa kyrkan i öst har betraktat Jesu »bröder» som Josefs barn med en tidigare hustru. Till följd av inflytande från den romersk-katolska kyrkan, som vill upprätthålla tron på Maria som »semper virgo» (alltid en jungfru, också efter det att Kristus avlats och fötts), har många teologer, inklusive Luther, föredragit betydelsen »kusiner». Orsaken till att den romerska kyrkan känner sig tvingad att slå vakt om Maria som »semper virgo» är naturligtvis att den vill försvara hennes status som »alltigenom helig och fri från varje spår av synd», som man uttrycker sig. Uppenbarligen ansåg man att om man gick med på att Maria hade haft normal sexuell gemenskap med den syndige Josef efter Jesu födelse, skulle detta förstöra deras lära om mariadyrkan. [2]

Vi protestanter har naturligtvis inget problem med att anta att Maria och Josef hade ett naturligt man-hustru-förhållande efter Kristi födelse. Utifrån Skriftens förmaning i 1 Kor 7:5 finner vi det svårt att tro att de resten av livet levde i sexuell avhållsamhet. Den naturliga förklaringen, och den mest logiska, är att uppfatta uttrycket »bröder och systrar» i betydelsen köttsliga halvbröder och halvsystrar till vår Herre. [3]

Pastor John Moldstad i ELS tidningen “Lutheran Sentinel” aug. 1986